Immortals Fenyx Rising

Recension
Testat på: Playstation 4
 

Zelda: Breath of Wild pressas in i Ubisoft-modellen och ut kommer Immortals Fenyx Rising – ett alldeles utomordentligt äventyr.

Till stora delar blir det precis det man kan förvänta sig. En öppen värld där allt intressant är markerat med ikon på kartan: massivs med uppdrag, massvis med sidouppdrag, massvis med saker att samla, massvis med förmågor att uppgradera. Har du spelat Far Cry, Watch Dogs eller Assassin’s Creed vet du ungefär vad som väntar, den huvudsakliga (men inte enda!) skillnaden är att det här utspelar sig i en fantasymiljö.

Vad den främsta inspirationskällan är märks omedelbart när man börjar klättra vid närmsta bergvägg. Sättet man klättrar på och uthållighetsmätaren för direkt tankarna till BotW, vilket naturligtvis är bra. Zelda-likheten är varför jag köpte spelet utan att tveka. Det är snarare vad som hände minuten senare som gjorde mig orolig. Att man i förstapersonsvy blickar ut över världen och när man med blicken passerar ett intressant mål (kan vara upp till någon kilometer bort) så dyker en ikon upp. Vid ett knapptryck så markeras målet ut och inom loppet av sekunder har jag markerat ut tiotals mål att besöka.

Problemet med detta är att spelet där och då indirekt berättar att det inte finns någon poäng i att utforska världen; allt intressant är redan markerade, resten är bara döytor, vilket naturligtvis raderar ut all form av upptäckarglädje. Den här gamla videon förklarar det på ett väldigt träffsäkert sätt: https://www.youtube.com/watch?v=jdZlxR2FIK8

Zelda är utan konkurrens mina absoluta favoritserie. Två av dess absolut viktigaste komponenter är just upptäckarglädjen samt dess tempel. Fenyx Rising har inte samma upptäckarglädje, saknar fullskaliga tempel med olika teman och kan naturligtvis inte mäta sig med Breath of the Wild, men upplevelsen i Fenyx Rising har varit… helt fantastisk. Många gånger sträckspelade jag i timme efter timme utan avbrott.

Varför? Om det inte redan har framgått så är det här min absoluta favoritgenre. Äventyrsspel i färggrann naturmiljö, öppen värld, lagom mycket fantasy, fantasifulla fiender och pussel, pussel, pussel! Där har vi den tredje viktigaste ingrediensen i Zeldas framgångsrecept, lagom kluriga pussel. Här bjuds det på dem i massor och de är inte bara kluriga, de förhöjs mycket av den eminenta fysikmotorn. I en av de mest minnesvärda valven ska man dra i spakar med rätt tajming för att på så sätt med vindens kraft skjuta iväg klot som river ner väggar. I ett annat spelar man flipper med samma typer av klot och spakar. Så roligt, så glad jag blir av dessa valv och det bästa är att det finns massvis av dem. Glöm dock för bövelen inte bort att stänga av alla former av hjälpmedel/ledtrådar!

Till en början upplevde jag grafiken som medioker, åtminstone på nära håll, men när jag någon timme senare blickade ut över den bedårande vackra färggranna världen så blev jag alldeles frälst, trots att jag spelar på PS4. Jag kan bara drömma om hur världen ser ut i 4K på PS5 och grämer mig vid det här laget att jag inte förbokade en. Faktiskt finns det också, trots allt, mängder med upptäckarglädje. På väg mot ett mål så slutar det alltid med att jag gör en massa stopp på vägen. Jag kanske får syn på en häst, ren eller enhörning att tämja, en legendarisk vildssvinsboss att besegra, ett äppelträd att palla eller något spännande pussel jag missat att markera ut.

Striderna är roligare än Zeldas strider, men mindre varierade. Man slåss här i princip med samma typer av kombinationer, oavsett vilken typ av fiende man möter – inklusive bossar.  Jag gillar (faktiskt) att vapen slits i Breath of the Wild, men det är samtidigt skönt att slippa tänka på det här. Att ha oändligt med ammunition (med cooldowns) till pilbågen är också skönt, det gör en mer benägen att använda den. Åtminstone till en början, före man har hunnit uppgradera alla sina gudakrafter. Kontrollen överlag är mycket bra, mycket bättre än i Assassin’s Creed som samma utvecklarteam också har utvecklat. Det största problemet med AC-serien är att en miljard olika aktioner delar samma knapp, däribland avsaknaden av en renodlad hoppknapp, vilket gör det svårt att kontrollera sin karaktär och få den att göra som man vill. Det problemet finns inte alls här, bortsett från att det är svårt att vara precis i plattformssekvenserna.

Med nästan 80 timmars speltid hittills så börjar först nu intresset att svalna, vilket är ett gott betyg, men snart kommer det första expansionspaket och då blir det ett återbesök. Vet inte hur försäljningssiffrorna ser ut, men det mesta tyder på att de inte är någon vidare. Det beror mer på tveksam marknadsföringsstrategi än någonting annat, detta är ren kvalitet som inte någon Zelda-fantast eller någon annan bör missa.

Mästerverk Spela även The Legend of Zelda: Breath of the Wild

Alla 10 Jönssonligan-filmer rangordnade

Jag har de senaste veckorna roat mig åt att se om samtliga Jönssonligan-filmer, filmer som jag inte har sett sedan barnsben. Det har varit en rolig resa med många äventyr och många minnesvärda scener så jag rekommenderar er andra att göra detsamma!

Inlägget innehåller möjligen mindre, obetydliga spoilers. Filmens nummer i serien samt årtal är inom parentes.

1. Jönssonligan får guldfeber (3, 1984)
Jönssonligan som man minns dem! Bra tempo och filmtekniskt bättre än föregångarna. Karaktärerna har satt sig och intetsägande Rocky har fasats ut. Doris introduceras och är väldigt färgstark.

2. Jönssonligan – den perfekta stöten (9, 2015)
En lysande modern och en gnutta mörkare tolkning av Jönssonligan. Snygg film med perfekt casting. Lätt en av de bästa och definitivt den mest underskattade. Rolig är den också, några riktigt roliga skämt. Varför fortsatte de inte på det här spåret i stället för att reboota filmserien än en gång, fast på ett urdåligt sätt?

3. Jönssonligan och den svarta diamanten (6, 1992)
Jönssonligan har tagit sig in i 90-talet! Detta innebär högre produktionskvalitet, men ingen 80-talscharm. Det är inte det enda som saknas, Sickan också givetvis, men det kom jag ihåg sedan förra gången jag såg den. Mer chockerande är att originaltemamelodin också saknas! Vad i helskotta? Den nya låten är också bra och hade kunnat vara med, men knappast ersätta originalmelodin, vilken usel idé.

Annars är detta väldigt bra Jönssonligan-film! Bra effektiv diamantstöld och sedan en mer utdragen av samma diamant. Lite väl tramsigt/barnsligt framåt slutet, men en bra underhållande film. I Sickans frånvaro får Vanheden verkligen tillfälle att glänsa, detta är Vanhedens bästa film. Kul också att Harry får spränga lite och att den göteborska Biffen är tillbaka.

4. Jönssonligan dyker upp igen (4, 1986)
Kul att Jönssonligan går sin egen väg i denna film, det smärtar alltid när jag tänker på att något så ursvenskt som Jönssonligan egentligen är danskt. Allt har tidigare hämtats från Olsen-banden, men inte i denna film.

Det passar då bra att det börjar på något så ursvenskt som Ikea. Bra tempo i första halvan av filmen, men sedan mattas det av mot slutet.

Johannes Brost spelar någon märklig parodi (eller vad i helskotta det nu är) på James Bond-skurken Hajen och jag saknar den göteborska Biffen, motsvarigheten här är trist. Stort plus dock för de hysteriskt roliga scenerna kring en kinakrog!

5. Varning för Jönssonligan (1, 1981)
Rätt amatörmässig i klippning och så, men väldigt, väldigt charmig. Abrupt, men bra slut. Den korta slutscenen är egentligen en av mina favoriter i hela filmserien, det är kul när det går bra för ligan vi håller så kärt. Gösta Ekman håller världsklass, vila i fri.

6. Jönssonligan på Mallorca (5, 1989)
Skoj! Tråkigt nog sista gången Gösta Ekman är med.

7. Jönssonligan och Dynamit-Harry (2, 1982)
Har samma styrkor och svagheter som första filmen, men inte alls lika tillfredsställande slut. Mer fokuserad dock, inga konstiga utsvävningar.

8. Jönssonligan spelar högt (8, 2000)
De är rätt gamla, fattiga och tragiska vid det här laget. Rätt kul ändå, men hade önskat att de fått pensionera sig med de några miljarder som en fin avslutning på originalserien.

I synnerhet farsen under operaföreställningen och Johan Rabeus låtsas-italienska är kul. Skönt att höra att titelmelodin i tillbaka, även om den är överlägsen i sin originalform. Johan Ulvesson är okej, men kan knappast mäta sig med Gösta, i synnerhet inte i slapstick-komik.

9. Jönssonligans största kupp (7, 1995)
Småkul premiss där ligan fritar fel kille av misstag. Roliga skämt ibland och så, men i övrigt ibland småtråkig. Börjar bli lite uttjatat och gråa Polen är inte den roligaste reseplatsen. Sen att Doris är med och utför kriminella handlingar… kan inte minnas när de berättat för henne att de är tjuvar?

10. Se upp för Jönssonligan (10, 2020)
Hur tänkte de? Jag vet att Tomas Alfredson är en skicklig regissör, vilket gör mig extra besviken. Karaktärerna är ju bara så fel.

Ankan och David Sundin hade kunnat byta plats, det hade varit ett bra första steg. Ankan hade kunnat köra sin flummiga, sköna stil han har i Bäst i Test samt knäcka några bira och sprängt nånting så hade vi haft en fullgod Dynamit-Harry. Mesig som satan är han i stället i rollen som Vanheden, d.v.s. raka motsatsen till den riktiga Vanheden. David hade kunnat använda sina sociala färdigheter för att ta sig förbi några vakter och vi hade haft en bra Vanheden. Sedan ska ungarna bort, vad har de här att göra? Extremt bleka karaktärer överlag, jag kan inte fatta hur bleka de är. Slutet var blekt också. Minst sagt.

Vad är det här? Har de ens sett originalfilmerna? Inte för att de var några mästerverk, men nog finns de anledningar till att de är minnesvärda.

Dra åt skogen med det här skräpet. Gör om, gör rätt. Återuppliva rebooten från 2015, den tog till vara på varje karaktärs styrka och var dessutom en mycket bra film, även om den gick sin egen väg – på ett bra sätt. Ännu ett bevis på att kritiker har dålig smak, såg att någon dåre påstod att den här var bäst i filmserien.

Ska det vara på det här viset kan de lika gärna lägga ner. Hörde någonstans att detta från början var tänkt som en julkalender i SVT och det hade jag faktiskt kunnat köpa, men inte som en påkostad reboot av den klassiska filmserien.

De mest positiva jag har att säga är att jag gillar att de spelar trallvänlig dansk schlager från 60-talet för att ligamedlemmarna ska kunna hålla tiden under stötarna. Kul och fräsch idé och den där dängan har satt sig ordentligt på hjärnan… Tag med ud og fisk!

Army Men: Sarge’s Heroes 2

Recension
Testat på: Playstation 2
 

Då är det dags för del 2 i vad jag kallar för ”Från samlingen”. Kanske borde man kalla det för ”Ur samlingen”, jag vet inte, det är svårt med prepositioner.

Denna gång slumpade jag fram följande tre titlar från samlingen:
Wetrix+ (Dreamcast)
Battletoads (Game Boy)
Army Men: Sarge’s Heroes 2 (PS2)

Army Men är utan tvekan den sämsta av de tre… så varför jag valde jag den? Konstigt nog var det Army Men som jag var mest sugen på och jag har efter det här insett att även dåliga spel ibland kan vara småroliga att spela. 

Bakgrund
Sarge’s Heroes 2 släpptes år 2000 till Playstation och Nintendo 64, faktiskt samma år som föregångaren kom. Trots att Playstation 2-konsolen redan var tillgänglig i butikerna när tvåan släpptes så kom PS2-versionen av spelet först ett år senare. Den versionen är dock inte en rak konvertering, banorna är lika många och har samma tema, men de är utformade på lite olika sätt beroende på vilken version man spelar.

Omdöme
Det börjar verkligen inte bra, den första banan är en av de mest frustrerande i spelet. Ens gröna kompanjon avfyrar sin bazooka till höger och vänster och ger blanka fan i huruvida man råkar stå i vägen eller inte, han resonerar väl som så att man får skylla sig själv i så fall? Mindre roligt är det, men när man väl ha tagit sig förbi den banan börjar det flyta på lite bättre. Dock är det viktigt att man väljer att spara spelet efter banan, råkar man, som jag, i stället välja ”fortsätt utan att spara” finns det ingen möjlighet att spara spelet förrän man har klarat nästa bana. Sådana detaljer har betydelse och är ganska talande för hur mycket energi som lagts ner.

Nog finns det fler frustrerande banor dock, vilket är varför det är skönt att de är ganska korta, 3-10 minuter kanske på ett lyckat försök. Dör man så får man börja om från början, så längden är ganska lagom. I den sista banan så ska hitta och rädda ett antal av sina väl gömda förbandskamrater samtidigt som fienderna konstant spawnar överallt och pepprar en, hela tiden. Apropå frustration…

Utan att ha gjort några efterforskningar innan jag satte igång med spelet blev det snabbt uppenbart att det var en portning av ett PS1-spel. Gameplayet är extremt primitivt, man springar omkring, sidsteppar en del och hoppas att det automatiska siktet (som ej har en fast knapp) ska markera en motståndare. Sedan är det bara att avfyra. Någon gång ibland kan det vara värt att använda det manuella siktet, som endast funkar stillastående, för att prickskjuta någon på avstånd eller för att sänka en helikopter.

De förrenderade filmsekvenserna är rätt snyggt gjorda, men mellsansekvenser var ju faktiskt det redan under PS1-eran (samma sekvenser har återanvänts och ser likadana ut här i PS2-versionen).

Lite småcoolt är det ändå ibland att springa runt och kriga på köksbordet eller inne i kylskåpet. Viss utmaning bjuds det också på och även om utmaningen består i att bråka med kontrollen, att luska ut varifrån man blir beskjuten eller att irra omkring utan att ha en aning om vart det är man ska ta vägen härnäst så är det fortfarande utmaning! Det här är lite vad jag menar med att även dåliga spel kan vara småroliga att spela och det är varför jag gillar ”Från samlingen”, att jag tvingas spela spel jag aldrig annars skulle komma på tanken på att spela.

Andra omdömen
PS2-versionen har ett betygssnitt på 5,6 hos Gamerankings. Så här skrev Gamespot i mars 2001:

”Army Men: Sarge’s Heroes 2 är det bästa serien har att erbjuda, men det säger inte så mycket. Gameplayet är frustrerande, grafiken medelmåttig och det finns massvis med buggar som det inte har gjorts någonting åt. Om du har haft kul med Army Men-spel tidigare så ger Sarge’s Heroes 2 mer av samma, men de som inte varit särskilt imponerade av tidigare versioner i serien kommer heller inte att ändra åsikt i den senaste delen. 5,5/10.”

Dåligt Spela hellre Grand Theft Auto III

Topp 5 bästa PS4-spelen

Hej! Det är dags att summera den förra generationen. Visserligen lever PS4 vidare och jag kommer som sagt att hänga kvar här länge, men det är uppenbart att utvecklare numera lägger krutet på de nya konsolerna. Inte minst märks det i Watch Dogs: Legion vars PS4-version lider av allvarliga buggar som inte PS5-versionen har. Därför ser jag det som bra tajming att rangordna mina favoriter nu.

Eftersom jag inte har oändligt med tid så har jag inte hunnit spela alla PS4-spel som finns, vilket kanske är varför din favorit uteblir. Vissa andra hyllade titlar har jag spelat, t.ex. Red Dead Redemption 2, men jag tycker helt enkelt inte att de är särskilt roliga och därför platsar de inte.

Observera att det inte är hela generation jag rangordnar här, annars hade Zelda: Breath of the Wild varit överlägsen etta.

1. Minecraft
Tråkigt val kanske då Minecraft första gången släpptes långt före PS4 kom, men spelet är ett av mina absoluta favoritspel. Jag testade först det kreativa läget och tyckte allt var astråkigt, men när jag något år senare spelade överlevnadsläget tillsammans med kamrater blev det en helt annan grej. Det blir mycket roligare att bygga när man måste samla ihop resurser i stället för att ha oändligt med dem. Om jag bara fick spela ett enda spel för resten av livet hade det förmodligen blivit Minecraft.

2. Far Cry 5
Älskar spelvärlden, att man aldrig lämnar förstapersonsperspektivet, friheten att kunna göra allt i vilken ordning man vill och hagelbrakaren. Det är roligt helt enkelt, till skillnad från andra spel som tar sig själva på för stort allvar. De kristna fanatikerna är roliga fiender, deras ledare är särskilt minnesvärd och slutet var riktigt coolt.

3. Detroit: Become Human
Generellt sett spelar jag enbart tv-spel för gameplayet, det är väldigt sällan jag fastnar för något spels story. Det är bra att den finns där för att sätta tonen och så, men det har gått så långt att jag ibland hoppar över filmsekvenser. Varför älskar jag Detroit: Become Human då, ett spel där gameplayet bara är ett verktyg för att berätta en historia? Jao, eftersom spelet kretsar kring storyn så känns det aldrig som att man blir avbruten av en filmsekvens när man bara vill spela. Storyn är också väldigt spännande och intressant med svåra moraliska dilemman och för en gångs skull känns det som att de valen man gör på riktigt påverkar hur storyn utvecklar sig och slutet. 

4. Mirror’s Edge: Catalyst
Vet inte varför så många blev besvikna på detta, men å andra sidan blev ju många besvikna även på ettan – jag tokälskar båda två! Mirror’s Edge är lika kul som en linjär upplevelse (ettan) som det är som en mer öppen upplevelse här i uppföljaren. Roligast är det att jaga tiondelar i tidsutmaningarna, varje liten detalj i hur man springer och hoppar över hinder effektivast har betydelse.

5. Slay the Spire
Jag är väldigt förtjust i kortbaserade RPG:er och efter tips från en medlem på en spelsajt fick jag upp ögonen för Slay the Spire. Oerhört beroendeframkallande upplägg där varje omgång varar någon timme. Vill man spela igen får man börja om från början med nya förutsättningar. Jag har säkerligen plöjt ner hundratals timmar, ingen omgång är den andra lik.

Sämsta: Total Jigsaw
Att lägga ett vanligt pussel kan ju vara avkopplande och kul som omväxling, men utvecklarna har misslyckats med något så simpelt som detta. När jag varit igång en halvtimme med ett pussel med hundratals pusselbitar så försvann en av mina pusselbitar. Den gick inte längre att greppa och flytta. Irriterande förstås, men jag startade om och gav spelet en chans till, men givetvis hände exakt samma sak. Då fick jag givetvis nog, gav fingret till utvecklarna och stängde av. Lägg därtill att varje pusselbit ser exakt likada ut sett till hur de är skurna, bortsett från kantbitarna. Slött och uselt gjort av utvecklarna, skämmes tamejfan.

Terminator: Resistance

Recension
Testat på: Playstation 4
 

Terminator: Resistance är lite som en B-film, fast som ett spel då – ett B-spel. Vi alla vet mycket väl att en B-film ibland kan vara mer njutbar än en storfilm och det motsvarande gäller även spel. Terminator: Resistance är just det, mer njutbart än många storspel.

Känslan i vapnen är okej, men inte det bästa jag upplevt och AI:n är väl ingen höjdare, men det är lättare att acceptera i och med att fienderna är robotar och dessa mördarmaskiner behöver egentligen inte vara smarta – de är tillräckligt skräckinjagande ändå, så tåliga som de är. Riktigt spännande var det när man för första gången stötte på Terminators, utan att ha tillgång till plasmavapen. Man var tvungen att hålla sig gömd och långsamt ta sig fram mot målet. Har man minsta lilla uppskattning för Terminator-filmerna bör man även uppskatta atmosfären här.

Det är samtidigt skönt att smygsekvenserna inte är alltför många, men det är bra att variationen finns där och där räknar jag även in den perfekta balansen mellan linjäritet och free-roaming. Lättillgängligheten uppskattar jag också, uppgraderingssystemet är lagom avancerat och upplägget motiverar en till att klara sidouppdrag samt till att plundra hus på ammunition och andra resurser, allt är lite som en lättillgänglig blandning av Fallout och Deus Ex. Låsdyrkningssekvenserna är bland de bästa jag upplevt. En detalj, men det är ofta detaljerna som gör spelet minnesvärt, som får det att sticka ut.

Det är ett väldigt ambitiöst spel, egentligen överambitiöst med alla finesser de har försökt trycka in. Dialogträden och att valen man gör påverkar vad andra tycker om dig är ett typexempel på överambition, men jag rekommenderar att man lägger den lilla extra energi det kräver att bygga upp tillit, att få de andra att lita på dig, för det belönar sig med några trevliga överraskningar framåt slutet. 🙂

Hur som helst, vad man kan konstatera är att detta absolut inte är någon cash-grab, utvecklarna har lagt sin själ i detta projekt för att skapa en bra Terminator-upplevelse, vilket gör det tråkigt att se hur kritiker njuter av att såga och håna spelet. Döm av min förvåning när jag såg att många recensenter givit spelet så låga betyg som 3 respektive 4, vilket är varför jag klassar detta som det mest underskattade spelet förra generationen. Yes, PS4 är numera förra generationen och detta är första gången jag får kalla det för det, men jag hänger kvar där ett tag till.

Till skillnad från kritikerna ger många övriga spelare spelet den uppskattning det förtjänar, se till exempel användarrecensionerna på Steam – är detta en kult-hit? Med mer tid och resurser hade detta säkerligen kunnat bli enastående, men å andra sidan gillar jag det precis som det är, dess brister till trots. Jag köpte det bara för någon ynka hundring, det borde du också göra!

Bra Spela även Deus Ex: Human Revolution

Doshin the Giant

Recension
Testat på: Gamecube
 

Jag har en onödigt stort spelsamling. Inte enorm, men tillräckligt stor för att konstatera att jag aldrig kommer att spela merparten av dem. Delvis på grund av att många av dem är skräp (som jag har börjat sälja av för att hålla samlingen ren), men också för att de är för många för att hinna spela alla ordentligt under en livstid. 

Framför allt är det lätt hänt att de lite äldre spelen samlar damm så jag har länge funderat på hur jag ska kunna ge dem mer uppmärksamhet. Vad jag till slut har landat i är följande: någon gång ibland, när jag känner för det, ska jag slumpa fram tre spel till olika format ur samlingen och välja ut ett av dem. Detta spel ska jag sedan ge en ordentlig chans och sedan recensera. I detta urval ingår även moderna konsoler, inklusive mina digitala spel och däribland till och med tjänster som Playstation Plus samt Now.

I min första lottning hade jag ganska tur, jag slumpade fram tre bra alternativ:
1. Tales of Xillia (PS3)
2. Doshin the Giant (Gamecube)
3. SteamWorld Heist (Switch)

Mitt val föll efter ganska kort betänketid på Doshin the Giant. Det kändes udda och spännande och de andra två har jag redan provat.

Bakgrund
Doshin the Giant släpptes redan 1999 i Japan som ett release-spel till 64DD, en expansion till Nintendo 64 som sålde i blott 15 000 exemplar och aldrig släpptes utanför Japans gränser. Först i 2002 fick resten av världen ta del av Doshin då det remastrades och utgavs till Gamecube.

Spelet går ut på att röra sig runt i en öppen spelvärld betående av öar och hjälpa de olika stammarna: skydda dem från katastrofer, skapa grönområden för att underlätta byggnation samt se till att det paras fram nya byar. Lite oväntat är massmord också en viktig del av spelet, vilket jag ska återkomma till.

Jag själv inhandlade spelet för ett par år sedan på den årliga Retrospelsmässan i Göteborg. 200 kronor kostade det.

Omdöme
Det är ett väldigt långsamt och trögt spel detta som kräver mycket tålamod. Det är inte bara någonting negativt, det är faktiskt ganska avkopplande att slå på Gamecuben efter jobbet, sänka spelljudet och dra igång en podcast för att sedan spela igenom ett par ”dagar” i spelet, vilket motsvarar 30 minuter vardera i verkligheten. Eftersom konceptet är ganska beroendeframkallande har det oftast blivit mer än så, flera gånger har jag spelat ända in på småtimmarna.

Det första man märker när man sätter igång är hur extremt trögrörlig Doshin är. Därför drog jag en lättnandens suck när jag insåg att han växer något när man har samlat ihop tillräckt med kärlek eller hat från byborna, vilket gör att han kan förflytta sig snabbare – framför allt över vatten. Strax därpå blev jag dock varse om att Doshin dör när skymningen visar sig och nästa dag föds en ny, liten jätte på nytt. Jag som hade hoppats på att storleksökningarna var permanenta..

Lyckligtvis har Doshin en ond, arg, röd djävul som alter ego. Förvandlar man sig till honom kan man hoppa riktigt långt och snabbt, i synnerhet när han har växt några gånger. Detta upptäckte jag dock först efter ett antal timmars speltid, vilket betyder att jag tidigare helt i onödan gått runt i slow-motion och i princip bara kunnat titta på när en naturkatastrof demolerar en av mina byar. Spelet börjar utan någon som helst förklaring om vad man ska göra eller ens vad spelet går ut på, vilket jag dock gillar väldigt mycket, det ger en möjlighet att upptäcka saker på egen hand.

De första speltimmarna förundrades jag över hur häftigt allt kändes, trots spelets simpelhet, men med hänsyn till spelets ålder, givetvis. Det är coolt att kunna sänka och höja marken som man vill: att kunna skapa berg, sjöar eller till och med hela öar när man höjer upp mark ovanför havsnivån. Det är också coolt att se hur byar växer fram efter att man har assisterat byborna med deras önskemål, vilka förvisso aldrig är någonting annat än att de vill ha en palm på ett visst ställe eller att man ska höja eller sänka marken. Till sist är det också coolt att man kan skapa nya byar genom att flytta en man och en kvinna till en landyta en bit bort från andra byar.

Vad spelet går ut på och andra finesser introduceras genom dagliga memos, vilket är ett trevligt sätt att stegvis lära sig spelet. Problemet är bara att det blir en lite väl långsam inlärningsprocess efter ett tag när man har blivit varm i kläderna. Det kan bli lite frustrerande ibland, som när en tornado dyker upp och berättarrösten berättar att man kan lösa upp tornadon med hjälp av en ”chockvåg”. Vad fasiken är chockvågen och hur utför man den? Vid den tidpunkten insåg jag att spelet faktiskt har en fysisk manual. Det är något jag alltid glömmer bort, att för spel från den här eran så hade manualen en funktion. Med hjälp av manualen kunde jag sedan reda ut alla frågetecken.

Så långt allt gott. Jag hade riktigt trevligt med Doshin the Giant. Det var originellt, avkopplande, beroendeframkallande och jättens design är ju briljant i all sin enkelhet. Men det är först nu som spelets verkliga brister visar sig. Spelet går ut på att få sina byars invånare att bygga monument, vilket de gör när byn växt sig tillräckligt stor. Det brukar vara en ganska smidig process. Men när jag var uppe i tio, tolv byar så märkte jag att byar började försvinna. Invånarna fanns kvar, men inte byggnaderna.

När en ny dag påbörjades så såg inte alls byarna ut som jag lämnade dem och det kunde räcka med att jag lämnade dem med blicken för en sekund för att alla hus spårlöst skulle försvinna. Därför såg jag till att stå och bevaka mina nya byar fram tills att monumentet var klart, en ganska tråkig process. När jag sedan upptäckte att det räckte med att öppna pausmenyn och stänga den igen för att alla hus skulle rensas bort fick jag nog. Jag stängde av, tänkte sätta ett underkänt betyg och aldrig återvända.

Men något drog mig tillbaka till spelet, för att ge den en ny chans. Jag fick väl abstinensbesvär från det beroende jag hade helt enkelt. Så jag återvände. 16 unika monument krävs för att klara spelet och jag förstod nu att de olika monumenten ej behöver finnas samtidigt. Det räcker alltså att ha haft varje monument någon gång, man kan riva ner dem och låta dem bygga någonting annat.

För att få bukt med problemen följde en ganska makaber process, en ren förintelse. Jag förvandlade mig själv till djävluen och gick sedan från by till by för att utplåna dem. Samtliga, utom en. Jag rev ner varenda byggnad och trampade sedan ihjäl varenda bybo. Det var viktigt att jaga rätt på varenda en när de flydde för att byn helt skulle utplånas och försvinna från kartan. Eftersom bybornas hat göder jätten så blev han helt enorm, vilket underlättade processen för kommande byar. Allt detta kändes ganska skönt för mig, det var renande, jag fick utlopp för alla mina aggressioner. Från att ha varit extremt frustrerad med spelet blev jag nu sugen på mer.

Makabert är också vad man kan beskriva det jag sedan pysslade med. Det finns fyra olika folkstammar i spelet och för att bygga alla monument krävs det att man har haft alla 15 olika möjliga kombinationer av stammarna i byar (enbart rödklädda, gulklädda plus blåklädda etc.) vid tillfället då ett monument byggs. Efter att de var färdiga med ett monument så rev jag ned det, letade upp bybor med någon färg som jag behövde från någon annanstans i världen och placerade dem i den första byn. Sedan utövade jag vad som inte kan beskrivas på något annat sätt än etnisk rensning. Folkmord rentav. Jag lyfte bort bybor av oönskad färg till en avskild plats där jag sedan bankade ihjäl dem med ett ondsint leende på läpparna (både jag och Doshin). Brutalt, men nödvändigt. I vilket annat sammanhang som helst hade detta förmodligen uppfattats som obehagligt och motbjudande, men som kontrast till spelets lättsamma upplägg och barnvänliga ton blir det ju mest komiskt. Vi får inte glömma bort att spelet har en åldersgräns på bara tre år.

Totalt spenderade jag 43 speldagar med spelet, vilket motsvarar 21 och en halv timme. Jag var bra mycket mer effektiv i början, det var problemen jag stötte på som drog ut på det hela. Jag är väldigt generös när jag sätter betyg nu, för spelet dras med oacceptala problem, men jag hade ändå kul för det mesta och det är ändå det viktigaste. I slutändan blev det en ganska speciell upplevelse med alla goda respektive skoningslöst onda gärningar.

Andra omdömen
Doshin the Giant hade ett betygssnitt på 6,91 på Gamerankings. Så här skrev IGN när det begav sig:

”Det spelar ingen större roll vilka byggnader dina stammar bygger i sina byar. Det finns ingen evolution, ingen kulturella framsteg och bortsett från de olika monumenten som stammarna bygger så har det ingen större inverkan på spelandet vad byborna tycker om dig, oavsett om de hatar eller älskar dig. Om du kan ha överseende med den här simpelheten kommer du att tycka att Doshin the Giant är ett roligt (om än udda) spel. 6,8/10.”

Ganska bra

Mega Man 11

Recension
Testat på: Playstation 4
 

Jag älskar verkligen Mega Man-konceptet, att själv kunna välja i vilken ordning man spela banorna. Varje bana är lång, har ett unikt tema och när man klarar bossen får man ta över hans vapen, vilket kan komma till stor användning på andra banor man har haft svårigheter med.

Med det sagt tror jag faktiskt att det här är det första Mega Man-spelet jag har klarat. När jag väl har spelat igenom alla vanliga banor och ska börja med sluttampen så brukar jag tappa intresset lite, nog delvis för att det varit lite för svårt och jobbigt att spela om hela banorna vid game over.

Vapnen i 11:an är alla riktigt lyckade, både riktigt roliga att använda och väldigt användbara när man väl har lärt sig var de är som mest effektiva. Mega Man-serien bygger mycket på trial and error, så även denna del om än inte riktigt lika mycket, men det är ingenting dåligt. Spelet är som roligast när man har lärt sig banorna och i synnerhet bossarnas rörelsemönster.

Första gången man möter en ny boss slaktar den en med enkelhet på ungefär nio sekunder. Därför rekommenderar jag att börja på svårighetsgraden casual, ett steg under normal, så att man får tid att lära sig hantera bossarna i och med att man har fler liv och då slipper spela om hela banan lika ofta. Jag har vid det här laget spelat igenom spelet två gånger och faktum är att jag hade som roligast på just den svårighetsgraden, men utan att använda föremål (en trofé jag jagade). Faktiskt var det svårare än att spela på normal-svårihetsgraden med föremål som om man missbrukar dem tar bort utmaningen (t.ex. konstant återställa hälsan med energitillskott under boss-fajter). Men jag är glad att de finns där, föremålen, de gör det möjligt att i viss mån skräddarsy sin egen svårihetsgrad.

Mega Man 11 är en väldigt fräsch tolkning av serien, med moderniseringar och snygg grafik, samtidigt som grundstenarna som gör serien så bra är intakta. Spelet påminner mig om varför jag älskar tv-spel – ren spelglädje!

Mycket bra Spela även Super Mario Maker 2

Leisure Suit Larry: Wet Dreams Don’t Dry

Recension
Testat på: Nintendo Switch
 

Min återvunna peka-och-klicka-feber fortsätter och Larry har stått på tur!

Wet Dreams Don’t Dry är ett väldigt traditionellt peka-och-klicka-äventyr, på gott och ont. Du kommer garanterat att köra fast och ett par gånger riktigt ordentligt. När det väl händer kan man se fram emot ett par timmars slöspelande där man försöker att kombinera alla möjliga objekt som till synes inte har någonting med varandra att göra över huvud taget. Under denna process rekommenderar jag att man sysslar med någonting annat parallellt, kanske lyssna på en podcast eller snacka med en polare över telefon.

Men vad fan, jag gillar det, när det sker med viss måtta. Det är så otroligt belönande när man väl har tur och lyckas använda rätt objekt med varandra och man får en sån enorm lust att spela vidare med alla dessa nya möjligheter detta framsteg ger. Med viss måtta skedde det här och jag klarade spelet utan hjälp (ett krav jag har på mig själv numera, annars förstörs upplevelsen).

Några få moderniseringar finns emellertid, som att man bara har ”undersök” samt ”använd” som alternativ för att integrera med objekt samt att det går att lysa upp alla objekt i omgivningen som är interagerbara. Bra tillskott! I början tyckte jag det kändes som fusk med att lysa upp objekt, men det är verkligen oumbärligt, jag använder denna funktion så mycket jag kan även i remaster-versionerna av Day of the Tentacle samt Full Throttle.

Det finns även inflik med en problematiserande bild av sexuella trakasserier, vilket minst sagt ligger rätt i tiden. Det är inget som spelet hade behövt egentligen, alla fattar att det är ett skämtsamt spel, men det är inget som stör mig heller. Humorn är överlag riktigt lyckad, men jag blir lite frustrerad att Larry aldrig får till det, alltid är det nåt som skiter sig. Jag föredrog hur det var i Larry: Magna Cum Laude (PS2) där han ibland faktiskt fick till det, även om sexakten visade sig vara komisk.

Slutet är lite abrubt. Det finns även en epilog som tillkom senare där man får följa antagonistens resa och vad som motiverar vederbörande. Dessvärre var slutet på epilogen än mer otillfredsställande. Jag hoppas att den är som den är för att bädda för en uppföljare, men om en sådan inte blir av var det ett riktigt antiklimax. Lite som när XIII slutade med ”fortsättning följer” och det har nu gått 17 år utan någon fortsättning. Ska man avsluta ett spel på det sättet bör utvecklarna vara hundraprocentigt säkra på att en uppföljare blir av.

Minus också för de extremt bökiga menyerna i Switch-versionen där man inte kan använda styrkorset konsekvent utan att kastas runt bland olika menyer.

Bra Spela även Day of the Tentacle

Broken Sword 5: The Serpent’s Curse

Recension
Testat på: Playstation 4
 

Under tonåren hittade jag peka-och-klicka-äventyrsgenren efter tips i speltidningen Super Play och blev omedelbart förälskad, så pass förälskad att jag i den senare tonåren bestämde mig för att göra ett eget (och blir än i dag imponerad av den fantasirikedomen jag hade då). Det urspårade Sam & Max Hit the Road samt framför allt Day of the Tentacle blev snabbt mina favoriter, inte minst tack vare den lysande humorn, även om jag i ärlighetens namn inte är säker på om jag klarade någon av dem. Hur mycket jag än tycker om genren så dras de med en del problem och det är en viss tröskel att påbörja ett, jag vet nämligen att de kommer att bli en stundtals frustrerande upplevelse, i synnerhet om spelet har några år på nacken. Jag är ganska dålig på dessa spel, men jag tror ändå att många kommer att känna igen sig i min beskrivning som följer.

De äldre peka-och-klicka-spelen börjar alltid trevligt där man sugs in i upplevelsen och ständigt gör framsteg. Sedan blir allt bara värre, man får tillgång till fler och fler rum att utforska samt fyller fickorna med fler och fler prylar. Jag kommer att köra fast förr eller senare och desto senare i spelet jag kommer så kommer det att hända desto oftare, till slut efter varje litet framsteg. När jag sedan blir desperat går jag tillbaka till varje rum jag tidigare har besökt och interagerar med varenda liten detalj med varenda pryl med förhoppningen att jag ska springa på någon långsökt lösning som jag omöjligen kan ha tänkt på. Tidigare nämnda Sam & Max hade en del sådana lösningar vill jag minnas, just för att det var ganska urspårat så var även en del pussellösningar det också. Långsökta med andra ord.

Ofta slutade det med att jag efter mycket om och men tog hjälp av en guide, men det var ungefär där jag tröttnade på spelen. Antingen visade det sig att lösningen var så pass enkel att jag blev besviken på mig själv och kunde inte njuta av upplevelsen längre, eller så hade jag antingen missat att en två pixlar bred pryl var klickbar eller så var lösningen så pass långsökt att det i princip var omöjligt att komma på. Även i de två sistnämnda fallen tröttnade jag på spelen eftersom de medförde att jag konstant såg guiden som en lätt utväg varje gång jag körde fast då jag alltid befarade långsökta lösningar, vilket tog bort allt det roliga från upplevelsen.

Broken Sword 5 inhandlade jag fysiskt till PS4 för några veckor sedan och det har varit ett kärt återseende till genren. Visst har jag spelat igenom Telltales tre någorlunda moderna och småroliga episodbaserade Sam & Max-spel från 00-talet, men Broken Sword 5 toppar dessa med råge.

Det är ett peka-och-klicka-äventyr med allt det bästa från 90-talets spel i genren moderniserat till en genomgående trevlig upplevelse. Visst körde jag fast även här i kortare stunder, men det är ju faktiskt något positivt att allt inte är strömlinjeformat, utan man får tänka till lite och ibland prova sig fram. Det som skiljer sig här från många gamla spel är att man oftast är begränsad till en eller två rum och vet då att lösningen finns alldeles i närheten av där man befinner sig.

Därtill bjuds det på ett fåtal riktigt utmanande, minnesvärda och väldesignade pussel. Jag tvingades ta till det inbyggda ledtrådssystemet (mycket trevligt tillskott) vid ett tillfälle, men inte ens fyra av fem ledtrådar gav mig tillräckligt hjälp på traven. Den som har spelat spelet vet precis vilket pussel jag pratar om, jag lyckades lista ut de flesta ord på egen hand utan hjälp, men ett fåtal av dem var så pass extrema att jag inte ens förstod hur man skulle kunna komma fram till det (utan hjälp) ens efter att jag fått hela svaret i den femte och sista ledtråden och kunde titta på pusslet med nya, fräscha ögon. Jag är inte ens säker på att en promille av spelarna klarar av det utan hjälp. Jag gillade verkligen grundtanken med pusslet, att med hjälp av översatta glyfer skulle luska ut vad andra glyfer betydda, men vissa ord var bara för extremt svåra. Långsökta vågar jag nog påstå.

Men jag är överlag jättenöjd med upplevelsen, grafiken är fantastiskt vacker, de europeiska miljöerna är väldigt gemytliga och jag hann bli småkär i fransyskan Nico, Georges charmiga följeslagare. Jag kan rekommendera spelet till samtliga som är sugna på ett peka-och-klicka-äventyr i klassisk stil med nödvändiga moderniseringar. Jag nådde eftertexterna i går kring midnatt och när ett spel lämnar ett bestående intryck efter sig vet man att man har spelat igenom någonting väldigt, väldigt bra.

Fantastiskt Spela även Indiana Jones and the Fate of Atlantis

Jag gillar Spyro, men inte Svamp-Bob

Jag har aldrig spelat Spyro tidigare. Jag hade inget PS1 som barn och skaffade aldrig något av PS2-spelen, men fick ett bra första intryck av trilogi-remaken efter att ha testat det som hastigast i en butik.

Efter att ha införskaffat det så bestämde jag mig för att testköra det i går kväll och måste säga att det är ett spel helt i min smak. Eftersom jag har hundratals spel hemma jag aldrig har provat så har jag väldigt lite tålamod med spel. De ska helst sätta igång omdelbart med full fart utan ett massa onödigt snack och vara roliga att spela på en gång, annars provar jag någonting annat.

Spyro 1 gör just det. Öppningssekvensen är över efter typ en minut. Ett orc-liknande monster lackar ur och förstelnar alla drakar i riket förutom Spyro. Nu är det upp till Spyro att upphäva deras förtrollningar. Tack så mycket, det är allt jag behöver veta, nu kör vi! Spelet bjuder sedan på snabb förflyttning med svinbra kontroll, otroligt läcker grafik, viss utmaning samt roliga attacker och manövrar. Spyro kan rusa in i fiender eller spruta eld och är bra på att glidflyga. Därtill bjuds det på en viss frihet att välja vilka banor man vill spela, så länge man uppnår ett visst antal samlarföremål kan man ta sig vidare. Förvisso är laddningstiderna lite för långa, men å andra sidan tycker jag att det ska straffa sig att dö. Svenska röster finns, vilket alltid gör mig glad, även om man kan diskutera kvaliteten på de översättningsbyråerna vi har.

Härom veckan hade jag även införskaffat Spongebob SquarePants: Battle for Bikini Bottom ‑ Rehydrated och i princip allt positivt jag har sagt om Spyro kan man säga motsatsen om gällande Spongebob. Förflyttningen är seg och dan, attackerna är väldigt begränsade och striderna lätta och tråkiga. Grafiken är okej tekniskt sätt (åtminstone på PS4, ser fulare ut till Switch), men omgivningarna är inte särskilt estetiskt tilltalande, faktiskt ganska motbjudande i mina ögon. Lägg dessutom till allt onödigt pladder som andra karaktärer bjuder på, men jag får anta att det är något som Spongebob-fans välkomnar. Jag har ej spelat originalet, men det är uppenbart att de lämnat kvar allt som känns förlegat i dag, det vill säga bland annat osynliga väggar och platser som ser ut att tillhöra banan, men egentligen är out of bounds. Jag spelade max 20-30 minuter, men första intrycket var inte alls bra. Ytterst mediokert spel.

Spyro däremot rekommenderas varmt till alla plattformssugna!