Kategori: Tv-spelrecensioner

Extremt avkopplande, men blir snabbt väldigt, väldigt repititivt. Fyllt med fetch-quests och resurssamlande, men inga strider alls, vilket passar mig.

Bra Spela även My Time in Portia

Först blev jag besviken. Jag hade väntat mig ett spel som var som ettan, d.v.s. Pokémon-inspirerat, att man fångar monster som man tränar och använder i strid. Istället bestod striderna här i oinspirerat knapphamrande på fyrkant. Jag slutade spela efter en timme och återvände sedan inte förrän nu, flera år sedan. Jag var ytterst nära att ge upp efter en timme även denna gång, men jag är glad att jag inte gjorde det.

Inledningen är seg och tråkig, ja, men spelet tar verkligen fart efter att man börjar bygga sitt kungadöme. Det funkar lite som ett klick-/idle-spel. Man värvar folk genom att utföra ärenden för dem och kan sedan tilldela dem till olika byggnader. Väl där genererar de resurser och pengar som kan användas till att bygga fler byggnader och att förbättra sina förutsättningar i strider. Fler rollspel borde inkludera denna modell för den är ju så otroligt beroendeframkallande.

Även striderna blir roligare vid ungefär samma tidpunkt som man får till kungadömet och fickmonstren träder in då. De är till stor hjälp i strid, men har inte lika central roll som tidigare. Striderna är också faktiskt ganska utmanande på de högre svårighetsgraderna, men det går oftast att ta sig igenom med gammal hederlig, härlig level-grind. 

Efter 60 timmar är jag nu färdig med huvuduppdragen, men det går nog att bli färdig på ungefär hälften. En stor del av tiden har gått åt till att bygga kungadömet och att sidequesta. Enorm charm och urläcker design bjuds vi på även denna gång, om än inte lika mycket charm som i del 1. Gameplaymässigt så är det nog så att tvåan överträffar ettan.

Vad som är lite frustrerande är hur låst man är när man förflyttar sig i världen. Trots att en hoppknapp finns (bra!) så förhindrar osynliga väggar och decimeterhöga hinder en ifrån att ta sig dit man vill. Inte ens båten kan landa där jag vill, den kräver sandstrand för att man ska tillåtas att stiga i land. Allt detta förändras när man får tillgång till flygplanet. VIlket fantastiskt tillskott som tar bort alla begränsningar, verkligen något att se fram emot.

Jag är inte färdig än, jag har fler sidouppdrag att sysselsätta mig med! De blir inte mindre beroendeframkallande att utföra bara för att de är i det simplaste laget.

Fantastiskt Spela även Persona 4

Jag köper knappt spel för tillfället, men en rea med namnet “Retro & Remasters” på Playstation Store fångade mitt intresse. Här fanns det mängder med obskyra titlar, ett utbud som jag inte visste fanns på Playstation Store. Kul att se, men vad som fick mig att omedelbart sluta skrolla var Elasto Mania. 

Elasto Mania var ett trial-spel från år 2000. Med andra ord ska man ta sig fram över hinder med hjälp av en motorcykel. Lite som dåtidens Trials Rising, fast med långsammare och lustigare fysik. Och fysiken var bra, det gällde att hitta rätt balans av fart och lutning på cykeln.

Jag kommer hädanefter att kalla det för ett gratisspel, även om jag inte kan svära på att det faktiskt var det. Det enda jag vet är att varenda jävel jag kände hade elma.exe på sin dator, men inte en jävel hade betalat för det. Just priset fick mig här att studsa till lite grann, cirka 75 kronor på Playstation Store inklusive alla rabatter för ett gammalt gratisspel till PC är lite magstarkt. Men samtidigt känns det rimligt att utvecklare får ta del av min pengar retroaktivt för alla de timmar jag lagt på spelet i mitt barndom. Så ja, jag köpte det utan att blinka.

Hur håller det i dag då? Bra givetvis då dess enkla koncept och välgjorda fysik är tidslöst. Men jag har roligare med Ni No Kuni 2 (rekommenderas!) som jag också spelar just nu. Vad som möjligen är otidsenligt med Elma är att vissa banor är ganska enkla fram till slutet där det dyker upp ett svårt hinder som kräver lite flyt och misslyckas man så får man köra om hela skiten. Lite segt.

Men det är ändå en speciell känsla att uppleva ett gammalt PC-gratisspel i högupplöst format på sin 60-tums-tv med en PS5-kontroll i handen. Mer sånt! Får jag syn på Jazz Jackrabbit, Rats! eller för den delen Felix i Tomatlandet (utgivet av Felix Ketchup på diskett) på PS Store så kommer jag att hämta hem även dem, utan tvekan.

Ganska bra Spela även Trials Rising

Zelda: Breath of Wild pressas in i Ubisoft-modellen och ut kommer Immortals Fenyx Rising – ett alldeles utomordentligt äventyr.

Till stora delar blir det precis det man kan förvänta sig. En öppen värld där allt intressant är markerat med ikon på kartan: massivs med uppdrag, massvis med sidouppdrag, massvis med saker att samla, massvis med förmågor att uppgradera. Har du spelat Far Cry, Watch Dogs eller Assassin’s Creed vet du ungefär vad som väntar, den huvudsakliga (men inte enda!) skillnaden är att det här utspelar sig i en fantasymiljö.

Vad den främsta inspirationskällan är märks omedelbart när man börjar klättra vid närmsta bergvägg. Sättet man klättrar på och uthållighetsmätaren för direkt tankarna till BotW, vilket naturligtvis är bra. Zelda-likheten är varför jag köpte spelet utan att tveka. Det är snarare vad som hände minuten senare som gjorde mig orolig. Att man i förstapersonsvy blickar ut över världen och när man med blicken passerar ett intressant mål (kan vara upp till någon kilometer bort) så dyker en ikon upp. Vid ett knapptryck så markeras målet ut och inom loppet av sekunder har jag markerat ut tiotals mål att besöka.

Problemet med detta är att spelet där och då indirekt berättar att det inte finns någon poäng i att utforska världen; allt intressant är redan markerade, resten är bara döytor, vilket naturligtvis raderar ut all form av upptäckarglädje. Den här gamla videon förklarar det på ett väldigt träffsäkert sätt: https://www.youtube.com/watch?v=jdZlxR2FIK8

Zelda är utan konkurrens mina absoluta favoritserie. Två av dess absolut viktigaste komponenter är just upptäckarglädjen samt dess tempel. Fenyx Rising har inte samma upptäckarglädje, saknar fullskaliga tempel med olika teman och kan naturligtvis inte mäta sig med Breath of the Wild, men upplevelsen i Fenyx Rising har varit… helt fantastisk. Många gånger sträckspelade jag i timme efter timme utan avbrott.

Varför? Om det inte redan har framgått så är det här min absoluta favoritgenre. Äventyrsspel i färggrann naturmiljö, öppen värld, lagom mycket fantasy, fantasifulla fiender och pussel, pussel, pussel! Där har vi den tredje viktigaste ingrediensen i Zeldas framgångsrecept, lagom kluriga pussel. Här bjuds det på dem i massor och de är inte bara kluriga, de förhöjs mycket av den eminenta fysikmotorn. I en av de mest minnesvärda valven ska man dra i spakar med rätt tajming för att på så sätt med vindens kraft skjuta iväg klot som river ner väggar. I ett annat spelar man flipper med samma typer av klot och spakar. Så roligt, så glad jag blir av dessa valv och det bästa är att det finns massvis av dem. Glöm dock för bövelen inte bort att stänga av alla former av hjälpmedel/ledtrådar!

Till en början upplevde jag grafiken som medioker, åtminstone på nära håll, men när jag någon timme senare blickade ut över den bedårande vackra färggranna världen så blev jag alldeles frälst, trots att jag spelar på PS4. Jag kan bara drömma om hur världen ser ut i 4K på PS5 och grämer mig vid det här laget att jag inte förbokade en. Faktiskt finns det också, trots allt, mängder med upptäckarglädje. På väg mot ett mål så slutar det alltid med att jag gör en massa stopp på vägen. Jag kanske får syn på en häst, ren eller enhörning att tämja, en legendarisk vildssvinsboss att besegra, ett äppelträd att palla eller något spännande pussel jag missat att markera ut.

Striderna är roligare än Zeldas strider, men mindre varierade. Man slåss här i princip med samma typer av kombinationer, oavsett vilken typ av fiende man möter – inklusive bossar.  Jag gillar (faktiskt) att vapen slits i Breath of the Wild, men det är samtidigt skönt att slippa tänka på det här. Att ha oändligt med ammunition (med cooldowns) till pilbågen är också skönt, det gör en mer benägen att använda den. Åtminstone till en början, före man har hunnit uppgradera alla sina gudakrafter. Kontrollen överlag är mycket bra, mycket bättre än i Assassin’s Creed som samma utvecklarteam också har utvecklat. Det största problemet med AC-serien är att en miljard olika aktioner delar samma knapp, däribland avsaknaden av en renodlad hoppknapp, vilket gör det svårt att kontrollera sin karaktär och få den att göra som man vill. Det problemet finns inte alls här, bortsett från att det är svårt att vara precis i plattformssekvenserna.

Med nästan 80 timmars speltid hittills så börjar först nu intresset att svalna, vilket är ett gott betyg, men snart kommer det första expansionspaket och då blir det ett återbesök. Vet inte hur försäljningssiffrorna ser ut, men det mesta tyder på att de inte är någon vidare. Det beror mer på tveksam marknadsföringsstrategi än någonting annat, detta är ren kvalitet som inte någon Zelda-fantast eller någon annan bör missa.

Mästerverk Spela även The Legend of Zelda: Breath of the Wild

Terminator: Resistance är lite som en B-film, fast som ett spel då – ett B-spel. Vi alla vet mycket väl att en B-film ibland kan vara mer njutbar än en storfilm och det motsvarande gäller även spel. Terminator: Resistance är just det, mer njutbart än många storspel.

Känslan i vapnen är okej, men inte det bästa jag upplevt och AI:n är väl ingen höjdare, men det är lättare att acceptera i och med att fienderna är robotar och dessa mördarmaskiner behöver egentligen inte vara smarta – de är tillräckligt skräckinjagande ändå, så tåliga som de är. Riktigt spännande var det när man för första gången stötte på Terminators, utan att ha tillgång till plasmavapen. Man var tvungen att hålla sig gömd och långsamt ta sig fram mot målet. Har man minsta lilla uppskattning för Terminator-filmerna bör man även uppskatta atmosfären här.

Det är samtidigt skönt att smygsekvenserna inte är alltför många, men det är bra att variationen finns där och där räknar jag även in den perfekta balansen mellan linjäritet och free-roaming. Lättillgängligheten uppskattar jag också, uppgraderingssystemet är lagom avancerat och upplägget motiverar en till att klara sidouppdrag samt till att plundra hus på ammunition och andra resurser, allt är lite som en lättillgänglig blandning av Fallout och Deus Ex. Låsdyrkningssekvenserna är bland de bästa jag upplevt. En detalj, men det är ofta detaljerna som gör spelet minnesvärt, som får det att sticka ut.

Det är ett väldigt ambitiöst spel, egentligen överambitiöst med alla finesser de har försökt trycka in. Dialogträden och att valen man gör påverkar vad andra tycker om dig är ett typexempel på överambition, men jag rekommenderar att man lägger den lilla extra energi det kräver att bygga upp tillit, att få de andra att lita på dig, för det belönar sig med några trevliga överraskningar framåt slutet. 🙂

Hur som helst, vad man kan konstatera är att detta absolut inte är någon cash-grab, utvecklarna har lagt sin själ i detta projekt för att skapa en bra Terminator-upplevelse, vilket gör det tråkigt att se hur kritiker njuter av att såga och håna spelet. Döm av min förvåning när jag såg att många recensenter givit spelet så låga betyg som 3 respektive 4, vilket är varför jag klassar detta som det mest underskattade spelet förra generationen. Yes, PS4 är numera förra generationen och detta är första gången jag får kalla det för det, men jag hänger kvar där ett tag till.

Till skillnad från kritikerna ger många övriga spelare spelet den uppskattning det förtjänar, se till exempel användarrecensionerna på Steam – är detta en kult-hit? Med mer tid och resurser hade detta säkerligen kunnat bli enastående, men å andra sidan gillar jag det precis som det är, dess brister till trots. Jag köpte det bara för någon ynka hundring, det borde du också göra!

Bra Spela även Deus Ex: Human Revolution

Jag älskar verkligen Mega Man-konceptet, att själv kunna välja i vilken ordning man spela banorna. Varje bana är lång, har ett unikt tema och när man klarar bossen får man ta över hans vapen, vilket kan komma till stor användning på andra banor man har haft svårigheter med.

Med det sagt tror jag faktiskt att det här är det första Mega Man-spelet jag har klarat. När jag väl har spelat igenom alla vanliga banor och ska börja med sluttampen så brukar jag tappa intresset lite, nog delvis för att det varit lite för svårt och jobbigt att spela om hela banorna vid game over.

Vapnen i 11:an är alla riktigt lyckade, både riktigt roliga att använda och väldigt användbara när man väl har lärt sig var de är som mest effektiva. Mega Man-serien bygger mycket på trial and error, så även denna del om än inte riktigt lika mycket, men det är ingenting dåligt. Spelet är som roligast när man har lärt sig banorna och i synnerhet bossarnas rörelsemönster.

Första gången man möter en ny boss slaktar den en med enkelhet på ungefär nio sekunder. Därför rekommenderar jag att börja på svårighetsgraden casual, ett steg under normal, så att man får tid att lära sig hantera bossarna i och med att man har fler liv och då slipper spela om hela banan lika ofta. Jag har vid det här laget spelat igenom spelet två gånger och faktum är att jag hade som roligast på just den svårighetsgraden, men utan att använda föremål (en trofé jag jagade). Faktiskt var det svårare än att spela på normal-svårihetsgraden med föremål som om man missbrukar dem tar bort utmaningen (t.ex. konstant återställa hälsan med energitillskott under boss-fajter). Men jag är glad att de finns där, föremålen, de gör det möjligt att i viss mån skräddarsy sin egen svårihetsgrad.

Mega Man 11 är en väldigt fräsch tolkning av serien, med moderniseringar och snygg grafik, samtidigt som grundstenarna som gör serien så bra är intakta. Spelet påminner mig om varför jag älskar tv-spel – ren spelglädje!

Mycket bra Spela även Super Mario Maker 2

Under tonåren hittade jag peka-och-klicka-äventyrsgenren efter tips i speltidningen Super Play och blev omedelbart förälskad, så pass förälskad att jag i den senare tonåren bestämde mig för att göra ett eget (och blir än i dag imponerad av den fantasirikedomen jag hade då). Det urspårade Sam & Max Hit the Road samt framför allt Day of the Tentacle blev snabbt mina favoriter, inte minst tack vare den lysande humorn, även om jag i ärlighetens namn inte är säker på om jag klarade någon av dem. Hur mycket jag än tycker om genren så dras de med en del problem och det är en viss tröskel att påbörja ett, jag vet nämligen att de kommer att bli en stundtals frustrerande upplevelse, i synnerhet om spelet har några år på nacken. Jag är ganska dålig på dessa spel, men jag tror ändå att många kommer att känna igen sig i min beskrivning som följer.

De äldre peka-och-klicka-spelen börjar alltid trevligt där man sugs in i upplevelsen och ständigt gör framsteg. Sedan blir allt bara värre, man får tillgång till fler och fler rum att utforska samt fyller fickorna med fler och fler prylar. Jag kommer att köra fast förr eller senare och desto senare i spelet jag kommer så kommer det att hända desto oftare, till slut efter varje litet framsteg. När jag sedan blir desperat går jag tillbaka till varje rum jag tidigare har besökt och interagerar med varenda liten detalj med varenda pryl med förhoppningen att jag ska springa på någon långsökt lösning som jag omöjligen kan ha tänkt på. Tidigare nämnda Sam & Max hade en del sådana lösningar vill jag minnas, just för att det var ganska urspårat så var även en del pussellösningar det också. Långsökta med andra ord.

Ofta slutade det med att jag efter mycket om och men tog hjälp av en guide, men det var ungefär där jag tröttnade på spelen. Antingen visade det sig att lösningen var så pass enkel att jag blev besviken på mig själv och kunde inte njuta av upplevelsen längre, eller så hade jag antingen missat att en två pixlar bred pryl var klickbar eller så var lösningen så pass långsökt att det i princip var omöjligt att komma på. Även i de två sistnämnda fallen tröttnade jag på spelen eftersom de medförde att jag konstant såg guiden som en lätt utväg varje gång jag körde fast då jag alltid befarade långsökta lösningar, vilket tog bort allt det roliga från upplevelsen.

Broken Sword 5 inhandlade jag fysiskt till PS4 för några veckor sedan och det har varit ett kärt återseende till genren. Visst har jag spelat igenom Telltales tre någorlunda moderna och småroliga episodbaserade Sam & Max-spel från 00-talet, men Broken Sword 5 toppar dessa med råge.

Det är ett peka-och-klicka-äventyr med allt det bästa från 90-talets spel i genren moderniserat till en genomgående trevlig upplevelse. Visst körde jag fast även här i kortare stunder, men det är ju faktiskt något positivt att allt inte är strömlinjeformat, utan man får tänka till lite och ibland prova sig fram. Det som skiljer sig här från många gamla spel är att man oftast är begränsad till en eller två rum och vet då att lösningen finns alldeles i närheten av där man befinner sig.

Därtill bjuds det på ett fåtal riktigt utmanande, minnesvärda och väldesignade pussel. Jag tvingades ta till det inbyggda ledtrådssystemet (mycket trevligt tillskott) vid ett tillfälle, men inte ens fyra av fem ledtrådar gav mig tillräckligt hjälp på traven. Den som har spelat spelet vet precis vilket pussel jag pratar om, jag lyckades lista ut de flesta ord på egen hand utan hjälp, men ett fåtal av dem var så pass extrema att jag inte ens förstod hur man skulle kunna komma fram till det (utan hjälp) ens efter att jag fått hela svaret i den femte och sista ledtråden och kunde titta på pusslet med nya, fräscha ögon. Jag är inte ens säker på att en promille av spelarna klarar av det utan hjälp. Jag gillade verkligen grundtanken med pusslet, att med hjälp av översatta glyfer skulle luska ut vad andra glyfer betydda, men vissa ord var bara för extremt svåra. Långsökta vågar jag nog påstå.

Men jag är överlag jättenöjd med upplevelsen, grafiken är fantastiskt vacker, de europeiska miljöerna är väldigt gemytliga och jag hann bli småkär i fransyskan Nico, Georges charmiga följeslagare. Jag kan rekommendera spelet till samtliga som är sugna på ett peka-och-klicka-äventyr i klassisk stil med nödvändiga moderniseringar. Jag nådde eftertexterna i går kring midnatt och när ett spel lämnar ett bestående intryck efter sig vet man att man har spelat igenom någonting väldigt, väldigt bra.

Fantastiskt Spela även Indiana Jones and the Fate of Atlantis

Jag har precis kommit tillbaka från min gemytliga tid i Portia och har haft det väldigt bra där. Människorna var trevliga och miljöerna vackra. 

Jag har spelat spelet i princip dagligen i nästan tre månader nu när spelet till slut åker upp på hyllan efter en sammanlagd speltid på säkert en bra bit över 100 timmar. Om jag hade vetat det så hade jag förmodligen aldrig börjat, för mig är spel som kräver för mycket speltid avskräckande, men jag är glad att jag gjorde det. 

Jag gillar oftast inte att plöja ner för mycket tid i ett spel, utan föredrar att få olika spelupplevelser. Vad jag främst är rädd för är att om jag tar en paus från spelet på någon vecka så är det för krävande att sätta sig in spelet igen, jag har ofta en plan i huvudet hur jag ska utveckla mina karaktärer, vilket jag under ett uppehåll hinner glömma bort. Det har hänt mig otaliga gånger i rollspel, vilket har inneburit att jag inte har orkat spela klart dem. Men i My Time at Portia finns inte det problemet alls, man kan ta en paus från spelet i månader om man så vill, när man kommer tillbaka så kommer man in i det på bara några minuter.

My Time at Portia påminner mycket om bondespel som Stardew Valley, men har inte spelat det tillräckligt mycket för att beskriva skillnaderna. I Portia är man dock inte en bonde, åtminstone inte primärt, utan en byggare och det finns en story och ett slutmål, även om man kan fortsätta så länge man vill med sidosysslor. Det gäller att samla på sig material som finns ute spelvärlden genom att gräva i gruvor, hugga ner träd eller döda djur och monster. Dessa material kan man sedan processa i sina olika maskiner för att få fram andra material som man sedan i sin tur använder för att konstruera gatulampor, läderbälten, broar och allt möjligt som borgmästaren och andra invånare i staden har beställt. Materialanskaffningen samt processandet av materialet kan effektiviseras efter hand i takt med att olika tjänster och maskiner blir tillgängliga.

Det är väldigt tillfredsställande att se hur staden förbättras i takt med slutförda uppgifter. En hiss hjälper en att nå nya platser och en utvidgning av kollektivtrafiken i form av fler busshållplatser gör att man snabbt kan ta sig från en plats till en annan. Vattenkraftverket ger kanske inte mig som spelare några fördelar, men givetvis fick man lön för mödan och den är trevlig att gå förbi då man stolt kan konstatera för sig själv att det här har jag minsann byggt.

Spelet utspelar på cirka 30 minuter långa dagar om man vill utnyttja det virtuella dygnet maximalt, vilket jag oftast ville. Det finns alltid något man kan göra, de flesta butiker stänger klockan 19 och de flesta har låst in sig i sina hem klockan 21, men det går alltid att ägna sig åt sig sina konstruktioner, se över sina odlingar, klappa sina kor, hugga träd eller gräva fram järn och reliker i gruvan. Min stackars byggare fick inte mycket sömn eftersom jag nästan var alltid ute till klockan 3 på natten då karaktären däckar, för att sedan stiga upp klockan 7 för en ny dag med nya möjligheter. Det är först vid läggdags varje dag som spelet sparas, vilket gör det extra viktigt att spelet är stabilt och inte kraschar. Lyckligtvis kraschar spelet väldigt sällan, men det händer och när det väl sker är det fruktansvärt störande eftersom man behöver spela om hela dagen och göra om samma sysslor igen. Utöver det dras spelet med ett fåtal störiga buggar.

Upplägget med dagarna funkar väldigt väl. Spelet är vad jag kallar för ett perfekt “vardagsspel”, det vill säga ett spel som inte kräver alltför mycket engagemang vid varje spelsession, när jag kommer hem från jobbet på kvällen är det avkopplande att sätta igång My Time at Portia, spela ett par speldagar, stänga av och sedan vara nöjd. Men visst har det hänt att det blivit några sena vardagsnätter, “bara en dag till”-känslan är svår att bli av med då jag ständigt var ivrig på att sätta igång med nästa byggprojekt eller för den delen gå på dejt med den unga kvinnan som jag hoppades skulle bli, och senare också blev, min fru.

Spelets strider är egentligen kassa. Bara att hamra på fyrkantsknappen tills monstret är dött och gå vidare till nästa. Bosstriderna är så pass otydliga med avsaknaden av ljudeffekter och annat att man ibland inte ens märker när ens rollfigur blir träffad och förlorar hälsa. På något sätt är det lätt för mig att ha överseende med allt det här, jag tycker striderna är roliga ändå tack vare belöningarna som de ger: material, nya vapen samt erfarentspoäng. Just erfarenhetspoängen är dock lite obalanserade då det är så extremt effektivt att samla dem när man hugger träd och sten eller i strid jämfört med alla andra dagliga sysslor man kan ägna sig åt.

I det stora hela är det som sagt en väldigt gemytlig upplevelse, det är inte så dumt att ägna så mycket tid åt ett enskilt spel ändå. Sedan behöver man absolut inte lägga ner så mycket tid som jag har gjort, det är givetvis helt upp till en själv hur länge man vill stanna i Portia. Det är ännu ett spel som tilldelas mitt vanligaste utdelade betyg, men eftersom jag själv väljer vad jag ska spela är det inte så konstigt att jag väljer de jag gillar.

Mycket bra Spela även Animal Crossing

Batman: The Telltale Series (säsong 1)
Spännande att få inta rollen som Batman och ta konsekvenserna av alla svåra beslut som han tvingas ta på daglig basis, för vad man än väljer så blir det fel. Det är inte lätt att vara Batman.

Säsong 2 är bättre rent tekniskt, mer stabilt (detta kraschade ett par gånger) och bättre grafik, men jag tycker det här är roligare. Det är befriande att på presskonferens få säga sitt hjärtas mening i stället för att följa Wayne Enterprises förskrivna manus.

Batman: The Enemy Within (säsong 2)
Batman-spelen är de enda Telltale-spelen jag tycker är riktigt roliga just eftersom jag verkligen gillar Batman. Föredrog dock säsong 1 eftersom där tvingades jag inte göra lika många val jag inte ville göra, vilket är Telltales-spelens största brist – de val man gör har väldigt begränsad betydelse. Bra karaktärstolkningar och kul att få bli vän med Jokern dock, och de två första episoderna är lysande!

Bra Spela även Detroit: Become Human