Alla 10 Jönssonligan-filmer rangordnade

Jag har de senaste veckorna roat mig åt att se om samtliga Jönssonligan-filmer, filmer som jag inte har sett sedan barnsben. Det har varit en rolig resa med många äventyr och många minnesvärda scener så jag rekommenderar er andra att göra detsamma!

Inlägget innehåller möjligen mindre, obetydliga spoilers. Filmens nummer i serien samt årtal är inom parentes.

1. Jönssonligan får guldfeber (3, 1984)
Jönssonligan som man minns dem! Bra tempo och filmtekniskt bättre än föregångarna. Karaktärerna har satt sig och intetsägande Rocky har fasats ut. Doris introduceras och är väldigt färgstark.

2. Jönssonligan – den perfekta stöten (9, 2015)
En lysande modern och en gnutta mörkare tolkning av Jönssonligan. Snygg film med perfekt casting. Lätt en av de bästa och definitivt den mest underskattade. Rolig är den också, några riktigt roliga skämt. Varför fortsatte de inte på det här spåret i stället för att reboota filmserien än en gång, fast på ett urdåligt sätt?

3. Jönssonligan och den svarta diamanten (6, 1992)
Jönssonligan har tagit sig in i 90-talet! Detta innebär högre produktionskvalitet, men ingen 80-talscharm. Det är inte det enda som saknas, Sickan också givetvis, men det kom jag ihåg sedan förra gången jag såg den. Mer chockerande är att originaltemamelodin också saknas! Vad i helskotta? Den nya låten är också bra och hade kunnat vara med, men knappast ersätta originalmelodin, vilken usel idé.

Annars är detta väldigt bra Jönssonligan-film! Bra effektiv diamantstöld och sedan en mer utdragen av samma diamant. Lite väl tramsigt/barnsligt framåt slutet, men en bra underhållande film. I Sickans frånvaro får Vanheden verkligen tillfälle att glänsa, detta är Vanhedens bästa film. Kul också att Harry får spränga lite och att den göteborska Biffen är tillbaka.

4. Jönssonligan dyker upp igen (4, 1986)
Kul att Jönssonligan går sin egen väg i denna film, det smärtar alltid när jag tänker på att något så ursvenskt som Jönssonligan egentligen är danskt. Allt har tidigare hämtats från Olsen-banden, men inte i denna film.

Det passar då bra att det börjar på något så ursvenskt som Ikea. Bra tempo i första halvan av filmen, men sedan mattas det av mot slutet.

Johannes Brost spelar någon märklig parodi (eller vad i helskotta det nu är) på James Bond-skurken Hajen och jag saknar den göteborska Biffen, motsvarigheten här är trist. Stort plus dock för de hysteriskt roliga scenerna kring en kinakrog!

5. Varning för Jönssonligan (1, 1981)
Rätt amatörmässig i klippning och så, men väldigt, väldigt charmig. Abrupt, men bra slut. Den korta slutscenen är egentligen en av mina favoriter i hela filmserien, det är kul när det går bra för ligan vi håller så kärt. Gösta Ekman håller världsklass, vila i fri.

6. Jönssonligan på Mallorca (5, 1989)
Skoj! Tråkigt nog sista gången Gösta Ekman är med.

7. Jönssonligan och Dynamit-Harry (2, 1982)
Har samma styrkor och svagheter som första filmen, men inte alls lika tillfredsställande slut. Mer fokuserad dock, inga konstiga utsvävningar.

8. Jönssonligan spelar högt (8, 2000)
De är rätt gamla, fattiga och tragiska vid det här laget. Rätt kul ändå, men hade önskat att de fått pensionera sig med de några miljarder som en fin avslutning på originalserien.

I synnerhet farsen under operaföreställningen och Johan Rabeus låtsas-italienska är kul. Skönt att höra att titelmelodin i tillbaka, även om den är överlägsen i sin originalform. Johan Ulvesson är okej, men kan knappast mäta sig med Gösta, i synnerhet inte i slapstick-komik.

9. Jönssonligans största kupp (7, 1995)
Småkul premiss där ligan fritar fel kille av misstag. Roliga skämt ibland och så, men i övrigt ibland småtråkig. Börjar bli lite uttjatat och gråa Polen är inte den roligaste reseplatsen. Sen att Doris är med och utför kriminella handlingar… kan inte minnas när de berättat för henne att de är tjuvar?

10. Se upp för Jönssonligan (10, 2020)
Hur tänkte de? Jag vet att Tomas Alfredson är en skicklig regissör, vilket gör mig extra besviken. Karaktärerna är ju bara så fel.

Ankan och David Sundin hade kunnat byta plats, det hade varit ett bra första steg. Ankan hade kunnat köra sin flummiga, sköna stil han har i Bäst i Test samt knäcka några bira och sprängt nånting så hade vi haft en fullgod Dynamit-Harry. Mesig som satan är han i stället i rollen som Vanheden, d.v.s. raka motsatsen till den riktiga Vanheden. David hade kunnat använda sina sociala färdigheter för att ta sig förbi några vakter och vi hade haft en bra Vanheden. Sedan ska ungarna bort, vad har de här att göra? Extremt bleka karaktärer överlag, jag kan inte fatta hur bleka de är. Slutet var blekt också. Minst sagt.

Vad är det här? Har de ens sett originalfilmerna? Inte för att de var några mästerverk, men nog finns de anledningar till att de är minnesvärda.

Dra åt skogen med det här skräpet. Gör om, gör rätt. Återuppliva rebooten från 2015, den tog till vara på varje karaktärs styrka och var dessutom en mycket bra film, även om den gick sin egen väg – på ett bra sätt. Ännu ett bevis på att kritiker har dålig smak, såg att någon dåre påstod att den här var bäst i filmserien.

Ska det vara på det här viset kan de lika gärna lägga ner. Hörde någonstans att detta från början var tänkt som en julkalender i SVT och det hade jag faktiskt kunnat köpa, men inte som en påkostad reboot av den klassiska filmserien.

De mest positiva jag har att säga är att jag gillar att de spelar trallvänlig dansk schlager från 60-talet för att ligamedlemmarna ska kunna hålla tiden under stötarna. Kul och fräsch idé och den där dängan har satt sig ordentligt på hjärnan… Tag med ud og fisk!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *