Indieplattformspärlor

Jag är absolut ingen konnässör gällande 2D-plattformsspel. Jag finner dem ofta så sega och tråkiga att jag somnar mentalt efter en kvart, t.ex. när jag spelar Rayman eller Shovel Knight, men detta betyder också att jag inte gett dessa en ordentlig chans (än). Generellt sett prioriterar jag spel som jag omedelbart fastnar för. 

Mega Man 11 var ett sådant och Super Mario Maker 2 spelar jag fortfarande någorlunda regelbundet. På sistone har jag även vidgat mina vyer och dammat av några plattformstitlar jag haft ett tag samt inhandlat ytterligare ett på rea. Det finns trots allt ganska starka fördelar med dessa jämfört med trippel-A-titlar och det är främst den pick-up-and-play-känsla de har. Det går fort att bara sätta igång och lira i en halvtimme när man känner för det, vilket inte direkt går med Assassin’s Creed Valhalla. Att bara sätta igång PS4-versionen kan typ ta lika lång tid som en hel spelsession i plattformsspelen på grund av laddningstiderna. Jag har dessvärre inte lyckats boka ett PS5 än…

Här är de plattformslir jag roat mig med den senaste veckan, rangordnade efter rolighetsgrad:

1. Iconoclasts
Det tog Joakim Sandberg nästan tio år (!!!) att utveckla Iconoclasts, vilket tyder på att han är en helt sanslös perfektionist och hade lite väl stora ambitioner. Normalt ska det inte ta så lång tid att utveckla ett spel som det här, även om man är enda person, men jag får utgå ifrån att varenda sekund var väl investerad. Att ha skapat ett spel av den här klassen på egen hand kan få skryta med, det är väl värt att göra till sitt livsprojekt.

Det är ett spel helt i min smak, det är minst lika mycket fokus på äventyr som det är på plattformande – tonvis med roliga pussel och lagom utmanande bossfajter finns längs med vägen. Det hör definitivt hemma i Metroidvania-genren, men jag uppskattar verkligen att det är mer uppdelat efter varierade (och oerhört vackra) banor så att man slipper backtracka över en enorm värld. Kör man tillfälligt fast vet man att lösningen finns alldeles i närheten.

De tio åren till trots har han dock ej lyckats uppnå perfektion. En lite större del av tiden hade behövts viga åt att låta andra personer testa spelet då andra ser saker med andra ögon än en själv. Han hade kunnat titta på när jag testspelade spelet för då hade han insett att vissa moment hade behövt vara en gnutta tydligare. Som ett exempel så skriker en boss att man ska hålla sina projektiler borta från hans helikopter, vilket jag tolkade som att jag var på rätt spår i det sättet jag attackerade honom på och fortsatte på samma spår. I själva verket skrek han det till sin kollega som stökar omkring i samma bossfajt. Bossens ord var tänkt som en ledtråd, men fick tvärtom vilseledande effekt. Detta är en petitess förstås, men fler liknande exempel finns. Iconoclasts är ändock tveklöst min favorit på denna lista. Det verkar någorlunda långt också, jag är bara 30-40% in i spelet.

2. SteamWorld Dig 2
Image & Form, numera integrerat i Thunderful Development, är bland de stoltaste vi svenskar har i spelvärlden. Samtliga SteamWorld-spel jag har spelat håller mycket hög klass, inte minst SteamWorld Dig 2. Det är väldigt belönande då man i rask takt kan gräva fram skatter som i sin tur låter en köpa nya uppgraderingar i färdighetsträdet. 

Det är som roligast på slutet då man har låst upp allt möjligt som gör det svinroligt att navigera i alla riktningar, vilket dock också gör spelets längd till dess största brist. Det tog mig bara runt 6 timmar att spela igenom storyn, vilket i sig inte nödvändigtvis är något dåligt (jag gillar korta spel numera), men just eftersom spelet var som roligast efter att man låst upp en stor del av uppgraderingarna så önskar jag att speltiden varade åtminstone 1-2 timmar längre. Att samla alla hemligheter har jag däremot absolut ingen lust med.

3. Celeste
Att bestiga berg kan vara mångbottnat, vilket gör det här till den storymässigt mest intressanta titeln. Oftast känner jag mest för att klicka mig förbi dialoger i de allra flesta spel, inklusive de två ovan, men här tycker jag att dialogen är rätt kul och gullig, i synnerhet med de genererade “rösterna” och ansiktsuttrycken.

Spelmässigt bjuds det på rejäl utmaning och då är det tur att kontrollen är så tajt/följsam som den är. Bästa tänkbara, verkligen. Merparten av spelet har haft ganska lagom utmaning; det är svårt, men det balanseras upp av att varje rum är litet (ofta inte så mycket större än en skärm) och dör man så får man börja om omedelbart i början av rummet utan väntetid. Svårighetsgraden har dock börjat växla upp och börjar nu bli lite väl svårt. Ärligt talat har jag ingen aning om hur jag ska klara nuvarande sekvens så det kan sluta med att jag fuskar genom att kolla upp en guide eller tillfälligt använda assistläget. Vi får se. Det vore åtminstone bättre än att ge upp spelet helt och hållet, vilket det annars finns risk för.

Jag gillar väldigt utmanande spel, men de är också väldigt krävande och det krävs en viss sinnesstämning för att jag ska ha lust med dem. Tv-spel är oftast avkoppling för mig, att få sjunka ner i soffan efter en lång arbetsdag och då är det sällan jag orkar med svåra spel. Inte för att detta har varit supersvårt än, men jag tror att det kommer bli det. Sedan tycker jag bossekvenserna är lite väl utdragna. Det roligaste är det vanliga plattformandet, inte att jagas av en skogstokig boss i en halv evighet. Stressigt blir det.

Men detta är absolut ingen sågning, jag rekommenderar även detta lir varmt.

Utöver att vara 2D-plattformsspel har de en sak till gemensamt: samtliga har en kvinna i huvudrollen. Är det så att indieutvecklare älskar att ha en tjejer i huvudroller eller råkar det bara vara ett sammanträffande i dessa fall?

Kom gärna med fler tips. Jag kommer främst att satsa på spel som jag redan har tillgång till eftersom jag håller lite hårdare i plånboken än vanligt just nu, men jag är allt bra sugen på att inhandla Huntdown.

Skumraskeriet bakom de hutlösa rekordpriserna på retrospel

Vi alla har nog tyckt att det är lite skumt att priserna skjutit i höjden till urlöjliga nivåer för de dyraste restrospelsexemplaren. Tittar man lite närmare på det förstår man ju att tv-spel som allt annat numera är rena spekulationsobjekt. Som Bitcoin, serietidningar, jpg-bilder, you name it. Varor som köps enbart för att göra sig en hacka på dem inom en snar framtid genom att fortsätta pumpa upp priserna, där köparna och säljarna förmodligen ofta egentligen inte ens är särskilt intresserade av tv-spelssamlande.

Jag sprang i dag på en alldeles utomordentlig (femstjärnig!) granskning av detta fenomen av Youtubern och speedrunnern Karl Jobst. Det visar sig att auktionshus och värderare har täta samarbeten för att medvetet pumpa upp priserna och skapa denna bubbla. De köper upp andra etablerade värderare och lägger ner dem för att få ensamrätt till att gradera retrospels skick och värde och på så sätt ge sken av att de är värda mer än de egentligen är. Exakt samma bluffmakare som dömts till miljonskadestånd för att ha skapat en mynt-bubbla på 80-talet är nu igång igen. I vissa fall kan det till och med vara så att både köpare och säljare finns inom samma firma för att ge trovärdighet till de hutlösa prislapparna.

Se den, hela, och sprid gärna vidare. Ju fortare detta skumraskeri belyses desto fortare kan bubblan spricka.

Alla spel jag har klarat

Hur många spel har jag klarat? Den frågan dök upp i mitt huvud under en promenad av någon anledning. Det måste vara tusen stycken tänkte jag spontant, för det känns som att de är många, men jag korrigerade mig inom en halv sekund till hundratals när jag insåg hur orimligt det var. Jag har knappt ens så många spel hemma och endast en liten del av dem har jag spelat och än mindre klarat.

När jag kom hem bestämde mig för att lista alla jag kunde komma på! Jag utgick främst från min samling och min trofélista till Playstation var till stor hjälp.

Vissa gränsdragningar behövde jag ta ställning till.

  • Har jag nått eftertexterna ser jag det i de flesta fallen som att jag har klarat det.
  • Jag behöver inte ha nått det riktiga slutet. I t.ex. Super Mario Bros. behöver jag bara ha klarat första varvet, likt hur man speedrunnar spelet.
  • I sportspel räcker det nog med att man har vunnit högstaligan i karriärläget för att ha klarat spelet. Jag minns dock inte vilka jag har gjort det i, så inga fotbolls- eller ishockeyspel är med. Virtua Tennis 2 är med dock.
  • En platina-trofé räknas alltid som att jag har klarat spelet. Rocket League räknas in där.
  • Remakes räknas som nytt spel om tillräckligt mycket skiljer sig, om det har ny spelmotor till exempel. Ratcher & Clank (2016) är ett annat spel än Ratchet & Clank (2002), men Pokémon Röd, Blå och Gul respektive Metal Gear Solid 3: Snake Eater och Subsistence väljer jag att se som samma spel.
  • Nedladdat extramaterial räknas inte som ett spel, men fristående expansioner gör det. Far Cry New Dawn är ett spel, men inte tilläggspaketen till Far Cry 5.
  • I episodbaserade spel (t.ex. Walking Dead) så räknas en säsong som ett spel.
  • Jag måste vara nästan helt säker på att jag har klarat det för att räkna in det. Många spel föll bort här.
  • Mobil- och Flash-spel räknas in eftersom jag sällan spelar dem och bara kan komma på ett (Karoshi).
  • I multiplayer-spel räknar jag främst kampanjen, Super Mario Maker 2 faller in i den kategorin. Renodlade online-spel behöver jag inte ta ställning till för jag spelar sällan dem, men att nå högsta nivå eller ha låst upp allt är nog ofta en rimlig definition av att ha klarat det. Super Mario 35 har jag låst upp alla nivåer på och har vunnit många omgångar så den räknas.

207 spel vet jag med säkerhet att jag har klarat, det är vad jag kommit fram till i min genomgång. Gissningsvis har jag egentligen klarat ytterligare 50 spel som jag inte kommer på just nu, vilket ger mig ett spann på 207-257 spel. Det i sin tur ger mig ett snitt på 7-10 avklarade spel per år med de fem första levnadsåren borträknade. Med hänsyn till att jag sällan klarade spel som barn, inte hade råd att köpa jättemånga spel i tonåren och nu oftast inte slutför spel jag påbörjar eller spelar om spel jag har spelat tidigare så låter det som rätt rimliga siffror ändå!


Här kommer hela listan:

Adventure Capitalist
Alice: Madness Returns
Army Men: Sarge’s Heroes 2
Assassin’s Creed: Syndicate
Bastion
Batman: Arkham City
Batman: The Telltale Series (säsong 1)
Batman: The Enemy Within (säsong 2)
Battletoads (Game boy)
Beyond Good and Evil
Blair Witch
Braid
Broken Sword 5
Bully
Bus Simulator
Castlevania: Symphony of the Night
Catherine
Costume Quest 2
Crazy Taxi
Defence Grid 2
Detroit Become Human
Deus Ex: Human Revolution
Deus Ex: Mankind Divided
Diddy Kong Racing
DmC Devil May Cry
Donkey Kong 64
Donkey Kong Country 3: Dixie Kong’s Double Trouble!
Donut County
Doshin the Giant
Driver: San Francisco
Duck Tales 2
Fahrenheit
Fallout Shelter
Far Cry 5
Far Cry New Dawn
Far Cry Primal
Final Fantasy 10
Full Throttle
Geometry Wars 3
Ghost Recon: Jungle Storm
Goat Simulator
Goldeneye
Goldeneye 007: Reloaded
Grand Theft Auto 3
Grand Theft Auto 4
Grand Theft Auto 5
Grand Theft Auto: San Andreas
Grand Theft Auto: Vice City
Gravel
Gregory Horror Show
Half Life
Half Life 2
Heavy Rain
Hotline Miami
Hotline Miami 2
House of the Dead 2
Human Resource Machine
Immortals Fenyx Rising
Jak & Daxter
Jönssonligan: Jakten på Mjölner
Jurassic World Evolution
Karoshi
Katamari Forever
Killzone
Killzone 2
Kingdom Hearts
Kingdom Hearts 2
L.A. Noire
Legend of Kay
Lego City Undercover
Leisure Suit Larry: Magna Cum Laude
Leisure Suit Larry: Wet Dreams Don’t Dry
Letter Quest
Lion King
Mario + Rabbids Kingdom Battle
Mario Tennis (Game boy color)
Max Payne
Medal of Honor Airborne
Mega Man 11
Metal Gear Rising: Revengeance
Metal Gear Solid
Metal Gear Solid 2
Metal Gear Solid 3
Metal Gear Solid 4
Metal Gear Solid V: Ground Zeroes
Mickey Mania
Minecraft
Minesweeper Genius
Minit
Mirror’s Edge
Mirror’s Edge Catalyst
Mutant Year Zero
My Time at Portia
Mysteriet på Greveholm
Need for Speed (2015)
Need for Speed: Heat
Nexomon: Extinction
Ni No Kuni: Wrath of the White Witch
Octodad
Pokémon Crystal
Pokémon Emerald
Pokémon Let’s Go Pikachu
Pokémon Röd, Pokémon Blå, Pokémon Gul
Pokémon Trading Card Game
Pokémon Trading Card Game 2
Portal
Portal 2
Prince of Persia: The Sands of Time
Project Highrise
Psychonauts
Quantum Conundrum
Ratchet & Clank
Ratchet & Clank (remake)
Ratchet & Clank 2
Ratchet & Clank 3
Ratchet & Clank: Tools of Destruction
Resident Evil 4
Resistance
Resistance 2
Resistance 3
Resogun
Riptide GP2
Rocket League
Rogue Legacy
Rome Total War
Sam & Max: Beyond Time and Space (säsong 2)
Sam & Max: Save the World (säsong 1)
Scribblenauts: Showdown
Simpsons Hit & Run
Skate
Slay the Spire
Sleeping Dogs
Sly Raccoon
Sly 2
Sly 3
Sonic Advance 2
Sonic the Hedgehog 2
South Park: The Fractured but Whole
South Park: The Stick of Truth
Spec Ops: The Line
Splinter Cell
Splinter Cell: Blacklist
Splinter Cell: Chaos Theory
Splinter Cell: Pandora Tomorrow
Spyro the Dragon (remake)
SSX (2012)
SSX 3
SSX Tricky
Steamworld Quest
Suicide Guy
Super Mario 64
Super Mario Bros.
Super Mario Bros. 2
Super Mario Bros. 3
Super Mario Bros. 35
Super Mario Land
Super Mario Land 2
Super Mario Maker 2
Super Mario Odyssey
Super Mario World
Super Stardust Ultra
Terminator Resistance
The Elder Scrolls 4: Oblivion
The Godfather
The Godfather 2
The Incredible Hulk: Ultimate Destruction
The Magical Quest Starring Mickey Mouse
The Saboteur
The Talos Principle
The Unfinished Swan
The Water Horse: Legend of the Deep
The Wolf Among Us
Tomb Raider: Anniversary
Tomb Raider: Underworld
Tony Hawk’s Pro Skater 1 + 2
Tony Hawk’s Pro Skater 2
Tony Hawk’s Pro Skater 3
Tony Hawk’s Pro Skater 4
Tony Hawk’s Pro Skater HD
Tony Hawk’s Underground
Uncharted
Uncharted 3
Until Dawn
Up
Valiant Hearts
Vanquish
Viking Battle for Asgard
Virtua Tennis
Virtua Tennis 2
Walking Dead Säsong 1
Wario Ware Inc.
Wario Ware Twisted
Watch Dogs
We Love Katamari
Winter Stars
Wolfenstein: The New Order
Word Sudoku
XCOM 2
XCOM: Enemy Unknown
XIII
Youtubers Life OMG
Zelda: A Link to the Past
Zelda: Link’s Awakening
Zelda: Link’s Awakening (remake)
Zelda: Majora’s Mask
Zelda: Ocarina of Time
Zelda: Twilight Princess

Alla 10 Jönssonligan-filmer rangordnade

Jag har de senaste veckorna roat mig åt att se om samtliga Jönssonligan-filmer, filmer som jag inte har sett sedan barnsben. Det har varit en rolig resa med många äventyr och många minnesvärda scener så jag rekommenderar er andra att göra detsamma!

Inlägget innehåller möjligen mindre, obetydliga spoilers. Filmens nummer i serien samt årtal är inom parentes.

1. Jönssonligan får guldfeber (3, 1984)
Jönssonligan som man minns dem! Bra tempo och filmtekniskt bättre än föregångarna. Karaktärerna har satt sig och intetsägande Rocky har fasats ut. Doris introduceras och är väldigt färgstark.

2. Jönssonligan – den perfekta stöten (9, 2015)
En lysande modern och en gnutta mörkare tolkning av Jönssonligan. Snygg film med perfekt casting. Lätt en av de bästa och definitivt den mest underskattade. Rolig är den också, några riktigt roliga skämt. Varför fortsatte de inte på det här spåret i stället för att reboota filmserien än en gång, fast på ett urdåligt sätt?

3. Jönssonligan och den svarta diamanten (6, 1992)
Jönssonligan har tagit sig in i 90-talet! Detta innebär högre produktionskvalitet, men ingen 80-talscharm. Det är inte det enda som saknas, Sickan också givetvis, men det kom jag ihåg sedan förra gången jag såg den. Mer chockerande är att originaltemamelodin också saknas! Vad i helskotta? Den nya låten är också bra och hade kunnat vara med, men knappast ersätta originalmelodin, vilken usel idé.

Annars är detta väldigt bra Jönssonligan-film! Bra effektiv diamantstöld och sedan en mer utdragen av samma diamant. Lite väl tramsigt/barnsligt framåt slutet, men en bra underhållande film. I Sickans frånvaro får Vanheden verkligen tillfälle att glänsa, detta är Vanhedens bästa film. Kul också att Harry får spränga lite och att den göteborska Biffen är tillbaka.

4. Jönssonligan dyker upp igen (4, 1986)
Kul att Jönssonligan går sin egen väg i denna film, det smärtar alltid när jag tänker på att något så ursvenskt som Jönssonligan egentligen är danskt. Allt har tidigare hämtats från Olsen-banden, men inte i denna film.

Det passar då bra att det börjar på något så ursvenskt som Ikea. Bra tempo i första halvan av filmen, men sedan mattas det av mot slutet.

Johannes Brost spelar någon märklig parodi (eller vad i helskotta det nu är) på James Bond-skurken Hajen och jag saknar den göteborska Biffen, motsvarigheten här är trist. Stort plus dock för de hysteriskt roliga scenerna kring en kinakrog!

5. Varning för Jönssonligan (1, 1981)
Rätt amatörmässig i klippning och så, men väldigt, väldigt charmig. Abrupt, men bra slut. Den korta slutscenen är egentligen en av mina favoriter i hela filmserien, det är kul när det går bra för ligan vi håller så kärt. Gösta Ekman håller världsklass, vila i fri.

6. Jönssonligan på Mallorca (5, 1989)
Skoj! Tråkigt nog sista gången Gösta Ekman är med.

7. Jönssonligan och Dynamit-Harry (2, 1982)
Har samma styrkor och svagheter som första filmen, men inte alls lika tillfredsställande slut. Mer fokuserad dock, inga konstiga utsvävningar.

8. Jönssonligan spelar högt (8, 2000)
De är rätt gamla, fattiga och tragiska vid det här laget. Rätt kul ändå, men hade önskat att de fått pensionera sig med de några miljarder som en fin avslutning på originalserien.

I synnerhet farsen under operaföreställningen och Johan Rabeus låtsas-italienska är kul. Skönt att höra att titelmelodin i tillbaka, även om den är överlägsen i sin originalform. Johan Ulvesson är okej, men kan knappast mäta sig med Gösta, i synnerhet inte i slapstick-komik.

9. Jönssonligans största kupp (7, 1995)
Småkul premiss där ligan fritar fel kille av misstag. Roliga skämt ibland och så, men i övrigt ibland småtråkig. Börjar bli lite uttjatat och gråa Polen är inte den roligaste reseplatsen. Sen att Doris är med och utför kriminella handlingar… kan inte minnas när de berättat för henne att de är tjuvar?

10. Se upp för Jönssonligan (10, 2020)
Hur tänkte de? Jag vet att Tomas Alfredson är en skicklig regissör, vilket gör mig extra besviken. Karaktärerna är ju bara så fel.

Ankan och David Sundin hade kunnat byta plats, det hade varit ett bra första steg. Ankan hade kunnat köra sin flummiga, sköna stil han har i Bäst i Test samt knäcka några bira och sprängt nånting så hade vi haft en fullgod Dynamit-Harry. Mesig som satan är han i stället i rollen som Vanheden, d.v.s. raka motsatsen till den riktiga Vanheden. David hade kunnat använda sina sociala färdigheter för att ta sig förbi några vakter och vi hade haft en bra Vanheden. Sedan ska ungarna bort, vad har de här att göra? Extremt bleka karaktärer överlag, jag kan inte fatta hur bleka de är. Slutet var blekt också. Minst sagt.

Vad är det här? Har de ens sett originalfilmerna? Inte för att de var några mästerverk, men nog finns de anledningar till att de är minnesvärda.

Dra åt skogen med det här skräpet. Gör om, gör rätt. Återuppliva rebooten från 2015, den tog till vara på varje karaktärs styrka och var dessutom en mycket bra film, även om den gick sin egen väg – på ett bra sätt. Ännu ett bevis på att kritiker har dålig smak, såg att någon dåre påstod att den här var bäst i filmserien.

Ska det vara på det här viset kan de lika gärna lägga ner. Hörde någonstans att detta från början var tänkt som en julkalender i SVT och det hade jag faktiskt kunnat köpa, men inte som en påkostad reboot av den klassiska filmserien.

De mest positiva jag har att säga är att jag gillar att de spelar trallvänlig dansk schlager från 60-talet för att ligamedlemmarna ska kunna hålla tiden under stötarna. Kul och fräsch idé och den där dängan har satt sig ordentligt på hjärnan… Tag med ud og fisk!

Topp 5 bästa PS4-spelen

Hej! Det är dags att summera den förra generationen. Visserligen lever PS4 vidare och jag kommer som sagt att hänga kvar här länge, men det är uppenbart att utvecklare numera lägger krutet på de nya konsolerna. Inte minst märks det i Watch Dogs: Legion vars PS4-version lider av allvarliga buggar som inte PS5-versionen har. Därför ser jag det som bra tajming att rangordna mina favoriter nu.

Eftersom jag inte har oändligt med tid så har jag inte hunnit spela alla PS4-spel som finns, vilket kanske är varför din favorit uteblir. Vissa andra hyllade titlar har jag spelat, t.ex. Red Dead Redemption 2, men jag tycker helt enkelt inte att de är särskilt roliga och därför platsar de inte.

Observera att det inte är hela generation jag rangordnar här, annars hade Zelda: Breath of the Wild varit överlägsen etta.

1. Minecraft
Tråkigt val kanske då Minecraft första gången släpptes långt före PS4 kom, men spelet är ett av mina absoluta favoritspel. Jag testade först det kreativa läget och tyckte allt var astråkigt, men när jag något år senare spelade överlevnadsläget tillsammans med kamrater blev det en helt annan grej. Det blir mycket roligare att bygga när man måste samla ihop resurser i stället för att ha oändligt med dem. Om jag bara fick spela ett enda spel för resten av livet hade det förmodligen blivit Minecraft.

2. Far Cry 5
Älskar spelvärlden, att man aldrig lämnar förstapersonsperspektivet, friheten att kunna göra allt i vilken ordning man vill och hagelbrakaren. Det är roligt helt enkelt, till skillnad från andra spel som tar sig själva på för stort allvar. De kristna fanatikerna är roliga fiender, deras ledare är särskilt minnesvärd och slutet var riktigt coolt.

3. Detroit: Become Human
Generellt sett spelar jag enbart tv-spel för gameplayet, det är väldigt sällan jag fastnar för något spels story. Det är bra att den finns där för att sätta tonen och så, men det har gått så långt att jag ibland hoppar över filmsekvenser. Varför älskar jag Detroit: Become Human då, ett spel där gameplayet bara är ett verktyg för att berätta en historia? Jao, eftersom spelet kretsar kring storyn så känns det aldrig som att man blir avbruten av en filmsekvens när man bara vill spela. Storyn är också väldigt spännande och intressant med svåra moraliska dilemman och för en gångs skull känns det som att de valen man gör på riktigt påverkar hur storyn utvecklar sig och slutet. 

4. Mirror’s Edge: Catalyst
Vet inte varför så många blev besvikna på detta, men å andra sidan blev ju många besvikna även på ettan – jag tokälskar båda två! Mirror’s Edge är lika kul som en linjär upplevelse (ettan) som det är som en mer öppen upplevelse här i uppföljaren. Roligast är det att jaga tiondelar i tidsutmaningarna, varje liten detalj i hur man springer och hoppar över hinder effektivast har betydelse.

5. Slay the Spire
Jag är väldigt förtjust i kortbaserade RPG:er och efter tips från en medlem på en spelsajt fick jag upp ögonen för Slay the Spire. Oerhört beroendeframkallande upplägg där varje omgång varar någon timme. Vill man spela igen får man börja om från början med nya förutsättningar. Jag har säkerligen plöjt ner hundratals timmar, ingen omgång är den andra lik.

Sämsta: Total Jigsaw
Att lägga ett vanligt pussel kan ju vara avkopplande och kul som omväxling, men utvecklarna har misslyckats med något så simpelt som detta. När jag varit igång en halvtimme med ett pussel med hundratals pusselbitar så försvann en av mina pusselbitar. Den gick inte längre att greppa och flytta. Irriterande förstås, men jag startade om och gav spelet en chans till, men givetvis hände exakt samma sak. Då fick jag givetvis nog, gav fingret till utvecklarna och stängde av. Lägg därtill att varje pusselbit ser exakt likada ut sett till hur de är skurna, bortsett från kantbitarna. Slött och uselt gjort av utvecklarna, skämmes tamejfan.

Coronahysterin: Den största överreaktionen i mänsklighetens historia

Jag är väl medveten om att detta är ett känsligt ämne att ge sig in på av uppenbara anledningar (människor dör), men jag kommer att göra det ändå. Detta synsätt hörs inte tillräckligt i debatten (censureras också i viss mån) och jag kan försäkra er om att jag hade tyckt precis samma sak även om jag vore 50 år äldre.

Det här har varit ett jävla skitår. Så långt är alla överens. Det hade dock inte behövt vara på det här sättet, restriktionerna är inte i paritet med hotet. Inte på långa vägar. 

Per den 9 november ser corona-smittans dödssiffror i Sverige ut så här, uppdelat på åldersgrupper:

Under 50
50-59
60-69
70-74
75-79
80-84
85-89
90+
66
170
423
507
763
1 179
1 411
1 617

Källa: Socialstyrelsen

Exakt medelålder går inte att ta fram utifrån det här, men det går att konstatera att den ligger någonstans mellan 80 och 86 år, troligtvis ungefär 83 år. Jämför det med den totala medellivslängden i Sverige som är 82 år. Corona-dödsfallen ligger alltså i linje med medellivslängden i stort, vilket gör hela corona-hysterin väldigt främmande för mig. Faktiskt så pass obegriplig att jag för en gångs skull har letat efter alternativa teorier – konspirationsteorier – men de gjorde mig inte så mycket klokare. 9/11, New World Order, Illuminati och Gud vet vad sammankopplas i en enorm smältdegel.

Självklart är det media som eldar på hysterin. Hade man veckovis rapporterat om nya dödsfall i “dödssjukdomen influensa” med staplar och grafer hade man också med största sannolikhet kunnat sätta skräck i en befolkning. Samma effekt hade det fått om de dagligen hade rapporterat om “massdöden på ålderdomshemmen”. Människor dör som flugor på ålderdomshem hela tiden, var femte gör det den första månaden de har flyttat in (räknat före pandemin).

Jag själv tappade tidigt respekten för rekommendationerna när jag insåg att äldre var de som brydde sig minst om smittan. Det blev som att de yngre, som smittan generellt sett är helt ofarlig för, stannade hemma så att pensionärerna kunde röra sig fritt utan att oroa sig.

Det är fullständigt vansinne att sätta fullt friska, unga människor i karantän. Många är i en kritisk period av sitt liv där de ska ta sig ut i vuxenlivet, behöver utvecklas och samla på sig erfarenheter som de har nytta av i arbetslivet och sociala relationer. De äldre har redan haft den chansen. Därmed inte sagt att deras liv är oviktiga och jag tycker för den delen att de ska ha all rätt i världen att röra sig fritt så länge de är medvetna om vilka risker det innebär.

Arbetslöshet, spruckna distansförhållanden, ensamhet och krossade drömmar är något som miljoner människor har drabbats av på grund av restriktionerna, vilket i sin tur i många fall leder till fattigdom och/eller depression. Svält lär det bli i tredje världen. En ung människa som tappar allt hopp och väljer att avsluta sitt liv är en större tragedi än om dement 95-åring dör, denne har inte lång tid kvar i vilket fall och är mentalt redan borta. Jag tillåter mig själv att vara så krass, även om det tar emot, för oavsett vilken väg man än väljer så är det människoliv som offras. Självklart ska vi också göra vårt bästa för att skydda de som är sköra, men för de svaga som fortfarande är krya i huvudet så vilar det ansvaret främst på dem själva.

I jämförelse med andra länder så har Sverige skött “pandemin” väldigt bra, men om jag fick bestämma så hade jag avskaffat i stort sett alla restriktioner. De flesta är nog lättade över det faktum att det inte är jag som bestämmer, men de som är oroliga hade ju faktiskt fortfarande haft möjligheten att isolera sig själva. Fokus borde ha legat på att skydda riskgrupper och rusta upp sjukvården, inte att begränsa alla människors liv. På några månader hinner man åtminstone att tillverka skyddsutrustning och skola in fler sjukvårdsanställda (syftar givetvis på den lågkvalificerade delen av arbetskraften här). Man hade också kunnat vara väldigt generösa med exempelvis fria hemleverans av varor till 80-plussare.

Att ta ansvar talas det mycket om i debatten och de som slarvar med att följa råden anklagas för egoism. Främst är det boomers (födda 1946-1964) som gillar att gå till attack mot ungdomar som lever sina liv. Men var ligger ansvarstagandet i att köra ekonomin i botten och skuldsätta de yngre generationerna? I mina öron låter det till och med lite egoistiskt, i synnerhet när den som räds pandemin som sagt har alla möjligheter att isolera sig själv.

Egoistiskt blir det också när de som lever som de lär som vanligt är väldigt få. Att man upplever det som okej att man själv slarvar med restriktionerna ibland, men nåde andra som gör samma sak! Nog var det få som ville ställa in sin redan betalda skidresa under sportlovet och jag vågar satsa en smärre förmögenhet på att många av dessa nu betonar vikten om att ta ansvar och kanske till och med riktar en känga åt “dagens bortskämda ungdomar”. Det är ganska osmakligt att läsa kommentarsfält där ungdomar hånas när de ser sina drömmar gå i kras, samma ungdomar som påtvingas restriktioner för en smitta som är helt ofarlig för dem själva och till råga på allt är de som i slutändan kommer att få betala för hela kalaset.

Bäst symboliserade en känd politiker hyckleriet. Han kallade folk för idioter till höger och vänster för att de över huvud taget vistade sig utomhus i stället för att låsa in sig själva i källaren. Samma politiker ertappades bara någon vecka senare med att glassa på en uteservering. Pinsamt var det, i synnerhet med tanke på hur han tacklade kritiken han sedan fick. Det var dock ett tag sedan så det är egentligen glömt och förlåtet, men jag kände mig manad att lyfta det eftersom det är svårt att hitta ett tydligare exempel på hyckleri.

Samma människor förespråkar ofta lockdowns, vilket är fair enough, åtminstone med hänsyn till hyckleriet. Att leva som man lär är svårt, jag vet. När råden inte längre är råd utan krav så blir de lättare att följa. Jag har dock svårt att förstå hur man frivilligt vill få alla sin friheter inskränkta och de som har levt med dem tycker generellt sätt inte att det är särskilt kul. 

De många tiotals människorna som har demonstrerat mot restriktioner i Berlin och i många andra delar av världen har min fulla förståelse och fullständiga stöd. Inte minst med tanke på den spiral landet fastnar i, när man väl börjar lätta på inlåsningarna så skjuter smittotalen återigen i höjden och de tvingas återigen panikstänga. Fullständigt hjärndött. Att vi via EU ska tvingas vara med och betala för deras inlåsningar känns också sådär, inte minst med tanke på att vår egen ekonomi går på knäna.

De som förespråkar lockdowns är nog i många fall redan färdiga, vilket tar oss tillbaka till diskussionerna om egoism. De har redan hunnit stadga sig, har ett bekvämt kontorsjobb på ett storföretag som låter en jobba hemma samt en tryggad pension. Att andra förlorar sin försörjning skiter de fullständigt i. Många ensamvargar njuter nog också av att se inställda evenemang, fester och ett nedstängt samhälle i allmänhet och en lockdown gör inte så stor skillnad för dem, de kan leva ungefär som vanligt. Jag själv är introvert, men får inte ut någon glädje av att andra hindras från att umgås.

Maskkrav ska vi givetvis inte heller ha. Jag har befunnit mig utomlands i somras och vilken deprimerande syn det var att inte kunna se någon människas ansikte, livskvaliteten sjönk ner i botten – som om inte pandemin redan var deprimerande nog. För att inte tala om hur obekväma munskydd är att bära, vilket leder till slarv och masken förlorar sin funktion. I regel är det ju också så att de länder i Europa som har haft krav på munskydd också är de länder som senare stängt ner helt och hållet. Munskydden har helt uppenbart inte gjort någon större skillnad och är absolut inte värt mödan.

Vad jag till sist behöver tillägga är att jag själv har drabbats hårt av restriktionerna. Corona-utbrottet och dess efterföljande restriktioner kom verkligen med den absolut sämsta tänkbara tajmingen i hela mitt liv, vilket förklarar varför jag hyser en så pass stark bitterhet mot dem. Jag har även drabbats av corona-smittan i sig, men dess symptom var ett skämt i jämförelse mot vilka konsekvenser restriktionerna har givit mig. Givetvis grundar jag inte allt det här bara på det, jag har stor empati för alla andra som har drabbats på ett eller annat sätt av pandemin. Må skiten ta slut snart.

Jag gillar Spyro, men inte Svamp-Bob

Jag har aldrig spelat Spyro tidigare. Jag hade inget PS1 som barn och skaffade aldrig något av PS2-spelen, men fick ett bra första intryck av trilogi-remaken efter att ha testat det som hastigast i en butik.

Efter att ha införskaffat det så bestämde jag mig för att testköra det i går kväll och måste säga att det är ett spel helt i min smak. Eftersom jag har hundratals spel hemma jag aldrig har provat så har jag väldigt lite tålamod med spel. De ska helst sätta igång omdelbart med full fart utan ett massa onödigt snack och vara roliga att spela på en gång, annars provar jag någonting annat.

Spyro 1 gör just det. Öppningssekvensen är över efter typ en minut. Ett orc-liknande monster lackar ur och förstelnar alla drakar i riket förutom Spyro. Nu är det upp till Spyro att upphäva deras förtrollningar. Tack så mycket, det är allt jag behöver veta, nu kör vi! Spelet bjuder sedan på snabb förflyttning med svinbra kontroll, otroligt läcker grafik, viss utmaning samt roliga attacker och manövrar. Spyro kan rusa in i fiender eller spruta eld och är bra på att glidflyga. Därtill bjuds det på en viss frihet att välja vilka banor man vill spela, så länge man uppnår ett visst antal samlarföremål kan man ta sig vidare. Förvisso är laddningstiderna lite för långa, men å andra sidan tycker jag att det ska straffa sig att dö. Svenska röster finns, vilket alltid gör mig glad, även om man kan diskutera kvaliteten på de översättningsbyråerna vi har.

Härom veckan hade jag även införskaffat Spongebob SquarePants: Battle for Bikini Bottom ‑ Rehydrated och i princip allt positivt jag har sagt om Spyro kan man säga motsatsen om gällande Spongebob. Förflyttningen är seg och dan, attackerna är väldigt begränsade och striderna lätta och tråkiga. Grafiken är okej tekniskt sätt (åtminstone på PS4, ser fulare ut till Switch), men omgivningarna är inte särskilt estetiskt tilltalande, faktiskt ganska motbjudande i mina ögon. Lägg dessutom till allt onödigt pladder som andra karaktärer bjuder på, men jag får anta att det är något som Spongebob-fans välkomnar. Jag har ej spelat originalet, men det är uppenbart att de lämnat kvar allt som känns förlegat i dag, det vill säga bland annat osynliga väggar och platser som ser ut att tillhöra banan, men egentligen är out of bounds. Jag spelade max 20-30 minuter, men första intrycket var inte alls bra. Ytterst mediokert spel.

Spyro däremot rekommenderas varmt till alla plattformssugna!

Någon mer som saknar DVD-extramaterial?

Jag har sett väldigt lite film de senaste åren. Mycket för att jag har ledsnat att bläddra runt bland ointressanta filmer på streamingstjänsterna utan att hitta någon jag vill se för att till slut motvilligt välja en och ge upp efter en kvart eftersom jag är uttråkad. Serier ser jag också sällan, men när jag väl hittar en jag gillar så knarkar jag serien konstant. Nyligen plöjde jag igenom alla avsnitt av The Mentalist på bara några veckor, uppskattningsvis minst 100 timmar, vilket lämnade ett visst tomrum efter sig när jag var färdig. Bra serie!

Jag fick då upp intresset för att se film igen. När jag var som mest intresserad av film använde jag mig av tjänsten Lovefilm (saknar dig) där man prenumererade på hyrfilm till en rimlig slant, DVD- och Bluray-film hem i brevlådan som man skickade tillbaka när man var färdig. På den tiden såg jag alltid, med endast ett par undantag (Kid Svensk var ett av dem), igenom hela filmen då jag hade valt dem med omsorg bland ett enormt utbud.

Det slog mig då nyligen att det går att få tag på ett jämbördigt utbud, rimligt pris och dessutom behålla filmer genom att köpa skivfilmer på Tradera. Nackdelen är att det tar några dagar innan filmen anländer, men genom att beställa ett par filmer om dagen säkerställer man ett stadigt inflöde av filmer man vill se.

I kväll insåg jag även hur mycket jag har saknat deras extramaterial, något som jag förr tog för givet. Filmer från 2010-talet har sällan, om ens något, utöver en möjligtvis (om man har tur) en trailer värt att nämna, men DVD-filmer från kring millenieskiftet är ofta fyllda med ambitiöst extramaterial. Jag såg i dagarna igenom Final Destination 1 & 2 på DVD, nostalgi med ungomdsskräckisar man växte upp med, och uppskattade verkligen allt bonusinnehåll.

Bland annat en minidokumentär där skaparna själva berättar hur skapandet gick till och de ändringarna som gjordes efter testvisningar och ett drygt tio minuter långt klipp där en läkare mäter kroppens och hjärnans reaktioner på testpersoner när de ser filmen. Dessutom minidokumentärer som inte har med filmerna i sig att göra, men väl filmens tema, några okända personer som berättar om sina nära döden-upplevelser. Inte jätteintressant och säkerligen inget som sålde fler DVD-skivor, men just därför uppskattar jag ambitionen och det jobb som lades ner för att ta fram allt bonusinnehåll. Inte att förglömma fick jag dessutom reda på att jag “ska” dö i september 2019 efter att ha svarat på några frågor med hjälp av fjärrkontrollen, otroligt intressant!

Välkommen till nya michaelkjellander.se!

Jag kände för att skapa en blogg. Just nu har jag inte tid att skapa en ny hemsida, så det får räcka med en WordPress-installation med tillhörande standardtema tills vidare. Det fyller trots allt sin funktion och den förra sajten var inte direkt någon höjdare den heller.

Mina tidigare skapelser hittas under “Spel“.

Så här såg michaelkjellander.se ut mellan 2013-01-01 och 2016-11-22:

s1

s2

s3

s4