Kategori: Okategoriserade

Jag blir lite lätt provocerad när vissa påstår att Ocarina of Time har åldrats dåligt. Påstår man något sådan måste man samtidigt mena att 100% av alla N64-spel har åldrats dåligt, vilket jag inte heller håller med om.

Den tidiga 3D-eran

Jag tycker precis tvärtom, åtminstone vad det gäller Zelda. Det har åldrats alldeles ypperligt och jag uppskattar det (nästan) lika mycket i dag som jag gjorde då. Vissa beståndsdelar kan jag till och med uppskatta ännu mer i dag än då. I den tidiga 3D-eran så fanns inte samma konventioner som det gör nu, hur man designar ett tv-spel var inte lika uppenbart eftersom processen inte var lika strömlinjeformad och förebilder som satt standarden var färre. Detta var något som gav större utlopp kreativitet och det tycker jag märks.

Det betyder inte alla idéer var kanon, men det är oftast uppfriskande att gå tillbaka till gamla spel för att uppleva något som känns annorlunda och, ja faktiskt, fräscht. Jag spelar alltså igenom äventyret på nytt i detta nu, har spelat lite varje dag i en veckas tid och har nyss avslutat en femtimmarssession. Härnäst väntar det ökända vattentemplet, vilket kanske inte blir så kul, men i övrigt har det varit ren och skär njutning.

Men det förutsätter att man går in i upplevelsen med ett öppet sinne och har tålamod. Det gäller att ge det en ärlig chans och inte ge upp redan i The Great Deku Tree för att man inte kommer överens med kontrollen eller tycker att grafiken är suddig. Nu spelar jag själv igenom NTSC-versionen på Nintendo Switch med superskarp HD-upplösning, men även om man spelar på originalhårdvara så vänjer man sig. Det märkte jag när jag lirade igenom Majora’s Mask på Nintendo 64 för ett antal år sedan. Inledningsvis blev jag alldeles chockad över vilken enda stor gröt grafiken var, men några timmar in ägnade jag inte en tanke åt det.

Majora’s Mask

Nostalgi är givetvis en viktig faktor då Ocarina of Time och GTA 3 är utan konkurrens de allra häftigaste spelupplevelser jag någonsin har haft och förmodligen kommer att ha med det övermättade utbudet på nya intryck vi har i dag. Just Majora’s Mask är dock ett bevis på att det inte är bara är av nostalgiska skäl jag uppskattar äventyret. Jag hade lite svårt för att komma in i det som barn. Jag ville bara ha mer av samma som i OoT och till stora delar får man ju det i och med att de är byggda med samma motor, men Majora’s Mask är samtidigt väldigt innovativt på ett ganska modigt sätt, vilket jag uppskattar mer i dag när jag blickar tillbaka. 

Jag avskydde tidspress i alla typer av spel och det faktum att Zelda: MM utspelar sig under tre dagar, sedan måste man spola tillbaka tiden, gjorde mig stressad. I själva verket är de tre dagarna väl tilltagna samtidigt som de ger spelet unika möjligheter där ingen dag är den andra lik. I slutändan är det en lite tuffare, vuxnare variant av Ocarina of Time, där just avsaknaden av att kunna bli vuxen i spelet är den enda finessen jag egentligen saknar. I utbyte får man istället möjligheten att förvandla sig till en träpojke, en zora och inte minst en goron, vilket verkligen är superhäftigt.

Charmen med gamla spel

Om man ska försöka sätta fingret på varför min upplevelse i OoT känns fräsch så är det inte helt lätt, men en av dem är att det inte alltid är uppenbart vad man ska göra härnäst. Att köra fast i spel är nog vad jag saknar mest från den här i eran, även om det kan låta konstigt. Bortsett från peka-och-klicka-äventyr så har jag inte upplevt detta sedan Tomb Raider och just Zelda. Här i morse körde jag fast i ett par timmar, jag hade inte en blekaste aning vad jag skulle göra härnäst. Då fick jag gå ut på upptäcktsfärd och passa på att utföra sidosysslor jag missat. I varje scen fanns det något nytt att upptäcka och göra som jag tidigare förbisett. 

Att det inte finns någon tydlig skillnad mellan vad som är bisysslor och vad som är huvudspåret gör det hela så mycket mer spännande. Man har ingen aning om vilken belöning en uppgift kommer att resultera i, men i och med att i princip alla belöningar är värdefulla för huvudspåret (oftast extra hälsa) så känns det aldrig som bortkastad tid. När man till slut har hittat rätt så känns det också desto mer tillfredsställande, i det här fallet en isgrotta som längst in hade ett par tunga skor som tydligen var det jag behövde för att ta mig framåt.

Att man ibland kan köra fast kanske inte var ett medvetet designval, att man ständigt förföljs och trakasseras av en fe är ju faktiskt ett tecken på motsatsen då den gillar att uttrycka det uppenbara. ”Det finns pilar på golvet” och ”det här rummet är helt snurrigt” är tips man absolut inte behöver tvingas höra om man har egna ögon och är det klart sämsta med spelet. Spelutvecklare underskattar nästan alltid sin målgrupp, även om den målgruppen till stor del råkar vara barn. På den tiden förhöjdes bara upplevelsen av att utbyta tips på skolgården om hur man tog sig vidare och ibland till och med ringa upp varandra om det var extra kärvt.

Avsaknaden av ordentliga snabbresor till vilken plats som helst är också något som gynnar utforskandet och upptäckarglädjen. Sedan så är det också kul att man måste plocka fram slangbellan och manuellt skanna av rummet i förstapersonsperspektiv och försöka pricka de irriterande fladdermössen på avstånd, istället för att ha ett automatiskt sikte med en räckvidd på över 50 meter.

Det förvånar mig att inte fler försökt göra en rak ripoff av Ocarina of Time på samma sätt som Ubisoft  skamlöst sätt kopierade framgången av Breath of the Wild med sitt eminenta Immortals Fenyx Rising. Nog finns det mängder med Zelda-kloner, men oftast är de i 2D eller inte alls speciellt lika, även om inspirationskällan är tydlig. Jag hade gärna gjort ett själv, men jag lär tyvärr inte att ha möjligheten till det. Just nu går jag ju helhjärtat in på ett annat projekt.

Definitionen av tidernas bästa spel

Jag var en av tio medlemmarna som rankade Ocarina of Time som tidernas bästa spel i en omröstning på ett nätforum som avslutades härom veckan och nu när jag spelar igenom spelet igen är det både en lättnad och en glädje att stå fast vid det. Vad jag menar då är inte (bara) att det var bäst i relation med hänsyn till när det kom, att spelet var mest revolutionerande sett till eran eller whatever, utan jag menar att det är det absolut bästa spelet att spela nu i dag – 2022. Ja, eller åtminstone tillsammans med Majora’s Mask och Breath of the Wild då jag egentligen ser det som att de alla delar förstaplatsen.

Som jag tidigare har påpekat håller inte med de röster som påstår att en topp 50-lista enbart hade bestått av spel som släppts de senaste två, tre åren, eftersom de är tekniskt överlägsna, om man hade utgått från kriteriet av vilka spel som är bäst att spela just nu. Riktiga klassiker kallas just klassiker för att de är tidlösa. Super Metroid har jag noll nostalgiskt koppling till eftersom jag spelade det för första gången bara för några år sedan, men kan fortfarande konstatera att det sopar mattan med de allra flesta storspel som släpps i dag. På samma sätt är Super Mario World tidernas kanske bästa 2D-plattformsspel då det helt enkelt är bättre än alla andra 2D-plattformsspel som släppts någonsin. De är klassiker således, men sedan håller jag generellt sett med om att sena 2D-spel har åldrats bättre än tidiga 3D-spel, även om det finns undantag.

Den som har spanat in min lista vet att GTA 3 är med där, trots att varken GTA 5 eller Red Dead Redemption 2 är det. Att GTA 3 är roligare att spela står jag för. Tempot är högre och uppdragen kan lösas på flera olika sätt, det finns inte bara en skriptad lösning som utvecklaren har bestämt, utan man får möjligheten att vara kreativ.

Att dagens filmer per automatik skulle vara bättre än gamla filmer bara för att nya filmer är tekniskt överlägsna tror jag att de flesta inte håller med om. När det gäller tv-spel så verkar det uppenbarligen vara en vanlig uppfattning att nya spel alltid är bättre än gamla, men jag håller helt enkelt inte med. 

 Har man likt mig växt upp med The Legend of Zelda: Ocarina of Time behöver man inte vara orolig för att förstöra sina barndomsminnen genom att spela det igen 2022 anser jag. Risken för nostalgisk överbelastning när man utforskar Hyrule Field är betydligt större.

Till sist vill jag också slå ett slag för det orättvist utskällda Nintendo Switch Online som erbjuder ett bra utbud av klassiska spel till ett lågt pris.

Förra året startade jag en indiespelstudio som heter Shellander Games.

Shellander Games hemsida

Efter mycket om och men har jag till slut lyckats boka en PS5:a. Trodde faktiskt att det var två år sedan den släpptes, men det var faktiskt bara ett år sedan. Vid releasen var jag inte så ivrig, tänkte att jag skulle inhandla det ett halvår senare eller så, bristen på komponenter hade jag ej förutsett.

Regelbundet har jag bevakat Media Markts hemsida där de med jämna mellanrum annonserat att de tar emot förhandsbokningar i fysiska butiker, men när jag väl tagit mig till butiken har jag missat bokningsfönstret. Men inte denna gång, de tog emot min bokning i utbyte mot en handpenning på 3000 kronor, vilket känns skönt och som en lättnad. Det må ta ytterligare 6-12 månader innan jag får min PS5:a, vem vet, men nu slipper jag åtminstone hänga på låset, jag är garanterad min maskin när det väl är dags.

Jag har under denna period provat att lira lite på PC med Xbox Game Pass och då insett två saker:

1. PC-spelande är fortfarande inget för mig. Trots att jag kopplar om PC:n till tv:n och lirar med handkontroll är det fortfarande lite för bökigt. Det är skönare att bara sätta sig i soffan och rulla igång det man vill spela. Har fortsatt köpa nya spel som Far Cry 6 till PS4 av den anledningen. Möjligen hade man kunnat ha en dedikerad PC som ständigt är kopplat till tv:n i så fall.

2. Xbox Game Pass är jäkligt bra, inte minst för utbudet av indietitlar.

Nästan så att man varit sugen på att skaffa en Xbox Series X, men vad som blev avgörande är att man kan spela PS4-titlar på PS5. Tycker att det räcker gott med två moderna konsoler kopplade till tv:n och då räcker det med PS5 och Nintendo Switch.

Jag drog en lättnadens suck när Psychonauts 4 fortfarande skulle släppas till PS4, trots att Microsoft köpt upp Double Fine Productions. Desto mer paff blev jag när jag i samband med spelets release insåg att det inte skulle bli någon fysisk release och därmed bristfällig priskonkurrens. Att pröjsa 639 kronor för ett digitalt PS4-spel är inte så lockande för mig, så jag bestämde mig för att avvakta lite, trots att detta måste vara årets mest efterlängtade titel för min del.

Lyckligtvis sprang jag på ett tips om att Xbox Gamepass endast kostar 10 kronor för nya kunder, även till PC. Eftersom jag inte har ett Xbox så hade inte den tanken föresvävat mig, men jag påmindes då om att Gamepass också finns på PC. Trots att jag är en inbiten konsolspelare så blev valet enkelt i detta fall, att uppleva Psychonauts 2 på PC för tio kronor i stället för 639 kronor på PS4.

Sagt och gjort, jag har spelat igenom ett par banor nu och det funkar hur bra som helst. Genom att koppla datorn till tv:n samt leda min handkontroll till mitt favorithörn i soffan med hjälp av en förlängningssladd känns det nästan som att spela på konsol. En liten gnutta krångligare, men klart snyggare jämfört med PS4. Grafiken är oerhört läcker. 

Spelet är precis så bra som man kunnat hoppas hittills, otroligt välgjort, vilket gör det lätt att förstå att det tagit så lång tid att utveckla det. Man blir avbruten lite väl ofta för mellansekvenser för min smak, men när det gäller just Psychonauts och dess humor har jag mer överseende för dessa avbrott, ettan var likadan. Jag uppskattar också att spelet inte är övertydligt, det finns visst utrymme för att upptäcka saker på egen hand. Verkligen en värdig uppföljare, som man har längtat efter att kontrollera Raz igen!

Kanske ska jag även passa på att uppleva lite klassiska Xbox-titlar som jag aldrig fått chansen att prova tidigare. Jag har aldrig spelat Halo till exempel, kanske är hög tid för det nu?

Jag är absolut ingen konnässör gällande 2D-plattformsspel. Jag finner dem ofta så sega och tråkiga att jag somnar mentalt efter en kvart, t.ex. när jag spelar Rayman eller Shovel Knight, men detta betyder också att jag inte gett dessa en ordentlig chans (än). Generellt sett prioriterar jag spel som jag omedelbart fastnar för. 

Mega Man 11 var ett sådant och Super Mario Maker 2 spelar jag fortfarande någorlunda regelbundet. På sistone har jag även vidgat mina vyer och dammat av några plattformstitlar jag haft ett tag samt inhandlat ytterligare ett på rea. Det finns trots allt ganska starka fördelar med dessa jämfört med trippel-A-titlar och det är främst den pick-up-and-play-känsla de har. Det går fort att bara sätta igång och lira i en halvtimme när man känner för det, vilket inte direkt går med Assassin’s Creed Valhalla. Att bara sätta igång PS4-versionen kan typ ta lika lång tid som en hel spelsession i plattformsspelen på grund av laddningstiderna. Jag har dessvärre inte lyckats boka ett PS5 än…

Här är de plattformslir jag roat mig med den senaste veckan, rangordnade efter rolighetsgrad:

1. Iconoclasts
Det tog Joakim Sandberg nästan tio år (!!!) att utveckla Iconoclasts, vilket tyder på att han är en helt sanslös perfektionist och hade lite väl stora ambitioner. Normalt ska det inte ta så lång tid att utveckla ett spel som det här, även om man är enda person, men jag får utgå ifrån att varenda sekund var väl investerad. Att ha skapat ett spel av den här klassen på egen hand kan få skryta med, det är väl värt att göra till sitt livsprojekt.

Det är ett spel helt i min smak, det är minst lika mycket fokus på äventyr som det är på plattformande – tonvis med roliga pussel och lagom utmanande bossfajter finns längs med vägen. Det hör definitivt hemma i Metroidvania-genren, men jag uppskattar verkligen att det är mer uppdelat efter varierade (och oerhört vackra) banor så att man slipper backtracka över en enorm värld. Kör man tillfälligt fast vet man att lösningen finns alldeles i närheten.

De tio åren till trots har han dock ej lyckats uppnå perfektion. En lite större del av tiden hade behövts viga åt att låta andra personer testa spelet då andra ser saker med andra ögon än en själv. Han hade kunnat titta på när jag testspelade spelet för då hade han insett att vissa moment hade behövt vara en gnutta tydligare. Som ett exempel så skriker en boss att man ska hålla sina projektiler borta från hans helikopter, vilket jag tolkade som att jag var på rätt spår i det sättet jag attackerade honom på och fortsatte på samma spår. I själva verket skrek han det till sin kollega som stökar omkring i samma bossfajt. Bossens ord var tänkt som en ledtråd, men fick tvärtom vilseledande effekt. Detta är en petitess förstås, men fler liknande exempel finns. Iconoclasts är ändock tveklöst min favorit på denna lista. Det verkar någorlunda långt också, jag är bara 30-40% in i spelet.

2. SteamWorld Dig 2
Image & Form, numera integrerat i Thunderful Development, är bland de stoltaste vi svenskar har i spelvärlden. Samtliga SteamWorld-spel jag har spelat håller mycket hög klass, inte minst SteamWorld Dig 2. Det är väldigt belönande då man i rask takt kan gräva fram skatter som i sin tur låter en köpa nya uppgraderingar i färdighetsträdet. 

Det är som roligast på slutet då man har låst upp allt möjligt som gör det svinroligt att navigera i alla riktningar, vilket dock också gör spelets längd till dess största brist. Det tog mig bara runt 6 timmar att spela igenom storyn, vilket i sig inte nödvändigtvis är något dåligt (jag gillar korta spel numera), men just eftersom spelet var som roligast efter att man låst upp en stor del av uppgraderingarna så önskar jag att speltiden varade åtminstone 1-2 timmar längre. Att samla alla hemligheter har jag däremot absolut ingen lust med.

3. Celeste
Att bestiga berg kan vara mångbottnat, vilket gör det här till den storymässigt mest intressanta titeln. Oftast känner jag mest för att klicka mig förbi dialoger i de allra flesta spel, inklusive de två ovan, men här tycker jag att dialogen är rätt kul och gullig, i synnerhet med de genererade ”rösterna” och ansiktsuttrycken.

Spelmässigt bjuds det på rejäl utmaning och då är det tur att kontrollen är så tajt/följsam som den är. Bästa tänkbara, verkligen. Merparten av spelet har haft ganska lagom utmaning; det är svårt, men det balanseras upp av att varje rum är litet (ofta inte så mycket större än en skärm) och dör man så får man börja om omedelbart i början av rummet utan väntetid. Svårighetsgraden har dock börjat växla upp och börjar nu bli lite väl svårt. Ärligt talat har jag ingen aning om hur jag ska klara nuvarande sekvens så det kan sluta med att jag fuskar genom att kolla upp en guide eller tillfälligt använda assistläget. Vi får se. Det vore åtminstone bättre än att ge upp spelet helt och hållet, vilket det annars finns risk för.

Jag gillar väldigt utmanande spel, men de är också väldigt krävande och det krävs en viss sinnesstämning för att jag ska ha lust med dem. Tv-spel är oftast avkoppling för mig, att få sjunka ner i soffan efter en lång arbetsdag och då är det sällan jag orkar med svåra spel. Inte för att detta har varit supersvårt än, men jag tror att det kommer bli det. Sedan tycker jag bossekvenserna är lite väl utdragna. Det roligaste är det vanliga plattformandet, inte att jagas av en skogstokig boss i en halv evighet. Stressigt blir det.

Men detta är absolut ingen sågning, jag rekommenderar även detta lir varmt.

—

Utöver att vara 2D-plattformsspel har de en sak till gemensamt: samtliga har en kvinna i huvudrollen. Är det så att indieutvecklare älskar att ha en tjejer i huvudroller eller råkar det bara vara ett sammanträffande i dessa fall?

Kom gärna med fler tips. Jag kommer främst att satsa på spel som jag redan har tillgång till eftersom jag håller lite hårdare i plånboken än vanligt just nu, men jag är allt bra sugen på att inhandla Huntdown.

Vi alla har nog tyckt att det är lite skumt att priserna skjutit i höjden till urlöjliga nivåer för de dyraste restrospelsexemplaren. Tittar man lite närmare på det förstår man ju att tv-spel som allt annat numera är rena spekulationsobjekt. Som Bitcoin, serietidningar, jpg-bilder, you name it. Varor som köps enbart för att göra sig en hacka på dem inom en snar framtid genom att fortsätta pumpa upp priserna, där köparna och säljarna förmodligen ofta egentligen inte ens är särskilt intresserade av tv-spelssamlande.

Jag sprang i dag på en alldeles utomordentlig (femstjärnig!) granskning av detta fenomen av Youtubern och speedrunnern Karl Jobst. Det visar sig att auktionshus och värderare har täta samarbeten för att medvetet pumpa upp priserna och skapa denna bubbla. De köper upp andra etablerade värderare och lägger ner dem för att få ensamrätt till att gradera retrospels skick och värde och på så sätt ge sken av att de är värda mer än de egentligen är. Exakt samma bluffmakare som dömts till miljonskadestånd för att ha skapat en mynt-bubbla på 80-talet är nu igång igen. I vissa fall kan det till och med vara så att både köpare och säljare finns inom samma firma för att ge trovärdighet till de hutlösa prislapparna.

Se den, hela, och sprid gärna vidare. Ju fortare detta skumraskeri belyses desto fortare kan bubblan spricka.

Hur många spel har jag klarat? Den frågan dök upp i mitt huvud under en promenad av någon anledning. Det måste vara tusen stycken tänkte jag spontant, för det känns som att de är många, men jag korrigerade mig inom en halv sekund till hundratals när jag insåg hur orimligt det var. Jag har knappt ens så många spel hemma och endast en liten del av dem har jag spelat och än mindre klarat.

När jag kom hem bestämde mig för att lista alla jag kunde komma på! Jag utgick främst från min samling och min trofélista till Playstation var till stor hjälp.

Vissa gränsdragningar behövde jag ta ställning till.

• Har jag nått eftertexterna ser jag det i de flesta fallen som att jag har klarat det.
• Jag behöver inte ha nått det riktiga slutet. I t.ex. Super Mario Bros. behöver jag bara ha klarat första varvet, likt hur man speedrunnar spelet.
• I sportspel räcker det nog med att man har vunnit högstaligan i karriärläget för att ha klarat spelet. Jag minns dock inte vilka jag har gjort det i, så inga fotbolls- eller ishockeyspel är med. Virtua Tennis 2 är med dock.
• En platina-trofé räknas alltid som att jag har klarat spelet. Rocket League räknas in där.
• Remakes räknas som nytt spel om tillräckligt mycket skiljer sig, om det har ny spelmotor till exempel. Ratcher & Clank (2016) är ett annat spel än Ratchet & Clank (2002), men Pokémon Röd, Blå och Gul respektive Metal Gear Solid 3: Snake Eater och Subsistence väljer jag att se som samma spel.
• Nedladdat extramaterial räknas inte som ett spel, men fristående expansioner gör det. Far Cry New Dawn är ett spel, men inte tilläggspaketen till Far Cry 5.
• I episodbaserade spel (t.ex. Walking Dead) så räknas en säsong som ett spel.
• Jag måste vara nästan helt säker på att jag har klarat det för att räkna in det. Många spel föll bort här.
• Mobil- och Flash-spel räknas in eftersom jag sällan spelar dem och bara kan komma på ett (Karoshi).
• I multiplayer-spel räknar jag främst kampanjen, Super Mario Maker 2 faller in i den kategorin. Renodlade online-spel behöver jag inte ta ställning till för jag spelar sällan dem, men att nå högsta nivå eller ha låst upp allt är nog ofta en rimlig definition av att ha klarat det. Super Mario 35 har jag låst upp alla nivåer på och har vunnit många omgångar så den räknas.

---

207 spel vet jag med säkerhet att jag har klarat, det är vad jag kommit fram till i min genomgång. Gissningsvis har jag egentligen klarat ytterligare 50 spel som jag inte kommer på just nu, vilket ger mig ett spann på 207-257 spel. Det i sin tur ger mig ett snitt på 7-10 avklarade spel per år med de fem första levnadsåren borträknade. Med hänsyn till att jag sällan klarade spel som barn, inte hade råd att köpa jättemånga spel i tonåren och nu oftast inte slutför spel jag påbörjar eller spelar om spel jag har spelat tidigare så låter det som rätt rimliga siffror ändå!

---

Här kommer hela listan:

Adventure Capitalist

Alice: Madness Returns

Army Men: Sarge’s Heroes 2

Assassin’s Creed: Syndicate

Bastion

Batman: Arkham City

Batman: The Telltale Series (säsong 1)

Batman: The Enemy Within (säsong 2)

Battletoads (Game boy)

Beyond Good and Evil

Blair Witch

Braid

Broken Sword 5

Bully

Bus Simulator

Castlevania: Symphony of the Night

Catherine

Costume Quest 2

Crazy Taxi

Defence Grid 2

Detroit Become Human

Deus Ex: Human Revolution

Deus Ex: Mankind Divided

Diddy Kong Racing

DmC Devil May Cry

Donkey Kong 64

Donkey Kong Country 3: Dixie Kong’s Double Trouble!

Donut County

Doshin the Giant

Driver: San Francisco

Duck Tales 2

Fahrenheit

Fallout Shelter

Far Cry 5

Far Cry New Dawn

Far Cry Primal

Final Fantasy 10

Full Throttle

Geometry Wars 3

Ghost Recon: Jungle Storm

Goat Simulator

Goldeneye

Goldeneye 007: Reloaded

Grand Theft Auto 3

Grand Theft Auto 4

Grand Theft Auto 5

Grand Theft Auto: San Andreas

Grand Theft Auto: Vice City

Gravel

Gregory Horror Show

Half Life

Half Life 2

Heavy Rain

Hotline Miami

Hotline Miami 2

House of the Dead 2

Human Resource Machine

Immortals Fenyx Rising

Jak & Daxter

Jönssonligan: Jakten på Mjölner

Jurassic World Evolution

Karoshi

Katamari Forever

Killzone

Killzone 2

Kingdom Hearts

Kingdom Hearts 2

L.A. Noire

Legend of Kay

Lego City Undercover

Leisure Suit Larry: Magna Cum Laude

Leisure Suit Larry: Wet Dreams Don’t Dry

Letter Quest

Lion King

Mario + Rabbids Kingdom Battle

Mario Tennis (Game boy color)

Max Payne

Medal of Honor Airborne

Mega Man 11

Metal Gear Rising: Revengeance

Metal Gear Solid

Metal Gear Solid 2

Metal Gear Solid 3

Metal Gear Solid 4

Metal Gear Solid V: Ground Zeroes

Mickey Mania

Minecraft

Minesweeper Genius

Minit

Mirror’s Edge

Mirror’s Edge Catalyst

Mutant Year Zero

My Time at Portia

Mysteriet på Greveholm

Need for Speed (2015)

Need for Speed: Heat

Nexomon: Extinction

Ni No Kuni: Wrath of the White Witch

Octodad

Pokémon Crystal

Pokémon Emerald

Pokémon Let’s Go Pikachu

Pokémon Röd, Pokémon Blå, Pokémon Gul

Pokémon Trading Card Game

Pokémon Trading Card Game 2

Portal

Portal 2

Prince of Persia: The Sands of Time

Project Highrise

Psychonauts

Quantum Conundrum

Ratchet & Clank

Ratchet & Clank (remake)

Ratchet & Clank 2

Ratchet & Clank 3

Ratchet & Clank: Tools of Destruction

Resident Evil 4

Resistance

Resistance 2

Resistance 3

Resogun

Riptide GP2

Rocket League

Rogue Legacy

Rome Total War

Sam & Max: Beyond Time and Space (säsong 2)

Sam & Max: Save the World (säsong 1)

Scribblenauts: Showdown

Simpsons Hit & Run

Skate

Slay the Spire

Sleeping Dogs

Sly Raccoon

Sly 2

Sly 3

Sonic Advance 2

Sonic the Hedgehog 2

South Park: The Fractured but Whole

South Park: The Stick of Truth

Spec Ops: The Line

Splinter Cell

Splinter Cell: Blacklist

Splinter Cell: Chaos Theory

Splinter Cell: Pandora Tomorrow

Spyro the Dragon (remake)

SSX (2012)

SSX 3

SSX Tricky

Steamworld Quest

Suicide Guy

Super Mario 64

Super Mario Bros.

Super Mario Bros. 2

Super Mario Bros. 3

Super Mario Bros. 35

Super Mario Land

Super Mario Land 2

Super Mario Maker 2

Super Mario Odyssey

Super Mario World

Super Stardust Ultra

Terminator Resistance

The Elder Scrolls 4: Oblivion

The Godfather

The Godfather 2

The Incredible Hulk: Ultimate Destruction

The Magical Quest Starring Mickey Mouse

The Saboteur

The Talos Principle

The Unfinished Swan

The Water Horse: Legend of the Deep

The Wolf Among Us

Tomb Raider: Anniversary

Tomb Raider: Underworld

Tony Hawk’s Pro Skater 1 + 2

Tony Hawk’s Pro Skater 2

Tony Hawk’s Pro Skater 3

Tony Hawk’s Pro Skater 4

Tony Hawk’s Pro Skater HD

Tony Hawk’s Underground

Uncharted

Uncharted 3

Until Dawn

Up

Valiant Hearts

Vanquish

Viking Battle for Asgard

Virtua Tennis

Virtua Tennis 2

Walking Dead Säsong 1

Wario Ware Inc.

Wario Ware Twisted

Watch Dogs

We Love Katamari

Winter Stars

Wolfenstein: The New Order

Word Sudoku

XCOM 2

XCOM: Enemy Unknown

XIII

Youtubers Life OMG

Zelda: A Link to the Past

Zelda: Link’s Awakening

Zelda: Link’s Awakening (remake)

Zelda: Majora’s Mask

Zelda: Ocarina of Time

Zelda: Twilight Princess

Jag har de senaste veckorna roat mig åt att se om samtliga Jönssonligan-filmer, filmer som jag inte har sett sedan barnsben. Det har varit en rolig resa med många äventyr och många minnesvärda scener så jag rekommenderar er andra att göra detsamma!

Inlägget innehåller möjligen mindre, obetydliga spoilers. Filmens nummer i serien samt årtal är inom parentes.

1. Jönssonligan får guldfeber (3, 1984)
Jönssonligan som man minns dem! Bra tempo och filmtekniskt bättre än föregångarna. Karaktärerna har satt sig och intetsägande Rocky har fasats ut. Doris introduceras och är väldigt färgstark.

2. Jönssonligan – den perfekta stöten (9, 2015)
En lysande modern och en gnutta mörkare tolkning av Jönssonligan. Snygg film med perfekt casting. Lätt en av de bästa och definitivt den mest underskattade. Rolig är den också, några riktigt roliga skämt. Varför fortsatte de inte på det här spåret i stället för att reboota filmserien än en gång, fast på ett urdåligt sätt?

3. Jönssonligan och den svarta diamanten (6, 1992)
Jönssonligan har tagit sig in i 90-talet! Detta innebär högre produktionskvalitet, men ingen 80-talscharm. Det är inte det enda som saknas, Sickan också givetvis, men det kom jag ihåg sedan förra gången jag såg den. Mer chockerande är att originaltemamelodin också saknas! Vad i helskotta? Den nya låten är också bra och hade kunnat vara med, men knappast ersätta originalmelodin, vilken usel idé.

Annars är detta väldigt bra Jönssonligan-film! Bra effektiv diamantstöld och sedan en mer utdragen av samma diamant. Lite väl tramsigt/barnsligt framåt slutet, men en bra underhållande film. I Sickans frånvaro får Vanheden verkligen tillfälle att glänsa, detta är Vanhedens bästa film. Kul också att Harry får spränga lite och att den göteborska Biffen är tillbaka.

4. Jönssonligan dyker upp igen (4, 1986)
Kul att Jönssonligan går sin egen väg i denna film, det smärtar alltid när jag tänker på att något så ursvenskt som Jönssonligan egentligen är danskt. Allt har tidigare hämtats från Olsen-banden, men inte i denna film.

Det passar då bra att det börjar på något så ursvenskt som Ikea. Bra tempo i första halvan av filmen, men sedan mattas det av mot slutet.

Johannes Brost spelar någon märklig parodi (eller vad i helskotta det nu är) på James Bond-skurken Hajen och jag saknar den göteborska Biffen, motsvarigheten här är trist. Stort plus dock för de hysteriskt roliga scenerna kring en kinakrog!

5. Varning för Jönssonligan (1, 1981)
Rätt amatörmässig i klippning och så, men väldigt, väldigt charmig. Abrupt, men bra slut. Den korta slutscenen är egentligen en av mina favoriter i hela filmserien, det är kul när det går bra för ligan vi håller så kärt. Gösta Ekman håller världsklass, vila i fri.

6. Jönssonligan på Mallorca (5, 1989)
Skoj! Tråkigt nog sista gången Gösta Ekman är med.

7. Jönssonligan och Dynamit-Harry (2, 1982)
Har samma styrkor och svagheter som första filmen, men inte alls lika tillfredsställande slut. Mer fokuserad dock, inga konstiga utsvävningar.

8. Jönssonligan spelar högt (8, 2000)
De är rätt gamla, fattiga och tragiska vid det här laget. Rätt kul ändå, men hade önskat att de fått pensionera sig med de några miljarder som en fin avslutning på originalserien.

I synnerhet farsen under operaföreställningen och Johan Rabeus låtsas-italienska är kul. Skönt att höra att titelmelodin i tillbaka, även om den är överlägsen i sin originalform. Johan Ulvesson är okej, men kan knappast mäta sig med Gösta, i synnerhet inte i slapstick-komik.

9. Jönssonligans största kupp (7, 1995)
Småkul premiss där ligan fritar fel kille av misstag. Roliga skämt ibland och så, men i övrigt ibland småtråkig. Börjar bli lite uttjatat och gråa Polen är inte den roligaste reseplatsen. Sen att Doris är med och utför kriminella handlingar… kan inte minnas när de berättat för henne att de är tjuvar?

10. Se upp för Jönssonligan (10, 2020)
Hur tänkte de? Jag vet att Tomas Alfredson är en skicklig regissör, vilket gör mig extra besviken. Karaktärerna är ju bara så fel.

Ankan och David Sundin hade kunnat byta plats, det hade varit ett bra första steg. Ankan hade kunnat köra sin flummiga, sköna stil han har i Bäst i Test samt knäcka några bira och sprängt nånting så hade vi haft en fullgod Dynamit-Harry. Mesig som satan är han i stället i rollen som Vanheden, d.v.s. raka motsatsen till den riktiga Vanheden. David hade kunnat använda sina sociala färdigheter för att ta sig förbi några vakter och vi hade haft en bra Vanheden. Sedan ska ungarna bort, vad har de här att göra? Extremt bleka karaktärer överlag, jag kan inte fatta hur bleka de är. Slutet var blekt också. Minst sagt.

Vad är det här? Har de ens sett originalfilmerna? Inte för att de var några mästerverk, men nog finns de anledningar till att de är minnesvärda.

Dra åt skogen med det här skräpet. Gör om, gör rätt. Återuppliva rebooten från 2015, den tog till vara på varje karaktärs styrka och var dessutom en mycket bra film, även om den gick sin egen väg – på ett bra sätt. Ännu ett bevis på att kritiker har dålig smak, såg att någon dåre påstod att den här var bäst i filmserien.

Ska det vara på det här viset kan de lika gärna lägga ner. Hörde någonstans att detta från början var tänkt som en julkalender i SVT och det hade jag faktiskt kunnat köpa, men inte som en påkostad reboot av den klassiska filmserien.

De mest positiva jag har att säga är att jag gillar att de spelar trallvänlig dansk schlager från 60-talet för att ligamedlemmarna ska kunna hålla tiden under stötarna. Kul och fräsch idé och den där dängan har satt sig ordentligt på hjärnan… Tag med ud og fisk!

Hej! Det är dags att summera den förra generationen. Visserligen lever PS4 vidare och jag kommer som sagt att hänga kvar här länge, men det är uppenbart att utvecklare numera lägger krutet på de nya konsolerna. Inte minst märks det i Watch Dogs: Legion vars PS4-version lider av allvarliga buggar som inte PS5-versionen har. Därför ser jag det som bra tajming att rangordna mina favoriter nu.

Eftersom jag inte har oändligt med tid så har jag inte hunnit spela alla PS4-spel som finns, vilket kanske är varför din favorit uteblir. Vissa andra hyllade titlar har jag spelat, t.ex. Red Dead Redemption 2, men jag tycker helt enkelt inte att de är särskilt roliga och därför platsar de inte.

Observera att det inte är hela generation jag rangordnar här, annars hade Zelda: Breath of the Wild varit överlägsen etta.

1. Minecraft
Tråkigt val kanske då Minecraft första gången släpptes långt före PS4 kom, men spelet är ett av mina absoluta favoritspel. Jag testade först det kreativa läget och tyckte allt var astråkigt, men när jag något år senare spelade överlevnadsläget tillsammans med kamrater blev det en helt annan grej. Det blir mycket roligare att bygga när man måste samla ihop resurser i stället för att ha oändligt med dem. Om jag bara fick spela ett enda spel för resten av livet hade det förmodligen blivit Minecraft.

2. Far Cry 5
Älskar spelvärlden, att man aldrig lämnar förstapersonsperspektivet, friheten att kunna göra allt i vilken ordning man vill och hagelbrakaren. Det är roligt helt enkelt, till skillnad från andra spel som tar sig själva på för stort allvar. De kristna fanatikerna är roliga fiender, deras ledare är särskilt minnesvärd och slutet var riktigt coolt.

3. Detroit: Become Human
Generellt sett spelar jag enbart tv-spel för gameplayet, det är väldigt sällan jag fastnar för något spels story. Det är bra att den finns där för att sätta tonen och så, men det har gått så långt att jag ibland hoppar över filmsekvenser. Varför älskar jag Detroit: Become Human då, ett spel där gameplayet bara är ett verktyg för att berätta en historia? Jao, eftersom spelet kretsar kring storyn så känns det aldrig som att man blir avbruten av en filmsekvens när man bara vill spela. Storyn är också väldigt spännande och intressant med svåra moraliska dilemman och för en gångs skull känns det som att de valen man gör på riktigt påverkar hur storyn utvecklar sig och slutet. 

4. Mirror’s Edge: Catalyst
Vet inte varför så många blev besvikna på detta, men å andra sidan blev ju många besvikna även på ettan – jag tokälskar båda två! Mirror’s Edge är lika kul som en linjär upplevelse (ettan) som det är som en mer öppen upplevelse här i uppföljaren. Roligast är det att jaga tiondelar i tidsutmaningarna, varje liten detalj i hur man springer och hoppar över hinder effektivast har betydelse.

5. Slay the Spire
Jag är väldigt förtjust i kortbaserade RPG:er och efter tips från en medlem på en spelsajt fick jag upp ögonen för Slay the Spire. Oerhört beroendeframkallande upplägg där varje omgång varar någon timme. Vill man spela igen får man börja om från början med nya förutsättningar. Jag har säkerligen plöjt ner hundratals timmar, ingen omgång är den andra lik.

Sämsta: Total Jigsaw
Att lägga ett vanligt pussel kan ju vara avkopplande och kul som omväxling, men utvecklarna har misslyckats med något så simpelt som detta. När jag varit igång en halvtimme med ett pussel med hundratals pusselbitar så försvann en av mina pusselbitar. Den gick inte längre att greppa och flytta. Irriterande förstås, men jag startade om och gav spelet en chans till, men givetvis hände exakt samma sak. Då fick jag givetvis nog, gav fingret till utvecklarna och stängde av. Lägg därtill att varje pusselbit ser exakt likada ut sett till hur de är skurna, bortsett från kantbitarna. Slött och uselt gjort av utvecklarna, skämmes tamejfan.

Jag har aldrig spelat Spyro tidigare. Jag hade inget PS1 som barn och skaffade aldrig något av PS2-spelen, men fick ett bra första intryck av trilogi-remaken efter att ha testat det som hastigast i en butik.

Efter att ha införskaffat det så bestämde jag mig för att testköra det i går kväll och måste säga att det är ett spel helt i min smak. Eftersom jag har hundratals spel hemma jag aldrig har provat så har jag väldigt lite tålamod med spel. De ska helst sätta igång omdelbart med full fart utan ett massa onödigt snack och vara roliga att spela på en gång, annars provar jag någonting annat.

Spyro 1 gör just det. Öppningssekvensen är över efter typ en minut. Ett orc-liknande monster lackar ur och förstelnar alla drakar i riket förutom Spyro. Nu är det upp till Spyro att upphäva deras förtrollningar. Tack så mycket, det är allt jag behöver veta, nu kör vi! Spelet bjuder sedan på snabb förflyttning med svinbra kontroll, otroligt läcker grafik, viss utmaning samt roliga attacker och manövrar. Spyro kan rusa in i fiender eller spruta eld och är bra på att glidflyga. Därtill bjuds det på en viss frihet att välja vilka banor man vill spela, så länge man uppnår ett visst antal samlarföremål kan man ta sig vidare. Förvisso är laddningstiderna lite för långa, men å andra sidan tycker jag att det ska straffa sig att dö. Svenska röster finns, vilket alltid gör mig glad, även om man kan diskutera kvaliteten på de översättningsbyråerna vi har.

Härom veckan hade jag även införskaffat Spongebob SquarePants: Battle for Bikini Bottom ‑ Rehydrated och i princip allt positivt jag har sagt om Spyro kan man säga motsatsen om gällande Spongebob. Förflyttningen är seg och dan, attackerna är väldigt begränsade och striderna lätta och tråkiga. Grafiken är okej tekniskt sätt (åtminstone på PS4, ser fulare ut till Switch), men omgivningarna är inte särskilt estetiskt tilltalande, faktiskt ganska motbjudande i mina ögon. Lägg dessutom till allt onödigt pladder som andra karaktärer bjuder på, men jag får anta att det är något som Spongebob-fans välkomnar. Jag har ej spelat originalet, men det är uppenbart att de lämnat kvar allt som känns förlegat i dag, det vill säga bland annat osynliga väggar och platser som ser ut att tillhöra banan, men egentligen är out of bounds. Jag spelade max 20-30 minuter, men första intrycket var inte alls bra. Ytterst mediokert spel.

Spyro däremot rekommenderas varmt till alla plattformssugna!