Super Mario Odyssey

Testat på: Nintendo Switch

 

Från Nintendo DS till och med Wii U hade jag ett nästan tio år långt uppehåll från Nintendos konsoler. Jag gillar att spela på det traditionella sättet med handkontroll och knappar, inte pekskärm eller rörelsekänsliga fjärrkontroller. När Nintendo Switch sedan dök upp blev jag sugen på att återvända till Nintendo, traditionellt spelande verkade vara i fokus! Dessutom var jag ju givetvis tvungen att skaffa Zelda: Breath of the Wild och som det levererade. Av samma anledning, att få spela Zelda, skaffade jag en Gamecube 2006, men det Zelda levererade inte.

Visst har även Switch rörelsekänsliga kontroller och pekskärm, men det ser jag faktiskt oftast inte som en nackdel. Tvärtom, det är vad jag gillar med Switch, att den är så mångsidig. Det går att spela hemma på tv:n eller bärbart på flyget, det går att spela med pekskärm, rörelsekänslighet eller vanliga spakar och knappar. Det går till och med att dela upp handkontrollen i två delar – och vips så har man två kontroller!

I Super Mario Oddysey förordas det att man spelar med den vanliga kontrollen och sveper den åt olika håll för att utföra trick med Marios hatt. Detta är spelets största brist i mina ögon. Jag provade att spela på det rekommenderade sättet, men i och med att jag sitter en bit ifrån konsolen registrerar den mina knapptryckningar och framför allt mina rörelser dåligt. Jag valde därför att spela med Pro Controller, vilket jag föredrar i vilket fall som helst, det är en väldigt trevlig handkontroll. Problemet är bara att flera viktiga trick måste utföras genom att svepa kontrollen åt olika håll och då är det sällan Mario gör som jag vill. Precisionen i knapptryck är svåra att konkurrera med. Tyvärr förstör det här ganska mycket av spelupplevelsen, även om kontrollen givetvis är klanderfri i övrigt. Många rörelser kan utföras med både rörelser eller knapptryck så jag förstår inte varför det inte gäller alla rörelser, flera knappar används ju inte alls.

Men samtidigt som rörelsekänsligheten är på väg att dra ner betyget så drar briljansen i Marios hatt upp det igen. Det är helt enkelt svinkul att kasta in hatten i en fiende och ta över kontrollen över den. Bland dessa fiender återfinns många klassiker som hammarkastande sköldpadda, fiskar, goombas (kan staplas och har bättre grepp på is!) och rusande amerikansk fotbollsspelare. Riktigt kul på sista banan där varje segment i rask takt måste tas igenom genom att styra någon av spelets fiender.

Spelet går ut på att samla månar och har man samlat tillräckligt många kan man tanka in dem i sitt skepp och sätta fart mot nästa bana. Här hittar vi spelets näst största minus. Det hade varit mycket roligare om det som i till exempel Jak & Daxter eller Super Mario 64 krävdes ett visst antal samlargrejer för att ta sig vidare och var man hittar dem spelar ingen roll, här måste man som sagt hitta ett visst antal på varje enskild bana. Jag hade varit okej med detta om det vore så att man behövde typ 150 månar för att få åka till sista banan, men det finns inget sådant. Detta medför att det finns ingen anledning att återbesöka gamla banor för att samla, såvida man inte tänker samla alla månar för sakens skull. Det vore säkert kul, men det är inget jag kommer att göra nu, det får räcka med att jag har gjort det i Mario 64.

För att vara ett 3D-plattformsspel är det ovanligt stort fokus på just plattformshoppande. Anledningen till att man inte ser det alltför mycket i 3D är för att precisionen är betydligt sämre jämfört med 2D. Detta blir främst uppenbart de gånger man behöver hoppa på fienders huvuden. Ofta brukar brister i precisionen kompenseras med ett dubbelhopp, men inte i Super Mario Odyssey, inte mer än att man kan kasta hatten åt sidan i luften och på så sätt korrigera sin position något. Inget av detta ser jag som något minus, tvärtom är det kul med klassiskt plattformande i 3D, men det tar lite tid att vänja sig vid. Stort plus för att i stort sett alla rörelser från Super Mario 64 lever kvar.

Banorna är varierade och håller hög klass, även om vissa känns lite för linjära för min smak. Bosstriderna är riktigt roliga, även om de återigen till viss del förstörs av rörelsekontrollerna. Mest taggad var jag ju på stadsbanan, New Donk City, som var i fokus i trailern. Uppenbarligen kände sig utvecklarna på sig detta då de retas om att man ska få besöka den både en och två gånger. Den första gången genom att hoppa in i en tavla på en annan bana som tar en till staden, men för långt bort från huvudön för att man ska kunna ta sig dit. Den andra gången är man på väg dit med skeppet, men den skjuts ner. När jag väl äntligen fick komma dit på riktigt levde den upp till förväntningarna, spelets roligaste bana. Fler stadsbanor till Mario, tack!

För övrigt håller jag på att lära mig tyska just nu och valde därför att spela igenom spelet med tysk text, vilket fick mig att inse något intressant. I och med att min tyska fortfarande är usel fattade jag endast bråkdelar av dialogen, vilket gjorde att jag i timmar fastnade i en skogsdunge jag inte kunde ta mig ifrån. När jag senare med hjälp av Google Translate kunde uppfatta vad som sades kunde jag ta mig därifrån på en gång. Jag har alltid uppfattat det så att spel från 90-talet var svårare och lät spelaren upptäcka mer på egen hand utan att övertydligt förklara allt, vilket jag fortfarande anser till viss del är sant, men dels är det nog också så att i och med att min engelska var bristfällig på den tiden så förstod jag helt enkelt inte instruktionerna…

Mycket bra Spela även Jak & Daxter

Mutant Year Zero: Road to Eden

Testat på: Nintendo Switch

 

Jag älskar den här typen av spel, turordningsbaserade strategispel där man ska ta sig fram över ett slagfält och skjuta fiender från platser där sannolikheten för träff är hög samtidigt som man försöker hålla sig själv skyddad så gott det går. Jag har tidigare haft väldigt roligt med Xcom-spelen, Valkyria Chronicles samt Mario + Rabbids Kingdom Battle som alla är nästan exakt samma typ av spel.

Även det här börjar väldigt lovande. Det har också sin unika inriktning jämfört med ovan nämnda i och med att man rör sig över en semi-öppen värld i stället för banor och har möjlighet att välja när man ska ge sig in i strid.

Bara någon timme in i spelet uppenbarar sig dock problemen – spelet är ju för fan helt jävla ospelbart. I en strid jag är inne i nu så kraschar spelet i princip varje gång, vilket har varit extra frustrerande när jag tagit mig tid inför varje drag och varit på väg att vinna.

Jag har tidigare haft principen att om ett spel kostar lika mycket till Nintendo Switch och PS4 så ska jag välja Switch-versionen, såvida jag inte är väldigt sugen på att samla spelets troféer, men den principen får jag nog överväga att överge efter det här. Det är helt oaccaptabelt att släppa ett spel i det här skicket; utvecklaren, utgivaren eller Nintendo borde ha sagt stopp. Nu har spelet dessutom varit ute någon månad och borde ha hunnit bli patchat vid det här laget.

Dessutom ser grafiken förjävlig ut i bärbart läge. Riktigt suddigt och fult, i synnerhet kring kanter. Har sett samma tendenser i spel som Snake Pass, men det här tar priset. Allt sådant kan jag dock ha överseende med så länge spelet fungerar ordentligt.

Jag vet inte varför just turbaserade strategispel är så dåligt optimerade till konsol, de kan ju knappast vara mer krävande än realtidsaction? Jag minns att Xcom till PS3 hade en tendens att hacka sönder och hänga sig på sista banan.

Synd då Mutant verkar vara ett kanonspel i grund och botten, det är bara det att konverteringen är totalt värdelös. Om en patch kommer eller om jag införskaffar det till PS4 i stället kommer jag att ge det en ny chans, men fram tills dess får spelet samla damm i hyllan.

Mycket dåligt Spela hellre Mario + Rabbids Kingdom Battle

Alice: Madness Returns

Testat på: Playstation 3

 

Något så ovanligt som ett plattformsspel med 18-årsgräns. Intressant twist på Alice i Underlandet där Alice är inskriven på en psykiatrisk klinik och underlandet är hennes mörka mardrömmar orsakat av trauma. Spelets bossar har motsvarigheter i verkligheten från personer som har varit allt annat än snälla mot henne.

Mycket bra Spela även Psychonauts

Batman: The Telltale Series – säsong 1 & 2

Testat på: Playstation 4

 

Batman: The Telltale Series (säsong 1)
Spännande att få inta rollen som Batman och ta konsekvenserna av alla svåra beslut som han tvingas ta på daglig basis, för vad man än väljer så blir det fel. Det är inte lätt att vara Batman.

Säsong 2 är bättre rent tekniskt, mer stabilt (detta kraschade ett par gånger) och bättre grafik, men jag tycker det här är roligare. Det är befriande att på presskonferens få säga sitt hjärtas mening i stället för att följa Wayne Enterprises förskrivna manus.

Batman: The Enemy Within (säsong 2)
Batman-spelen är de enda Telltale-spelen jag tycker är riktigt roliga just eftersom jag verkligen gillar Batman. Föredrog dock säsong 1 eftersom där tvingades jag inte göra lika många val jag inte ville göra, vilket är Telltales-spelens största brist – de val man gör har väldigt begränsad betydelse. Bra karaktärstolkningar och kul att få bli vän med Jokern dock, och de två första episoderna är lysande!

Bra Spela även Detroit: Become Human

South Park: The Fractured but Whole

Testat på: Playstation 4

 

Fullständigt lysande licensspel av tv-serien, såpass välskrivet och humoristiskt att det känns som att man spelar avsnitt direkt hämtat från serien. Flera viktiga förbättringar har gjorts sedan föregångaren, framför allt känns striderna mer balanserade då det inte är lika lätt att ge motståndarna en rad åkommor (t.ex. brinnande, blödande, äcklad) som dränerar deras hälsa omedelbart.

Mycket bra Spela även South Park: The Stick of Truth

Scribblenauts Showdown

Testat på: Playstation 4

 

Huvudläget är en simplare variant av Mario Party. Man tar sig fram på ett spelbräde med hjälp av kort som man får genom att utmana motspelare i korta minispel. Minispelen är knappast i klass med Mario Party och är alltid 1 mot 1, men i och med att tempot är högt tycker jag att det är okej ändå. Förmodligen är det roligare att spela mot mänskligt motstånd, vilket jag aldrig provade.

Vad som är häftigt i det här spelet är dock inte det vanliga spelläget, utan vad som kallas för sandlådeläget. Där löser man uppgifter på ett antal banor genom att trolla fram föremål, människor eller djur. Man kan i princip skriva in vilket ord som helst ur ordboken och få fram det, riktigt häftigt. Vill jag t.ex. besegra en drake kan jag t.ex. skriva in “tommy gun” för att kunna skjuta ihjäl den eller skriva in “psycho” och få fram en galning som knivhugger allt i sin närhet, inklusive spelaren.

Jag önskar att man hade satsat mer på det här läget för möjligheterna är oändliga. Jag har dessvärre inte provat något av de andra Scribblenauts-spelen, men kanske är det mer fokus på sådant i dem. Likt andra spel som kretsar kring ord, t.ex. Letter Quest, hade jag också önskat att det vore möjligt att växla över till svenska. Mitt engelska ordförråd är trots allt mycket mer begränsat.

Ganska bra Spela även Super Mario Party

Super Stardust Ultra

Testat på: Playstation 4

 

Ett kul spel i ny tappning, några nya spellägen har tillkommit sedan Super Stardust HD. Arkadläget är fortfarande roligast och det tar någon timme att spela en omgång och jaga nya poängrekord. Just detta har jag dock inte ägnat mig åt denna gång, hade önskat att det fanns någon trofé för poäng så att jag hade motiverats till det.

Ganska bra Spela även Geometry Wars 3: Dimensions

Detroit: Become Human

Testat på: Playstation 4

 

Det bästa spela-en-film-spelet jag har spelat med god marginal. Ett fantastiskt spel. Först och främst är storyn väldigt bra med många svåra val man tvingas göra inom loppet av några sekunder. För en gångs skull känns det som att de valen man gör på riktigt påverkar ens fortsatta spelande och slutet.

Alla tre karaktärers spår är väldigt bra och de har inverkan på varandra eftersom de har möjlighet att påverka den allmänna opinionen mot androider. Min personliga favorit var en kvinnlig android som tar hand om en mänsklig liten flicka för att skydda henne från sin misshandlande far. Tyvärr avrättades både kvinnan och barnet mot slutet på grund av mina val 😟, men de övriga sluten blev jag nöjd med.

Fantastiskt Spela även Batman: The Telltale Series