Mutant Year Zero: Road to Eden

Testat på: Nintendo Switch
 

Eftersom att ha spelat Empire of Sin på PS4 och blivit besviken på grund av den dåliga kontrollen till konsol så fick jag återupplivat mersmak för genren. Därför tyckte jag att det var dags att ge Mutant: Year Zero en ny chans, samma spel som jag för ett och ett halvt år sedan belönade med betyget 1=ospelbart eftersom det bokstavligen var ospelbart, men det har hunnit patchas sedan dess!

Nu har jag kunnat spela igenom hela spelet med bra flyt och utan att det kraschat en enda gång, så det är minst sagt en kraftig förbättring sedan sist. Dessvärre är grafiken lika ful till Switch som tidigare, utan att överdriva ser det ut som ett medelmåttigt PS2-spel. Eftersom jag fortfarande spelar PS2 då och då så kan jag med säkerhet säga att det är precis så det ligger till. Lyckligtvis är jag inte så känslig för dålig grafik, man vänjer sig snabbt, men har man möjligheten att välja så avråder jag från Switch-versionen. För ovanligheten skull är detta ett spel som utspelar sig i de svenska skogarna, komplett med svenska vägskyltar och matbutiker, vilket är varför det grämer mig lite grann att jag inte fick uppleva detta med bättre grafik, men men…

Spelet bjuder på bra utmaning på svårighetsgraden Hard. I synnerhet i början då man verkligen med ljus och lykta får leta upp allt loot man kan få tag på. Allt eftersom, i takt med att man uppgraderar och låser upp nya valbara karaktärer, så flyter det på bättre dock, vilket gör det till en ganska lagom svårighetsgrad om man har erfarenheter i genren sedan tidigare.

Mutant-temat är kul och karaktärsdesignen fantasifull. Jag önskar bara att alla var djurmutanter, människomutanterna i sitt lag är inte lika roliga. Spelet är i övrigt välbalanserat, kontrollen sitter som en smäck, lagom djupt och kul att spela. Tycker det bjuds alldeles för lite på ursnygga, förrenderade filmsekvenser i spel numera, men här görs det just det i öppningssekvensen och det är synd att det stannar där, resten av storyn berättas med hjälp av tecknade stillbilder med voiceover

På annan plattform kan man höja betyget med ett snäpp, Switch är helt enkelt inte det bästa formatet att avnjuta detta på. Fortfarande bra dock!

Betyg 7/10


Ursprunglig recension från 14 augusti 2019:

Bra jobbat av den svenska idie-studion Bearded Ladies Consulting! Dock borde det inte ha släppts i det skick det släpptes i och välj som sagt hellre något annan version än Switch-versionen.

Jag älskar den här typen av spel, turordningsbaserade strategispel där man ska ta sig fram över ett slagfält och skjuta fiender från platser där sannolikheten för träff är hög samtidigt som man försöker hålla sig själv skyddad så gott det går. Jag har tidigare haft väldigt roligt med Xcom-spelen, Valkyria Chronicles samt Mario + Rabbids Kingdom Battle som alla är nästan exakt samma typ av spel.

Även det här börjar väldigt lovande. Det har också sin unika inriktning jämfört med ovan nämnda i och med att man rör sig över en semi-öppen värld i stället för banor och har möjlighet att välja när man ska ge sig in i strid.

Bara någon timme in i spelet uppenbarar sig dock problemen – spelet är ju för fan helt jävla ospelbart. I en strid jag är inne i nu så kraschar spelet i princip varje gång, vilket har varit extra frustrerande när jag tagit mig tid inför varje drag och varit på väg att vinna.

Jag har tidigare haft principen att om ett spel kostar lika mycket till Nintendo Switch och PS4 så ska jag välja Switch-versionen, såvida jag inte är väldigt sugen på att samla spelets troféer, men den principen får jag nog överväga att överge efter det här. Det är helt oaccaptabelt att släppa ett spel i det här skicket; utvecklaren, utgivaren eller Nintendo borde ha sagt stopp. Nu har spelet dessutom varit ute någon månad och borde ha hunnit bli patchat vid det här laget.

Dessutom ser grafiken förjävlig ut i bärbart läge. Riktigt suddigt och fult, i synnerhet kring kanter. Har sett samma tendenser i spel som Snake Pass, men det här tar priset. Allt sådant kan jag dock ha överseende med så länge spelet fungerar ordentligt.

Jag vet inte varför just turbaserade strategispel är så dåligt optimerade till konsol, de kan ju knappast vara mer krävande än realtidsaction? Jag minns att Xcom till PS3 hade en tendens att hacka sönder och hänga sig på sista banan.

Synd då Mutant verkar vara ett kanonspel i grund och botten, det är bara det att konverteringen är totalt värdelös. Om en patch kommer eller om jag införskaffar det till PS4 i stället kommer jag att ge det en ny chans, men fram tills dess får spelet samla damm i hyllan.

Betyg 1/10

Bra Spela även Mario + Rabbids Kingdom Battle

Immortals Fenyx Rising

Testat på: Playstation 4
 

Zelda: Breath of Wild pressas in i Ubisoft-modellen och ut kommer Immortals Fenyx Rising – ett alldeles utomordentligt äventyr.

Till stora delar blir det precis det man kan förvänta sig. En öppen värld där allt intressant är markerat med ikon på kartan: massivs med uppdrag, massvis med sidouppdrag, massvis med saker att samla, massvis med förmågor att uppgradera. Har du spelat Far Cry, Watch Dogs eller Assassin’s Creed vet du ungefär vad som väntar, den huvudsakliga (men inte enda!) skillnaden är att det här utspelar sig i en fantasymiljö.

Vad den främsta inspirationskällan är märks omedelbart när man börjar klättra vid närmsta bergvägg. Sättet man klättrar på och uthållighetsmätaren för direkt tankarna till BotW, vilket naturligtvis är bra. Zelda-likheten är varför jag köpte spelet utan att tveka. Det är snarare vad som hände minuten senare som gjorde mig orolig. Att man i förstapersonsvy blickar ut över världen och när man med blicken passerar ett intressant mål (kan vara upp till någon kilometer bort) så dyker en ikon upp. Vid ett knapptryck så markeras målet ut och inom loppet av sekunder har jag markerat ut tiotals mål att besöka.

Problemet med detta är att spelet där och då indirekt berättar att det inte finns någon poäng i att utforska världen; allt intressant är redan markerade, resten är bara döytor, vilket naturligtvis raderar ut all form av upptäckarglädje. Den här gamla videon förklarar det på ett väldigt träffsäkert sätt: https://www.youtube.com/watch?v=jdZlxR2FIK8

Zelda är utan konkurrens mina absoluta favoritserie. Två av dess absolut viktigaste komponenter är just upptäckarglädjen samt dess tempel. Fenyx Rising har inte samma upptäckarglädje, saknar fullskaliga tempel med olika teman och kan naturligtvis inte mäta sig med Breath of the Wild, men upplevelsen i Fenyx Rising har varit… helt fantastisk. Många gånger sträckspelade jag i timme efter timme utan avbrott.

Varför? Om det inte redan har framgått så är det här min absoluta favoritgenre. Äventyrsspel i färggrann naturmiljö, öppen värld, lagom mycket fantasy, fantasifulla fiender och pussel, pussel, pussel! Där har vi den tredje viktigaste ingrediensen i Zeldas framgångsrecept, lagom kluriga pussel. Här bjuds det på dem i massor och de är inte bara kluriga, de förhöjs mycket av den eminenta fysikmotorn. I en av de mest minnesvärda valven ska man dra i spakar med rätt tajming för att på så sätt med vindens kraft skjuta iväg klot som river ner väggar. I ett annat spelar man flipper med samma typer av klot och spakar. Så roligt, så glad jag blir av dessa valv och det bästa är att det finns massvis av dem. Glöm dock för bövelen inte bort att stänga av alla former av hjälpmedel/ledtrådar!

Till en början upplevde jag grafiken som medioker, åtminstone på nära håll, men när jag någon timme senare blickade ut över den bedårande vackra färggranna världen så blev jag alldeles frälst, trots att jag spelar på PS4. Jag kan bara drömma om hur världen ser ut i 4K på PS5 och grämer mig vid det här laget att jag inte förbokade en. Faktiskt finns det också, trots allt, mängder med upptäckarglädje. På väg mot ett mål så slutar det alltid med att jag gör en massa stopp på vägen. Jag kanske får syn på en häst, ren eller enhörning att tämja, en legendarisk vildssvinsboss att besegra, ett äppelträd att palla eller något spännande pussel jag missat att markera ut.

Striderna är roligare än Zeldas strider, men mindre varierade. Man slåss här i princip med samma typer av kombinationer, oavsett vilken typ av fiende man möter – inklusive bossar.  Jag gillar (faktiskt) att vapen slits i Breath of the Wild, men det är samtidigt skönt att slippa tänka på det här. Att ha oändligt med ammunition (med cooldowns) till pilbågen är också skönt, det gör en mer benägen att använda den. Åtminstone till en början, före man har hunnit uppgradera alla sina gudakrafter. Kontrollen överlag är mycket bra, mycket bättre än i Assassin’s Creed som samma utvecklarteam också har utvecklat. Det största problemet med AC-serien är att en miljard olika aktioner delar samma knapp, däribland avsaknaden av en renodlad hoppknapp, vilket gör det svårt att kontrollera sin karaktär och få den att göra som man vill. Det problemet finns inte alls här, bortsett från att det är svårt att vara precis i plattformssekvenserna.

Med nästan 80 timmars speltid hittills så börjar först nu intresset att svalna, vilket är ett gott betyg, men snart kommer det första expansionspaket och då blir det ett återbesök. Vet inte hur försäljningssiffrorna ser ut, men det mesta tyder på att de inte är någon vidare. Det beror mer på tveksam marknadsföringsstrategi än någonting annat, detta är ren kvalitet som inte någon Zelda-fantast eller någon annan bör missa.

Mästerverk Spela även The Legend of Zelda: Breath of the Wild

Army Men: Sarge’s Heroes 2

Testat på: Playstation 2
 

Då är det dags för del 2 i vad jag kallar för “Från samlingen”. Kanske borde man kalla det för “Ur samlingen”, jag vet inte, det är svårt med prepositioner.

Denna gång slumpade jag fram följande tre titlar från samlingen:
Wetrix+ (Dreamcast)
Battletoads (Game Boy)
Army Men: Sarge’s Heroes 2 (PS2)

Army Men är utan tvekan den sämsta av de tre… så varför jag valde jag den? Konstigt nog var det Army Men som jag var mest sugen på och jag har efter det här insett att även dåliga spel ibland kan vara småroliga att spela. 

Bakgrund
Sarge’s Heroes 2 släpptes år 2000 till Playstation och Nintendo 64, faktiskt samma år som föregångaren kom. Trots att Playstation 2-konsolen redan var tillgänglig i butikerna när tvåan släpptes så kom PS2-versionen av spelet först ett år senare. Den versionen är dock inte en rak konvertering, banorna är lika många och har samma tema, men de är utformade på lite olika sätt beroende på vilken version man spelar.

Omdöme
Det börjar verkligen inte bra, den första banan är en av de mest frustrerande i spelet. Ens gröna kompanjon avfyrar sin bazooka till höger och vänster och ger blanka fan i huruvida man råkar stå i vägen eller inte, han resonerar väl som så att man får skylla sig själv i så fall? Mindre roligt är det, men när man väl ha tagit sig förbi den banan börjar det flyta på lite bättre. Dock är det viktigt att man väljer att spara spelet efter banan, råkar man, som jag, i stället välja “fortsätt utan att spara” finns det ingen möjlighet att spara spelet förrän man har klarat nästa bana. Sådana detaljer har betydelse och är ganska talande för hur mycket energi som lagts ner.

Nog finns det fler frustrerande banor dock, vilket är varför det är skönt att de är ganska korta, 3-10 minuter kanske på ett lyckat försök. Dör man så får man börja om från början, så längden är ganska lagom. I den sista banan så ska hitta och rädda ett antal av sina väl gömda förbandskamrater samtidigt som fienderna konstant spawnar överallt och pepprar en, hela tiden. Apropå frustration…

Utan att ha gjort några efterforskningar innan jag satte igång med spelet blev det snabbt uppenbart att det var en portning av ett PS1-spel. Gameplayet är extremt primitivt, man springar omkring, sidsteppar en del och hoppas att det automatiska siktet (som ej har en fast knapp) ska markera en motståndare. Sedan är det bara att avfyra. Någon gång ibland kan det vara värt att använda det manuella siktet, som endast funkar stillastående, för att prickskjuta någon på avstånd eller för att sänka en helikopter.

De förrenderade filmsekvenserna är rätt snyggt gjorda, men mellsansekvenser var ju faktiskt det redan under PS1-eran (samma sekvenser har återanvänts och ser likadana ut här i PS2-versionen).

Lite småcoolt är det ändå ibland att springa runt och kriga på köksbordet eller inne i kylskåpet. Viss utmaning bjuds det också på och även om utmaningen består i att bråka med kontrollen, att luska ut varifrån man blir beskjuten eller att irra omkring utan att ha en aning om vart det är man ska ta vägen härnäst så är det fortfarande utmaning! Det här är lite vad jag menar med att även dåliga spel kan vara småroliga att spela och det är varför jag gillar “Från samlingen”, att jag tvingas spela spel jag aldrig annars skulle komma på tanken på att spela.

Andra omdömen
PS2-versionen har ett betygssnitt på 5,6 hos Gamerankings. Så här skrev Gamespot i mars 2001:

“Army Men: Sarge’s Heroes 2 är det bästa serien har att erbjuda, men det säger inte så mycket. Gameplayet är frustrerande, grafiken medelmåttig och det finns massvis med buggar som det inte har gjorts någonting åt. Om du har haft kul med Army Men-spel tidigare så ger Sarge’s Heroes 2 mer av samma, men de som inte varit särskilt imponerade av tidigare versioner i serien kommer heller inte att ändra åsikt i den senaste delen. 5,5/10.”

Dåligt Spela hellre Grand Theft Auto III

Terminator: Resistance

Testat på: Playstation 4
 

Terminator: Resistance är lite som en B-film, fast som ett spel då – ett B-spel. Vi alla vet mycket väl att en B-film ibland kan vara mer njutbar än en storfilm och det motsvarande gäller även spel. Terminator: Resistance är just det, mer njutbart än många storspel.

Känslan i vapnen är okej, men inte det bästa jag upplevt och AI:n är väl ingen höjdare, men det är lättare att acceptera i och med att fienderna är robotar och dessa mördarmaskiner behöver egentligen inte vara smarta – de är tillräckligt skräckinjagande ändå, så tåliga som de är. Riktigt spännande var det när man för första gången stötte på Terminators, utan att ha tillgång till plasmavapen. Man var tvungen att hålla sig gömd och långsamt ta sig fram mot målet. Har man minsta lilla uppskattning för Terminator-filmerna bör man även uppskatta atmosfären här.

Det är samtidigt skönt att smygsekvenserna inte är alltför många, men det är bra att variationen finns där och där räknar jag även in den perfekta balansen mellan linjäritet och free-roaming. Lättillgängligheten uppskattar jag också, uppgraderingssystemet är lagom avancerat och upplägget motiverar en till att klara sidouppdrag samt till att plundra hus på ammunition och andra resurser, allt är lite som en lättillgänglig blandning av Fallout och Deus Ex. Låsdyrkningssekvenserna är bland de bästa jag upplevt. En detalj, men det är ofta detaljerna som gör spelet minnesvärt, som får det att sticka ut.

Det är ett väldigt ambitiöst spel, egentligen överambitiöst med alla finesser de har försökt trycka in. Dialogträden och att valen man gör påverkar vad andra tycker om dig är ett typexempel på överambition, men jag rekommenderar att man lägger den lilla extra energi det kräver att bygga upp tillit, att få de andra att lita på dig, för det belönar sig med några trevliga överraskningar framåt slutet. 🙂

Hur som helst, vad man kan konstatera är att detta absolut inte är någon cash-grab, utvecklarna har lagt sin själ i detta projekt för att skapa en bra Terminator-upplevelse, vilket gör det tråkigt att se hur kritiker njuter av att såga och håna spelet. Döm av min förvåning när jag såg att många recensenter givit spelet så låga betyg som 3 respektive 4, vilket är varför jag klassar detta som det mest underskattade spelet förra generationen. Yes, PS4 är numera förra generationen och detta är första gången jag får kalla det för det, men jag hänger kvar där ett tag till.

Till skillnad från kritikerna ger många övriga spelare spelet den uppskattning det förtjänar, se till exempel användarrecensionerna på Steam – är detta en kult-hit? Med mer tid och resurser hade detta säkerligen kunnat bli enastående, men å andra sidan gillar jag det precis som det är, dess brister till trots. Jag köpte det bara för någon ynka hundring, det borde du också göra!

Bra Spela även Deus Ex: Human Revolution

Doshin the Giant

Testat på: Gamecube
 

Jag har en onödigt stort spelsamling. Inte enorm, men tillräckligt stor för att konstatera att jag aldrig kommer att spela merparten av dem. Delvis på grund av att många av dem är skräp (som jag har börjat sälja av för att hålla samlingen ren), men också för att de är för många för att hinna spela alla ordentligt under en livstid. 

Framför allt är det lätt hänt att de lite äldre spelen samlar damm så jag har länge funderat på hur jag ska kunna ge dem mer uppmärksamhet. Vad jag till slut har landat i är följande: någon gång ibland, när jag känner för det, ska jag slumpa fram tre spel till olika format ur samlingen och välja ut ett av dem. Detta spel ska jag sedan ge en ordentlig chans och sedan recensera. I detta urval ingår även moderna konsoler, inklusive mina digitala spel och däribland till och med tjänster som Playstation Plus samt Now.

I min första lottning hade jag ganska tur, jag slumpade fram tre bra alternativ:
1. Tales of Xillia (PS3)
2. Doshin the Giant (Gamecube)
3. SteamWorld Heist (Switch)

Mitt val föll efter ganska kort betänketid på Doshin the Giant. Det kändes udda och spännande och de andra två har jag redan provat.

Bakgrund
Doshin the Giant släpptes redan 1999 i Japan som ett release-spel till 64DD, en expansion till Nintendo 64 som sålde i blott 15 000 exemplar och aldrig släpptes utanför Japans gränser. Först i 2002 fick resten av världen ta del av Doshin då det remastrades och utgavs till Gamecube.

Spelet går ut på att röra sig runt i en öppen spelvärld betående av öar och hjälpa de olika stammarna: skydda dem från katastrofer, skapa grönområden för att underlätta byggnation samt se till att det paras fram nya byar. Lite oväntat är massmord också en viktig del av spelet, vilket jag ska återkomma till.

Jag själv inhandlade spelet för ett par år sedan på den årliga Retrospelsmässan i Göteborg. 200 kronor kostade det.

Omdöme
Det är ett väldigt långsamt och trögt spel detta som kräver mycket tålamod. Det är inte bara någonting negativt, det är faktiskt ganska avkopplande att slå på Gamecuben efter jobbet, sänka spelljudet och dra igång en podcast för att sedan spela igenom ett par “dagar” i spelet, vilket motsvarar 30 minuter vardera i verkligheten. Eftersom konceptet är ganska beroendeframkallande har det oftast blivit mer än så, flera gånger har jag spelat ända in på småtimmarna.

Det första man märker när man sätter igång är hur extremt trögrörlig Doshin är. Därför drog jag en lättnandens suck när jag insåg att han växer något när man har samlat ihop tillräckt med kärlek eller hat från byborna, vilket gör att han kan förflytta sig snabbare – framför allt över vatten. Strax därpå blev jag dock varse om att Doshin dör när skymningen visar sig och nästa dag föds en ny, liten jätte på nytt. Jag som hade hoppats på att storleksökningarna var permanenta..

Lyckligtvis har Doshin en ond, arg, röd djävul som alter ego. Förvandlar man sig till honom kan man hoppa riktigt långt och snabbt, i synnerhet när han har växt några gånger. Detta upptäckte jag dock först efter ett antal timmars speltid, vilket betyder att jag tidigare helt i onödan gått runt i slow-motion och i princip bara kunnat titta på när en naturkatastrof demolerar en av mina byar. Spelet börjar utan någon som helst förklaring om vad man ska göra eller ens vad spelet går ut på, vilket jag dock gillar väldigt mycket, det ger en möjlighet att upptäcka saker på egen hand.

De första speltimmarna förundrades jag över hur häftigt allt kändes, trots spelets simpelhet, men med hänsyn till spelets ålder, givetvis. Det är coolt att kunna sänka och höja marken som man vill: att kunna skapa berg, sjöar eller till och med hela öar när man höjer upp mark ovanför havsnivån. Det är också coolt att se hur byar växer fram efter att man har assisterat byborna med deras önskemål, vilka förvisso aldrig är någonting annat än att de vill ha en palm på ett visst ställe eller att man ska höja eller sänka marken. Till sist är det också coolt att man kan skapa nya byar genom att flytta en man och en kvinna till en landyta en bit bort från andra byar.

Vad spelet går ut på och andra finesser introduceras genom dagliga memos, vilket är ett trevligt sätt att stegvis lära sig spelet. Problemet är bara att det blir en lite väl långsam inlärningsprocess efter ett tag när man har blivit varm i kläderna. Det kan bli lite frustrerande ibland, som när en tornado dyker upp och berättarrösten berättar att man kan lösa upp tornadon med hjälp av en “chockvåg”. Vad fasiken är chockvågen och hur utför man den? Vid den tidpunkten insåg jag att spelet faktiskt har en fysisk manual. Det är något jag alltid glömmer bort, att för spel från den här eran så hade manualen en funktion. Med hjälp av manualen kunde jag sedan reda ut alla frågetecken.

Så långt allt gott. Jag hade riktigt trevligt med Doshin the Giant. Det var originellt, avkopplande, beroendeframkallande och jättens design är ju briljant i all sin enkelhet. Men det är först nu som spelets verkliga brister visar sig. Spelet går ut på att få sina byars invånare att bygga monument, vilket de gör när byn växt sig tillräckligt stor. Det brukar vara en ganska smidig process. Men när jag var uppe i tio, tolv byar så märkte jag att byar började försvinna. Invånarna fanns kvar, men inte byggnaderna.

När en ny dag påbörjades så såg inte alls byarna ut som jag lämnade dem och det kunde räcka med att jag lämnade dem med blicken för en sekund för att alla hus spårlöst skulle försvinna. Därför såg jag till att stå och bevaka mina nya byar fram tills att monumentet var klart, en ganska tråkig process. När jag sedan upptäckte att det räckte med att öppna pausmenyn och stänga den igen för att alla hus skulle rensas bort fick jag nog. Jag stängde av, tänkte sätta ett underkänt betyg och aldrig återvända.

Men något drog mig tillbaka till spelet, för att ge den en ny chans. Jag fick väl abstinensbesvär från det beroende jag hade helt enkelt. Så jag återvände. 16 unika monument krävs för att klara spelet och jag förstod nu att de olika monumenten ej behöver finnas samtidigt. Det räcker alltså att ha haft varje monument någon gång, man kan riva ner dem och låta dem bygga någonting annat.

För att få bukt med problemen följde en ganska makaber process, en ren förintelse. Jag förvandlade mig själv till djävluen och gick sedan från by till by för att utplåna dem. Samtliga, utom en. Jag rev ner varenda byggnad och trampade sedan ihjäl varenda bybo. Det var viktigt att jaga rätt på varenda en när de flydde för att byn helt skulle utplånas och försvinna från kartan. Eftersom bybornas hat göder jätten så blev han helt enorm, vilket underlättade processen för kommande byar. Allt detta kändes ganska skönt för mig, det var renande, jag fick utlopp för alla mina aggressioner. Från att ha varit extremt frustrerad med spelet blev jag nu sugen på mer.

Makabert är också vad man kan beskriva det jag sedan pysslade med. Det finns fyra olika folkstammar i spelet och för att bygga alla monument krävs det att man har haft alla 15 olika möjliga kombinationer av stammarna i byar (enbart rödklädda, gulklädda plus blåklädda etc.) vid tillfället då ett monument byggs. Efter att de var färdiga med ett monument så rev jag ned det, letade upp bybor med någon färg som jag behövde från någon annanstans i världen och placerade dem i den första byn. Sedan utövade jag vad som inte kan beskrivas på något annat sätt än etnisk rensning. Folkmord rentav. Jag lyfte bort bybor av oönskad färg till en avskild plats där jag sedan bankade ihjäl dem med ett ondsint leende på läpparna (både jag och Doshin). Brutalt, men nödvändigt. I vilket annat sammanhang som helst hade detta förmodligen uppfattats som obehagligt och motbjudande, men som kontrast till spelets lättsamma upplägg och barnvänliga ton blir det ju mest komiskt. Vi får inte glömma bort att spelet har en åldersgräns på bara tre år.

Totalt spenderade jag 43 speldagar med spelet, vilket motsvarar 21 och en halv timme. Jag var bra mycket mer effektiv i början, det var problemen jag stötte på som drog ut på det hela. Jag är väldigt generös när jag sätter betyg nu, för spelet dras med oacceptala problem, men jag hade ändå kul för det mesta och det är ändå det viktigaste. I slutändan blev det en ganska speciell upplevelse med alla goda respektive skoningslöst onda gärningar.

Andra omdömen
Doshin the Giant hade ett betygssnitt på 6,91 på Gamerankings. Så här skrev IGN när det begav sig:

“Det spelar ingen större roll vilka byggnader dina stammar bygger i sina byar. Det finns ingen evolution, ingen kulturella framsteg och bortsett från de olika monumenten som stammarna bygger så har det ingen större inverkan på spelandet vad byborna tycker om dig, oavsett om de hatar eller älskar dig. Om du kan ha överseende med den här simpelheten kommer du att tycka att Doshin the Giant är ett roligt (om än udda) spel. 6,8/10.

Ganska bra

Mega Man 11

Testat på: Playstation 4
 

Jag älskar verkligen Mega Man-konceptet, att själv kunna välja i vilken ordning man spela banorna. Varje bana är lång, har ett unikt tema och när man klarar bossen får man ta över hans vapen, vilket kan komma till stor användning på andra banor man har haft svårigheter med.

Med det sagt tror jag faktiskt att det här är det första Mega Man-spelet jag har klarat. När jag väl har spelat igenom alla vanliga banor och ska börja med sluttampen så brukar jag tappa intresset lite, nog delvis för att det varit lite för svårt och jobbigt att spela om hela banorna vid game over.

Vapnen i 11:an är alla riktigt lyckade, både riktigt roliga att använda och väldigt användbara när man väl har lärt sig var de är som mest effektiva. Mega Man-serien bygger mycket på trial and error, så även denna del om än inte riktigt lika mycket, men det är ingenting dåligt. Spelet är som roligast när man har lärt sig banorna och i synnerhet bossarnas rörelsemönster.

Första gången man möter en ny boss slaktar den en med enkelhet på ungefär nio sekunder. Därför rekommenderar jag att börja på svårighetsgraden casual, ett steg under normal, så att man får tid att lära sig hantera bossarna i och med att man har fler liv och då slipper spela om hela banan lika ofta. Jag har vid det här laget spelat igenom spelet två gånger och faktum är att jag hade som roligast på just den svårighetsgraden, men utan att använda föremål (en trofé jag jagade). Faktiskt var det svårare än att spela på normal-svårihetsgraden med föremål som om man missbrukar dem tar bort utmaningen (t.ex. konstant återställa hälsan med energitillskott under boss-fajter). Men jag är glad att de finns där, föremålen, de gör det möjligt att i viss mån skräddarsy sin egen svårihetsgrad.

Mega Man 11 är en väldigt fräsch tolkning av serien, med moderniseringar och snygg grafik, samtidigt som grundstenarna som gör serien så bra är intakta. Spelet påminner mig om varför jag älskar tv-spel – ren spelglädje!

Mycket bra Spela även Super Mario Maker 2

Leisure Suit Larry: Wet Dreams Don’t Dry

Testat på: Nintendo Switch
 

Min återvunna peka-och-klicka-feber fortsätter och Larry har stått på tur!

Wet Dreams Don’t Dry är ett väldigt traditionellt peka-och-klicka-äventyr, på gott och ont. Du kommer garanterat att köra fast och ett par gånger riktigt ordentligt. När det väl händer kan man se fram emot ett par timmars slöspelande där man försöker att kombinera alla möjliga objekt som till synes inte har någonting med varandra att göra över huvud taget. Under denna process rekommenderar jag att man sysslar med någonting annat parallellt, kanske lyssna på en podcast eller snacka med en polare över telefon.

Men vad fan, jag gillar det, när det sker med viss måtta. Det är så otroligt belönande när man väl har tur och lyckas använda rätt objekt med varandra och man får en sån enorm lust att spela vidare med alla dessa nya möjligheter detta framsteg ger. Med viss måtta skedde det här och jag klarade spelet utan hjälp (ett krav jag har på mig själv numera, annars förstörs upplevelsen).

Några få moderniseringar finns emellertid, som att man bara har “undersök” samt “använd” som alternativ för att integrera med objekt samt att det går att lysa upp alla objekt i omgivningen som är interagerbara. Bra tillskott! I början tyckte jag det kändes som fusk med att lysa upp objekt, men det är verkligen oumbärligt, jag använder denna funktion så mycket jag kan även i remaster-versionerna av Day of the Tentacle samt Full Throttle.

Det finns även inflik med en problematiserande bild av sexuella trakasserier, vilket minst sagt ligger rätt i tiden. Det är inget som spelet hade behövt egentligen, alla fattar att det är ett skämtsamt spel, men det är inget som stör mig heller. Humorn är överlag riktigt lyckad, men jag blir lite frustrerad att Larry aldrig får till det, alltid är det nåt som skiter sig. Jag föredrog hur det var i Larry: Magna Cum Laude (PS2) där han ibland faktiskt fick till det, även om sexakten visade sig vara komisk.

Slutet är lite abrubt. Det finns även en epilog som tillkom senare där man får följa antagonistens resa och vad som motiverar vederbörande. Dessvärre var slutet på epilogen än mer otillfredsställande. Jag hoppas att den är som den är för att bädda för en uppföljare, men om en sådan inte blir av var det ett riktigt antiklimax. Lite som när XIII slutade med “fortsättning följer” och det har nu gått 17 år utan någon fortsättning. Ska man avsluta ett spel på det sättet bör utvecklarna vara hundraprocentigt säkra på att en uppföljare blir av.

Minus också för de extremt bökiga menyerna i Switch-versionen där man inte kan använda styrkorset konsekvent utan att kastas runt bland olika menyer.

Bra Spela även Day of the Tentacle

Broken Sword 5: The Serpent’s Curse

Testat på: Playstation 4
 

Under tonåren hittade jag peka-och-klicka-äventyrsgenren efter tips i speltidningen Super Play och blev omedelbart förälskad, så pass förälskad att jag i den senare tonåren bestämde mig för att göra ett eget (och blir än i dag imponerad av den fantasirikedomen jag hade då). Det urspårade Sam & Max Hit the Road samt framför allt Day of the Tentacle blev snabbt mina favoriter, inte minst tack vare den lysande humorn, även om jag i ärlighetens namn inte är säker på om jag klarade någon av dem. Hur mycket jag än tycker om genren så dras de med en del problem och det är en viss tröskel att påbörja ett, jag vet nämligen att de kommer att bli en stundtals frustrerande upplevelse, i synnerhet om spelet har några år på nacken. Jag är ganska dålig på dessa spel, men jag tror ändå att många kommer att känna igen sig i min beskrivning som följer.

De äldre peka-och-klicka-spelen börjar alltid trevligt där man sugs in i upplevelsen och ständigt gör framsteg. Sedan blir allt bara värre, man får tillgång till fler och fler rum att utforska samt fyller fickorna med fler och fler prylar. Jag kommer att köra fast förr eller senare och desto senare i spelet jag kommer så kommer det att hända desto oftare, till slut efter varje litet framsteg. När jag sedan blir desperat går jag tillbaka till varje rum jag tidigare har besökt och interagerar med varenda liten detalj med varenda pryl med förhoppningen att jag ska springa på någon långsökt lösning som jag omöjligen kan ha tänkt på. Tidigare nämnda Sam & Max hade en del sådana lösningar vill jag minnas, just för att det var ganska urspårat så var även en del pussellösningar det också. Långsökta med andra ord.

Ofta slutade det med att jag efter mycket om och men tog hjälp av en guide, men det var ungefär där jag tröttnade på spelen. Antingen visade det sig att lösningen var så pass enkel att jag blev besviken på mig själv och kunde inte njuta av upplevelsen längre, eller så hade jag antingen missat att en två pixlar bred pryl var klickbar eller så var lösningen så pass långsökt att det i princip var omöjligt att komma på. Även i de två sistnämnda fallen tröttnade jag på spelen eftersom de medförde att jag konstant såg guiden som en lätt utväg varje gång jag körde fast då jag alltid befarade långsökta lösningar, vilket tog bort allt det roliga från upplevelsen.

Broken Sword 5 inhandlade jag fysiskt till PS4 för några veckor sedan och det har varit ett kärt återseende till genren. Visst har jag spelat igenom Telltales tre någorlunda moderna och småroliga episodbaserade Sam & Max-spel från 00-talet, men Broken Sword 5 toppar dessa med råge.

Det är ett peka-och-klicka-äventyr med allt det bästa från 90-talets spel i genren moderniserat till en genomgående trevlig upplevelse. Visst körde jag fast även här i kortare stunder, men det är ju faktiskt något positivt att allt inte är strömlinjeformat, utan man får tänka till lite och ibland prova sig fram. Det som skiljer sig här från många gamla spel är att man oftast är begränsad till en eller två rum och vet då att lösningen finns alldeles i närheten av där man befinner sig.

Därtill bjuds det på ett fåtal riktigt utmanande, minnesvärda och väldesignade pussel. Jag tvingades ta till det inbyggda ledtrådssystemet (mycket trevligt tillskott) vid ett tillfälle, men inte ens fyra av fem ledtrådar gav mig tillräckligt hjälp på traven. Den som har spelat spelet vet precis vilket pussel jag pratar om, jag lyckades lista ut de flesta ord på egen hand utan hjälp, men ett fåtal av dem var så pass extrema att jag inte ens förstod hur man skulle kunna komma fram till det (utan hjälp) ens efter att jag fått hela svaret i den femte och sista ledtråden och kunde titta på pusslet med nya, fräscha ögon. Jag är inte ens säker på att en promille av spelarna klarar av det utan hjälp. Jag gillade verkligen grundtanken med pusslet, att med hjälp av översatta glyfer skulle luska ut vad andra glyfer betydda, men vissa ord var bara för extremt svåra. Långsökta vågar jag nog påstå.

Men jag är överlag jättenöjd med upplevelsen, grafiken är fantastiskt vacker, de europeiska miljöerna är väldigt gemytliga och jag hann bli småkär i fransyskan Nico, Georges charmiga följeslagare. Jag kan rekommendera spelet till samtliga som är sugna på ett peka-och-klicka-äventyr i klassisk stil med nödvändiga moderniseringar. Jag nådde eftertexterna i går kring midnatt och när ett spel lämnar ett bestående intryck efter sig vet man att man har spelat igenom någonting väldigt, väldigt bra.

Fantastiskt Spela även Indiana Jones and the Fate of Atlantis

Crazy Taxi

För ett par år sedan var jag less på trögstartade moderna spel där man tvingades titta igenom filmsekvenser i två timmar (känns det som) följt av en två timmar lång astråkig tutorial som utgår ifrån att man aldrig har rört ett tv-spel i sitt liv och övertydligheten hänger kvar resten av spelet. Jag införskaffade då ett Dreamcast och det första spelet jag fastnade för var Crazy Taxi och än i dag är det det spel som jag värderar högst till maskinen tillsammans med Tony Hawk’s Pro Skater 2.

Det var så befriande med ett spel som bara sätter igång direkt utan några som helst instruktioner. Nu är konceptet så pass enkelt att det inte behövs, men generellt var spelen så på den tiden. Var man osäker på något efter att ha börjat spela så fick man slå upp det i manualen. Fysiska manualer saknar jag förvisso inte, har hellre hjälpavsnitt direkt i spelet, men jag avskyr för mycket dialog och att konstant bli hållen i handen. Inte ens när jag var ett barn gillade jag att bli behandlad som ett, än mindre nu.

Den som har spelat GTA 3, Vice City eller San Andreas vet vad det här handlar om, plocka upp kunder i din taxibil och kör dem till deras destination. That’s it. Skillnaden här är att det helt kretsar kring det, tempot är högre och spelet har den där härliga 90-talsarkadkänslan just eftersom det är ett arkadspel från början. Det finns ett par trick man måste lära sig för att nå de högre poängen, i synnerhet att kunna boosta, vilket jag faktiskt fortfarande inte lyckas göra konsekvent, det krävs en viss tajming. Lyckligtvis finns det några roliga bonusbanor där man kan träna in dessa trick (ja, icke-påtvingad tutorial vid sidan av som samtidigt är roliga att spela har jag inget emot).

Versionen jag har upplevt den här gången är PS3-versionen emulerad genom PS Now streamat på en PS4. Detta är första gången jag provar PS Now och jag är mycket imponerad. Jag är kanske inte så känslig, men fördröjningar var inget jag tänkte på, vilket är ett gott betyg sett till spelets höga tempo. Ett bra test av vad tekniken går för helt klart, men i och med att det är ett gammalt spel gissar jag att det går fortare att ta emot all data. Vad jag däremot är lite besviken på är PS3-konverteringen i sig då soundtracket är utbytt. Kosta vad det kosta vill, de borde ha löst licenserna till Offspring-låtarna. Jag tyckte att de till en början var tjatiga, men efter några omgångar till blir det svårt att tänka sig Crazy Taxi utan Offspring och mycket riktigt ger de nya låtarna inte alls samma känsla, även om det egentligen inte är något större fel på dem. Dessutom heter restaurangerna inte längre Pizza Hut eller KFC, de har i stället generiska namn.

Det finns två banor med det huvudsakliga upplägget och där är den som kallas “Arcade Mode” överlägsen. Märkligt nog mycket tack vare att den är väldigt linjär. Det finns till och med en bonusbana där man ska rejsa igenom hela banan på tid, vilket är ganska talande för hur linjär den är. Till en början störde jag mig lite på det, att den var avlång i stället för bred där man hade kunnat åka kors och tvärs, men efter att ha provat den andra banan, Original Mode, så förstår jag varför. Problemet är att det enda man har som hjälpmedel när man ska navigera sig fram är en stor pil, ingen karta eller liknande, och i Original Mode händer det ofta att pilen är vilseledande, att man leds in i återvändsgränder om man följer den. Banan är sämre designad rent i allmänhet, det finns en tunnelbana man kan råka hamna i och gör man det hamnar man förmodligen längre ifrån sin destination än när man startade när man väl har hittat ut.

Jag hade i övrigt gärna sett mer variation på destinationerna. Det tråkiga är att samma personer alltid vill åka till samma ställe och de står dessutom också alltid på samma ställen, vilket gör att ens rutter oftast blir väldigt lika varandra. Man börjar ofta med att plocka upp den som står närmast och detsamma när man har nått den personens slutdestination och så fortsätter det. Åtminstone som tillval hade jag velat ha slumpade destinationer och taxikunder.

Problemen till trots, jag älskar Crazy Taxi, det är ren spelglädje, men avsaknandet av originalsoundtracket förhindrar den här versionen från att nå ett högre betyg. Det är underbart kul att kryssa sig fram bland bilar i hög fart och det är just därför jag värderar det här högre än uppföljaren. I tvåan så har en hoppknapp tillkommit, vilket tillför nya möjligheter, men det gör det alldeles för lätt att helt enkelt hoppa över mötande trafik i stället för att kryssa sig igenom den.

Bra Spela även The Simpsons: Hit and Run

My Time at Portia

Testat på: Playstation 4
 

Jag har precis kommit tillbaka från min gemytliga tid i Portia och har haft det väldigt bra där. Människorna var trevliga och miljöerna vackra. 

Jag har spelat spelet i princip dagligen i nästan tre månader nu när spelet till slut åker upp på hyllan efter en sammanlagd speltid på säkert en bra bit över 100 timmar. Om jag hade vetat det så hade jag förmodligen aldrig börjat, för mig är spel som kräver för mycket speltid avskräckande, men jag är glad att jag gjorde det. 

Jag gillar oftast inte att plöja ner för mycket tid i ett spel, utan föredrar att få olika spelupplevelser. Vad jag främst är rädd för är att om jag tar en paus från spelet på någon vecka så är det för krävande att sätta sig in spelet igen, jag har ofta en plan i huvudet hur jag ska utveckla mina karaktärer, vilket jag under ett uppehåll hinner glömma bort. Det har hänt mig otaliga gånger i rollspel, vilket har inneburit att jag inte har orkat spela klart dem. Men i My Time at Portia finns inte det problemet alls, man kan ta en paus från spelet i månader om man så vill, när man kommer tillbaka så kommer man in i det på bara några minuter.

Firandet av Vintersolståndet, en av många högtider

My Time at Portia påminner mycket om bondespel som Stardew Valley, men har inte spelat det tillräckligt mycket för att beskriva skillnaderna. I Portia är man dock inte en bonde, åtminstone inte primärt, utan en byggare och det finns en story och ett slutmål, även om man kan fortsätta så länge man vill med sidosysslor. Det gäller att samla på sig material som finns ute spelvärlden genom att gräva i gruvor, hugga ner träd eller döda djur och monster. Dessa material kan man sedan processa i sina olika maskiner för att få fram andra material som man sedan i sin tur använder för att konstruera gatulampor, läderbälten, broar och allt möjligt som borgmästaren och andra invånare i staden har beställt. Materialanskaffningen samt processandet av materialet kan effektiviseras efter hand i takt med att olika tjänster och maskiner blir tillgängliga.

Det är väldigt tillfredsställande att se hur staden förbättras i takt med slutförda uppgifter. En hiss hjälper en att nå nya platser och en utvidgning av kollektivtrafiken i form av fler busshållplatser gör att man snabbt kan ta sig från en plats till en annan. Vattenkraftverket ger kanske inte mig som spelare några fördelar, men givetvis fick man lön för mödan och den är trevlig att gå förbi då man stolt kan konstatera för sig själv att det här har jag minsann byggt.

Spelet utspelar på cirka 30 minuter långa dagar om man vill utnyttja det virtuella dygnet maximalt, vilket jag oftast ville. Det finns alltid något man kan göra, de flesta butiker stänger klockan 19 och de flesta har låst in sig i sina hem klockan 21, men det går alltid att ägna sig åt sig sina konstruktioner, se över sina odlingar, klappa sina kor, hugga träd eller gräva fram järn och reliker i gruvan. Min stackars byggare fick inte mycket sömn eftersom jag nästan var alltid ute till klockan 3 på natten då karaktären däckar, för att sedan stiga upp klockan 7 för en ny dag med nya möjligheter. Det är först vid läggdags varje dag som spelet sparas, vilket gör det extra viktigt att spelet är stabilt och inte kraschar. Lyckligtvis kraschar spelet väldigt sällan, men det händer och när det väl sker är det fruktansvärt störande eftersom man behöver spela om hela dagen och göra om samma sysslor igen. Utöver det dras spelet med ett fåtal störiga buggar.

Upplägget med dagarna funkar väldigt väl. Spelet är vad jag kallar för ett perfekt “vardagsspel”, det vill säga ett spel som inte kräver alltför mycket engagemang vid varje spelsession, när jag kommer hem från jobbet på kvällen är det avkopplande att sätta igång My Time at Portia, spela ett par speldagar, stänga av och sedan vara nöjd. Men visst har det hänt att det blivit några sena vardagsnätter, “bara en dag till”-känslan är svår att bli av med då jag ständigt var ivrig på att sätta igång med nästa byggprojekt eller för den delen gå på dejt med den unga kvinnan som jag hoppades skulle bli, och senare också blev, min fru.

Jag och min frus bröllop

Spelets strider är egentligen kassa. Bara att hamra på fyrkantsknappen tills monstret är dött och gå vidare till nästa. Bosstriderna är så pass otydliga med avsaknaden av ljudeffekter och annat att man ibland inte ens märker när ens rollfigur blir träffad och förlorar hälsa. På något sätt är det lätt för mig att ha överseende med allt det här, jag tycker striderna är roliga ändå tack vare belöningarna som de ger: material, nya vapen samt erfarentspoäng. Just erfarenhetspoängen är dock lite obalanserade då det är så extremt effektivt att samla dem när man hugger träd och sten eller i strid jämfört med alla andra dagliga sysslor man kan ägna sig åt.

I det stora hela är det som sagt en väldigt gemytlig upplevelse, det är inte så dumt att ägna så mycket tid åt ett enskilt spel ändå. Sedan behöver man absolut inte lägga ner så mycket tid som jag har gjort, det är givetvis helt upp till en själv hur länge man vill stanna i Portia. Det är ännu ett spel som tilldelas mitt vanligaste utdelade betyg, men eftersom jag själv väljer vad jag ska spela är det inte så konstigt att jag väljer de jag gillar.

Mycket bra Spela även Animal Crossing