Crazy Taxi

Recension

För ett par år sedan var jag less på trögstartade moderna spel där man tvingades titta igenom filmsekvenser i två timmar (känns det som) följt av en två timmar lång astråkig tutorial som utgår ifrån att man aldrig har rört ett tv-spel i sitt liv och övertydligheten hänger kvar resten av spelet. Jag införskaffade då ett Dreamcast och det första spelet jag fastnade för var Crazy Taxi och än i dag är det det spel som jag värderar högst till maskinen tillsammans med Tony Hawk’s Pro Skater 2.

Det var så befriande med ett spel som bara sätter igång direkt utan några som helst instruktioner. Nu är konceptet så pass enkelt att det inte behövs, men generellt var spelen så på den tiden. Var man osäker på något efter att ha börjat spela så fick man slå upp det i manualen. Fysiska manualer saknar jag förvisso inte, har hellre hjälpavsnitt direkt i spelet, men jag avskyr för mycket dialog och att konstant bli hållen i handen. Inte ens när jag var ett barn gillade jag att bli behandlad som ett, än mindre nu.

Den som har spelat GTA 3, Vice City eller San Andreas vet vad det här handlar om, plocka upp kunder i din taxibil och kör dem till deras destination. That’s it. Skillnaden här är att det helt kretsar kring det, tempot är högre och spelet har den där härliga 90-talsarkadkänslan just eftersom det är ett arkadspel från början. Det finns ett par trick man måste lära sig för att nå de högre poängen, i synnerhet att kunna boosta, vilket jag faktiskt fortfarande inte lyckas göra konsekvent, det krävs en viss tajming. Lyckligtvis finns det några roliga bonusbanor där man kan träna in dessa trick (ja, icke-påtvingad tutorial vid sidan av som samtidigt är roliga att spela har jag inget emot).

Versionen jag har upplevt den här gången är PS3-versionen emulerad genom PS Now streamat på en PS4. Detta är första gången jag provar PS Now och jag är mycket imponerad. Jag är kanske inte så känslig, men fördröjningar var inget jag tänkte på, vilket är ett gott betyg sett till spelets höga tempo. Ett bra test av vad tekniken går för helt klart, men i och med att det är ett gammalt spel gissar jag att det går fortare att ta emot all data. Vad jag däremot är lite besviken på är PS3-konverteringen i sig då soundtracket är utbytt. Kosta vad det kosta vill, de borde ha löst licenserna till Offspring-låtarna. Jag tyckte att de till en början var tjatiga, men efter några omgångar till blir det svårt att tänka sig Crazy Taxi utan Offspring och mycket riktigt ger de nya låtarna inte alls samma känsla, även om det egentligen inte är något större fel på dem. Dessutom heter restaurangerna inte längre Pizza Hut eller KFC, de har i stället generiska namn.

Det finns två banor med det huvudsakliga upplägget och där är den som kallas “Arcade Mode” överlägsen. Märkligt nog mycket tack vare att den är väldigt linjär. Det finns till och med en bonusbana där man ska rejsa igenom hela banan på tid, vilket är ganska talande för hur linjär den är. Till en början störde jag mig lite på det, att den var avlång i stället för bred där man hade kunnat åka kors och tvärs, men efter att ha provat den andra banan, Original Mode, så förstår jag varför. Problemet är att det enda man har som hjälpmedel när man ska navigera sig fram är en stor pil, ingen karta eller liknande, och i Original Mode händer det ofta att pilen är vilseledande, att man leds in i återvändsgränder om man följer den. Banan är sämre designad rent i allmänhet, det finns en tunnelbana man kan råka hamna i och gör man det hamnar man förmodligen längre ifrån sin destination än när man startade när man väl har hittat ut.

Jag hade i övrigt gärna sett mer variation på destinationerna. Det tråkiga är att samma personer alltid vill åka till samma ställe och de står dessutom också alltid på samma ställen, vilket gör att ens rutter oftast blir väldigt lika varandra. Man börjar ofta med att plocka upp den som står närmast och detsamma när man har nått den personens slutdestination och så fortsätter det. Åtminstone som tillval hade jag velat ha slumpade destinationer och taxikunder.

Problemen till trots, jag älskar Crazy Taxi, det är ren spelglädje, men avsaknandet av originalsoundtracket förhindrar den här versionen från att nå ett högre betyg. Det är underbart kul att kryssa sig fram bland bilar i hög fart och det är just därför jag värderar det här högre än uppföljaren. I tvåan så har en hoppknapp tillkommit, vilket tillför nya möjligheter, men det gör det alldeles för lätt att helt enkelt hoppa över mötande trafik i stället för att kryssa sig igenom den.

Bra Spela även The Simpsons: Hit and Run

My Time at Portia

Recension
Testat på: Playstation 4
 

Jag har precis kommit tillbaka från min gemytliga tid i Portia och har haft det väldigt bra där. Människorna var trevliga och miljöerna vackra. 

Jag har spelat spelet i princip dagligen i nästan tre månader nu när spelet till slut åker upp på hyllan efter en sammanlagd speltid på säkert en bra bit över 100 timmar. Om jag hade vetat det så hade jag förmodligen aldrig börjat, för mig är spel som kräver för mycket speltid avskräckande, men jag är glad att jag gjorde det. 

Jag gillar oftast inte att plöja ner för mycket tid i ett spel, utan föredrar att få olika spelupplevelser. Vad jag främst är rädd för är att om jag tar en paus från spelet på någon vecka så är det för krävande att sätta sig in spelet igen, jag har ofta en plan i huvudet hur jag ska utveckla mina karaktärer, vilket jag under ett uppehåll hinner glömma bort. Det har hänt mig otaliga gånger i rollspel, vilket har inneburit att jag inte har orkat spela klart dem. Men i My Time at Portia finns inte det problemet alls, man kan ta en paus från spelet i månader om man så vill, när man kommer tillbaka så kommer man in i det på bara några minuter.

Firandet av Vintersolståndet, en av många högtider

My Time at Portia påminner mycket om bondespel som Stardew Valley, men har inte spelat det tillräckligt mycket för att beskriva skillnaderna. I Portia är man dock inte en bonde, åtminstone inte primärt, utan en byggare och det finns en story och ett slutmål, även om man kan fortsätta så länge man vill med sidosysslor. Det gäller att samla på sig material som finns ute spelvärlden genom att gräva i gruvor, hugga ner träd eller döda djur och monster. Dessa material kan man sedan processa i sina olika maskiner för att få fram andra material som man sedan i sin tur använder för att konstruera gatulampor, läderbälten, broar och allt möjligt som borgmästaren och andra invånare i staden har beställt. Materialanskaffningen samt processandet av materialet kan effektiviseras efter hand i takt med att olika tjänster och maskiner blir tillgängliga.

Det är väldigt tillfredsställande att se hur staden förbättras i takt med slutförda uppgifter. En hiss hjälper en att nå nya platser och en utvidgning av kollektivtrafiken i form av fler busshållplatser gör att man snabbt kan ta sig från en plats till en annan. Vattenkraftverket ger kanske inte mig som spelare några fördelar, men givetvis fick man lön för mödan och den är trevlig att gå förbi då man stolt kan konstatera för sig själv att det här har jag minsann byggt.

Spelet utspelar på cirka 30 minuter långa dagar om man vill utnyttja det virtuella dygnet maximalt, vilket jag oftast ville. Det finns alltid något man kan göra, de flesta butiker stänger klockan 19 och de flesta har låst in sig i sina hem klockan 21, men det går alltid att ägna sig åt sig sina konstruktioner, se över sina odlingar, klappa sina kor, hugga träd eller gräva fram järn och reliker i gruvan. Min stackars byggare fick inte mycket sömn eftersom jag nästan var alltid ute till klockan 3 på natten då karaktären däckar, för att sedan stiga upp klockan 7 för en ny dag med nya möjligheter. Det är först vid läggdags varje dag som spelet sparas, vilket gör det extra viktigt att spelet är stabilt och inte kraschar. Lyckligtvis kraschar spelet väldigt sällan, men det händer och när det väl sker är det fruktansvärt störande eftersom man behöver spela om hela dagen och göra om samma sysslor igen. Utöver det dras spelet med ett fåtal störiga buggar.

Upplägget med dagarna funkar väldigt väl. Spelet är vad jag kallar för ett perfekt “vardagsspel”, det vill säga ett spel som inte kräver alltför mycket engagemang vid varje spelsession, när jag kommer hem från jobbet på kvällen är det avkopplande att sätta igång My Time at Portia, spela ett par speldagar, stänga av och sedan vara nöjd. Men visst har det hänt att det blivit några sena vardagsnätter, “bara en dag till”-känslan är svår att bli av med då jag ständigt var ivrig på att sätta igång med nästa byggprojekt eller för den delen gå på dejt med den unga kvinnan som jag hoppades skulle bli, och senare också blev, min fru.

Jag och min frus bröllop

Spelets strider är egentligen kassa. Bara att hamra på fyrkantsknappen tills monstret är dött och gå vidare till nästa. Bosstriderna är så pass otydliga med avsaknaden av ljudeffekter och annat att man ibland inte ens märker när ens rollfigur blir träffad och förlorar hälsa. På något sätt är det lätt för mig att ha överseende med allt det här, jag tycker striderna är roliga ändå tack vare belöningarna som de ger: material, nya vapen samt erfarentspoäng. Just erfarenhetspoängen är dock lite obalanserade då det är så extremt effektivt att samla dem när man hugger träd och sten eller i strid jämfört med alla andra dagliga sysslor man kan ägna sig åt.

I det stora hela är det som sagt en väldigt gemytlig upplevelse, det är inte så dumt att ägna så mycket tid åt ett enskilt spel ändå. Sedan behöver man absolut inte lägga ner så mycket som jag har gjort, det är givetvis helt upp till en själv hur länge man vill stanna i Portia. Det är ännu ett spel som tilldelas mitt vanligaste utdelade betyg, men eftersom jag själv väljer vad jag ska spela är det inte så konstigt att jag väljer de jag gillar.

Mycket bra

Batman: The Telltale Series – säsong 1 & 2

Recension
Testat på: Playstation 4
 

Batman: The Telltale Series (säsong 1)
Spännande att få inta rollen som Batman och ta konsekvenserna av alla svåra beslut som han tvingas ta på daglig basis, för vad man än väljer så blir det fel. Det är inte lätt att vara Batman.

Säsong 2 är bättre rent tekniskt, mer stabilt (detta kraschade ett par gånger) och bättre grafik, men jag tycker det här är roligare. Det är befriande att på presskonferens få säga sitt hjärtas mening i stället för att följa Wayne Enterprises förskrivna manus.

Batman: The Enemy Within (säsong 2)
Batman-spelen är de enda Telltale-spelen jag tycker är riktigt roliga just eftersom jag verkligen gillar Batman. Föredrog dock säsong 1 eftersom där tvingades jag inte göra lika många val jag inte ville göra, vilket är Telltales-spelens största brist – de val man gör har väldigt begränsad betydelse. Bra karaktärstolkningar och kul att få bli vän med Jokern dock, och de två första episoderna är lysande!

Bra Spela även Detroit: Become Human

South Park: The Fractured but Whole

Recension
Testat på: Playstation 4
 

Fullständigt lysande licensspel av tv-serien, såpass välskrivet och humoristiskt att det känns som att man spelar avsnitt direkt hämtat från serien. Flera viktiga förbättringar har gjorts sedan föregångaren, framför allt känns striderna mer balanserade då det inte är lika lätt att ge motståndarna en rad åkommor (t.ex. brinnande, blödande, äcklad) som dränerar deras hälsa omedelbart.

Mycket bra Spela även South Park: The Stick of Truth

Scribblenauts Showdown

Recension
Testat på: Playstation 4
 

Huvudläget är en simplare variant av Mario Party. Man tar sig fram på ett spelbräde med hjälp av kort som man får genom att utmana motspelare i korta minispel. Minispelen är knappast i klass med Mario Party och är alltid 1 mot 1, men i och med att tempot är högt tycker jag att det är okej ändå. Förmodligen är det roligare att spela mot mänskligt motstånd, vilket jag aldrig provade.

Vad som är häftigt i det här spelet är dock inte det vanliga spelläget, utan vad som kallas för sandlådeläget. Där löser man uppgifter på ett antal banor genom att trolla fram föremål eller varelser. Man kan i princip skriva in vilket ord som helst ur ordboken och få fram det, riktigt häftigt. Vill jag t.ex. besegra en drake kan jag t.ex. skriva in “tommy gun” för att kunna skjuta ihjäl den eller skriva in “psycho” och få fram en galning som knivhugger allt i sin närhet, inklusive spelaren.

Jag önskar att man hade satsat mer på det här läget för möjligheterna är oändliga. Jag har dessvärre inte provat något av de andra Scribblenauts-spelen, men kanske är det mer fokus på sådant i dem. Likt andra spel som kretsar kring ord, t.ex. Letter Quest, önskar jag också att det vore möjligt att växla över till svenska. Mitt engelska ordförråd är trots allt mycket mer begränsat.

Ganska bra

Super Stardust Ultra

Recension
Testat på: Playstation 4
 

Ett kul spel i ny tappning, några nya spellägen har tillkommit sedan Super Stardust HD. Arkadläget är fortfarande roligast och det tar någon timme att spela en omgång och jaga nya poängrekord. Just detta har jag dock inte ägnat mig åt denna gång, hade önskat att det fanns någon trofé för poäng så att jag hade motiverats till det.

Ganska bra Spela även Geometry Wars 3: Dimensions

Detroit: Become Human

Recension
Testat på: Playstation 4
 

Det bästa spela-en-film-spelet jag har spelat med god marginal. Ett fantastiskt spel. Först och främst är storyn väldigt bra med många svåra val man tvingas göra inom loppet av några sekunder. För en gångs skull känns det som att de valen man gör på riktigt påverkar ens fortsatta spelande och slutet.

Alla tre karaktärers spår är väldigt bra och de har inverkan på varandra eftersom de har möjlighet att påverka den allmänna opinionen mot androider. Min personliga favorit var en kvinnlig android som tar hand om en mänsklig liten flicka för att skydda henne från sin misshandlande far. Tyvärr avrättades både kvinnan och barnet mot slutet på grund av mina val 😟, men de övriga sluten blev jag nöjd med.

Fantastiskt Spela även Batman: The Telltale Series

Jurassic World Evolution

Recension
Testat på: Playstation 4
 

Riktigt skoj att kunna bygga sina egna dinosaurieparker! Spelet är väl inte jättedjupt, men tillräckligt. Det gäller att hålla kunderna nöjda genom att klona fram dinosaurier trogna till originalen, där de stora och/eller farliga (t.ex. T-Rex) lockar flest besökare, men de är också svårast att hålla efter. Det finns stor risk att de slår ihjäl andra dinosaurier om de inhägnas tillsammans eller att de bryter sig ut och ger sig på besökare om dinosaurierna är missnöjda med miljön, vilket givetvis försämrar parkens rykte.

När man väl fått ordning på parken blir det dock kanske lite väl lätt att dra in stålar, miljonerna fullkomligt rullar in.

För att vara den här sortens simulatorspel funkar det oväntad bra på konsol med handkontroll. Jag gillar också att man kan ta kontroll över helikoptrar och jeepar och ratta dem manuellt för att kunna söva ner respektive bota dinosaurierna på nära håll.

Bra Spela även Rollercoaster Tycoon