Doshin the Giant

Recension
Testat på: Gamecube
 

Jag har en onödigt stort spelsamling. Inte enorm, men tillräckligt stor för att konstatera att jag aldrig kommer att spela merparten av dem. Delvis på grund av att många av dem är skräp (som jag har börjat sälja av för att hålla samlingen ren), men också för att de är för många för att hinna spela alla ordentligt under en livstid. 

Framför allt är det lätt hänt att de lite äldre spelen samlar damm så jag har länge funderat på hur jag ska kunna ge dem mer uppmärksamhet. Vad jag till slut har landat i är följande: någon gång ibland, när jag känner för det, ska jag slumpa fram tre spel till olika format ur samlingen och välja ut ett av dem. Detta spel ska jag sedan ge en ordentlig chans och sedan recensera. I detta urval ingår även moderna konsoler, inklusive mina digitala spel och däribland till och med tjänster som Playstation Plus samt Now.

I min första lottning hade jag ganska tur, jag slumpade fram tre bra alternativ:
1. Tales of Xillia (PS3)
2. Doshin the Giant (Gamecube)
3. SteamWorld Heist (Switch)

Mitt val föll efter ganska kort betänketid på Doshin the Giant. Det kändes udda och spännande och de andra två har jag redan provat.

Bakgrund
Doshin the Giant släpptes redan 1999 i Japan som ett release-spel till 64DD, en expansion till Nintendo 64 som sålde i blott 15 000 exemplar och aldrig släpptes utanför Japans gränser. Först i 2002 fick resten av världen ta del av Doshin då det remastrades och utgavs till Gamecube.

Spelet går ut på att röra sig runt i en öppen spelvärld betående av öar och hjälpa de olika stammarna: skydda dem från katastrofer, skapa grönområden för att underlätta byggnation samt se till att det paras fram nya byar. Lite oväntat är massmord också en viktig del av spelet, vilket jag ska återkomma till.

Jag själv inhandlade spelet för ett par år sedan på den årliga Retrospelsmässan i Göteborg. 200 kronor kostade det.

Omdöme
Det är ett väldigt långsamt och trögt spel detta som kräver mycket tålamod. Det är inte bara någonting negativt, det är faktiskt ganska avkopplande att slå på Gamecuben efter jobbet, sänka spelljudet och dra igång en podcast för att sedan spela igenom ett par ”dagar” i spelet, vilket motsvarar 30 minuter vardera i verkligheten. Eftersom konceptet är ganska beroendeframkallande har det oftast blivit mer än så, flera gånger har jag spelat ända in på småtimmarna.

Det första man märker när man sätter igång är hur extremt trögrörlig Doshin är. Därför drog jag en lättnandens suck när jag insåg att han växer något när man har samlat ihop tillräckt med kärlek eller hat från byborna, vilket gör att han kan förflytta sig snabbare – framför allt över vatten. Strax därpå blev jag dock varse om att Doshin dör när skymningen visar sig och nästa dag föds en ny, liten jätte på nytt. Jag som hade hoppats på att storleksökningarna var permanenta..

Lyckligtvis har Doshin en ond, arg, röd djävul som alter ego. Förvandlar man sig till honom kan man hoppa riktigt långt och snabbt, i synnerhet när han har växt några gånger. Detta upptäckte jag dock först efter ett antal timmars speltid, vilket betyder att jag tidigare helt i onödan gått runt i slow-motion och i princip bara kunnat titta på när en naturkatastrof demolerar en av mina byar. Spelet börjar utan någon som helst förklaring om vad man ska göra eller ens vad spelet går ut på, vilket jag dock gillar väldigt mycket, det ger en möjlighet att upptäcka saker på egen hand.

De första speltimmarna förundrades jag över hur häftigt allt kändes, trots spelets simpelhet, men med hänsyn till spelets ålder, givetvis. Det är coolt att kunna sänka och höja marken som man vill: att kunna skapa berg, sjöar eller till och med hela öar när man höjer upp mark ovanför havsnivån. Det är också coolt att se hur byar växer fram efter att man har assisterat byborna med deras önskemål, vilka förvisso aldrig är någonting annat än att de vill ha en palm på ett visst ställe eller att man ska höja eller sänka marken. Till sist är det också coolt att man kan skapa nya byar genom att flytta en man och en kvinna till en landyta en bit bort från andra byar.

Vad spelet går ut på och andra finesser introduceras genom dagliga memos, vilket är ett trevligt sätt att stegvis lära sig spelet. Problemet är bara att det blir en lite väl långsam inlärningsprocess efter ett tag när man har blivit varm i kläderna. Det kan bli lite frustrerande ibland, som när en tornado dyker upp och berättarrösten berättar att man kan lösa upp tornadon med hjälp av en ”chockvåg”. Vad fasiken är chockvågen och hur utför man den? Vid den tidpunkten insåg jag att spelet faktiskt har en fysisk manual. Det är något jag alltid glömmer bort, att för spel från den här eran så hade manualen en funktion. Med hjälp av manualen kunde jag sedan reda ut alla frågetecken.

Så långt allt gott. Jag hade riktigt trevligt med Doshin the Giant. Det var originellt, avkopplande, beroendeframkallande och jättens design är ju briljant i all sin enkelhet. Men det är först nu som spelets verkliga brister visar sig. Spelet går ut på att få sina byars invånare att bygga monument, vilket de gör när byn växt sig tillräckligt stor. Det brukar vara en ganska smidig process. Men när jag var uppe i tio, tolv byar så märkte jag att byar började försvinna. Invånarna fanns kvar, men inte byggnaderna.

När en ny dag påbörjades så såg inte alls byarna ut som jag lämnade dem och det kunde räcka med att jag lämnade dem med blicken för en sekund för att alla hus spårlöst skulle försvinna. Därför såg jag till att stå och bevaka mina nya byar fram tills att monumentet var klart, en ganska tråkig process. När jag sedan upptäckte att det räckte med att öppna pausmenyn och stänga den igen för att alla hus skulle rensas bort fick jag nog. Jag stängde av, tänkte sätta ett underkänt betyg och aldrig återvända.

Men något drog mig tillbaka till spelet, för att ge den en ny chans. Jag fick väl abstinensbesvär från det beroende jag hade helt enkelt. Så jag återvände. 16 unika monument krävs för att klara spelet och jag förstod nu att de olika monumenten ej behöver finnas samtidigt. Det räcker alltså att ha haft varje monument någon gång, man kan riva ner dem och låta dem bygga någonting annat.

För att få bukt med problemen följde en ganska makaber process, en ren förintelse. Jag förvandlade mig själv till djävluen och gick sedan från by till by för att utplåna dem. Samtliga, utom en. Jag rev ner varenda byggnad och trampade sedan ihjäl varenda bybo. Det var viktigt att jaga rätt på varenda en när de flydde för att byn helt skulle utplånas och försvinna från kartan. Eftersom bybornas hat göder jätten så blev han helt enorm, vilket underlättade processen för kommande byar. Allt detta kändes ganska skönt för mig, det var renande, jag fick utlopp för alla mina aggressioner. Från att ha varit extremt frustrerad med spelet blev jag nu sugen på mer.

Makabert är också vad man kan beskriva det jag sedan pysslade med. Det finns fyra olika folkstammar i spelet och för att bygga alla monument krävs det att man har haft alla 15 olika möjliga kombinationer av stammarna i byar (enbart rödklädda, gulklädda plus blåklädda etc.) vid tillfället då ett monument byggs. Efter att de var färdiga med ett monument så rev jag ned det, letade upp bybor med någon färg som jag behövde från någon annanstans i världen och placerade dem i den första byn. Sedan utövade jag vad som inte kan beskrivas på något annat sätt än etnisk rensning. Folkmord rentav. Jag lyfte bort bybor av oönskad färg till en avskild plats där jag sedan bankade ihjäl dem med ett ondsint leende på läpparna (både jag och Doshin). Brutalt, men nödvändigt. I vilket annat sammanhang som helst hade detta förmodligen uppfattats som obehagligt och motbjudande, men som kontrast till spelets lättsamma upplägg och barnvänliga ton blir det ju mest komiskt. Vi får inte glömma bort att spelet har en åldersgräns på bara tre år.

Totalt spenderade jag 43 speldagar med spelet, vilket motsvarar 21 och en halv timme. Jag var bra mycket mer effektiv i början, det var problemen jag stötte på som drog ut på det hela. Jag är väldigt generös när jag sätter betyg nu, för spelet dras med oacceptala problem, men jag hade ändå kul för det mesta och det är ändå det viktigaste. I slutändan blev det en ganska speciell upplevelse med alla goda respektive skoningslöst onda gärningar.

Andra omdömen
Doshin the Giant hade ett betygssnitt på 6,91 på Gamerankings. Så här skrev IGN när det begav sig:

”Det spelar ingen större roll vilka byggnader dina stammar bygger i sina byar. Det finns ingen evolution, ingen kulturella framsteg och bortsett från de olika monumenten som stammarna bygger så har det ingen större inverkan på spelandet vad byborna tycker om dig, oavsett om de hatar eller älskar dig. Om du kan ha överseende med den här simpelheten kommer du att tycka att Doshin the Giant är ett roligt (om än udda) spel. 6,8/10.

Ganska bra

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *