Jurassic World Evolution

Recension
Testat på: Playstation 4
 

Riktigt skoj att kunna bygga sina egna dinosaurieparker! Spelet är väl inte jättedjupt, men tillräckligt. Det gäller att hålla kunderna nöjda genom att klona fram dinosaurier trogna till originalen, där de stora och/eller farliga (t.ex. T-Rex) lockar flest besökare, men de är också svårast att hålla efter. Det finns stor risk att de slår ihjäl andra dinosaurier om de inhägnas tillsammans eller att de bryter sig ut och ger sig på besökare om dinosaurierna är missnöjda med miljön, vilket givetvis försämrar parkens rykte.

När man väl fått ordning på parken blir det dock kanske lite väl lätt att dra in stålar, miljonerna fullkomligt rullar in.

För att vara den här sortens simulatorspel funkar det oväntad bra på konsol med handkontroll. Jag gillar också att man kan ta kontroll över helikoptrar och jeepar och ratta dem manuellt för att kunna söva ner respektive bota dinosaurierna på nära håll.

Bra Spela även Rollercoaster Tycoon

Up

Recension
Testat på: Playstation 3
 

Licensspel till Disney-filmen med samma namn. Spelet följer samma mall som Lego-spelen, d.v.s. att man kontrollerar varsin karaktär med några simpla förmågor som krävs för att ta sig fram. Det går att spela ensam, vilket jag gjorde och det var okej när man väl gav det en ordentlig chans, men helst ska det nog spelas tillsammans med ett barn som har sett och gillar filmen.

Medelmåttigt

Winter Stars

Recension
Testat på: Playstation 3
 

En samling minispel av varierande kvalitet med vintersportgrener, men generellt sett är de medelmåttiga och inget av dem briljerar. Runt 10-15 stycken grenar finns totalt, däribland skidskytte, curling och backhoppning.

Jag gillar karriärläget. Man tar sig fram genom olika utmaningar och turneringar och har möjlighet att välja vilken väg man ska ta för att på så sätt undvika vissa utmaningar, eller om man vill spara dem till senare. Just utmaningarna tycker jag är roligast eftersom de ger variation till grenarna. Oftast är de väldigt simpla, men ändå är det väldigt sällan man ser den sortens utmaningar i spel. T.ex. att en massa siffror ligger utspridda över skidbacken och när man har tagit sig i mål ska man skriva in summan av alla siffror.

Spelet har också, lite oväntat, en story komplett med mellansekvenser som är väldigt cheesy, men på ett ganska bra sätt.

Medelmåttigt

Far Cry 5

Recension
Testat på: Playstation 4
 

Älskar spelvärlden, att man aldrig lämnar förstapersonsperspektivet, friheten att kunna göra allt i vilken ordning man vill och hagelbrakaren. Det är roligt helt enkelt, till skillnad från andra spel som tar sig själv på för stort allvar.

Storyn, inramningen och de skruvade kristna fanatikerna får vi inte glömma heller och slutet är riktigt coolt. Hade dock kunnat önska att det krävdes att man klarade mer för att bygga upp tillräcklig motståndskraft för att möta regionbossarna. Framför allt önskar jag att det krävdes mer för platinan, som det blev nu spelade jag knappt uppdragen som kallades “story missions”, det räckte långt att bara göra sidosysslor.

Ubisofts nya modell för sandlådespel är briljant för övrigt. I tidigare spel var allt utmärkt på kartan, vilket tar bort all form av upptäckarglädje. I Far Cry 5 märks fästningar, djur att jaga etc. ut först efter att man hittat anteckningar som beskriver en viss plats, tittar på vägskyltar eller får tips från lokalbor man har räddat.

Det är i allmänhet väldigt välproducerat och påkostat, även om det känns en gnutta buggigt så har de lyckats med många detaljer. Det innehåller till exempel egenproducerad kristen väckelsemusik.

Fantastiskt Spela även Far Cry Primal

Minit

Recension
Testat på: Playstation 4
 

En anka (eller är det en människa som ser ut som en anka?) plockar upp ett svärd med en förbannelse. Han kan därefter bara leva en minut åt gången, därav titeln, innan han vaknar upp igen i sitt hem. Med svärduppgraderingar och andra föremål kan man öppna upp vägar fram och hitta nya hem där man vaknar upp i nästa liv.

Kul upplägg. Det finns säkert många exempel på spel med liknande koncept, men det närmaste jag har upplevt är Zelda: Majora’s Mask till Nintendo 64, men skillnaden där är att det utspelar sig över tre dagar, sedan reser man tillbaka i tiden. I Minit verkar tiden hela tiden röra sig framåt, personerna man träffar kommer ihåg vad man har gjort i tidigare liv.

Spelet är cirka 1-3 timmar långt för en genomsnittlig spelare, vilket är lagom långt. Därefter ställs man inför några utmanande utmaningar som förutsätter att man har klarat spelet innan och känner till alla pussellösningar. Bland annat en högre svårighetsgrad med endast ett hjärta, kortare tid, fler och svårare fiender samt lite andra föremålsplaceringar. Det finns även en trofé för att klara spelet och dö max 25 gånger, vilket tar cirka en kvart när man lyckas.

Ska man klara spelet till 100 procent och hitta alla föremål rekommenderar jag dock att man tar hjälp av en guide för det uppenbarar sig ett par efterblivna pussellösningar då.

Spelet är för övrigt i svartvitt, nästan helt utan gråskala. Jag har absolut inget emot simpel grafik, men jag vill åtminstone ha färger. Skönt dock med lite omväxling, att det inte är ett 2D-plattformsspel och att det inte har NES/SNES-grafik, för det vore ju det miljarde indiespelet med de egenskaperna i så fall. Efter en timme tänkte jag inte på avsaknaden av färger och under den sista spenderade timmen började jag till och med att uppskatta grafiken.

Bra Spela även The Legend of Zelda: Majora's Mask

Word Sudoku by POWGI

Recension
Testat på: Playstation 4
 

Sudoku, fast med bokstäver. Kul idé i teorin, men i praktiken ser jag bara till att fylla i en rad eller kolumn med det ord som de nio bokstäverna bildar och växlar sedan över till siffror och löser sudokun precis som vanligt.

När man väl lärt sig att använda hjälpmedlen går spelet ifrån att vara ganska krävande (man tvingas hålla många siffror i huvudet) till att bli avkopplande, även på de högre svårighetsgraderna. Hjälpmedlem är trevliga, men när det gäller sådana här simpla spel är inställningsmöjligheter A och O, det borde att gå att slå av hjälpmedel man inte vill ha. Med tanke på hur lätt det är att införa så fattar jag inte varför utvecklare struntar i det.

Medelmåttigt

Mirror’s Edge

Recension
Testat på: Playstation 3
 

Under den första genomspelningen är Mirror’s Edge bra, men inte mycket mer än så. Att bli beskjuten från alla håll och kanter samtidigt som man själv är obeväpnad och inte har en aning om vart man ska härnäst är inte alltid jätteroligt. Det finns fiender här och var, men spelet kretsar kring parkour och det effektivaste sättet att ta sig vidare är oftast att sprinta förbi dem. När jag är osäker på vart jag ska föredrar jag dock att ta hand om dem först så att jag kan ta reda på vägen i lugn och ro. Med tanke på hur lite skjutvapen används, ett upplockat vapen ger max ett magasin, är det imponerande hur bra känslan i vapnen faktiskt är, men det är inte så konstigt då förstapersonsskjutare är Dice huvudområde.

Bortsett från den första banan är det svårt att uppleva det “flow” som Faith pratar om i öppningssekvensen. Vanligtvis brukar jag slå av hjälpmedel när jag påbörjar ett nytt tv-spel eftersom jag inte gillar att bli behandlad som ett barn och jag gjorde så även i Mirror’s Edge för 9 år sedan. Nu när jag har återbesökt takäventyret önskar jag ibland att de röda markeringarna, som lyser upp den huvudsakliga vägen fram, vore ännu tydligare.

Mirror’s Edge växer ordentligt först när man har klarat av huvudstoryn och återbesöker banorna igen, igen och igen för att till fullo bemästra dem. Att kunna banorna utan och innan, känna till alla genvägar och tricks, krävs för att klara av de utmaningar man ställs inför då. Det är då man upplever flowet. Ett perfekt exempel på hur troféer faktiskt ibland kan förhöja en spelupplevelse rejält, det var en av de roligaste och den mest utmanande platinan jag har tagit hittills. Utmaningen ligger främst i att kunna utföra alla tricks och ta sig i mål på utsatt tid och det finns ingen skam i att titta hur andra har gjort, för time trials går det till och med att göra det direkt i spelet (osäker på om servrarna är uppe fortfarande dock).

Det enda egentliga minuset jag hittar är de 30 sekunder långa laddningstiderna, förtäckta som hissturer tre eller fyra gånger mitt i banorna. I längden är det dessvärre ett ganska stort minus när man spelar samma bana gång på gång i jakten på perfektion. Jag önskar att det fanns en nyversion av Mirror’s Edge till konsol där dessa laddningstider var eliminerade.

Det är synd att Dice enbart utvecklar Battlefield och Battlefront numera när de uppenbarligen klarar av andra genrer med strålande resultat, i det här fallet mycket tack vare att de bemästrar förstapersonsperspektivet vid det här laget, vilket ger en svårslagen inlevelse. I mina ögon är det här det näst bästa svenska spelet som gjorts, möjligtvis tillsammans med Hotline Miami, näst efter Minecraft och jag ska ge mig på Mirror’s Edge Catalyst härnäst.

Mirror’s Edge har sin skara fans, men det är inte alltid det får den uppskattning det förtjänar.

Mycket bra

Psychonauts

Recension

2006 släpptes Psychonauts i Europa och nu, tretton år senare, har jag återupplevt spelet i dess PS2-emulerade PS4-version.

Playstation 2-eran var en väldigt fin era för 3D-plattformsspel med spel som Jak & Daxter, Ratchet & Clank, Sly och Psychonauts (kom även till andra format). Samtliga med sin egen identitet, vilket gör att jag rekommenderar dem alla än i dag. Jag var på väg att säga guldera, men Super Mario 64 kom ju faktiskt tidigare, men PS2-plattformsspelen har åtminstone åldrats bättre än säg Donkey Kong 64.

Kreativiten och fantasirikedomen sprudlar i Psychonauts med flera riktigt minnesvärda banor, i synnerhet den skruvade 50-talsidyllen i Milkman Conspiracy och brädspelet Waterloo World. Det ska tilläggas att banorna generellt sett utspelar sig inne i personers sinnen och i de nämnda fallen hos två mentalpatienter. Mellansekvenserna avbryter en kanske lite för ofta, men dialogen är så pass rolig att jag småskrattar för mig själv varje genomspelning. De är så proffsigt gjorda, kanske inte grafiskt, men i manus, röstskådespeleri, ansiktsuttryck och tajming att det i princip är i klass med en Disney-film, om än en något mer vuxen sådan. I humorn märks att det helt klart att det är ett Tim Schafer-spel (Day of the Tentacle, Grim Fandango med mera).

Spelet är nära en 9:a, men hade behövt polerats något för att nå dit och det gäller både själva grundspelet och konverteringen. Kontrollen tycker jag överlag är bra, mycket tack vare förmågan att kunna springa på och hoppa högre med en mental boll man frammanar. Snabb förflyttning i plattformsspel innehållande föremålssamlande är alltid otroligt välkommet. Plattformshoppandet är emellertid lite för oprecist.

Det borde också vara lättare kunna byta mellan förmågor. Eftersom två förmågor är väldigt viktiga vill man ha dem aktiva hela tiden, vilket innebär att man bara har en plats ledig för övriga förmågor och det leder i sin tur att man konstant måste öppna menyn för att byta mellan pyromani, sköld, osynlighet och annat eller helt enkelt strunta i det när man inte orkar. Bättre vore om det om de vitala förmågorna var låsta till knapparna R1 och R2, medan L2-förmågan kunde skiftas med styrkorset som inte nyttjas alls om jag minns rätt.

Vidare snålas det något enormt med pilspetsarna (spelets valuta) och de är svåra att plocka eftersom de rör sig bort ifrån spelaren. Tanken är att man ska köpa en magnet som suger in bland annat pilspetsar, men problemet är att den är så högt prissatt att jag prioriterade nätdammsugaren, som krävs för avancemang. Inte ens när jag var uppe i 100% avklarat hade jag fått ihop tillräckligt med pengar för köpa magneten, trots att jag vid två tillfällen spenderat en del tid med att grinda ihop dem.

Det finns även ett par tekniska brister. Den instabila skärmuppdateringen som har följt med från PS2-versionen kan jag leva med, men att ljudet buggade ur fullständigt när jag hade klarat spelet och tittade på slutsekvenserna är helt oacceptabelt. Jag hoppas att det inte drabbar alla.

Överlag är dock spelupplevelsen så pass stark att spelet har lämnat större avtryck på mig än i stort sett alla andra plattformsspel.

Mycket bra Spela även Alice: Madness Returns