Topp 5 bästa PS4-spelen

Hej! Det är dags att summera den förra generationen. Visserligen lever PS4 vidare och jag kommer som sagt att hänga kvar här länge, men det är uppenbart att utvecklare numera lägger krutet på de nya konsolerna. Inte minst märks det i Watch Dogs: Legion vars PS4-version lider av allvarliga buggar som inte PS5-versionen har. Därför ser jag det som bra tajming att rangordna mina favoriter nu.

Eftersom jag inte har oändligt med tid så har jag inte hunnit spela alla PS4-spel som finns, vilket kanske är varför din favorit uteblir. Vissa andra hyllade titlar har jag spelat, t.ex. Red Dead Redemption 2, men jag tycker helt enkelt inte att de är särskilt roliga och därför platsar de inte.

Observera att det inte är hela generation jag rangordnar här, annars hade Zelda: Breath of the Wild varit överlägsen etta.

1. Minecraft
Tråkigt val kanske då Minecraft första gången släpptes långt före PS4 kom, men spelet är ett av mina absoluta favoritspel. Jag testade först det kreativa läget och tyckte allt var astråkigt, men när jag något år senare spelade överlevnadsläget tillsammans med kamrater blev det en helt annan grej. Det blir mycket roligare att bygga när man måste samla ihop resurser i stället för att ha oändligt med dem. Om jag bara fick spela ett enda spel för resten av livet hade det förmodligen blivit Minecraft.

2. Far Cry 5
Älskar spelvärlden, att man aldrig lämnar förstapersonsperspektivet, friheten att kunna göra allt i vilken ordning man vill och hagelbrakaren. Det är roligt helt enkelt, till skillnad från andra spel som tar sig själva på för stort allvar. De kristna fanatikerna är roliga fiender, deras ledare är särskilt minnesvärd och slutet var riktigt coolt.

3. Detroit: Become Human
Generellt sett spelar jag enbart tv-spel för gameplayet, det är väldigt sällan jag fastnar för något spels story. Det är bra att den finns där för att sätta tonen och så, men det har gått så långt att jag ibland hoppar över filmsekvenser. Varför älskar jag Detroit: Become Human då, ett spel där gameplayet bara är ett verktyg för att berätta en historia? Jao, eftersom spelet kretsar kring storyn så känns det aldrig som att man blir avbruten av en filmsekvens när man bara vill spela. Storyn är också väldigt spännande och intressant med svåra moraliska dilemman och för en gångs skull känns det som att de valen man gör på riktigt påverkar hur storyn utvecklar sig och slutet. 

4. Mirror’s Edge: Catalyst
Vet inte varför så många blev besvikna på detta, men å andra sidan blev ju många besvikna även på ettan – jag tokälskar båda två! Mirror’s Edge är lika kul som en linjär upplevelse (ettan) som det är som en mer öppen upplevelse här i uppföljaren. Roligast är det att jaga tiondelar i tidsutmaningarna, varje liten detalj i hur man springer och hoppar över hinder effektivast har betydelse.

5. Slay the Spire
Jag är väldigt förtjust i kortbaserade RPG:er och efter tips från en medlem på en spelsajt fick jag upp ögonen för Slay the Spire. Oerhört beroendeframkallande upplägg där varje omgång varar någon timme. Vill man spela igen får man börja om från början med nya förutsättningar. Jag har säkerligen plöjt ner hundratals timmar, ingen omgång är den andra lik.

Sämsta: Total Jigsaw
Att lägga ett vanligt pussel kan ju vara avkopplande och kul som omväxling, men utvecklarna har misslyckats med något så simpelt som detta. När jag varit igång en halvtimme med ett pussel med hundratals pusselbitar så försvann en av mina pusselbitar. Den gick inte längre att greppa och flytta. Irriterande förstås, men jag startade om och gav spelet en chans till, men givetvis hände exakt samma sak. Då fick jag givetvis nog, gav fingret till utvecklarna och stängde av. Lägg därtill att varje pusselbit ser exakt likada ut sett till hur de är skurna, bortsett från kantbitarna. Slött och uselt gjort av utvecklarna, skämmes tamejfan.

Terminator: Resistance

Recension
Testat på: Playstation 4
 

Terminator: Resistance är lite som en B-film, fast som ett spel då – ett B-spel. Vi alla vet mycket väl att en B-film ibland kan vara mer njutbar än en storfilm och det motsvarande gäller även spel. Terminator: Resistance är just det, mer njutbart än många storspel.

Känslan i vapnen är okej, men inte det bästa jag upplevt och AI:n är väl ingen höjdare, men det är lättare att acceptera i och med att fienderna är robotar och dessa mördarmaskiner behöver egentligen inte vara smarta – de är tillräckligt skräckinjagande ändå, så tåliga som de är. Riktigt spännande var det när man för första gången stötte på Terminators, utan att ha tillgång till plasmavapen. Man var tvungen att hålla sig gömd och långsamt ta sig fram mot målet. Har man minsta lilla uppskattning för Terminator-filmerna bör man även uppskatta atmosfären här.

Det är samtidigt skönt att smygsekvenserna inte är alltför många, men det är bra att variationen finns där och där räknar jag även in den perfekta balansen mellan linjäritet och free-roaming. Lättillgängligheten uppskattar jag också, uppgraderingssystemet är lagom avancerat och upplägget motiverar en till att klara sidouppdrag samt till att plundra hus på ammunition och andra resurser, allt är lite som en lättillgänglig blandning av Fallout och Deus Ex. Låsdyrkningssekvenserna är bland de bästa jag upplevt. En detalj, men det är ofta detaljerna som gör spelet minnesvärt, som får det att sticka ut.

Det är ett väldigt ambitiöst spel, egentligen överambitiöst med alla finesser de har försökt trycka in. Dialogträden och att valen man gör påverkar vad andra tycker om dig är ett typexempel på överambition, men jag rekommenderar att man lägger den lilla extra energi det kräver att bygga upp tillit, att få de andra att lita på dig, för det belönar sig med några trevliga överraskningar framåt slutet. 🙂

Hur som helst, vad man kan konstatera är att detta absolut inte är någon cash-grab, utvecklarna har lagt sin själ i detta projekt för att skapa en bra Terminator-upplevelse, vilket gör det tråkigt att se hur kritiker njuter av att såga och håna spelet. Döm av min förvåning när jag såg att många recensenter givit spelet så låga betyg som 3 respektive 4, vilket är varför jag klassar detta som det mest underskattade spelet förra generationen. Yes, PS4 är numera förra generationen och detta är första gången jag får kalla det för det, men jag hänger kvar där ett tag till.

Till skillnad från kritikerna ger många övriga spelare spelet den uppskattning det förtjänar, se till exempel användarrecensionerna på Steam – är detta en kult-hit? Med mer tid och resurser hade detta säkerligen kunnat bli enastående, men å andra sidan gillar jag det precis som det är, dess brister till trots. Jag köpte det bara för någon ynka hundring, det borde du också göra!

Bra Spela även Deus Ex: Human Revolution

Doshin the Giant

Recension
Testat på: Gamecube
 

Jag har en onödigt stort spelsamling. Inte enorm, men tillräckligt stor för att konstatera att jag aldrig kommer att spela merparten av dem. Delvis på grund av att många av dem är skräp (som jag har börjat sälja av för att hålla samlingen ren), men också för att de är för många för att hinna spela alla ordentligt under en livstid. 

Framför allt är det lätt hänt att de lite äldre spelen samlar damm så jag har länge funderat på hur jag ska kunna ge dem mer uppmärksamhet. Vad jag till slut har landat i är följande: någon gång ibland, när jag känner för det, ska jag slumpa fram tre spel till olika format ur samlingen och välja ut ett av dem. Detta spel ska jag sedan ge en ordentlig chans och sedan recensera. I detta urval ingår även moderna konsoler, inklusive mina digitala spel och däribland till och med tjänster som Playstation Plus samt Now.

I min första lottning hade jag ganska tur, jag slumpade fram tre bra alternativ:
1. Tales of Xillia (PS3)
2. Doshin the Giant (Gamecube)
3. SteamWorld Heist (Switch)

Mitt val föll efter ganska kort betänketid på Doshin the Giant. Det kändes udda och spännande och de andra två har jag redan provat.

Bakgrund
Doshin the Giant släpptes redan 1999 i Japan som ett release-spel till 64DD, en expansion till Nintendo 64 som sålde i blott 15 000 exemplar och aldrig släpptes utanför Japans gränser. Först i 2002 fick resten av världen ta del av Doshin då det remastrades och utgavs till Gamecube.

Spelet går ut på att röra sig runt i en öppen spelvärld betående av öar och hjälpa de olika stammarna: skydda dem från katastrofer, skapa grönområden för att underlätta byggnation samt se till att det paras fram nya byar. Lite oväntat är massmord också en viktig del av spelet, vilket jag ska återkomma till.

Jag själv inhandlade spelet för ett par år sedan på den årliga Retrospelsmässan i Göteborg. 200 kronor kostade det.

Omdöme
Det är ett väldigt långsamt och trögt spel detta som kräver mycket tålamod. Det är inte bara någonting negativt, det är faktiskt ganska avkopplande att slå på Gamecuben efter jobbet, sänka spelljudet och dra igång en podcast för att sedan spela igenom ett par “dagar” i spelet, vilket motsvarar 30 minuter vardera i verkligheten. Eftersom konceptet är ganska beroendeframkallande har det oftast blivit mer än så, flera gånger har jag spelat ända in på småtimmarna.

Det första man märker när man sätter igång är hur extremt trögrörlig Doshin är. Därför drog jag en lättnandens suck när jag insåg att han växer något när man har samlat ihop tillräckt med kärlek eller hat från byborna, vilket gör att han kan förflytta sig snabbare – framför allt över vatten. Strax därpå blev jag dock varse om att Doshin dör när skymningen visar sig och nästa dag föds en ny, liten jätte på nytt. Jag som hade hoppats på att storleksökningarna var permanenta..

Lyckligtvis har Doshin en ond, arg, röd djävul som alter ego. Förvandlar man sig till honom kan man hoppa riktigt långt och snabbt, i synnerhet när han har växt några gånger. Detta upptäckte jag dock först efter ett antal timmars speltid, vilket betyder att jag tidigare helt i onödan gått runt i slow-motion och i princip bara kunnat titta på när en naturkatastrof demolerar en av mina byar. Spelet börjar utan någon som helst förklaring om vad man ska göra eller ens vad spelet går ut på, vilket jag dock gillar väldigt mycket, det ger en möjlighet att upptäcka saker på egen hand.

De första speltimmarna förundrades jag över hur häftigt allt kändes, trots spelets simpelhet, men med hänsyn till spelets ålder, givetvis. Det är coolt att kunna sänka och höja marken som man vill: att kunna skapa berg, sjöar eller till och med hela öar när man höjer upp mark ovanför havsnivån. Det är också coolt att se hur byar växer fram efter att man har assisterat byborna med deras önskemål, vilka förvisso aldrig är någonting annat än att de vill ha en palm på ett visst ställe eller att man ska höja eller sänka marken. Till sist är det också coolt att man kan skapa nya byar genom att flytta en man och en kvinna till en landyta en bit bort från andra byar.

Vad spelet går ut på och andra finesser introduceras genom dagliga memos, vilket är ett trevligt sätt att stegvis lära sig spelet. Problemet är bara att det blir en lite väl långsam inlärningsprocess efter ett tag när man har blivit varm i kläderna. Det kan bli lite frustrerande ibland, som när en tornado dyker upp och berättarrösten berättar att man kan lösa upp tornadon med hjälp av en “chockvåg”. Vad fasiken är chockvågen och hur utför man den? Vid den tidpunkten insåg jag att spelet faktiskt har en fysisk manual. Det är något jag alltid glömmer bort, att för spel från den här eran så hade manualen en funktion. Med hjälp av manualen kunde jag sedan reda ut alla frågetecken.

Så långt allt gott. Jag hade riktigt trevligt med Doshin the Giant. Det var originellt, avkopplande, beroendeframkallande och jättens design är ju briljant i all sin enkelhet. Men det är först nu som spelets verkliga brister visar sig. Spelet går ut på att få sina byars invånare att bygga monument, vilket de gör när byn växt sig tillräckligt stor. Det brukar vara en ganska smidig process. Men när jag var uppe i tio, tolv byar så märkte jag att byar började försvinna. Invånarna fanns kvar, men inte byggnaderna.

När en ny dag påbörjades så såg inte alls byarna ut som jag lämnade dem och det kunde räcka med att jag lämnade dem med blicken för en sekund för att alla hus spårlöst skulle försvinna. Därför såg jag till att stå och bevaka mina nya byar fram tills att monumentet var klart, en ganska tråkig process. När jag sedan upptäckte att det räckte med att öppna pausmenyn och stänga den igen för att alla hus skulle rensas bort fick jag nog. Jag stängde av, tänkte sätta ett underkänt betyg och aldrig återvända.

Men något drog mig tillbaka till spelet, för att ge den en ny chans. Jag fick väl abstinensbesvär från det beroende jag hade helt enkelt. Så jag återvände. 16 unika monument krävs för att klara spelet och jag förstod nu att de olika monumenten ej behöver finnas samtidigt. Det räcker alltså att ha haft varje monument någon gång, man kan riva ner dem och låta dem bygga någonting annat.

För att få bukt med problemen följde en ganska makaber process, en ren förintelse. Jag förvandlade mig själv till djävluen och gick sedan från by till by för att utplåna dem. Samtliga, utom en. Jag rev ner varenda byggnad och trampade sedan ihjäl varenda bybo. Det var viktigt att jaga rätt på varenda en när de flydde för att byn helt skulle utplånas och försvinna från kartan. Eftersom bybornas hat göder jätten så blev han helt enorm, vilket underlättade processen för kommande byar. Allt detta kändes ganska skönt för mig, det var renande, jag fick utlopp för alla mina aggressioner. Från att ha varit extremt frustrerad med spelet blev jag nu sugen på mer.

Makabert är också vad man kan beskriva det jag sedan pysslade med. Det finns fyra olika folkstammar i spelet och för att bygga alla monument krävs det att man har haft alla 15 olika möjliga kombinationer av stammarna i byar (enbart rödklädda, gulklädda plus blåklädda etc.) vid tillfället då ett monument byggs. Efter att de var färdiga med ett monument så rev jag ned det, letade upp bybor med någon färg som jag behövde från någon annanstans i världen och placerade dem i den första byn. Sedan utövade jag vad som inte kan beskrivas på något annat sätt än etnisk rensning. Folkmord rentav. Jag lyfte bort bybor av oönskad färg till en avskild plats där jag sedan bankade ihjäl dem med ett ondsint leende på läpparna (både jag och Doshin). Brutalt, men nödvändigt. I vilket annat sammanhang som helst hade detta förmodligen uppfattats som obehagligt och motbjudande, men som kontrast till spelets lättsamma upplägg och barnvänliga ton blir det ju mest komiskt. Vi får inte glömma bort att spelet har en åldersgräns på bara tre år.

Totalt spenderade jag 43 speldagar med spelet, vilket motsvarar 21 och en halv timme. Jag var bra mycket mer effektiv i början, det var problemen jag stötte på som drog ut på det hela. Jag är väldigt generös när jag sätter betyg nu, för spelet dras med oacceptala problem, men jag hade ändå kul för det mesta och det är ändå det viktigaste. I slutändan blev det en ganska speciell upplevelse med alla goda respektive skoningslöst onda gärningar.

Andra omdömen
Doshin the Giant hade ett betygssnitt på 6,91 på Gamerankings. Så här skrev IGN när det begav sig:

“Det spelar ingen större roll vilka byggnader dina stammar bygger i sina byar. Det finns ingen evolution, ingen kulturella framsteg och bortsett från de olika monumenten som stammarna bygger så har det ingen större inverkan på spelandet vad byborna tycker om dig, oavsett om de hatar eller älskar dig. Om du kan ha överseende med den här simpelheten kommer du att tycka att Doshin the Giant är ett roligt (om än udda) spel. 6,8/10.

Ganska bra

Coronahysterin: Den största överreaktionen i mänsklighetens historia

Jag är väl medveten om att detta är ett känsligt ämne att ge sig in på av uppenbara anledningar (människor dör), men jag kommer att göra det ändå. Detta synsätt hörs inte tillräckligt i debatten (censureras också i viss mån) och jag kan försäkra er om att jag hade tyckt precis samma sak även om jag vore 50 år äldre.

Det här har varit ett jävla skitår. Så långt är alla överens. Det hade dock inte behövt vara på det här sättet, restriktionerna är inte i paritet med hotet. Inte på långa vägar. 

Per den 9 november ser corona-smittans dödssiffror i Sverige ut så här, uppdelat på åldersgrupper:

Under 50
50-59
60-69
70-74
75-79
80-84
85-89
90+
66
170
423
507
763
1 179
1 411
1 617

Källa: Socialstyrelsen

Exakt medelålder går inte att ta fram utifrån det här, men det går att konstatera att den ligger någonstans mellan 80 och 86 år, troligtvis ungefär 83 år. Jämför det med den totala medellivslängden i Sverige som är 82 år. Corona-dödsfallen ligger alltså i linje med medellivslängden i stort, vilket gör hela corona-hysterin väldigt främmande för mig. Faktiskt så pass obegriplig att jag för en gångs skull har letat efter alternativa teorier – konspirationsteorier – men de gjorde mig inte så mycket klokare. 9/11, New World Order, Illuminati och Gud vet vad sammankopplas i en enorm smältdegel.

Självklart är det media som eldar på hysterin. Hade man veckovis rapporterat om nya dödsfall i “dödssjukdomen influensa” med staplar och grafer hade man också med största sannolikhet kunnat sätta skräck i en befolkning. Samma effekt hade det fått om de dagligen hade rapporterat om “massdöden på ålderdomshemmen”. Människor dör som flugor på ålderdomshem hela tiden, var femte gör det den första månaden de har flyttat in (räknat före pandemin).

Jag själv tappade tidigt respekten för rekommendationerna när jag insåg att äldre var de som brydde sig minst om smittan. Det blev som att de yngre, som smittan generellt sett är helt ofarlig för, stannade hemma så att pensionärerna kunde röra sig fritt utan att oroa sig.

Det är fullständigt vansinne att sätta fullt friska, unga människor i karantän. Många är i en kritisk period av sitt liv där de ska ta sig ut i vuxenlivet, behöver utvecklas och samla på sig erfarenheter som de har nytta av i arbetslivet och sociala relationer. De äldre har redan haft den chansen. Därmed inte sagt att deras liv är oviktiga och jag tycker för den delen att de ska ha all rätt i världen att röra sig fritt så länge de är medvetna om vilka risker det innebär.

Arbetslöshet, spruckna distansförhållanden, ensamhet och krossade drömmar är något som miljoner människor har drabbats av på grund av restriktionerna, vilket i sin tur i många fall leder till fattigdom och/eller depression. Svält lär det bli i tredje världen. En ung människa som tappar allt hopp och väljer att avsluta sitt liv är en större tragedi än om dement 95-åring dör, denne har inte lång tid kvar i vilket fall och är mentalt redan borta. Jag tillåter mig själv att vara så krass, även om det tar emot, för oavsett vilken väg man än väljer så är det människoliv som offras. Självklart ska vi också göra vårt bästa för att skydda de som är sköra, men för de svaga som fortfarande är krya i huvudet så vilar det ansvaret främst på dem själva.

I jämförelse med andra länder så har Sverige skött “pandemin” väldigt bra, men om jag fick bestämma så hade jag avskaffat i stort sett alla restriktioner. De flesta är nog lättade över det faktum att det inte är jag som bestämmer, men de som är oroliga hade ju faktiskt fortfarande haft möjligheten att isolera sig själva. Fokus borde ha legat på att skydda riskgrupper och rusta upp sjukvården, inte att begränsa alla människors liv. På några månader hinner man åtminstone att tillverka skyddsutrustning och skola in fler sjukvårdsanställda (syftar givetvis på den lågkvalificerade delen av arbetskraften här). Man hade också kunnat vara väldigt generösa med exempelvis fria hemleverans av varor till 80-plussare.

Att ta ansvar talas det mycket om i debatten och de som slarvar med att följa råden anklagas för egoism. Främst är det boomers (födda 1946-1964) som gillar att gå till attack mot ungdomar som lever sina liv. Men var ligger ansvarstagandet i att köra ekonomin i botten och skuldsätta de yngre generationerna? I mina öron låter det till och med lite egoistiskt, i synnerhet när den som räds pandemin som sagt har alla möjligheter att isolera sig själv.

Egoistiskt blir det också när de som lever som de lär som vanligt är väldigt få. Att man upplever det som okej att man själv slarvar med restriktionerna ibland, men nåde andra som gör samma sak! Nog var det få som ville ställa in sin redan betalda skidresa under sportlovet och jag vågar satsa en smärre förmögenhet på att många av dessa nu betonar vikten om att ta ansvar och kanske till och med riktar en känga åt “dagens bortskämda ungdomar”. Det är ganska osmakligt att läsa kommentarsfält där ungdomar hånas när de ser sina drömmar gå i kras, samma ungdomar som påtvingas restriktioner för en smitta som är helt ofarlig för dem själva och till råga på allt är de som i slutändan kommer att få betala för hela kalaset.

Bäst symboliserade en känd politiker hyckleriet. Han kallade folk för idioter till höger och vänster för att de över huvud taget vistade sig utomhus i stället för att låsa in sig själva i källaren. Samma politiker ertappades bara någon vecka senare med att glassa på en uteservering. Pinsamt var det, i synnerhet med tanke på hur han tacklade kritiken han sedan fick. Det var dock ett tag sedan så det är egentligen glömt och förlåtet, men jag kände mig manad att lyfta det eftersom det är svårt att hitta ett tydligare exempel på hyckleri.

Samma människor förespråkar ofta lockdowns, vilket är fair enough, åtminstone med hänsyn till hyckleriet. Att leva som man lär är svårt, jag vet. När råden inte längre är råd utan krav så blir de lättare att följa. Jag har dock svårt att förstå hur man frivilligt vill få alla sin friheter inskränkta och de som har levt med dem tycker generellt sätt inte att det är särskilt kul. 

De många tiotals människorna som har demonstrerat mot restriktioner i Berlin och i många andra delar av världen har min fulla förståelse och fullständiga stöd. Inte minst med tanke på den spiral landet fastnar i, när man väl börjar lätta på inlåsningarna så skjuter smittotalen återigen i höjden och de tvingas återigen panikstänga. Fullständigt hjärndött. Att vi via EU ska tvingas vara med och betala för deras inlåsningar känns också sådär, inte minst med tanke på att vår egen ekonomi går på knäna.

De som förespråkar lockdowns är nog i många fall redan färdiga, vilket tar oss tillbaka till diskussionerna om egoism. De har redan hunnit stadga sig, har ett bekvämt kontorsjobb på ett storföretag som låter en jobba hemma samt en tryggad pension. Att andra förlorar sin försörjning skiter de fullständigt i. Många ensamvargar njuter nog också av att se inställda evenemang, fester och ett nedstängt samhälle i allmänhet och en lockdown gör inte så stor skillnad för dem, de kan leva ungefär som vanligt. Jag själv är introvert, men får inte ut någon glädje av att andra hindras från att umgås.

Maskkrav ska vi givetvis inte heller ha. Jag har befunnit mig utomlands i somras och vilken deprimerande syn det var att inte kunna se någon människas ansikte, livskvaliteten sjönk ner i botten – som om inte pandemin redan var deprimerande nog. För att inte tala om hur obekväma munskydd är att bära, vilket leder till slarv och masken förlorar sin funktion. I regel är det ju också så att de länder i Europa som har haft krav på munskydd också är de länder som senare stängt ner helt och hållet. Munskydden har helt uppenbart inte gjort någon större skillnad och är absolut inte värt mödan.

Vad jag till sist behöver tillägga är att jag själv har drabbats hårt av restriktionerna. Corona-utbrottet och dess efterföljande restriktioner kom verkligen med den absolut sämsta tänkbara tajmingen i hela mitt liv, vilket förklarar varför jag hyser en så pass stark bitterhet mot dem. Jag har även drabbats av corona-smittan i sig, men dess symptom var ett skämt i jämförelse mot vilka konsekvenser restriktionerna har givit mig. Givetvis grundar jag inte allt det här bara på det, jag har stor empati för alla andra som har drabbats på ett eller annat sätt av pandemin. Må skiten ta slut snart.

Mega Man 11

Recension
Testat på: Playstation 4
 

Jag älskar verkligen Mega Man-konceptet, att själv kunna välja i vilken ordning man spela banorna. Varje bana är lång, har ett unikt tema och när man klarar bossen får man ta över hans vapen, vilket kan komma till stor användning på andra banor man har haft svårigheter med.

Med det sagt tror jag faktiskt att det här är det första Mega Man-spelet jag har klarat. När jag väl har spelat igenom alla vanliga banor och ska börja med sluttampen så brukar jag tappa intresset lite, nog delvis för att det varit lite för svårt och jobbigt att spela om hela banorna vid game over.

Vapnen i 11:an är alla riktigt lyckade, både riktigt roliga att använda och väldigt användbara när man väl har lärt sig var de är som mest effektiva. Mega Man-serien bygger mycket på trial and error, så även denna del om än inte riktigt lika mycket, men det är ingenting dåligt. Spelet är som roligast när man har lärt sig banorna och i synnerhet bossarnas rörelsemönster.

Första gången man möter en ny boss slaktar den en med enkelhet på ungefär nio sekunder. Därför rekommenderar jag att börja på svårighetsgraden casual, ett steg under normal, så att man får tid att lära sig hantera bossarna i och med att man har fler liv och då slipper spela om hela banan lika ofta. Jag har vid det här laget spelat igenom spelet två gånger och faktum är att jag hade som roligast på just den svårighetsgraden, men utan att använda föremål (en trofé jag jagade). Faktiskt var det svårare än att spela på normal-svårihetsgraden med föremål som om man missbrukar dem tar bort utmaningen (t.ex. konstant återställa hälsan med energitillskott under boss-fajter). Men jag är glad att de finns där, föremålen, de gör det möjligt att i viss mån skräddarsy sin egen svårihetsgrad.

Mega Man 11 är en väldigt fräsch tolkning av serien, med moderniseringar och snygg grafik, samtidigt som grundstenarna som gör serien så bra är intakta. Spelet påminner mig om varför jag älskar tv-spel – ren spelglädje!

Mycket bra Spela även Super Mario Maker 2

Leisure Suit Larry: Wet Dreams Don’t Dry

Recension
Testat på: Nintendo Switch
 

Min återvunna peka-och-klicka-feber fortsätter och Larry har stått på tur!

Wet Dreams Don’t Dry är ett väldigt traditionellt peka-och-klicka-äventyr, på gott och ont. Du kommer garanterat att köra fast och ett par gånger riktigt ordentligt. När det väl händer kan man se fram emot ett par timmars slöspelande där man försöker att kombinera alla möjliga objekt som till synes inte har någonting med varandra att göra över huvud taget. Under denna process rekommenderar jag att man sysslar med någonting annat parallellt, kanske lyssna på en podcast eller snacka med en polare över telefon.

Men vad fan, jag gillar det, när det sker med viss måtta. Det är så otroligt belönande när man väl har tur och lyckas använda rätt objekt med varandra och man får en sån enorm lust att spela vidare med alla dessa nya möjligheter detta framsteg ger. Med viss måtta skedde det här och jag klarade spelet utan hjälp (ett krav jag har på mig själv numera, annars förstörs upplevelsen).

Några få moderniseringar finns emellertid, som att man bara har “undersök” samt “använd” som alternativ för att integrera med objekt samt att det går att lysa upp alla objekt i omgivningen som är interagerbara. Bra tillskott! I början tyckte jag det kändes som fusk med att lysa upp objekt, men det är verkligen oumbärligt, jag använder denna funktion så mycket jag kan även i remaster-versionerna av Day of the Tentacle samt Full Throttle.

Det finns även inflik med en problematiserande bild av sexuella trakasserier, vilket minst sagt ligger rätt i tiden. Det är inget som spelet hade behövt egentligen, alla fattar att det är ett skämtsamt spel, men det är inget som stör mig heller. Humorn är överlag riktigt lyckad, men jag blir lite frustrerad att Larry aldrig får till det, alltid är det nåt som skiter sig. Jag föredrog hur det var i Larry: Magna Cum Laude (PS2) där han ibland faktiskt fick till det, även om sexakten visade sig vara komisk.

Slutet är lite abrubt. Det finns även en epilog som tillkom senare där man får följa antagonistens resa och vad som motiverar vederbörande. Dessvärre var slutet på epilogen än mer otillfredsställande. Jag hoppas att den är som den är för att bädda för en uppföljare, men om en sådan inte blir av var det ett riktigt antiklimax. Lite som när XIII slutade med “fortsättning följer” och det har nu gått 17 år utan någon fortsättning. Ska man avsluta ett spel på det sättet bör utvecklarna vara hundraprocentigt säkra på att en uppföljare blir av.

Minus också för de extremt bökiga menyerna i Switch-versionen där man inte kan använda styrkorset konsekvent utan att kastas runt bland olika menyer.

Bra Spela även Day of the Tentacle

Broken Sword 5: The Serpent’s Curse

Recension
Testat på: Playstation 4
 

Under tonåren hittade jag peka-och-klicka-äventyrsgenren efter tips i speltidningen Super Play och blev omedelbart förälskad, så pass förälskad att jag i den senare tonåren bestämde mig för att göra ett eget (och blir än i dag imponerad av den fantasirikedomen jag hade då). Det urspårade Sam & Max Hit the Road samt framför allt Day of the Tentacle blev snabbt mina favoriter, inte minst tack vare den lysande humorn, även om jag i ärlighetens namn inte är säker på om jag klarade någon av dem. Hur mycket jag än tycker om genren så dras de med en del problem och det är en viss tröskel att påbörja ett, jag vet nämligen att de kommer att bli en stundtals frustrerande upplevelse, i synnerhet om spelet har några år på nacken. Jag är ganska dålig på dessa spel, men jag tror ändå att många kommer att känna igen sig i min beskrivning som följer.

De äldre peka-och-klicka-spelen börjar alltid trevligt där man sugs in i upplevelsen och ständigt gör framsteg. Sedan blir allt bara värre, man får tillgång till fler och fler rum att utforska samt fyller fickorna med fler och fler prylar. Jag kommer att köra fast förr eller senare och desto senare i spelet jag kommer så kommer det att hända desto oftare, till slut efter varje litet framsteg. När jag sedan blir desperat går jag tillbaka till varje rum jag tidigare har besökt och interagerar med varenda liten detalj med varenda pryl med förhoppningen att jag ska springa på någon långsökt lösning som jag omöjligen kan ha tänkt på. Tidigare nämnda Sam & Max hade en del sådana lösningar vill jag minnas, just för att det var ganska urspårat så var även en del pussellösningar det också. Långsökta med andra ord.

Ofta slutade det med att jag efter mycket om och men tog hjälp av en guide, men det var ungefär där jag tröttnade på spelen. Antingen visade det sig att lösningen var så pass enkel att jag blev besviken på mig själv och kunde inte njuta av upplevelsen längre, eller så hade jag antingen missat att en två pixlar bred pryl var klickbar eller så var lösningen så pass långsökt att det i princip var omöjligt att komma på. Även i de två sistnämnda fallen tröttnade jag på spelen eftersom de medförde att jag konstant såg guiden som en lätt utväg varje gång jag körde fast då jag alltid befarade långsökta lösningar, vilket tog bort allt det roliga från upplevelsen.

Broken Sword 5 inhandlade jag fysiskt till PS4 för några veckor sedan och det har varit ett kärt återseende till genren. Visst har jag spelat igenom Telltales tre någorlunda moderna och småroliga episodbaserade Sam & Max-spel från 00-talet, men Broken Sword 5 toppar dessa med råge.

Det är ett peka-och-klicka-äventyr med allt det bästa från 90-talets spel i genren moderniserat till en genomgående trevlig upplevelse. Visst körde jag fast även här i kortare stunder, men det är ju faktiskt något positivt att allt inte är strömlinjeformat, utan man får tänka till lite och ibland prova sig fram. Det som skiljer sig här från många gamla spel är att man oftast är begränsad till en eller två rum och vet då att lösningen finns alldeles i närheten av där man befinner sig.

Därtill bjuds det på ett fåtal riktigt utmanande, minnesvärda och väldesignade pussel. Jag tvingades ta till det inbyggda ledtrådssystemet (mycket trevligt tillskott) vid ett tillfälle, men inte ens fyra av fem ledtrådar gav mig tillräckligt hjälp på traven. Den som har spelat spelet vet precis vilket pussel jag pratar om, jag lyckades lista ut de flesta ord på egen hand utan hjälp, men ett fåtal av dem var så pass extrema att jag inte ens förstod hur man skulle kunna komma fram till det (utan hjälp) ens efter att jag fått hela svaret i den femte och sista ledtråden och kunde titta på pusslet med nya, fräscha ögon. Jag är inte ens säker på att en promille av spelarna klarar av det utan hjälp. Jag gillade verkligen grundtanken med pusslet, att med hjälp av översatta glyfer skulle luska ut vad andra glyfer betydda, men vissa ord var bara för extremt svåra. Långsökta vågar jag nog påstå.

Men jag är överlag jättenöjd med upplevelsen, grafiken är fantastiskt vacker, de europeiska miljöerna är väldigt gemytliga och jag hann bli småkär i fransyskan Nico, Georges charmiga följeslagare. Jag kan rekommendera spelet till samtliga som är sugna på ett peka-och-klicka-äventyr i klassisk stil med nödvändiga moderniseringar. Jag nådde eftertexterna i går kring midnatt och när ett spel lämnar ett bestående intryck efter sig vet man att man har spelat igenom någonting väldigt, väldigt bra.

Fantastiskt Spela även Indiana Jones and the Fate of Atlantis

Jag gillar Spyro, men inte Svamp-Bob

Jag har aldrig spelat Spyro tidigare. Jag hade inget PS1 som barn och skaffade aldrig något av PS2-spelen, men fick ett bra första intryck av trilogi-remaken efter att ha testat det som hastigast i en butik.

Efter att ha införskaffat det så bestämde jag mig för att testköra det i går kväll och måste säga att det är ett spel helt i min smak. Eftersom jag har hundratals spel hemma jag aldrig har provat så har jag väldigt lite tålamod med spel. De ska helst sätta igång omdelbart med full fart utan ett massa onödigt snack och vara roliga att spela på en gång, annars provar jag någonting annat.

Spyro 1 gör just det. Öppningssekvensen är över efter typ en minut. Ett orc-liknande monster lackar ur och förstelnar alla drakar i riket förutom Spyro. Nu är det upp till Spyro att upphäva deras förtrollningar. Tack så mycket, det är allt jag behöver veta, nu kör vi! Spelet bjuder sedan på snabb förflyttning med svinbra kontroll, otroligt läcker grafik, viss utmaning samt roliga attacker och manövrar. Spyro kan rusa in i fiender eller spruta eld och är bra på att glidflyga. Därtill bjuds det på en viss frihet att välja vilka banor man vill spela, så länge man uppnår ett visst antal samlarföremål kan man ta sig vidare. Förvisso är laddningstiderna lite för långa, men å andra sidan tycker jag att det ska straffa sig att dö. Svenska röster finns, vilket alltid gör mig glad, även om man kan diskutera kvaliteten på de översättningsbyråerna vi har.

Härom veckan hade jag även införskaffat Spongebob SquarePants: Battle for Bikini Bottom ‑ Rehydrated och i princip allt positivt jag har sagt om Spyro kan man säga motsatsen om gällande Spongebob. Förflyttningen är seg och dan, attackerna är väldigt begränsade och striderna lätta och tråkiga. Grafiken är okej tekniskt sätt (åtminstone på PS4, ser fulare ut till Switch), men omgivningarna är inte särskilt estetiskt tilltalande, faktiskt ganska motbjudande i mina ögon. Lägg dessutom till allt onödigt pladder som andra karaktärer bjuder på, men jag får anta att det är något som Spongebob-fans välkomnar. Jag har ej spelat originalet, men det är uppenbart att de lämnat kvar allt som känns förlegat i dag, det vill säga bland annat osynliga väggar och platser som ser ut att tillhöra banan, men egentligen är out of bounds. Jag spelade max 20-30 minuter, men första intrycket var inte alls bra. Ytterst mediokert spel.

Spyro däremot rekommenderas varmt till alla plattformssugna!

Någon mer som saknar DVD-extramaterial?

Jag har sett väldigt lite film de senaste åren. Mycket för att jag har ledsnat att bläddra runt bland ointressanta filmer på streamingstjänsterna utan att hitta någon jag vill se för att till slut motvilligt välja en och ge upp efter en kvart eftersom jag är uttråkad. Serier ser jag också sällan, men när jag väl hittar en jag gillar så knarkar jag serien konstant. Nyligen plöjde jag igenom alla avsnitt av The Mentalist på bara några veckor, uppskattningsvis minst 100 timmar, vilket lämnade ett visst tomrum efter sig när jag var färdig. Bra serie!

Jag fick då upp intresset för att se film igen. När jag var som mest intresserad av film använde jag mig av tjänsten Lovefilm (saknar dig) där man prenumererade på hyrfilm till en rimlig slant, DVD- och Bluray-film hem i brevlådan som man skickade tillbaka när man var färdig. På den tiden såg jag alltid, med endast ett par undantag (Kid Svensk var ett av dem), igenom hela filmen då jag hade valt dem med omsorg bland ett enormt utbud.

Det slog mig då nyligen att det går att få tag på ett jämbördigt utbud, rimligt pris och dessutom behålla filmer genom att köpa skivfilmer på Tradera. Nackdelen är att det tar några dagar innan filmen anländer, men genom att beställa ett par filmer om dagen säkerställer man ett stadigt inflöde av filmer man vill se.

I kväll insåg jag även hur mycket jag har saknat deras extramaterial, något som jag förr tog för givet. Filmer från 2010-talet har sällan, om ens något, utöver en möjligtvis (om man har tur) en trailer värt att nämna, men DVD-filmer från kring millenieskiftet är ofta fyllda med ambitiöst extramaterial. Jag såg i dagarna igenom Final Destination 1 & 2 på DVD, nostalgi med ungomdsskräckisar man växte upp med, och uppskattade verkligen allt bonusinnehåll.

Bland annat en minidokumentär där skaparna själva berättar hur skapandet gick till och de ändringarna som gjordes efter testvisningar och ett drygt tio minuter långt klipp där en läkare mäter kroppens och hjärnans reaktioner på testpersoner när de ser filmen. Dessutom minidokumentärer som inte har med filmerna i sig att göra, men väl filmens tema, några okända personer som berättar om sina nära döden-upplevelser. Inte jätteintressant och säkerligen inget som sålde fler DVD-skivor, men just därför uppskattar jag ambitionen och det jobb som lades ner för att ta fram allt bonusinnehåll. Inte att förglömma fick jag dessutom reda på att jag “ska” dö i september 2019 efter att ha svarat på några frågor med hjälp av fjärrkontrollen, otroligt intressant!

Crazy Taxi

Recension

För ett par år sedan var jag less på trögstartade moderna spel där man tvingades titta igenom filmsekvenser i två timmar (känns det som) följt av en två timmar lång astråkig tutorial som utgår ifrån att man aldrig har rört ett tv-spel i sitt liv och övertydligheten hänger kvar resten av spelet. Jag införskaffade då ett Dreamcast och det första spelet jag fastnade för var Crazy Taxi och än i dag är det det spel som jag värderar högst till maskinen tillsammans med Tony Hawk’s Pro Skater 2.

Det var så befriande med ett spel som bara sätter igång direkt utan några som helst instruktioner. Nu är konceptet så pass enkelt att det inte behövs, men generellt var spelen så på den tiden. Var man osäker på något efter att ha börjat spela så fick man slå upp det i manualen. Fysiska manualer saknar jag förvisso inte, har hellre hjälpavsnitt direkt i spelet, men jag avskyr för mycket dialog och att konstant bli hållen i handen. Inte ens när jag var ett barn gillade jag att bli behandlad som ett, än mindre nu.

Den som har spelat GTA 3, Vice City eller San Andreas vet vad det här handlar om, plocka upp kunder i din taxibil och kör dem till deras destination. That’s it. Skillnaden här är att det helt kretsar kring det, tempot är högre och spelet har den där härliga 90-talsarkadkänslan just eftersom det är ett arkadspel från början. Det finns ett par trick man måste lära sig för att nå de högre poängen, i synnerhet att kunna boosta, vilket jag faktiskt fortfarande inte lyckas göra konsekvent, det krävs en viss tajming. Lyckligtvis finns det några roliga bonusbanor där man kan träna in dessa trick (ja, icke-påtvingad tutorial vid sidan av som samtidigt är roliga att spela har jag inget emot).

Versionen jag har upplevt den här gången är PS3-versionen emulerad genom PS Now streamat på en PS4. Detta är första gången jag provar PS Now och jag är mycket imponerad. Jag är kanske inte så känslig, men fördröjningar var inget jag tänkte på, vilket är ett gott betyg sett till spelets höga tempo. Ett bra test av vad tekniken går för helt klart, men i och med att det är ett gammalt spel gissar jag att det går fortare att ta emot all data. Vad jag däremot är lite besviken på är PS3-konverteringen i sig då soundtracket är utbytt. Kosta vad det kosta vill, de borde ha löst licenserna till Offspring-låtarna. Jag tyckte att de till en början var tjatiga, men efter några omgångar till blir det svårt att tänka sig Crazy Taxi utan Offspring och mycket riktigt ger de nya låtarna inte alls samma känsla, även om det egentligen inte är något större fel på dem. Dessutom heter restaurangerna inte längre Pizza Hut eller KFC, de har i stället generiska namn.

Det finns två banor med det huvudsakliga upplägget och där är den som kallas “Arcade Mode” överlägsen. Märkligt nog mycket tack vare att den är väldigt linjär. Det finns till och med en bonusbana där man ska rejsa igenom hela banan på tid, vilket är ganska talande för hur linjär den är. Till en början störde jag mig lite på det, att den var avlång i stället för bred där man hade kunnat åka kors och tvärs, men efter att ha provat den andra banan, Original Mode, så förstår jag varför. Problemet är att det enda man har som hjälpmedel när man ska navigera sig fram är en stor pil, ingen karta eller liknande, och i Original Mode händer det ofta att pilen är vilseledande, att man leds in i återvändsgränder om man följer den. Banan är sämre designad rent i allmänhet, det finns en tunnelbana man kan råka hamna i och gör man det hamnar man förmodligen längre ifrån sin destination än när man startade när man väl har hittat ut.

Jag hade i övrigt gärna sett mer variation på destinationerna. Det tråkiga är att samma personer alltid vill åka till samma ställe och de står dessutom också alltid på samma ställen, vilket gör att ens rutter oftast blir väldigt lika varandra. Man börjar ofta med att plocka upp den som står närmast och detsamma när man har nått den personens slutdestination och så fortsätter det. Åtminstone som tillval hade jag velat ha slumpade destinationer och taxikunder.

Problemen till trots, jag älskar Crazy Taxi, det är ren spelglädje, men avsaknandet av originalsoundtracket förhindrar den här versionen från att nå ett högre betyg. Det är underbart kul att kryssa sig fram bland bilar i hög fart och det är just därför jag värderar det här högre än uppföljaren. I tvåan så har en hoppknapp tillkommit, vilket tillför nya möjligheter, men det gör det alldeles för lätt att helt enkelt hoppa över mötande trafik i stället för att kryssa sig igenom den.

Bra Spela även The Simpsons: Hit and Run