Elasto Mania Remastered

Recension
Testat på: Playstation 4
 

Jag köper knappt spel för tillfället, men en rea med namnet “Retro & Remasters” på Playstation Store fångade mitt intresse. Här fanns det mängder med obskyra titlar, ett utbud som jag inte visste fanns på Playstation Store. Kul att se, men vad som fick mig att omedelbart sluta skrolla var Elasto Mania. 

Elasto Mania var ett trial-spel från år 2000. Med andra ord ska man ta sig fram över hinder med hjälp av en motorcykel. Lite som dåtidens Trials Rising, fast med långsammare och lustigare fysik. Och fysiken var bra, det gällde att hitta rätt balans av fart och lutning på cykeln.

Jag kommer hädanefter att kalla det för ett gratisspel, även om jag inte kan svära på att det faktiskt var det. Det enda jag vet är att varenda jävel jag kände hade elma.exe på sin dator, men inte en jävel hade betalat för det. Just priset fick mig här att studsa till lite grann, cirka 75 kronor på Playstation Store inklusive alla rabatter för ett gammalt gratisspel till PC är lite magstarkt. Men samtidigt känns det rimligt att utvecklare får ta del av min pengar retroaktivt för alla de timmar jag lagt på spelet i mitt barndom. Så ja, jag köpte det utan att blinka.

Hur håller det i dag då? Bra givetvis då dess enkla koncept och välgjorda fysik är tidslöst. Men jag har roligare med Ni No Kuni 2 (rekommenderas!) som jag också spelar just nu. Vad som möjligen är otidsenligt med Elma är att vissa banor är ganska enkla fram till slutet där det dyker upp ett svårt hinder som kräver lite flyt och misslyckas man så får man köra om hela skiten. Lite segt.

Men det är ändå en speciell känsla att uppleva ett gammalt PC-gratisspel i högupplöst format på sin 60-tums-tv med en PS5-kontroll i handen. Mer sånt! Får jag syn på Jazz Jackrabbit, Rats! eller för den delen Felix i Tomatlandet (utgivet av Felix Ketchup på diskett) på PS Store så kommer jag att hämta hem även dem, utan tvekan.

Ganska bra Spela även Trials Rising

Grand Theft Auto: The Trilogy – The Definitive Edition

Recension
Testat på: Playstation 5
 

Skärmdumpen kommer från det läckra originalet, inte den fula remastern.

Trots diverse hatstormar med befogad kritik mot Grand Theft Auto: The Trilogy – The Definitive Edition har jag genuint sett fram emot att spela samlingen då 3:an och San Andreas är två av mina absoluta favoritspel någonsin. Har absolut inte tänkt betala fullpris för det, men har sett fram emot att avnjuta dem via Playstation Now.

Så i dag fick jag en notis att GTA 3: Defenitive Edition landat på PS Now och jag har precis avslutat ett kortare spelpass, för alldeles omedelbart efter öppningssekvensen upptäckte jag ett helt enormt problem som fick mig att stänga av och fundera om det ens är lönt att någonsin återvända. Under dessa två minuter hann jag avgöra att det är ett mycket sämre spel än originalet på de flesta punkter, men det var en av dessa som stack ut – att en GPS har lagts till och den går inte att stänga av!

Att den finns där är alltså inte problemet, utan att den inte går att stänga av. Varför detta är ett problem kanske inte alla förstår, för många är den oumbärlig, så jag ska försöka vara så pedagogisk som möjligt:

– Ens blick dras dit, man stirrar konstant ner i minikartan i stället för spelet i sig. Man behöver inte ens titta på vägen man kör längs med.

– I stället för att utforska spelvärlden för att hitta rutter och genvägar så förlitar man sig bara på den förkalkylerade rutten som spelet har serverat en.

– Man kan inte låta bli att titta på den, likt om en film har undertexter så kan man inte låta bli att läsa dem. Jag gillar undertexter, men det kan vara störigt om man ser en svensk film.

– Släpper man en remaster måste man ha lite taktkänsla och respekt för dem som uppskattade originalet. Att utelämna en sådan enkel inställning är verkligen att pissa många trogna fans i ansiktet.

För en än mer grundlig förklaring, se denna video:
https://www.youtube.com/watch?v=4FfG-4HKoWQ (Razbuten – Mini-Maps Are Stupid)

Faktum är att originalet inte ens har en stor karta i pausmenyn, det enda man har att gå på är den lilla minikartan (utan GPS!!) samt, ja, den faktiska spelvärlden. Detta är en av de saker jag älskade allra mest med GTA3 när jag spelade igenom det igen härom året, att man tvingas lära sig att hitta i spelvärlden. Ett extraknäck som taxislusk är den perfekta vägen dit, innan jag visste ordet av det hittade jag bättre i Liberty City än i min egen bakficka. Inte särskilt imponerande sett till stadens begränsade skala med dagens mått mätt, men det var likväl extremt tillfredsställande. Tro mig. Nu när jag berövas på det har jag svårt att hitta någon som helst anledning att fortsätta.
 

Mitt sammanfattande omdöme av GTA Definitive Edition efter två minuters spelande:

+
Bra kontroll med vapenhjul och en kamera som kan roteras


GPS:en går inte att stänga av
Fulare än originalet
Huvudkaraktären Claude ser utvecklingsstörd ut med sin uppgraderade tomma blick

Ganska dåligt Spela hellre Grand Theft Auto III

Jag har bokat Playstation 5

Efter mycket om och men har jag till slut lyckats boka en PS5:a. Trodde faktiskt att det var två år sedan den släpptes, men det var faktiskt bara ett år sedan. Vid releasen var jag inte så ivrig, tänkte att jag skulle inhandla det ett halvår senare eller så, bristen på komponenter hade jag ej förutsett.

Regelbundet har jag bevakat Media Markts hemsida där de med jämna mellanrum annonserat att de tar emot förhandsbokningar i fysiska butiker, men när jag väl tagit mig till butiken har jag missat bokningsfönstret. Men inte denna gång, de tog emot min bokning i utbyte mot en handpenning på 3000 kronor, vilket känns skönt och som en lättnad. Det må ta ytterligare 6-12 månader innan jag får min PS5:a, vem vet, men nu slipper jag åtminstone hänga på låset, jag är garanterad min maskin när det väl är dags.

Jag har under denna period provat att lira lite på PC med Xbox Game Pass och då insett två saker:

1. PC-spelande är fortfarande inget för mig. Trots att jag kopplar om PC:n till tv:n och lirar med handkontroll är det fortfarande lite för bökigt. Det är skönare att bara sätta sig i soffan och rulla igång det man vill spela. Har fortsatt köpa nya spel som Far Cry 6 till PS4 av den anledningen. Möjligen hade man kunnat ha en dedikerad PC som ständigt är kopplat till tv:n i så fall.

2. Xbox Game Pass är jäkligt bra, inte minst för utbudet av indietitlar.

Nästan så att man varit sugen på att skaffa en Xbox Series X, men vad som blev avgörande är att man kan spela PS4-titlar på PS5. Tycker att det räcker gott med två moderna konsoler kopplade till tv:n och då räcker det med PS5 och Nintendo Switch.

Jag avnjuter Psychonauts 2 för tio kronor

Jag drog en lättnadens suck när Psychonauts 4 fortfarande skulle släppas till PS4, trots att Microsoft köpt upp Double Fine Productions. Desto mer paff blev jag när jag i samband med spelets release insåg att det inte skulle bli någon fysisk release och därmed bristfällig priskonkurrens. Att pröjsa 639 kronor för ett digitalt PS4-spel är inte så lockande för mig, så jag bestämde mig för att avvakta lite, trots att detta måste vara årets mest efterlängtade titel för min del.

Lyckligtvis sprang jag på ett tips om att Xbox Gamepass endast kostar 10 kronor för nya kunder, även till PC. Eftersom jag inte har ett Xbox så hade inte den tanken föresvävat mig, men jag påmindes då om att Gamepass också finns på PC. Trots att jag är en inbiten konsolspelare så blev valet enkelt i detta fall, att uppleva Psychonauts 2 på PC för tio kronor i stället för 639 kronor på PS4.

Sagt och gjort, jag har spelat igenom ett par banor nu och det funkar hur bra som helst. Genom att koppla datorn till tv:n samt leda min handkontroll till mitt favorithörn i soffan med hjälp av en förlängningssladd känns det nästan som att spela på konsol. En liten gnutta krångligare, men klart snyggare jämfört med PS4. Grafiken är oerhört läcker. 

Spelet är precis så bra som man kunnat hoppas hittills, otroligt välgjort, vilket gör det lätt att förstå att det tagit så lång tid att utveckla det. Man blir avbruten lite väl ofta för mellansekvenser för min smak, men när det gäller just Psychonauts och dess humor har jag mer överseende för dessa avbrott, ettan var likadan. Jag uppskattar också att spelet inte är övertydligt, det finns visst utrymme för att upptäcka saker på egen hand. Verkligen en värdig uppföljare, som man har längtat efter att kontrollera Raz igen!

Kanske ska jag även passa på att uppleva lite klassiska Xbox-titlar som jag aldrig fått chansen att prova tidigare. Jag har aldrig spelat Halo till exempel, kanske är hög tid för det nu?

Slay the Spire

Recension

Jag är väldigt förtjust i kortbaserade RPG:er och efter tips från en medlem på en spelsajt fick jag upp ögonen för Slay the Spire. Oerhört beroendeframkallande upplägg där varje omgång varar någon timme. Vill man spela igen får man börja om från början med nya förutsättningar. Jag har säkerligen plöjt ner hundratals timmar, ingen omgång är den andra lik.

Fantastiskt Spela även SteamWorld Quest

Leisure Suit Larry: Wet Dreams Dry Twice

Recension
Testat på: Nintendo Switch
 

Gillade nog denna mer än föregångaren. Främst för att Larry får nulla denna gång. Flera gånger om till och med, redan i typ andra scenen. I övrigt är det mer av samma, men jag körde inte fast så där riktigt ordentligt som jag gjorde i ”ettan”. Bra pussel och kul humor och uppdragsöversikten är faktiskt ett välkommet tillskott.

Mycket bra Spela även Leisure Suit Larry: Wet Dreams Don't Dry

SteamWorld Dig 2

Recension
Testat på: Nintendo Switch
 

Image & Form, numera integrerat i Thunderful Development, är bland de stoltaste vi svenskar har i spelvärlden. Samtliga SteamWorld-spel jag har spelat håller mycket hög klass, inte minst SteamWorld Dig 2. Det är väldigt belönande då man i rask takt kan gräva fram skatter som i sin tur låter en köpa nya uppgraderingar i färdighetsträdet. 

Det är som roligast på slutet då man har låst upp allt möjligt som gör det svinroligt att navigera i alla riktningar, vilket dock också gör spelets längd till dess största brist. Det tog mig bara runt sju timmar att spela igenom storyn, vilket i sig inte nödvändigtvis är något dåligt (jag gillar korta spel numera), men just eftersom spelet var som roligast efter att man låst upp en stor del av uppgraderingarna så önskar jag att speltiden varade åtminstone 1-2 timmar längre. Att samla alla hemligheter har jag däremot absolut ingen lust med.

Bra Spela även Iconoclasts

Indieplattformspärlor

Jag är absolut ingen konnässör gällande 2D-plattformsspel. Jag finner dem ofta så sega och tråkiga att jag somnar mentalt efter en kvart, t.ex. när jag spelar Rayman eller Shovel Knight, men detta betyder också att jag inte gett dessa en ordentlig chans (än). Generellt sett prioriterar jag spel som jag omedelbart fastnar för. 

Mega Man 11 var ett sådant och Super Mario Maker 2 spelar jag fortfarande någorlunda regelbundet. På sistone har jag även vidgat mina vyer och dammat av några plattformstitlar jag haft ett tag samt inhandlat ytterligare ett på rea. Det finns trots allt ganska starka fördelar med dessa jämfört med trippel-A-titlar och det är främst den pick-up-and-play-känsla de har. Det går fort att bara sätta igång och lira i en halvtimme när man känner för det, vilket inte direkt går med Assassin’s Creed Valhalla. Att bara sätta igång PS4-versionen kan typ ta lika lång tid som en hel spelsession i plattformsspelen på grund av laddningstiderna. Jag har dessvärre inte lyckats boka ett PS5 än…

Här är de plattformslir jag roat mig med den senaste veckan, rangordnade efter rolighetsgrad:

1. Iconoclasts
Det tog Joakim Sandberg nästan tio år (!!!) att utveckla Iconoclasts, vilket tyder på att han är en helt sanslös perfektionist och hade lite väl stora ambitioner. Normalt ska det inte ta så lång tid att utveckla ett spel som det här, även om man är enda person, men jag får utgå ifrån att varenda sekund var väl investerad. Att ha skapat ett spel av den här klassen på egen hand kan få skryta med, det är väl värt att göra till sitt livsprojekt.

Det är ett spel helt i min smak, det är minst lika mycket fokus på äventyr som det är på plattformande – tonvis med roliga pussel och lagom utmanande bossfajter finns längs med vägen. Det hör definitivt hemma i Metroidvania-genren, men jag uppskattar verkligen att det är mer uppdelat efter varierade (och oerhört vackra) banor så att man slipper backtracka över en enorm värld. Kör man tillfälligt fast vet man att lösningen finns alldeles i närheten.

De tio åren till trots har han dock ej lyckats uppnå perfektion. En lite större del av tiden hade behövts viga åt att låta andra personer testa spelet då andra ser saker med andra ögon än en själv. Han hade kunnat titta på när jag testspelade spelet för då hade han insett att vissa moment hade behövt vara en gnutta tydligare. Som ett exempel så skriker en boss att man ska hålla sina projektiler borta från hans helikopter, vilket jag tolkade som att jag var på rätt spår i det sättet jag attackerade honom på och fortsatte på samma spår. I själva verket skrek han det till sin kollega som stökar omkring i samma bossfajt. Bossens ord var tänkt som en ledtråd, men fick tvärtom vilseledande effekt. Detta är en petitess förstås, men fler liknande exempel finns. Iconoclasts är ändock tveklöst min favorit på denna lista. Det verkar någorlunda långt också, jag är bara 30-40% in i spelet.

2. SteamWorld Dig 2
Image & Form, numera integrerat i Thunderful Development, är bland de stoltaste vi svenskar har i spelvärlden. Samtliga SteamWorld-spel jag har spelat håller mycket hög klass, inte minst SteamWorld Dig 2. Det är väldigt belönande då man i rask takt kan gräva fram skatter som i sin tur låter en köpa nya uppgraderingar i färdighetsträdet. 

Det är som roligast på slutet då man har låst upp allt möjligt som gör det svinroligt att navigera i alla riktningar, vilket dock också gör spelets längd till dess största brist. Det tog mig bara runt 6 timmar att spela igenom storyn, vilket i sig inte nödvändigtvis är något dåligt (jag gillar korta spel numera), men just eftersom spelet var som roligast efter att man låst upp en stor del av uppgraderingarna så önskar jag att speltiden varade åtminstone 1-2 timmar längre. Att samla alla hemligheter har jag däremot absolut ingen lust med.

3. Celeste
Att bestiga berg kan vara mångbottnat, vilket gör det här till den storymässigt mest intressanta titeln. Oftast känner jag mest för att klicka mig förbi dialoger i de allra flesta spel, inklusive de två ovan, men här tycker jag att dialogen är rätt kul och gullig, i synnerhet med de genererade ”rösterna” och ansiktsuttrycken.

Spelmässigt bjuds det på rejäl utmaning och då är det tur att kontrollen är så tajt/följsam som den är. Bästa tänkbara, verkligen. Merparten av spelet har haft ganska lagom utmaning; det är svårt, men det balanseras upp av att varje rum är litet (ofta inte så mycket större än en skärm) och dör man så får man börja om omedelbart i början av rummet utan väntetid. Svårighetsgraden har dock börjat växla upp och börjar nu bli lite väl svårt. Ärligt talat har jag ingen aning om hur jag ska klara nuvarande sekvens så det kan sluta med att jag fuskar genom att kolla upp en guide eller tillfälligt använda assistläget. Vi får se. Det vore åtminstone bättre än att ge upp spelet helt och hållet, vilket det annars finns risk för.

Jag gillar väldigt utmanande spel, men de är också väldigt krävande och det krävs en viss sinnesstämning för att jag ska ha lust med dem. Tv-spel är oftast avkoppling för mig, att få sjunka ner i soffan efter en lång arbetsdag och då är det sällan jag orkar med svåra spel. Inte för att detta har varit supersvårt än, men jag tror att det kommer bli det. Sedan tycker jag bossekvenserna är lite väl utdragna. Det roligaste är det vanliga plattformandet, inte att jagas av en skogstokig boss i en halv evighet. Stressigt blir det.

Men detta är absolut ingen sågning, jag rekommenderar även detta lir varmt.

Utöver att vara 2D-plattformsspel har de en sak till gemensamt: samtliga har en kvinna i huvudrollen. Är det så att indieutvecklare älskar att ha en tjejer i huvudroller eller råkar det bara vara ett sammanträffande i dessa fall?

Kom gärna med fler tips. Jag kommer främst att satsa på spel som jag redan har tillgång till eftersom jag håller lite hårdare i plånboken än vanligt just nu, men jag är allt bra sugen på att inhandla Huntdown.

Skumraskeriet bakom de hutlösa rekordpriserna på retrospel

Vi alla har nog tyckt att det är lite skumt att priserna skjutit i höjden till urlöjliga nivåer för de dyraste restrospelsexemplaren. Tittar man lite närmare på det förstår man ju att tv-spel som allt annat numera är rena spekulationsobjekt. Som Bitcoin, serietidningar, jpg-bilder, you name it. Varor som köps enbart för att göra sig en hacka på dem inom en snar framtid genom att fortsätta pumpa upp priserna, där köparna och säljarna förmodligen ofta egentligen inte ens är särskilt intresserade av tv-spelssamlande.

Jag sprang i dag på en alldeles utomordentlig (femstjärnig!) granskning av detta fenomen av Youtubern och speedrunnern Karl Jobst. Det visar sig att auktionshus och värderare har täta samarbeten för att medvetet pumpa upp priserna och skapa denna bubbla. De köper upp andra etablerade värderare och lägger ner dem för att få ensamrätt till att gradera retrospels skick och värde och på så sätt ge sken av att de är värda mer än de egentligen är. Exakt samma bluffmakare som dömts till miljonskadestånd för att ha skapat en mynt-bubbla på 80-talet är nu igång igen. I vissa fall kan det till och med vara så att både köpare och säljare finns inom samma firma för att ge trovärdighet till de hutlösa prislapparna.

Se den, hela, och sprid gärna vidare. Ju fortare detta skumraskeri belyses desto fortare kan bubblan spricka.