My Time at Portia

Recension
Testat på: Playstation 4
 

Jag har precis kommit tillbaka från min gemytliga tid i Portia och har haft det väldigt bra där. Människorna var trevliga och miljöerna vackra. 

Jag har spelat spelet i princip dagligen i nästan tre månader nu när spelet till slut åker upp på hyllan efter en sammanlagd speltid på säkert en bra bit över 100 timmar. Om jag hade vetat det så hade jag förmodligen aldrig börjat, för mig är spel som kräver för mycket speltid avskräckande, men jag är glad att jag gjorde det. 

Jag gillar oftast inte att plöja ner för mycket tid i ett spel, utan föredrar att få olika spelupplevelser. Vad jag främst är rädd för är att om jag tar en paus från spelet på någon vecka så är det för krävande att sätta sig in spelet igen, jag har ofta en plan i huvudet hur jag ska utveckla mina karaktärer, vilket jag under ett uppehåll hinner glömma bort. Det har hänt mig otaliga gånger i rollspel, vilket har inneburit att jag inte har orkat spela klart dem. Men i My Time at Portia finns inte det problemet alls, man kan ta en paus från spelet i månader om man så vill, när man kommer tillbaka så kommer man in i det på bara några minuter.

Firandet av Vintersolståndet, en av många högtider

My Time at Portia påminner mycket om bondespel som Stardew Valley, men har inte spelat det tillräckligt mycket för att beskriva skillnaderna. I Portia är man dock inte en bonde, åtminstone inte primärt, utan en byggare och det finns en story och ett slutmål, även om man kan fortsätta så länge man vill med sidosysslor. Det gäller att samla på sig material som finns ute spelvärlden genom att gräva i gruvor, hugga ner träd eller döda djur och monster. Dessa material kan man sedan processa i sina olika maskiner för att få fram andra material som man sedan i sin tur använder för att konstruera gatulampor, läderbälten, broar och allt möjligt som borgmästaren och andra invånare i staden har beställt. Materialanskaffningen samt processandet av materialet kan effektiviseras efter hand i takt med att olika tjänster och maskiner blir tillgängliga.

Det är väldigt tillfredsställande att se hur staden förbättras i takt med slutförda uppgifter. En hiss hjälper en att nå nya platser och en utvidgning av kollektivtrafiken i form av fler busshållplatser gör att man snabbt kan ta sig från en plats till en annan. Vattenkraftverket ger kanske inte mig som spelare några fördelar, men givetvis fick man lön för mödan och den är trevlig att gå förbi då man stolt kan konstatera för sig själv att det här har jag minsann byggt.

Spelet utspelar på cirka 30 minuter långa dagar om man vill utnyttja det virtuella dygnet maximalt, vilket jag oftast ville. Det finns alltid något man kan göra, de flesta butiker stänger klockan 19 och de flesta har låst in sig i sina hem klockan 21, men det går alltid att ägna sig åt sig sina konstruktioner, se över sina odlingar, klappa sina kor, hugga träd eller gräva fram järn och reliker i gruvan. Min stackars byggare fick inte mycket sömn eftersom jag nästan var alltid ute till klockan 3 på natten då karaktären däckar, för att sedan stiga upp klockan 7 för en ny dag med nya möjligheter. Det är först vid läggdags varje dag som spelet sparas, vilket gör det extra viktigt att spelet är stabilt och inte kraschar. Lyckligtvis kraschar spelet väldigt sällan, men det händer och när det väl sker är det fruktansvärt störande eftersom man behöver spela om hela dagen och göra om samma sysslor igen. Utöver det dras spelet med ett fåtal störiga buggar.

Upplägget med dagarna funkar väldigt väl. Spelet är vad jag kallar för ett perfekt “vardagsspel”, det vill säga ett spel som inte kräver alltför mycket engagemang vid varje spelsession, när jag kommer hem från jobbet på kvällen är det avkopplande att sätta igång My Time at Portia, spela ett par speldagar, stänga av och sedan vara nöjd. Men visst har det hänt att det blivit några sena vardagsnätter, “bara en dag till”-känslan är svår att bli av med då jag ständigt var ivrig på att sätta igång med nästa byggprojekt eller för den delen gå på dejt med den unga kvinnan som jag hoppades skulle bli, och senare också blev, min fru.

Jag och min frus bröllop

Spelets strider är egentligen kassa. Bara att hamra på fyrkantsknappen tills monstret är dött och gå vidare till nästa. Bosstriderna är så pass otydliga med avsaknaden av ljudeffekter och annat att man ibland inte ens märker när ens rollfigur blir träffad och förlorar hälsa. På något sätt är det lätt för mig att ha överseende med allt det här, jag tycker striderna är roliga ändå tack vare belöningarna som de ger: material, nya vapen samt erfarentspoäng. Just erfarenhetspoängen är dock lite obalanserade då det är så extremt effektivt att samla dem när man hugger träd och sten eller i strid jämfört med alla andra dagliga sysslor man kan ägna sig åt.

I det stora hela som sagt en väldigt gemytlig upplevelse. Det är inte så dumt att ägna så mycket tid åt ett enskilt spel ändå. Sedan behöver man absolut inte lägga ner så mycket som jag har gjort, det är givetvis helt upp till en själv hur länge man vill stanna i Portia. Det är ännu ett spel som tilldelas mitt vanligaste utdelade betyg, men eftersom jag själv väljer vad jag ska spela är det inte så konstigt att jag väljer de jag gillar.

Mycket bra

Steamworld Quest: Hand of Gilgamech

Recension
Testat på: Nintendo Switch
 

Den ytterst kompetenta svenska studion Image & Form Games är tillbaka med ännu ett spel med “Steamworld” i titeln, denna gång ett kortbaserat rollspel.

Den fysiska utgåvan som jag har gått och väntat på släpptes äntligen härom veckan, skitskoj! Jag gillar verkligen kortbaserade RPG:er, men har bara spelat ett tidigare, det groteskt underskattade (i jämförelse med andra spel i serien) Pokémon Trading Card Game till Game Boy Color, uppföljaren nådde inte ens Europa. Steamworld Quest har många likheter med Pokémon TCG, men också många olikheter.

Det går något förenklat ut på att välja ut åtta spelkort vardera till sina tre slagskämpar och sedan använda korten i strid, turbaserat, för att besegra fiender. Vissa kort attackerar fiender, andra kastar en negativ status på dem (t.ex. förgiftning) och andra understödjer det egna laget. Därtill finns det kort som gör flera saker. Det är alltså helt enkelt som ett vanligt turbaserat RPG, fast med spelkort. Man har hela tiden sex kort på handen och efter användning drar man nya från korthögen.

För mig är spelet precis lagom djupt, jag gillar inte när det är för avancerat med för mycket val för då får jag bara ångest, men samtidigt måste det ju kännas som att de val man har gjort gör skillnad. Jag fick här tillräckligt med ångest när det introducerades nya lagkamrater och jag tvingades göra en avvägning mellan att peta någon jag redan investerat tid, material och energi i eller om jag skulle ge någon av de nya en chans. Lyckligtvis får ens bänkade slagskämpar åtminstone lite erfarenhetspoäng och det går ganska snabbt att hämta upp nivåskillnaderna när man väl ger bänknötarna chansen, så vilka man ska välja är inget att ligga sömnlös över. South Park RPG:erna är andra bra exempel på ganska lagom komplexitet.

Utmaningen i spelet tycker jag också var ganska lagom på den vanliga svårighetsgraden. De gånger jag förlorade så gjorde jag efteråt lite ändringar i laguttagningen (fram tills att jag hittade de tre med rätt balans som jag ständigt gav förtroende) samt ändrade om lite i taktiken i form av medtagna spelkort samt utrustning för att utnyttja de aktuella fiendernas svagheter. Om jag får smyga in med lite kritik så är det lite jobbigt att hålla koll på vilka styrkor och svagheter fienderna har, hade nog helst sett att det var synligt hela tiden för rätt var det är råkar man använda en isattack på en fiende som absorberar is som hälsa, vilket kan kosta en hela striden.

Eftersom jag inte har spelat så mycket av den här sortens spel tidigare känns upplägget väldigt fräscht, jag kan inte få nog av det. Spelet är nog ganska lagom långt egentligen för de flesta, 20 timmar tog det för mig, hade det varit längre så hade nog många uppfattat det som enformigt. För min del hade det gärna fått vara dubbelt så långt, när eftertexterna rullade var jag sugen på mer. Det finns ett sedvanligt New Game Plus där man spelar igenom samma spel igen fast med bibehållna uppgraderingar samt högre svårighetsgrad, så visst, där har jag min dubbla spellängd. Vad jag är ute efter är dock nya banor och nya fiender, men vi får se, suget ligger i så jag kanske ger New Game Plus en chans.

Till sist måste jag berömma soundtracket, i synnerhet elgitarrslingan i bossmusiken. Asskön.

Jag vill ha en uppföljare!

Mycket bra Spela även Pokémon Trading Card Game

Mario + Rabbids: Kingdom Battle

Recension
Testat på: Nintendo Switch
 

Mario + Rabbids är ett turbaserat strategispel spel med samma stuk som Xcom, men något simplare. Man behöver till exempel inte en göra avvägning mellan att springa kort och få utrymme till ett drag till eller att springa långt och gå miste om det extra draget. Man har alltid utrymme till att både springa en sträcka, använda ett vapen samt ett specialdrag. Därtill behöver man inte bry sig om att ladda om vapnet, ammunitionen är oändlig, det enda är att extravapnet samt specialattacker har “cooldowns” (om de används kan de inte användas igen på 1-3 turer).

Det förenklade upplägget ska inte förväxlas med en låg svårighetsgrad, den är nämligen perfekt avvägd. För mig dröjde det dock fram till sista världen innan mina första Game Over började inträffa, men då ska jag tillägga att det var bra nära några gånger dessförinnan och att jag har spelat spelet tidigare. När det såg mörkt ut kunde jag ofta hålla undan tack vare Rabbid Peachs möjlighet att återställa hälsa.

Som det framgår av titeln är det här en crossover mellan Mario och Ubisofts Rabbids. Jag har absolut inget emot att en extern utvecklare som Ubisoft har givits förtroende att utveckla ett Mario-spel, tvärtom, men personligen hade jag föredragit om de hade utelämnat kaninerna. De är inte alls lika charmiga som Mario-karaktärerna som man så väl känner till, fler av dem hade mycket väl kunnat tryckas in i stället. Wario och Donkey Kong hade jag väldigt gärna sett ingå i det egna laget, men den sistnämde har åtminstone sitt egna tilläggspaket som jag inte har provat ännu.

Spelet har bra längd. Det var nästan så att jag var lite matt på konceptet efter den tredje världen, men eftersom den efterföljande sista världen bjuder på mest utmaning och därmed är roligast återuppväcktes mitt intresse. Det som fick mig att känna mig matt var främst de avvikande uppdragen, att eskortera obeväpnade karaktärer är aldrig roligt i spel och det här är inget undantag, men de medför emellertid att man uppskattar de vanliga uppdragen, “döda alla fiender”, desto mer.

Mellan striderna fylls tiden ut med enklare pussel som, likt striderna, blir lite tuffare framåt slutet. Ett välkommet inslag för att få in lite variation, det tråkiga är bara att en stor del av skattkistorna innehåller skräp, det vill säga artwork och dylikt, i stället för saker man har nytta av i strid. Lika besviken blev jag varje gång. De riktiga godsakerna får man främst först när man återbesöker redan avklarade världar i och med att man då har tillgång till förmågor som kan låsa upp fler vägar. Ett bra sätt att stärka upp sitt lag när det inte riktigt räcker till.

Överlag är det här en väldigt välpolerad och rolig produkt, nästan så att man hade kunnat tro att det är Nintendo själva som har utvecklat den, så när som på att en robotdammsugarliknande dator svävar längst fram i ledet, framför Mario, när man förflyttar sig utanför strid. Ett idiotiskt beslut då dess lilla storlek och cirkulära form gör det väldigt svårt att vara precis i pusslen.

Mycket bra Spela även Xcom 2

Super Mario Odyssey

Recension
Testat på: Nintendo Switch
 

Från Nintendo DS till och med Wii U hade jag ett nästan tio år långt uppehåll från Nintendos konsoler. Jag gillar att spela på det traditionella sättet med handkontroll och knappar, inte pekskärm eller rörelsekänsliga fjärrkontroller. När Nintendo Switch sedan dök upp blev jag sugen på att återvända till Nintendo, traditionellt spelande verkade vara i fokus! Dessutom var jag ju givetvis tvungen att skaffa Zelda: Breath of the Wild och som det levererade. Av samma anledning, att få spela Zelda, skaffade jag en Gamecube 2006, men det Zelda levererade inte.

Visst har även Switch rörelsekänsliga kontroller och pekskärm, men det ser jag faktiskt oftast inte som en nackdel. Tvärtom, det är vad jag gillar med Switch, att den är så mångsidig. Det går att spela hemma på tv:n eller bärbart på flyget. Det går att spela med pekskärm, rörelsekänslighet eller vanliga spakar och knappar. Det går till och med att dela upp handkontrollen i två delar – och vips så har man två kontroller!

I Super Mario Oddysey förordas det att man spelar med den vanliga kontrollern och sveper den åt olika håll för att utföra trick med Marios hatt. Detta är spelets största brist i mina ögon. Jag provade att spela på det rekommenderade sättet, men i och med att jag sitter en bit ifrån konsolen registrerar den mina knapptryckningar och framför allt mina rörelser dåligt. Jag valde därför att spela med Pro Controller, vilket jag föredrar i vilket fall som helst, det är en väldigt trevlig handkontroll. Problemet är bara att flera viktiga trick måste utföras genom att svepa kontrollern åt olika håll och då är det sällan Mario gör som jag vill. Precisionen i knapptryck är svåra att konkurrera med. Tyvärr förstör det här ganska mycket av spelupplevelsen, även om kontrollen givetvis är klanderfri i övrigt. Många rörelser kan utföras med både rörelser eller knapptryck så jag förstår inte varför det inte gäller alla rörelser, flera knappar används ju inte alls.

Men samtidigt som rörelsekänsligheten är på väg att dra ner betyget så drar briljansen i Marios hatt upp det igen. Det är helt enkelt svinkul att kasta in hatten i en fiende och ta över kontrollen över den. Bland dessa fiender återfinns många klassiker som hammarkastande sköldpadda, fiskar, goombas (kan staplas och har bättre grepp på is!) och rusande amerikansk fotbollsspelare. Riktigt kul på sista banan där varje segment i rask takt måste tas igenom genom att styra någon av spelets fiender.

Spelet går ut på att samla månar och har man samlat tillräckligt många kan man tanka in dem i sitt skepp och sätta fart mot nästa bana. Här hittar vi spelets näst största minus. Det hade varit mycket roligare om det som i till exempel Jak and Daxter eller Super Mario 64 krävdes ett visst antal samlargrejer för att ta sig vidare och var man hittar dem spelar ingen roll, här måste man som sagt hitta ett visst antal på varje enskild bana. Jag hade varit okej med detta om det vore så att man behövde typ 150 månar för att få åka till sista banan, men det finns inget sådant. Detta medför att det finns ingen anledning att återbesöka gamla banor för att samla, såvida man inte tänker samla alla månar för sakens skull. Det vore säkert kul, men det är inget jag kommer att göra nu, det får räcka med att jag har gjort det i Mario 64.

För att vara ett 3D-plattformsspel är det ovanligt stort fokus på just plattformshoppande. Anledningen till att man inte ser det alltför mycket i 3D är för att precisionen är betydligt sämre jämfört med 2D. Detta blir främst uppenbart de gånger man behöver hoppa på fienders huvuden. Ofta brukar brister i precisionen kompenseras med ett dubbelhopp, men inte i Super Mario Odyssey, inte mer än att man kan kasta hatten åt sidan i luften och på så sätt korrigera sin position något. Inget av detta ser jag som något minus, tvärtom är det kul med klassiskt plattformande i 3D, men det tar lite tid att vänja sig vid. Stort plus för att i stort sett alla rörelser från Super Mario 64 lever kvar.

Banorna är varierade och håller hög klass, även om vissa känns lite för linjära för min smak. Bosstriderna är riktigt roliga, även om de återigen till viss del förstörs av rörelsekontrollerna. Mest taggad var jag ju på stadsbanan, New Donk City, som var i fokus i trailern. Uppenbarligen kände sig utvecklarna på sig hur sugen jag var på banan då de retas om att man ska få besöka den både en och två gånger. Den första gången genom att hoppa in i en tavla på en annan bana som tar en till staden, men för långt bort från huvudön för att man ska kunna ta sig dit. Den andra gången är man på väg dit med skeppet, men den skjuts ner. När jag väl äntligen fick komma dit på riktigt levde den upp till förväntningarna, spelets roligaste bana. Fler stadsbanor till Mario, tack!

För övrigt håller jag på att lära mig tyska just nu och valde därför att spela igenom spelet med tysk text, vilket fick mig att inse något intressant. I och med att min tyska fortfarande är usel fattade jag endast bråkdelar av dialogen, vilket gjorde att jag i timmar fastnade i en skogsdunge jag inte kunde ta mig ifrån. När jag senare med hjälp av Google Translate kunde uppfatta vad som sades kunde jag ta mig därifrån på en gång. Jag har alltid uppfattat det så att spel från 90-talet var svårare och lät spelaren upptäcka mer på egen hand utan att övertydligt förklara allt, vilket jag fortfarande anser till viss del är sant, men dels är det nog också så att i och med att min engelska var bristfällig på den tiden så förstod jag helt enkelt inte instruktionerna…

Mycket bra Spela även Jak and Daxter: The Precursor Legacy

Mutant Year Zero: Road to Eden

Recension
Testat på: Nintendo Switch
 

Jag älskar den här typen av spel, turordningsbaserade strategispel där man ska ta sig fram över ett slagfält och skjuta fiender från platser där sannolikheten för träff är hög samtidigt som man försöker hålla sig själv skyddad så gott det går. Jag har tidigare haft väldigt roligt med Xcom-spelen, Valkyria Chronicles samt Mario + Rabbids Kingdom Battle som alla är nästan exakt samma typ av spel.

Även det här börjar väldigt lovande. Det har också sin unika inriktning jämfört med ovan nämnda i och med att man rör sig över en semi-öppen värld i stället för banor och har möjlighet att välja när man ska ge sig in i strid.

Bara någon timme in i spelet uppenbarar sig dock problemen – spelet är ju för fan helt jävla ospelbart. I en strid jag är inne i nu så kraschar spelet i princip varje gång, vilket har varit extra frustrerande när jag tagit mig tid inför varje drag och varit på väg att vinna.

Jag har tidigare haft principen att om ett spel kostar lika mycket till Nintendo Switch och PS4 så ska jag välja Switch-versionen, såvida jag inte är väldigt sugen på att samla spelets troféer, men den principen får jag nog överväga att överge efter det här. Det är helt oaccaptabelt att släppa ett spel i det här skicket; utvecklaren, utgivaren eller Nintendo borde ha sagt stopp. Nu har spelet dessutom varit ute någon månad och borde ha hunnit bli patchat vid det här laget.

Dessutom ser grafiken förjävlig ut i bärbart läge. Riktigt suddigt och fult, i synnerhet kring kanter. Har sett samma tendenser i spel som Snake Pass, men det här tar priset. Allt sådant kan jag dock ha överseende med så länge spelet fungerar ordentligt.

Jag vet inte varför just turbaserade strategispel är så dåligt optimerade till konsol, de kan ju knappast vara mer krävande än realtidsaction? Jag minns att Xcom till PS3 hade en tendens att hacka sönder och hänga sig på sista banan.

Synd då Mutant verkar vara ett kanonspel i grund och botten, det är bara det att konverteringen är totalt värdelös. Om en patch kommer eller om jag införskaffar det till PS4 i stället kommer jag att ge det en ny chans, men fram tills dess får spelet samla damm i hyllan.

Ospelbart Spela hellre Mario + Rabbids Kingdom Battle

Alice: Madness Returns

Recension
Testat på: Playstation 3
 

Något så ovanligt som ett plattformsspel med 18-årsgräns. Intressant twist på Alice i Underlandet där Alice är inskriven på en psykiatrisk klinik och underlandet är hennes mörka mardrömmar orsakat av trauma. Spelets bossar har motsvarigheter i verkligheten från personer som har varit allt annat än snälla mot henne.

Mycket bra Spela även Psychonauts

Batman: The Telltale Series – säsong 1 & 2

Recension
Testat på: Playstation 4
 

Batman: The Telltale Series (säsong 1)
Spännande att få inta rollen som Batman och ta konsekvenserna av alla svåra beslut som han tvingas ta på daglig basis, för vad man än väljer så blir det fel. Det är inte lätt att vara Batman.

Säsong 2 är bättre rent tekniskt, mer stabilt (detta kraschade ett par gånger) och bättre grafik, men jag tycker det här är roligare. Det är befriande att på presskonferens få säga sitt hjärtas mening i stället för att följa Wayne Enterprises förskrivna manus.

Batman: The Enemy Within (säsong 2)
Batman-spelen är de enda Telltale-spelen jag tycker är riktigt roliga just eftersom jag verkligen gillar Batman. Föredrog dock säsong 1 eftersom där tvingades jag inte göra lika många val jag inte ville göra, vilket är Telltales-spelens största brist – de val man gör har väldigt begränsad betydelse. Bra karaktärstolkningar och kul att få bli vän med Jokern dock, och de två första episoderna är lysande!

Bra Spela även Detroit: Become Human

South Park: The Fractured but Whole

Recension
Testat på: Playstation 4
 

Fullständigt lysande licensspel av tv-serien, såpass välskrivet och humoristiskt att det känns som att man spelar avsnitt direkt hämtat från serien. Flera viktiga förbättringar har gjorts sedan föregångaren, framför allt känns striderna mer balanserade då det inte är lika lätt att ge motståndarna en rad åkommor (t.ex. brinnande, blödande, äcklad) som dränerar deras hälsa omedelbart.

Mycket bra Spela även South Park: The Stick of Truth

Scribblenauts Showdown

Recension
Testat på: Playstation 4
 

Huvudläget är en simplare variant av Mario Party. Man tar sig fram på ett spelbräde med hjälp av kort som man får genom att utmana motspelare i korta minispel. Minispelen är knappast i klass med Mario Party och är alltid 1 mot 1, men i och med att tempot är högt tycker jag att det är okej ändå. Förmodligen är det roligare att spela mot mänskligt motstånd, vilket jag aldrig provade.

Vad som är häftigt i det här spelet är dock inte det vanliga spelläget, utan vad som kallas för sandlådeläget. Där löser man uppgifter på ett antal banor genom att trolla fram föremål eller varelser. Man kan i princip skriva in vilket ord som helst ur ordboken och få fram det, riktigt häftigt. Vill jag t.ex. besegra en drake kan jag t.ex. skriva in “tommy gun” för att kunna skjuta ihjäl den eller skriva in “psycho” och få fram en galning som knivhugger allt i sin närhet, inklusive spelaren.

Jag önskar att man hade satsat mer på det här läget för möjligheterna är oändliga. Jag har dessvärre inte provat något av de andra Scribblenauts-spelen, men kanske är det mer fokus på sådant i dem. Likt andra spel som kretsar kring ord, t.ex. Letter Quest, önskar jag också att det vore möjligt att växla över till svenska. Mitt engelska ordförråd är trots allt mycket mer begränsat.

Ganska bra