Alla spel jag har klarat

Hur många spel har jag klarat? Den frågan dök upp i mitt huvud under en promenad av någon anledning. Det måste vara tusen stycken tänkte jag spontant, för det känns som att de är många, men jag korrigerade mig inom en halv sekund till hundratals när jag insåg hur orimligt det var. Jag har knappt ens så många spel hemma och endast en liten del av dem har jag spelat och än mindre klarat.

När jag kom hem bestämde mig för att lista alla jag kunde komma på! Jag utgick främst från min samling och min trofélista till Playstation var till stor hjälp.

Vissa gränsdragningar behövde jag ta ställning till.

  • Har jag nått eftertexterna ser jag det i de flesta fallen som att jag har klarat det.
  • Jag behöver inte ha nått det riktiga slutet. I t.ex. Super Mario Bros. behöver jag bara ha klarat första varvet, likt hur man speedrunnar spelet.
  • I sportspel räcker det nog med att man har vunnit högstaligan i karriärläget för att ha klarat spelet. Jag minns dock inte vilka jag har gjort det i, så inga fotbolls- eller ishockeyspel är med. Virtua Tennis 2 är med dock.
  • En platina-trofé räknas alltid som att jag har klarat spelet. Rocket League räknas in där.
  • Remakes räknas som nytt spel om tillräckligt mycket skiljer sig, om det har ny spelmotor till exempel. Ratcher & Clank (2016) är ett annat spel än Ratchet & Clank (2002), men Pokémon Röd, Blå och Gul respektive Metal Gear Solid 3: Snake Eater och Subsistence väljer jag att se som samma spel.
  • Nedladdat extramaterial räknas inte som ett spel, men fristående expansioner gör det. Far Cry New Dawn är ett spel, men inte tilläggspaketen till Far Cry 5.
  • I episodbaserade spel (t.ex. Walking Dead) så räknas en säsong som ett spel.
  • Jag måste vara nästan helt säker på att jag har klarat det för att räkna in det. Många spel föll bort här.
  • Mobil- och Flash-spel räknas in eftersom jag sällan spelar dem och bara kan komma på ett (Karoshi).
  • I multiplayer-spel räknar jag främst kampanjen, Super Mario Maker 2 faller in i den kategorin. Renodlade online-spel behöver jag inte ta ställning till för jag spelar sällan dem, men att nå högsta nivå eller ha låst upp allt är nog ofta en rimlig definition av att ha klarat det. Super Mario 35 har jag låst upp alla nivåer på och har vunnit många omgångar så den räknas.

207 spel vet jag med säkerhet att jag har klarat, det är vad jag kommit fram till i min genomgång. Gissningsvis har jag egentligen klarat ytterligare 50 spel som jag inte kommer på just nu, vilket ger mig ett spann på 207-257 spel. Det i sin tur ger mig ett snitt på 7-10 avklarade spel per år med de fem första levnadsåren borträknade. Med hänsyn till att jag sällan klarade spel som barn, inte hade råd att köpa jättemånga spel i tonåren och nu oftast inte slutför spel jag påbörjar eller spelar om spel jag har spelat tidigare så låter det som rätt rimliga siffror ändå!


Här kommer hela listan:

Adventure Capitalist
Alice: Madness Returns
Army Men: Sarge’s Heroes 2
Assassin’s Creed: Syndicate
Bastion
Batman: Arkham City
Batman: The Telltale Series (säsong 1)
Batman: The Enemy Within (säsong 2)
Battletoads (Game boy)
Beyond Good and Evil
Blair Witch
Braid
Broken Sword 5
Bully
Bus Simulator
Castlevania: Symphony of the Night
Catherine
Costume Quest 2
Crazy Taxi
Defence Grid 2
Detroit Become Human
Deus Ex: Human Revolution
Deus Ex: Mankind Divided
Diddy Kong Racing
DmC Devil May Cry
Donkey Kong 64
Donkey Kong Country 3: Dixie Kong’s Double Trouble!
Donut County
Doshin the Giant
Driver: San Francisco
Duck Tales 2
Fahrenheit
Fallout Shelter
Far Cry 5
Far Cry New Dawn
Far Cry Primal
Final Fantasy 10
Full Throttle
Geometry Wars 3
Ghost Recon: Jungle Storm
Goat Simulator
Goldeneye
Goldeneye 007: Reloaded
Grand Theft Auto 3
Grand Theft Auto 4
Grand Theft Auto 5
Grand Theft Auto: San Andreas
Grand Theft Auto: Vice City
Gravel
Gregory Horror Show
Half Life
Half Life 2
Heavy Rain
Hotline Miami
Hotline Miami 2
House of the Dead 2
Human Resource Machine
Immortals Fenyx Rising
Jak & Daxter
Jönssonligan: Jakten på Mjölner
Jurassic World Evolution
Karoshi
Katamari Forever
Killzone
Killzone 2
Kingdom Hearts
Kingdom Hearts 2
L.A. Noire
Legend of Kay
Lego City Undercover
Leisure Suit Larry: Magna Cum Laude
Leisure Suit Larry: Wet Dreams Don’t Dry
Letter Quest
Lion King
Mario + Rabbids Kingdom Battle
Mario Tennis (Game boy color)
Max Payne
Medal of Honor Airborne
Mega Man 11
Metal Gear Rising: Revengeance
Metal Gear Solid
Metal Gear Solid 2
Metal Gear Solid 3
Metal Gear Solid 4
Metal Gear Solid V: Ground Zeroes
Mickey Mania
Minecraft
Minesweeper Genius
Minit
Mirror’s Edge
Mirror’s Edge Catalyst
Mutant Year Zero
My Time at Portia
Mysteriet på Greveholm
Need for Speed (2015)
Need for Speed: Heat
Nexomon: Extinction
Ni No Kuni: Wrath of the White Witch
Octodad
Pokémon Crystal
Pokémon Emerald
Pokémon Let’s Go Pikachu
Pokémon Röd, Pokémon Blå, Pokémon Gul
Pokémon Trading Card Game
Pokémon Trading Card Game 2
Portal
Portal 2
Prince of Persia: The Sands of Time
Project Highrise
Psychonauts
Quantum Conundrum
Ratchet & Clank
Ratchet & Clank (remake)
Ratchet & Clank 2
Ratchet & Clank 3
Ratchet & Clank: Tools of Destruction
Resident Evil 4
Resistance
Resistance 2
Resistance 3
Resogun
Riptide GP2
Rocket League
Rogue Legacy
Rome Total War
Sam & Max: Beyond Time and Space (säsong 2)
Sam & Max: Save the World (säsong 1)
Scribblenauts: Showdown
Simpsons Hit & Run
Skate
Slay the Spire
Sleeping Dogs
Sly Raccoon
Sly 2
Sly 3
Sonic Advance 2
Sonic the Hedgehog 2
South Park: The Fractured but Whole
South Park: The Stick of Truth
Spec Ops: The Line
Splinter Cell
Splinter Cell: Blacklist
Splinter Cell: Chaos Theory
Splinter Cell: Pandora Tomorrow
Spyro the Dragon (remake)
SSX (2012)
SSX 3
SSX Tricky
Steamworld Quest
Suicide Guy
Super Mario 64
Super Mario Bros.
Super Mario Bros. 2
Super Mario Bros. 3
Super Mario Bros. 35
Super Mario Land
Super Mario Land 2
Super Mario Maker 2
Super Mario Odyssey
Super Mario World
Super Stardust Ultra
Terminator Resistance
The Elder Scrolls 4: Oblivion
The Godfather
The Godfather 2
The Incredible Hulk: Ultimate Destruction
The Magical Quest Starring Mickey Mouse
The Saboteur
The Talos Principle
The Unfinished Swan
The Water Horse: Legend of the Deep
The Wolf Among Us
Tomb Raider: Anniversary
Tomb Raider: Underworld
Tony Hawk’s Pro Skater 1 + 2
Tony Hawk’s Pro Skater 2
Tony Hawk’s Pro Skater 3
Tony Hawk’s Pro Skater 4
Tony Hawk’s Pro Skater HD
Tony Hawk’s Underground
Uncharted
Uncharted 3
Until Dawn
Up
Valiant Hearts
Vanquish
Viking Battle for Asgard
Virtua Tennis
Virtua Tennis 2
Walking Dead Säsong 1
Wario Ware Inc.
Wario Ware Twisted
Watch Dogs
We Love Katamari
Winter Stars
Wolfenstein: The New Order
Word Sudoku
XCOM 2
XCOM: Enemy Unknown
XIII
Youtubers Life OMG
Zelda: A Link to the Past
Zelda: Link’s Awakening
Zelda: Link’s Awakening (remake)
Zelda: Majora’s Mask
Zelda: Ocarina of Time
Zelda: Twilight Princess

Mutant Year Zero: Road to Eden

Recension
Testat på: Nintendo Switch
 

Eftersom att ha spelat Empire of Sin på PS4 och blivit besviken på grund av den dåliga kontrollen till konsol så fick jag återupplivat mersmak för genren. Därför tyckte jag att det var dags att ge Mutant: Year Zero en ny chans, samma spel som jag för ett och ett halvt år sedan belönade med betyget 1=ospelbart eftersom det bokstavligen var ospelbart, men det har hunnit patchas sedan dess!

Nu har jag kunnat spela igenom hela spelet med bra flyt och utan att det kraschat en enda gång, så det är minst sagt en kraftig förbättring sedan sist. Dessvärre är grafiken lika ful till Switch som tidigare, utan att överdriva ser det ut som ett medelmåttigt PS2-spel. Eftersom jag fortfarande spelar PS2 då och då så kan jag med säkerhet säga att det är precis så det ligger till. Lyckligtvis är jag inte så känslig för dålig grafik, man vänjer sig snabbt, men har man möjligheten att välja så avråder jag från Switch-versionen. För ovanligheten skull är detta ett spel som utspelar sig i de svenska skogarna, komplett med svenska vägskyltar och matbutiker, vilket är varför det grämer mig lite grann att jag inte fick uppleva detta med bättre grafik, men men…

Spelet bjuder på bra utmaning på svårighetsgraden Hard. I synnerhet i början då man verkligen med ljus och lykta får leta upp allt loot man kan få tag på. Allt eftersom, i takt med att man uppgraderar och låser upp nya valbara karaktärer, så flyter det på bättre dock, vilket gör det till en ganska lagom svårighetsgrad om man har erfarenheter i genren sedan tidigare.

Mutant-temat är kul och karaktärsdesignen fantasifull. Jag önskar bara att alla var djurmutanter, människomutanterna i sitt lag är inte lika roliga. Spelet är i övrigt välbalanserat, kontrollen sitter som en smäck, lagom djupt och kul att spela. Tycker det bjuds alldeles för lite på ursnygga, förrenderade filmsekvenser i spel numera, men här görs det just det i öppningssekvensen och det är synd att det stannar där, resten av storyn berättas med hjälp av tecknade stillbilder med voiceover

På annan plattform kan man höja betyget med ett snäpp, Switch är helt enkelt inte det bästa formatet att avnjuta detta på. Fortfarande bra dock!

Betyg 7/10


Ursprunglig recension från 14 augusti 2019:

Bra jobbat av den svenska idie-studion Bearded Ladies Consulting! Dock borde det inte ha släppts i det skick det släpptes i och välj som sagt hellre något annan version än Switch-versionen.

Jag älskar den här typen av spel, turordningsbaserade strategispel där man ska ta sig fram över ett slagfält och skjuta fiender från platser där sannolikheten för träff är hög samtidigt som man försöker hålla sig själv skyddad så gott det går. Jag har tidigare haft väldigt roligt med Xcom-spelen, Valkyria Chronicles samt Mario + Rabbids Kingdom Battle som alla är nästan exakt samma typ av spel.

Även det här börjar väldigt lovande. Det har också sin unika inriktning jämfört med ovan nämnda i och med att man rör sig över en semi-öppen värld i stället för banor och har möjlighet att välja när man ska ge sig in i strid.

Bara någon timme in i spelet uppenbarar sig dock problemen – spelet är ju för fan helt jävla ospelbart. I en strid jag är inne i nu så kraschar spelet i princip varje gång, vilket har varit extra frustrerande när jag tagit mig tid inför varje drag och varit på väg att vinna.

Jag har tidigare haft principen att om ett spel kostar lika mycket till Nintendo Switch och PS4 så ska jag välja Switch-versionen, såvida jag inte är väldigt sugen på att samla spelets troféer, men den principen får jag nog överväga att överge efter det här. Det är helt oaccaptabelt att släppa ett spel i det här skicket; utvecklaren, utgivaren eller Nintendo borde ha sagt stopp. Nu har spelet dessutom varit ute någon månad och borde ha hunnit bli patchat vid det här laget.

Dessutom ser grafiken förjävlig ut i bärbart läge. Riktigt suddigt och fult, i synnerhet kring kanter. Har sett samma tendenser i spel som Snake Pass, men det här tar priset. Allt sådant kan jag dock ha överseende med så länge spelet fungerar ordentligt.

Jag vet inte varför just turbaserade strategispel är så dåligt optimerade till konsol, de kan ju knappast vara mer krävande än realtidsaction? Jag minns att Xcom till PS3 hade en tendens att hacka sönder och hänga sig på sista banan.

Synd då Mutant verkar vara ett kanonspel i grund och botten, det är bara det att konverteringen är totalt värdelös. Om en patch kommer eller om jag införskaffar det till PS4 i stället kommer jag att ge det en ny chans, men fram tills dess får spelet samla damm i hyllan.

Betyg 1/10

Bra Spela även Mario + Rabbids Kingdom Battle

Immortals Fenyx Rising

Recension
Testat på: Playstation 4
 

Zelda: Breath of Wild pressas in i Ubisoft-modellen och ut kommer Immortals Fenyx Rising – ett alldeles utomordentligt äventyr.

Till stora delar blir det precis det man kan förvänta sig. En öppen värld där allt intressant är markerat med ikon på kartan: massivs med uppdrag, massvis med sidouppdrag, massvis med saker att samla, massvis med förmågor att uppgradera. Har du spelat Far Cry, Watch Dogs eller Assassin’s Creed vet du ungefär vad som väntar, den huvudsakliga (men inte enda!) skillnaden är att det här utspelar sig i en fantasymiljö.

Vad den främsta inspirationskällan är märks omedelbart när man börjar klättra vid närmsta bergvägg. Sättet man klättrar på och uthållighetsmätaren för direkt tankarna till BotW, vilket naturligtvis är bra. Zelda-likheten är varför jag köpte spelet utan att tveka. Det är snarare vad som hände minuten senare som gjorde mig orolig. Att man i förstapersonsvy blickar ut över världen och när man med blicken passerar ett intressant mål (kan vara upp till någon kilometer bort) så dyker en ikon upp. Vid ett knapptryck så markeras målet ut och inom loppet av sekunder har jag markerat ut tiotals mål att besöka.

Problemet med detta är att spelet där och då indirekt berättar att det inte finns någon poäng i att utforska världen; allt intressant är redan markerade, resten är bara döytor, vilket naturligtvis raderar ut all form av upptäckarglädje. Den här gamla videon förklarar det på ett väldigt träffsäkert sätt: https://www.youtube.com/watch?v=jdZlxR2FIK8

Zelda är utan konkurrens mina absoluta favoritserie. Två av dess absolut viktigaste komponenter är just upptäckarglädjen samt dess tempel. Fenyx Rising har inte samma upptäckarglädje, saknar fullskaliga tempel med olika teman och kan naturligtvis inte mäta sig med Breath of the Wild, men upplevelsen i Fenyx Rising har varit… helt fantastisk. Många gånger sträckspelade jag i timme efter timme utan avbrott.

Varför? Om det inte redan har framgått så är det här min absoluta favoritgenre. Äventyrsspel i färggrann naturmiljö, öppen värld, lagom mycket fantasy, fantasifulla fiender och pussel, pussel, pussel! Där har vi den tredje viktigaste ingrediensen i Zeldas framgångsrecept, lagom kluriga pussel. Här bjuds det på dem i massor och de är inte bara kluriga, de förhöjs mycket av den eminenta fysikmotorn. I en av de mest minnesvärda valven ska man dra i spakar med rätt tajming för att på så sätt med vindens kraft skjuta iväg klot som river ner väggar. I ett annat spelar man flipper med samma typer av klot och spakar. Så roligt, så glad jag blir av dessa valv och det bästa är att det finns massvis av dem. Glöm dock för bövelen inte bort att stänga av alla former av hjälpmedel/ledtrådar!

Till en början upplevde jag grafiken som medioker, åtminstone på nära håll, men när jag någon timme senare blickade ut över den bedårande vackra färggranna världen så blev jag alldeles frälst, trots att jag spelar på PS4. Jag kan bara drömma om hur världen ser ut i 4K på PS5 och grämer mig vid det här laget att jag inte förbokade en. Faktiskt finns det också, trots allt, mängder med upptäckarglädje. På väg mot ett mål så slutar det alltid med att jag gör en massa stopp på vägen. Jag kanske får syn på en häst, ren eller enhörning att tämja, en legendarisk vildssvinsboss att besegra, ett äppelträd att palla eller något spännande pussel jag missat att markera ut.

Striderna är roligare än Zeldas strider, men mindre varierade. Man slåss här i princip med samma typer av kombinationer, oavsett vilken typ av fiende man möter – inklusive bossar.  Jag gillar (faktiskt) att vapen slits i Breath of the Wild, men det är samtidigt skönt att slippa tänka på det här. Att ha oändligt med ammunition (med cooldowns) till pilbågen är också skönt, det gör en mer benägen att använda den. Åtminstone till en början, före man har hunnit uppgradera alla sina gudakrafter. Kontrollen överlag är mycket bra, mycket bättre än i Assassin’s Creed som samma utvecklarteam också har utvecklat. Det största problemet med AC-serien är att en miljard olika aktioner delar samma knapp, däribland avsaknaden av en renodlad hoppknapp, vilket gör det svårt att kontrollera sin karaktär och få den att göra som man vill. Det problemet finns inte alls här, bortsett från att det är svårt att vara precis i plattformssekvenserna.

Med nästan 80 timmars speltid hittills så börjar först nu intresset att svalna, vilket är ett gott betyg, men snart kommer det första expansionspaket och då blir det ett återbesök. Vet inte hur försäljningssiffrorna ser ut, men det mesta tyder på att de inte är någon vidare. Det beror mer på tveksam marknadsföringsstrategi än någonting annat, detta är ren kvalitet som inte någon Zelda-fantast eller någon annan bör missa.

Mästerverk Spela även The Legend of Zelda: Breath of the Wild

Alla 10 Jönssonligan-filmer rangordnade

Jag har de senaste veckorna roat mig åt att se om samtliga Jönssonligan-filmer, filmer som jag inte har sett sedan barnsben. Det har varit en rolig resa med många äventyr och många minnesvärda scener så jag rekommenderar er andra att göra detsamma!

Inlägget innehåller möjligen mindre, obetydliga spoilers. Filmens nummer i serien samt årtal är inom parentes.

1. Jönssonligan får guldfeber (3, 1984)
Jönssonligan som man minns dem! Bra tempo och filmtekniskt bättre än föregångarna. Karaktärerna har satt sig och intetsägande Rocky har fasats ut. Doris introduceras och är väldigt färgstark.

2. Jönssonligan – den perfekta stöten (9, 2015)
En lysande modern och en gnutta mörkare tolkning av Jönssonligan. Snygg film med perfekt casting. Lätt en av de bästa och definitivt den mest underskattade. Rolig är den också, några riktigt roliga skämt. Varför fortsatte de inte på det här spåret i stället för att reboota filmserien än en gång, fast på ett urdåligt sätt?

3. Jönssonligan och den svarta diamanten (6, 1992)
Jönssonligan har tagit sig in i 90-talet! Detta innebär högre produktionskvalitet, men ingen 80-talscharm. Det är inte det enda som saknas, Sickan också givetvis, men det kom jag ihåg sedan förra gången jag såg den. Mer chockerande är att originaltemamelodin också saknas! Vad i helskotta? Den nya låten är också bra och hade kunnat vara med, men knappast ersätta originalmelodin, vilken usel idé.

Annars är detta väldigt bra Jönssonligan-film! Bra effektiv diamantstöld och sedan en mer utdragen av samma diamant. Lite väl tramsigt/barnsligt framåt slutet, men en bra underhållande film. I Sickans frånvaro får Vanheden verkligen tillfälle att glänsa, detta är Vanhedens bästa film. Kul också att Harry får spränga lite och att den göteborska Biffen är tillbaka.

4. Jönssonligan dyker upp igen (4, 1986)
Kul att Jönssonligan går sin egen väg i denna film, det smärtar alltid när jag tänker på att något så ursvenskt som Jönssonligan egentligen är danskt. Allt har tidigare hämtats från Olsen-banden, men inte i denna film.

Det passar då bra att det börjar på något så ursvenskt som Ikea. Bra tempo i första halvan av filmen, men sedan mattas det av mot slutet.

Johannes Brost spelar någon märklig parodi (eller vad i helskotta det nu är) på James Bond-skurken Hajen och jag saknar den göteborska Biffen, motsvarigheten här är trist. Stort plus dock för de hysteriskt roliga scenerna kring en kinakrog!

5. Varning för Jönssonligan (1, 1981)
Rätt amatörmässig i klippning och så, men väldigt, väldigt charmig. Abrupt, men bra slut. Den korta slutscenen är egentligen en av mina favoriter i hela filmserien, det är kul när det går bra för ligan vi håller så kärt. Gösta Ekman håller världsklass, vila i fri.

6. Jönssonligan på Mallorca (5, 1989)
Skoj! Tråkigt nog sista gången Gösta Ekman är med.

7. Jönssonligan och Dynamit-Harry (2, 1982)
Har samma styrkor och svagheter som första filmen, men inte alls lika tillfredsställande slut. Mer fokuserad dock, inga konstiga utsvävningar.

8. Jönssonligan spelar högt (8, 2000)
De är rätt gamla, fattiga och tragiska vid det här laget. Rätt kul ändå, men hade önskat att de fått pensionera sig med de några miljarder som en fin avslutning på originalserien.

I synnerhet farsen under operaföreställningen och Johan Rabeus låtsas-italienska är kul. Skönt att höra att titelmelodin i tillbaka, även om den är överlägsen i sin originalform. Johan Ulvesson är okej, men kan knappast mäta sig med Gösta, i synnerhet inte i slapstick-komik.

9. Jönssonligans största kupp (7, 1995)
Småkul premiss där ligan fritar fel kille av misstag. Roliga skämt ibland och så, men i övrigt ibland småtråkig. Börjar bli lite uttjatat och gråa Polen är inte den roligaste reseplatsen. Sen att Doris är med och utför kriminella handlingar… kan inte minnas när de berättat för henne att de är tjuvar?

10. Se upp för Jönssonligan (10, 2020)
Hur tänkte de? Jag vet att Tomas Alfredson är en skicklig regissör, vilket gör mig extra besviken. Karaktärerna är ju bara så fel.

Ankan och David Sundin hade kunnat byta plats, det hade varit ett bra första steg. Ankan hade kunnat köra sin flummiga, sköna stil han har i Bäst i Test samt knäcka några bira och sprängt nånting så hade vi haft en fullgod Dynamit-Harry. Mesig som satan är han i stället i rollen som Vanheden, d.v.s. raka motsatsen till den riktiga Vanheden. David hade kunnat använda sina sociala färdigheter för att ta sig förbi några vakter och vi hade haft en bra Vanheden. Sedan ska ungarna bort, vad har de här att göra? Extremt bleka karaktärer överlag, jag kan inte fatta hur bleka de är. Slutet var blekt också. Minst sagt.

Vad är det här? Har de ens sett originalfilmerna? Inte för att de var några mästerverk, men nog finns de anledningar till att de är minnesvärda.

Dra åt skogen med det här skräpet. Gör om, gör rätt. Återuppliva rebooten från 2015, den tog till vara på varje karaktärs styrka och var dessutom en mycket bra film, även om den gick sin egen väg – på ett bra sätt. Ännu ett bevis på att kritiker har dålig smak, såg att någon dåre påstod att den här var bäst i filmserien.

Ska det vara på det här viset kan de lika gärna lägga ner. Hörde någonstans att detta från början var tänkt som en julkalender i SVT och det hade jag faktiskt kunnat köpa, men inte som en påkostad reboot av den klassiska filmserien.

De mest positiva jag har att säga är att jag gillar att de spelar trallvänlig dansk schlager från 60-talet för att ligamedlemmarna ska kunna hålla tiden under stötarna. Kul och fräsch idé och den där dängan har satt sig ordentligt på hjärnan… Tag med ud og fisk!

Army Men: Sarge’s Heroes 2

Recension
Testat på: Playstation 2
 

Då är det dags för del 2 i vad jag kallar för “Från samlingen”. Kanske borde man kalla det för “Ur samlingen”, jag vet inte, det är svårt med prepositioner.

Denna gång slumpade jag fram följande tre titlar från samlingen:
Wetrix+ (Dreamcast)
Battletoads (Game Boy)
Army Men: Sarge’s Heroes 2 (PS2)

Army Men är utan tvekan den sämsta av de tre… så varför jag valde jag den? Konstigt nog var det Army Men som jag var mest sugen på och jag har efter det här insett att även dåliga spel ibland kan vara småroliga att spela. 

Bakgrund
Sarge’s Heroes 2 släpptes år 2000 till Playstation och Nintendo 64, faktiskt samma år som föregångaren kom. Trots att Playstation 2-konsolen redan var tillgänglig i butikerna när tvåan släpptes så kom PS2-versionen av spelet först ett år senare. Den versionen är dock inte en rak konvertering, banorna är lika många och har samma tema, men de är utformade på lite olika sätt beroende på vilken version man spelar.

Omdöme
Det börjar verkligen inte bra, den första banan är en av de mest frustrerande i spelet. Ens gröna kompanjon avfyrar sin bazooka till höger och vänster och ger blanka fan i huruvida man råkar stå i vägen eller inte, han resonerar väl som så att man får skylla sig själv i så fall? Mindre roligt är det, men när man väl ha tagit sig förbi den banan börjar det flyta på lite bättre. Dock är det viktigt att man väljer att spara spelet efter banan, råkar man, som jag, i stället välja “fortsätt utan att spara” finns det ingen möjlighet att spara spelet förrän man har klarat nästa bana. Sådana detaljer har betydelse och är ganska talande för hur mycket energi som lagts ner.

Nog finns det fler frustrerande banor dock, vilket är varför det är skönt att de är ganska korta, 3-10 minuter kanske på ett lyckat försök. Dör man så får man börja om från början, så längden är ganska lagom. I den sista banan så ska hitta och rädda ett antal av sina väl gömda förbandskamrater samtidigt som fienderna konstant spawnar överallt och pepprar en, hela tiden. Apropå frustration…

Utan att ha gjort några efterforskningar innan jag satte igång med spelet blev det snabbt uppenbart att det var en portning av ett PS1-spel. Gameplayet är extremt primitivt, man springar omkring, sidsteppar en del och hoppas att det automatiska siktet (som ej har en fast knapp) ska markera en motståndare. Sedan är det bara att avfyra. Någon gång ibland kan det vara värt att använda det manuella siktet, som endast funkar stillastående, för att prickskjuta någon på avstånd eller för att sänka en helikopter.

De förrenderade filmsekvenserna är rätt snyggt gjorda, men mellsansekvenser var ju faktiskt det redan under PS1-eran (samma sekvenser har återanvänts och ser likadana ut här i PS2-versionen).

Lite småcoolt är det ändå ibland att springa runt och kriga på köksbordet eller inne i kylskåpet. Viss utmaning bjuds det också på och även om utmaningen består i att bråka med kontrollen, att luska ut varifrån man blir beskjuten eller att irra omkring utan att ha en aning om vart det är man ska ta vägen härnäst så är det fortfarande utmaning! Det här är lite vad jag menar med att även dåliga spel kan vara småroliga att spela och det är varför jag gillar “Från samlingen”, att jag tvingas spela spel jag aldrig annars skulle komma på tanken på att spela.

Andra omdömen
PS2-versionen har ett betygssnitt på 5,6 hos Gamerankings. Så här skrev Gamespot i mars 2001:

“Army Men: Sarge’s Heroes 2 är det bästa serien har att erbjuda, men det säger inte så mycket. Gameplayet är frustrerande, grafiken medelmåttig och det finns massvis med buggar som det inte har gjorts någonting åt. Om du har haft kul med Army Men-spel tidigare så ger Sarge’s Heroes 2 mer av samma, men de som inte varit särskilt imponerade av tidigare versioner i serien kommer heller inte att ändra åsikt i den senaste delen. 5,5/10.”

Dåligt Spela hellre Grand Theft Auto III

Topp 5 bästa PS4-spelen

Hej! Det är dags att summera den förra generationen. Visserligen lever PS4 vidare och jag kommer som sagt att hänga kvar här länge, men det är uppenbart att utvecklare numera lägger krutet på de nya konsolerna. Inte minst märks det i Watch Dogs: Legion vars PS4-version lider av allvarliga buggar som inte PS5-versionen har. Därför ser jag det som bra tajming att rangordna mina favoriter nu.

Eftersom jag inte har oändligt med tid så har jag inte hunnit spela alla PS4-spel som finns, vilket kanske är varför din favorit uteblir. Vissa andra hyllade titlar har jag spelat, t.ex. Red Dead Redemption 2, men jag tycker helt enkelt inte att de är särskilt roliga och därför platsar de inte.

Observera att det inte är hela generation jag rangordnar här, annars hade Zelda: Breath of the Wild varit överlägsen etta.

1. Minecraft
Tråkigt val kanske då Minecraft första gången släpptes långt före PS4 kom, men spelet är ett av mina absoluta favoritspel. Jag testade först det kreativa läget och tyckte allt var astråkigt, men när jag något år senare spelade överlevnadsläget tillsammans med kamrater blev det en helt annan grej. Det blir mycket roligare att bygga när man måste samla ihop resurser i stället för att ha oändligt med dem. Om jag bara fick spela ett enda spel för resten av livet hade det förmodligen blivit Minecraft.

2. Far Cry 5
Älskar spelvärlden, att man aldrig lämnar förstapersonsperspektivet, friheten att kunna göra allt i vilken ordning man vill och hagelbrakaren. Det är roligt helt enkelt, till skillnad från andra spel som tar sig själva på för stort allvar. De kristna fanatikerna är roliga fiender, deras ledare är särskilt minnesvärd och slutet var riktigt coolt.

3. Detroit: Become Human
Generellt sett spelar jag enbart tv-spel för gameplayet, det är väldigt sällan jag fastnar för något spels story. Det är bra att den finns där för att sätta tonen och så, men det har gått så långt att jag ibland hoppar över filmsekvenser. Varför älskar jag Detroit: Become Human då, ett spel där gameplayet bara är ett verktyg för att berätta en historia? Jao, eftersom spelet kretsar kring storyn så känns det aldrig som att man blir avbruten av en filmsekvens när man bara vill spela. Storyn är också väldigt spännande och intressant med svåra moraliska dilemman och för en gångs skull känns det som att de valen man gör på riktigt påverkar hur storyn utvecklar sig och slutet. 

4. Mirror’s Edge: Catalyst
Vet inte varför så många blev besvikna på detta, men å andra sidan blev ju många besvikna även på ettan – jag tokälskar båda två! Mirror’s Edge är lika kul som en linjär upplevelse (ettan) som det är som en mer öppen upplevelse här i uppföljaren. Roligast är det att jaga tiondelar i tidsutmaningarna, varje liten detalj i hur man springer och hoppar över hinder effektivast har betydelse.

5. Slay the Spire
Jag är väldigt förtjust i kortbaserade RPG:er och efter tips från en medlem på en spelsajt fick jag upp ögonen för Slay the Spire. Oerhört beroendeframkallande upplägg där varje omgång varar någon timme. Vill man spela igen får man börja om från början med nya förutsättningar. Jag har säkerligen plöjt ner hundratals timmar, ingen omgång är den andra lik.

Sämsta: Total Jigsaw
Att lägga ett vanligt pussel kan ju vara avkopplande och kul som omväxling, men utvecklarna har misslyckats med något så simpelt som detta. När jag varit igång en halvtimme med ett pussel med hundratals pusselbitar så försvann en av mina pusselbitar. Den gick inte längre att greppa och flytta. Irriterande förstås, men jag startade om och gav spelet en chans till, men givetvis hände exakt samma sak. Då fick jag givetvis nog, gav fingret till utvecklarna och stängde av. Lägg därtill att varje pusselbit ser exakt likada ut sett till hur de är skurna, bortsett från kantbitarna. Slött och uselt gjort av utvecklarna, skämmes tamejfan.

Terminator: Resistance

Recension
Testat på: Playstation 4
 

Terminator: Resistance är lite som en B-film, fast som ett spel då – ett B-spel. Vi alla vet mycket väl att en B-film ibland kan vara mer njutbar än en storfilm och det motsvarande gäller även spel. Terminator: Resistance är just det, mer njutbart än många storspel.

Känslan i vapnen är okej, men inte det bästa jag upplevt och AI:n är väl ingen höjdare, men det är lättare att acceptera i och med att fienderna är robotar och dessa mördarmaskiner behöver egentligen inte vara smarta – de är tillräckligt skräckinjagande ändå, så tåliga som de är. Riktigt spännande var det när man för första gången stötte på Terminators, utan att ha tillgång till plasmavapen. Man var tvungen att hålla sig gömd och långsamt ta sig fram mot målet. Har man minsta lilla uppskattning för Terminator-filmerna bör man även uppskatta atmosfären här.

Det är samtidigt skönt att smygsekvenserna inte är alltför många, men det är bra att variationen finns där och där räknar jag även in den perfekta balansen mellan linjäritet och free-roaming. Lättillgängligheten uppskattar jag också, uppgraderingssystemet är lagom avancerat och upplägget motiverar en till att klara sidouppdrag samt till att plundra hus på ammunition och andra resurser, allt är lite som en lättillgänglig blandning av Fallout och Deus Ex. Låsdyrkningssekvenserna är bland de bästa jag upplevt. En detalj, men det är ofta detaljerna som gör spelet minnesvärt, som får det att sticka ut.

Det är ett väldigt ambitiöst spel, egentligen överambitiöst med alla finesser de har försökt trycka in. Dialogträden och att valen man gör påverkar vad andra tycker om dig är ett typexempel på överambition, men jag rekommenderar att man lägger den lilla extra energi det kräver att bygga upp tillit, att få de andra att lita på dig, för det belönar sig med några trevliga överraskningar framåt slutet. 🙂

Hur som helst, vad man kan konstatera är att detta absolut inte är någon cash-grab, utvecklarna har lagt sin själ i detta projekt för att skapa en bra Terminator-upplevelse, vilket gör det tråkigt att se hur kritiker njuter av att såga och håna spelet. Döm av min förvåning när jag såg att många recensenter givit spelet så låga betyg som 3 respektive 4, vilket är varför jag klassar detta som det mest underskattade spelet förra generationen. Yes, PS4 är numera förra generationen och detta är första gången jag får kalla det för det, men jag hänger kvar där ett tag till.

Till skillnad från kritikerna ger många övriga spelare spelet den uppskattning det förtjänar, se till exempel användarrecensionerna på Steam – är detta en kult-hit? Med mer tid och resurser hade detta säkerligen kunnat bli enastående, men å andra sidan gillar jag det precis som det är, dess brister till trots. Jag köpte det bara för någon ynka hundring, det borde du också göra!

Bra Spela även Deus Ex: Human Revolution

Doshin the Giant

Recension
Testat på: Gamecube
 

Jag har en onödigt stort spelsamling. Inte enorm, men tillräckligt stor för att konstatera att jag aldrig kommer att spela merparten av dem. Delvis på grund av att många av dem är skräp (som jag har börjat sälja av för att hålla samlingen ren), men också för att de är för många för att hinna spela alla ordentligt under en livstid. 

Framför allt är det lätt hänt att de lite äldre spelen samlar damm så jag har länge funderat på hur jag ska kunna ge dem mer uppmärksamhet. Vad jag till slut har landat i är följande: någon gång ibland, när jag känner för det, ska jag slumpa fram tre spel till olika format ur samlingen och välja ut ett av dem. Detta spel ska jag sedan ge en ordentlig chans och sedan recensera. I detta urval ingår även moderna konsoler, inklusive mina digitala spel och däribland till och med tjänster som Playstation Plus samt Now.

I min första lottning hade jag ganska tur, jag slumpade fram tre bra alternativ:
1. Tales of Xillia (PS3)
2. Doshin the Giant (Gamecube)
3. SteamWorld Heist (Switch)

Mitt val föll efter ganska kort betänketid på Doshin the Giant. Det kändes udda och spännande och de andra två har jag redan provat.

Bakgrund
Doshin the Giant släpptes redan 1999 i Japan som ett release-spel till 64DD, en expansion till Nintendo 64 som sålde i blott 15 000 exemplar och aldrig släpptes utanför Japans gränser. Först i 2002 fick resten av världen ta del av Doshin då det remastrades och utgavs till Gamecube.

Spelet går ut på att röra sig runt i en öppen spelvärld betående av öar och hjälpa de olika stammarna: skydda dem från katastrofer, skapa grönområden för att underlätta byggnation samt se till att det paras fram nya byar. Lite oväntat är massmord också en viktig del av spelet, vilket jag ska återkomma till.

Jag själv inhandlade spelet för ett par år sedan på den årliga Retrospelsmässan i Göteborg. 200 kronor kostade det.

Omdöme
Det är ett väldigt långsamt och trögt spel detta som kräver mycket tålamod. Det är inte bara någonting negativt, det är faktiskt ganska avkopplande att slå på Gamecuben efter jobbet, sänka spelljudet och dra igång en podcast för att sedan spela igenom ett par “dagar” i spelet, vilket motsvarar 30 minuter vardera i verkligheten. Eftersom konceptet är ganska beroendeframkallande har det oftast blivit mer än så, flera gånger har jag spelat ända in på småtimmarna.

Det första man märker när man sätter igång är hur extremt trögrörlig Doshin är. Därför drog jag en lättnandens suck när jag insåg att han växer något när man har samlat ihop tillräckt med kärlek eller hat från byborna, vilket gör att han kan förflytta sig snabbare – framför allt över vatten. Strax därpå blev jag dock varse om att Doshin dör när skymningen visar sig och nästa dag föds en ny, liten jätte på nytt. Jag som hade hoppats på att storleksökningarna var permanenta..

Lyckligtvis har Doshin en ond, arg, röd djävul som alter ego. Förvandlar man sig till honom kan man hoppa riktigt långt och snabbt, i synnerhet när han har växt några gånger. Detta upptäckte jag dock först efter ett antal timmars speltid, vilket betyder att jag tidigare helt i onödan gått runt i slow-motion och i princip bara kunnat titta på när en naturkatastrof demolerar en av mina byar. Spelet börjar utan någon som helst förklaring om vad man ska göra eller ens vad spelet går ut på, vilket jag dock gillar väldigt mycket, det ger en möjlighet att upptäcka saker på egen hand.

De första speltimmarna förundrades jag över hur häftigt allt kändes, trots spelets simpelhet, men med hänsyn till spelets ålder, givetvis. Det är coolt att kunna sänka och höja marken som man vill: att kunna skapa berg, sjöar eller till och med hela öar när man höjer upp mark ovanför havsnivån. Det är också coolt att se hur byar växer fram efter att man har assisterat byborna med deras önskemål, vilka förvisso aldrig är någonting annat än att de vill ha en palm på ett visst ställe eller att man ska höja eller sänka marken. Till sist är det också coolt att man kan skapa nya byar genom att flytta en man och en kvinna till en landyta en bit bort från andra byar.

Vad spelet går ut på och andra finesser introduceras genom dagliga memos, vilket är ett trevligt sätt att stegvis lära sig spelet. Problemet är bara att det blir en lite väl långsam inlärningsprocess efter ett tag när man har blivit varm i kläderna. Det kan bli lite frustrerande ibland, som när en tornado dyker upp och berättarrösten berättar att man kan lösa upp tornadon med hjälp av en “chockvåg”. Vad fasiken är chockvågen och hur utför man den? Vid den tidpunkten insåg jag att spelet faktiskt har en fysisk manual. Det är något jag alltid glömmer bort, att för spel från den här eran så hade manualen en funktion. Med hjälp av manualen kunde jag sedan reda ut alla frågetecken.

Så långt allt gott. Jag hade riktigt trevligt med Doshin the Giant. Det var originellt, avkopplande, beroendeframkallande och jättens design är ju briljant i all sin enkelhet. Men det är först nu som spelets verkliga brister visar sig. Spelet går ut på att få sina byars invånare att bygga monument, vilket de gör när byn växt sig tillräckligt stor. Det brukar vara en ganska smidig process. Men när jag var uppe i tio, tolv byar så märkte jag att byar började försvinna. Invånarna fanns kvar, men inte byggnaderna.

När en ny dag påbörjades så såg inte alls byarna ut som jag lämnade dem och det kunde räcka med att jag lämnade dem med blicken för en sekund för att alla hus spårlöst skulle försvinna. Därför såg jag till att stå och bevaka mina nya byar fram tills att monumentet var klart, en ganska tråkig process. När jag sedan upptäckte att det räckte med att öppna pausmenyn och stänga den igen för att alla hus skulle rensas bort fick jag nog. Jag stängde av, tänkte sätta ett underkänt betyg och aldrig återvända.

Men något drog mig tillbaka till spelet, för att ge den en ny chans. Jag fick väl abstinensbesvär från det beroende jag hade helt enkelt. Så jag återvände. 16 unika monument krävs för att klara spelet och jag förstod nu att de olika monumenten ej behöver finnas samtidigt. Det räcker alltså att ha haft varje monument någon gång, man kan riva ner dem och låta dem bygga någonting annat.

För att få bukt med problemen följde en ganska makaber process, en ren förintelse. Jag förvandlade mig själv till djävluen och gick sedan från by till by för att utplåna dem. Samtliga, utom en. Jag rev ner varenda byggnad och trampade sedan ihjäl varenda bybo. Det var viktigt att jaga rätt på varenda en när de flydde för att byn helt skulle utplånas och försvinna från kartan. Eftersom bybornas hat göder jätten så blev han helt enorm, vilket underlättade processen för kommande byar. Allt detta kändes ganska skönt för mig, det var renande, jag fick utlopp för alla mina aggressioner. Från att ha varit extremt frustrerad med spelet blev jag nu sugen på mer.

Makabert är också vad man kan beskriva det jag sedan pysslade med. Det finns fyra olika folkstammar i spelet och för att bygga alla monument krävs det att man har haft alla 15 olika möjliga kombinationer av stammarna i byar (enbart rödklädda, gulklädda plus blåklädda etc.) vid tillfället då ett monument byggs. Efter att de var färdiga med ett monument så rev jag ned det, letade upp bybor med någon färg som jag behövde från någon annanstans i världen och placerade dem i den första byn. Sedan utövade jag vad som inte kan beskrivas på något annat sätt än etnisk rensning. Folkmord rentav. Jag lyfte bort bybor av oönskad färg till en avskild plats där jag sedan bankade ihjäl dem med ett ondsint leende på läpparna (både jag och Doshin). Brutalt, men nödvändigt. I vilket annat sammanhang som helst hade detta förmodligen uppfattats som obehagligt och motbjudande, men som kontrast till spelets lättsamma upplägg och barnvänliga ton blir det ju mest komiskt. Vi får inte glömma bort att spelet har en åldersgräns på bara tre år.

Totalt spenderade jag 43 speldagar med spelet, vilket motsvarar 21 och en halv timme. Jag var bra mycket mer effektiv i början, det var problemen jag stötte på som drog ut på det hela. Jag är väldigt generös när jag sätter betyg nu, för spelet dras med oacceptala problem, men jag hade ändå kul för det mesta och det är ändå det viktigaste. I slutändan blev det en ganska speciell upplevelse med alla goda respektive skoningslöst onda gärningar.

Andra omdömen
Doshin the Giant hade ett betygssnitt på 6,91 på Gamerankings. Så här skrev IGN när det begav sig:

“Det spelar ingen större roll vilka byggnader dina stammar bygger i sina byar. Det finns ingen evolution, ingen kulturella framsteg och bortsett från de olika monumenten som stammarna bygger så har det ingen större inverkan på spelandet vad byborna tycker om dig, oavsett om de hatar eller älskar dig. Om du kan ha överseende med den här simpelheten kommer du att tycka att Doshin the Giant är ett roligt (om än udda) spel. 6,8/10.

Ganska bra

Coronahysterin: Den största överreaktionen i mänsklighetens historia

Jag är väl medveten om att detta är ett känsligt ämne att ge sig in på av uppenbara anledningar (människor dör), men jag kommer att göra det ändå. Detta synsätt hörs inte tillräckligt i debatten (censureras också i viss mån) och jag kan försäkra er om att jag hade tyckt precis samma sak även om jag vore 50 år äldre.

Det här har varit ett jävla skitår. Så långt är alla överens. Det hade dock inte behövt vara på det här sättet, restriktionerna är inte i paritet med hotet. Inte på långa vägar. 

Per den 9 november ser corona-smittans dödssiffror i Sverige ut så här, uppdelat på åldersgrupper:

Under 50
50-59
60-69
70-74
75-79
80-84
85-89
90+
66
170
423
507
763
1 179
1 411
1 617

Källa: Socialstyrelsen

Exakt medelålder går inte att ta fram utifrån det här, men det går att konstatera att den ligger någonstans mellan 80 och 86 år, troligtvis ungefär 83 år. Jämför det med den totala medellivslängden i Sverige som är 82 år. Corona-dödsfallen ligger alltså i linje med medellivslängden i stort, vilket gör hela corona-hysterin väldigt främmande för mig. Faktiskt så pass obegriplig att jag för en gångs skull har letat efter alternativa teorier – konspirationsteorier – men de gjorde mig inte så mycket klokare. 9/11, New World Order, Illuminati och Gud vet vad sammankopplas i en enorm smältdegel.

Självklart är det media som eldar på hysterin. Hade man veckovis rapporterat om nya dödsfall i “dödssjukdomen influensa” med staplar och grafer hade man också med största sannolikhet kunnat sätta skräck i en befolkning. Samma effekt hade det fått om de dagligen hade rapporterat om “massdöden på ålderdomshemmen”. Människor dör som flugor på ålderdomshem hela tiden, var femte gör det den första månaden de har flyttat in (räknat före pandemin).

Jag själv tappade tidigt respekten för rekommendationerna när jag insåg att äldre var de som brydde sig minst om smittan. Det blev som att de yngre, som smittan generellt sett är helt ofarlig för, stannade hemma så att pensionärerna kunde röra sig fritt utan att oroa sig.

Det är fullständigt vansinne att sätta fullt friska, unga människor i karantän. Många är i en kritisk period av sitt liv där de ska ta sig ut i vuxenlivet, behöver utvecklas och samla på sig erfarenheter som de har nytta av i arbetslivet och sociala relationer. De äldre har redan haft den chansen. Därmed inte sagt att deras liv är oviktiga och jag tycker för den delen att de ska ha all rätt i världen att röra sig fritt så länge de är medvetna om vilka risker det innebär.

Arbetslöshet, spruckna distansförhållanden, ensamhet och krossade drömmar är något som miljoner människor har drabbats av på grund av restriktionerna, vilket i sin tur i många fall leder till fattigdom och/eller depression. Svält lär det bli i tredje världen. En ung människa som tappar allt hopp och väljer att avsluta sitt liv är en större tragedi än om dement 95-åring dör, denne har inte lång tid kvar i vilket fall och är mentalt redan borta. Jag tillåter mig själv att vara så krass, även om det tar emot, för oavsett vilken väg man än väljer så är det människoliv som offras. Självklart ska vi också göra vårt bästa för att skydda de som är sköra, men för de svaga som fortfarande är krya i huvudet så vilar det ansvaret främst på dem själva.

I jämförelse med andra länder så har Sverige skött “pandemin” väldigt bra, men om jag fick bestämma så hade jag avskaffat i stort sett alla restriktioner. De flesta är nog lättade över det faktum att det inte är jag som bestämmer, men de som är oroliga hade ju faktiskt fortfarande haft möjligheten att isolera sig själva. Fokus borde ha legat på att skydda riskgrupper och rusta upp sjukvården, inte att begränsa alla människors liv. På några månader hinner man åtminstone att tillverka skyddsutrustning och skola in fler sjukvårdsanställda (syftar givetvis på den lågkvalificerade delen av arbetskraften här). Man hade också kunnat vara väldigt generösa med exempelvis fria hemleverans av varor till 80-plussare.

Att ta ansvar talas det mycket om i debatten och de som slarvar med att följa råden anklagas för egoism. Främst är det boomers (födda 1946-1964) som gillar att gå till attack mot ungdomar som lever sina liv. Men var ligger ansvarstagandet i att köra ekonomin i botten och skuldsätta de yngre generationerna? I mina öron låter det till och med lite egoistiskt, i synnerhet när den som räds pandemin som sagt har alla möjligheter att isolera sig själv.

Egoistiskt blir det också när de som lever som de lär som vanligt är väldigt få. Att man upplever det som okej att man själv slarvar med restriktionerna ibland, men nåde andra som gör samma sak! Nog var det få som ville ställa in sin redan betalda skidresa under sportlovet och jag vågar satsa en smärre förmögenhet på att många av dessa nu betonar vikten om att ta ansvar och kanske till och med riktar en känga åt “dagens bortskämda ungdomar”. Det är ganska osmakligt att läsa kommentarsfält där ungdomar hånas när de ser sina drömmar gå i kras, samma ungdomar som påtvingas restriktioner för en smitta som är helt ofarlig för dem själva och till råga på allt är de som i slutändan kommer att få betala för hela kalaset.

Bäst symboliserade en känd politiker hyckleriet. Han kallade folk för idioter till höger och vänster för att de över huvud taget vistade sig utomhus i stället för att låsa in sig själva i källaren. Samma politiker ertappades bara någon vecka senare med att glassa på en uteservering. Pinsamt var det, i synnerhet med tanke på hur han tacklade kritiken han sedan fick. Det var dock ett tag sedan så det är egentligen glömt och förlåtet, men jag kände mig manad att lyfta det eftersom det är svårt att hitta ett tydligare exempel på hyckleri.

Samma människor förespråkar ofta lockdowns, vilket är fair enough, åtminstone med hänsyn till hyckleriet. Att leva som man lär är svårt, jag vet. När råden inte längre är råd utan krav så blir de lättare att följa. Jag har dock svårt att förstå hur man frivilligt vill få alla sin friheter inskränkta och de som har levt med dem tycker generellt sätt inte att det är särskilt kul. 

De många tiotals människorna som har demonstrerat mot restriktioner i Berlin och i många andra delar av världen har min fulla förståelse och fullständiga stöd. Inte minst med tanke på den spiral landet fastnar i, när man väl börjar lätta på inlåsningarna så skjuter smittotalen återigen i höjden och de tvingas återigen panikstänga. Fullständigt hjärndött. Att vi via EU ska tvingas vara med och betala för deras inlåsningar känns också sådär, inte minst med tanke på att vår egen ekonomi går på knäna.

De som förespråkar lockdowns är nog i många fall redan färdiga, vilket tar oss tillbaka till diskussionerna om egoism. De har redan hunnit stadga sig, har ett bekvämt kontorsjobb på ett storföretag som låter en jobba hemma samt en tryggad pension. Att andra förlorar sin försörjning skiter de fullständigt i. Många ensamvargar njuter nog också av att se inställda evenemang, fester och ett nedstängt samhälle i allmänhet och en lockdown gör inte så stor skillnad för dem, de kan leva ungefär som vanligt. Jag själv är introvert, men får inte ut någon glädje av att andra hindras från att umgås.

Maskkrav ska vi givetvis inte heller ha. Jag har befunnit mig utomlands i somras och vilken deprimerande syn det var att inte kunna se någon människas ansikte, livskvaliteten sjönk ner i botten – som om inte pandemin redan var deprimerande nog. För att inte tala om hur obekväma munskydd är att bära, vilket leder till slarv och masken förlorar sin funktion. I regel är det ju också så att de länder i Europa som har haft krav på munskydd också är de länder som senare stängt ner helt och hållet. Munskydden har helt uppenbart inte gjort någon större skillnad och är absolut inte värt mödan.

Vad jag till sist behöver tillägga är att jag själv har drabbats hårt av restriktionerna. Corona-utbrottet och dess efterföljande restriktioner kom verkligen med den absolut sämsta tänkbara tajmingen i hela mitt liv, vilket förklarar varför jag hyser en så pass stark bitterhet mot dem. Jag har även drabbats av corona-smittan i sig, men dess symptom var ett skämt i jämförelse mot vilka konsekvenser restriktionerna har givit mig. Givetvis grundar jag inte allt det här bara på det, jag har stor empati för alla andra som har drabbats på ett eller annat sätt av pandemin. Må skiten ta slut snart.

Mega Man 11

Recension
Testat på: Playstation 4
 

Jag älskar verkligen Mega Man-konceptet, att själv kunna välja i vilken ordning man spela banorna. Varje bana är lång, har ett unikt tema och när man klarar bossen får man ta över hans vapen, vilket kan komma till stor användning på andra banor man har haft svårigheter med.

Med det sagt tror jag faktiskt att det här är det första Mega Man-spelet jag har klarat. När jag väl har spelat igenom alla vanliga banor och ska börja med sluttampen så brukar jag tappa intresset lite, nog delvis för att det varit lite för svårt och jobbigt att spela om hela banorna vid game over.

Vapnen i 11:an är alla riktigt lyckade, både riktigt roliga att använda och väldigt användbara när man väl har lärt sig var de är som mest effektiva. Mega Man-serien bygger mycket på trial and error, så även denna del om än inte riktigt lika mycket, men det är ingenting dåligt. Spelet är som roligast när man har lärt sig banorna och i synnerhet bossarnas rörelsemönster.

Första gången man möter en ny boss slaktar den en med enkelhet på ungefär nio sekunder. Därför rekommenderar jag att börja på svårighetsgraden casual, ett steg under normal, så att man får tid att lära sig hantera bossarna i och med att man har fler liv och då slipper spela om hela banan lika ofta. Jag har vid det här laget spelat igenom spelet två gånger och faktum är att jag hade som roligast på just den svårighetsgraden, men utan att använda föremål (en trofé jag jagade). Faktiskt var det svårare än att spela på normal-svårihetsgraden med föremål som om man missbrukar dem tar bort utmaningen (t.ex. konstant återställa hälsan med energitillskott under boss-fajter). Men jag är glad att de finns där, föremålen, de gör det möjligt att i viss mån skräddarsy sin egen svårihetsgrad.

Mega Man 11 är en väldigt fräsch tolkning av serien, med moderniseringar och snygg grafik, samtidigt som grundstenarna som gör serien så bra är intakta. Spelet påminner mig om varför jag älskar tv-spel – ren spelglädje!

Mycket bra Spela även Super Mario Maker 2