Army Men: Sarge’s Heroes 2

Recension
Testat på: Playstation 2
 

Då är det dags för del 2 i vad jag kallar för ”Från samlingen”. Kanske borde man kalla det för ”Ur samlingen”, jag vet inte, det är svårt med prepositioner.

Denna gång slumpade jag fram följande tre titlar från samlingen:
Wetrix+ (Dreamcast)
Battletoads (Game Boy)
Army Men: Sarge’s Heroes 2 (PS2)

Army Men är utan tvekan den sämsta av de tre… så varför jag valde jag den? Konstigt nog var det Army Men som jag var mest sugen på och jag har efter det här insett att även dåliga spel ibland kan vara småroliga att spela. 

Bakgrund
Sarge’s Heroes 2 släpptes år 2000 till Playstation och Nintendo 64, faktiskt samma år som föregångaren kom. Trots att Playstation 2-konsolen redan var tillgänglig i butikerna när tvåan släpptes så kom PS2-versionen av spelet först ett år senare. Den versionen är dock inte en rak konvertering, banorna är lika många och har samma tema, men de är utformade på lite olika sätt beroende på vilken version man spelar.

Omdöme
Det börjar verkligen inte bra, den första banan är en av de mest frustrerande i spelet. Ens gröna kompanjon avfyrar sin bazooka till höger och vänster och ger blanka fan i huruvida man råkar stå i vägen eller inte, han resonerar väl som så att man får skylla sig själv i så fall? Mindre roligt är det, men när man väl ha tagit sig förbi den banan börjar det flyta på lite bättre. Dock är det viktigt att man väljer att spara spelet efter banan, råkar man, som jag, i stället välja ”fortsätt utan att spara” finns det ingen möjlighet att spara spelet förrän man har klarat nästa bana. Sådana detaljer har betydelse och är ganska talande för hur mycket energi som lagts ner.

Nog finns det fler frustrerande banor dock, vilket är varför det är skönt att de är ganska korta, 3-10 minuter kanske på ett lyckat försök. Dör man så får man börja om från början, så längden är ganska lagom. I den sista banan så ska hitta och rädda ett antal av sina väl gömda förbandskamrater samtidigt som fienderna konstant spawnar överallt och pepprar en, hela tiden. Apropå frustration…

Utan att ha gjort några efterforskningar innan jag satte igång med spelet blev det snabbt uppenbart att det var en portning av ett PS1-spel. Gameplayet är extremt primitivt, man springar omkring, sidsteppar en del och hoppas att det automatiska siktet (som ej har en fast knapp) ska markera en motståndare. Sedan är det bara att avfyra. Någon gång ibland kan det vara värt att använda det manuella siktet, som endast funkar stillastående, för att prickskjuta någon på avstånd eller för att sänka en helikopter.

De förrenderade filmsekvenserna är rätt snyggt gjorda, men mellsansekvenser var ju faktiskt det redan under PS1-eran (samma sekvenser har återanvänts och ser likadana ut här i PS2-versionen).

Lite småcoolt är det ändå ibland att springa runt och kriga på köksbordet eller inne i kylskåpet. Viss utmaning bjuds det också på och även om utmaningen består i att bråka med kontrollen, att luska ut varifrån man blir beskjuten eller att irra omkring utan att ha en aning om vart det är man ska ta vägen härnäst så är det fortfarande utmaning! Det här är lite vad jag menar med att även dåliga spel kan vara småroliga att spela och det är varför jag gillar ”Från samlingen”, att jag tvingas spela spel jag aldrig annars skulle komma på tanken på att spela.

Andra omdömen
PS2-versionen har ett betygssnitt på 5,6 hos Gamerankings. Så här skrev Gamespot i mars 2001:

”Army Men: Sarge’s Heroes 2 är det bästa serien har att erbjuda, men det säger inte så mycket. Gameplayet är frustrerande, grafiken medelmåttig och det finns massvis med buggar som det inte har gjorts någonting åt. Om du har haft kul med Army Men-spel tidigare så ger Sarge’s Heroes 2 mer av samma, men de som inte varit särskilt imponerade av tidigare versioner i serien kommer heller inte att ändra åsikt i den senaste delen. 5,5/10.”

Dåligt Spela hellre Grand Theft Auto III

Psychonauts

Recension

2006 släpptes Psychonauts i Europa och nu, tretton år senare, har jag återupplevt spelet i dess PS2-emulerade PS4-version.

Playstation 2-eran var en väldigt fin era för 3D-plattformsspel med spel som Jak & Daxter, Ratchet & Clank, Sly och Psychonauts (kom även till andra format). Samtliga med sin egen identitet, vilket gör att jag rekommenderar dem alla än i dag. Jag var på väg att säga guldera, men Super Mario 64 kom ju faktiskt tidigare, men PS2-plattformsspelen har åtminstone åldrats bättre än säg Donkey Kong 64.

Kreativiten och fantasirikedomen sprudlar i Psychonauts med flera riktigt minnesvärda banor, i synnerhet den skruvade 50-talsidyllen i Milkman Conspiracy och brädspelet Waterloo World. Det ska tilläggas att banorna generellt sett utspelar sig inne i personers sinnen och i de nämnda fallen hos två mentalpatienter. Mellansekvenserna avbryter en kanske lite för ofta, men dialogen är så pass rolig att jag småskrattar för mig själv varje genomspelning. De är så proffsigt gjorda, kanske inte grafiskt, men i manus, röstskådespeleri, ansiktsuttryck och tajming att det i princip är i klass med en Disney-film, om än en något mer vuxen sådan. I humorn märks att det helt klart att det är ett Tim Schafer-spel (Day of the Tentacle, Grim Fandango med mera).

Spelet är nära en 9:a, men hade behövt polerats något för att nå dit och det gäller både själva grundspelet och konverteringen. Kontrollen tycker jag överlag är bra, mycket tack vare förmågan att kunna springa på och hoppa högre med en mental boll man frammanar. Snabb förflyttning i plattformsspel innehållande föremålssamlande är alltid otroligt välkommet. Plattformshoppandet är emellertid lite för oprecist.

Det borde också vara lättare kunna byta mellan förmågor. Eftersom två förmågor är väldigt viktiga vill man ha dem aktiva hela tiden, vilket innebär att man bara har en plats ledig för övriga förmågor och det leder i sin tur att man konstant måste öppna menyn för att byta mellan pyromani, sköld, osynlighet och annat eller helt enkelt strunta i det när man inte orkar. Bättre vore om det om de vitala förmågorna var låsta till knapparna R1 och R2, medan L2-förmågan kunde skiftas med styrkorset som inte nyttjas alls om jag minns rätt.

Vidare snålas det något enormt med pilspetsarna (spelets valuta) och de är svåra att plocka eftersom de rör sig bort ifrån spelaren. Tanken är att man ska köpa en magnet som suger in bland annat pilspetsar, men problemet är att den är så högt prissatt att jag prioriterade nätdammsugaren, som krävs för avancemang. Inte ens när jag var uppe i 100% avklarat hade jag fått ihop tillräckligt med pengar för köpa magneten, trots att jag vid två tillfällen spenderat en del tid med att grinda ihop dem.

Det finns även ett par tekniska brister. Den instabila skärmuppdateringen som har följt med från PS2-versionen kan jag leva med, men att ljudet buggade ur fullständigt när jag hade klarat spelet och tittade på slutsekvenserna är helt oacceptabelt. Jag hoppas att det inte drabbar alla.

Överlag är dock spelupplevelsen så pass stark att spelet har lämnat större avtryck på mig än i stort sett alla andra plattformsspel.

Mycket bra Spela även Alice: Madness Returns