Kategori: Tv-spelrecensioner

Grymt bra spel med skitroliga spelmekaniker, i synnerhet möjligheten att kunna ta kontrollen av varelsers och objekts själar. Dessvärre är dessa mekaniker något som inte tas till vara på tillräckligt mycket, det hade behövts fler story-uppdrag och fler platser med de roliga minispelen. Att stapla stenar på varandra var skoj samt att rejsa med delfiner, fåglar, renare och Tchia själv.

Har några riktigt udda inslag, som en halshuggning av en höna, som dessutom blir en återkommande running gag. Inte mig emot, jag gillar udda inslag som inte passar in i verkets övriga ton.

Mycket bra Spela även Ludde

 Några roliga banor, men de flesta är det inte, men de är åtminstone korta allihop.

Massvis med osynliga väggar, vilket gör det svårt att veta var man ska. Inkonsekventa färger i Freddys ändor gör det onödigt krångligt att hålla reda på vilken som är kopplad till vilken knapp. I början är höger gul och vänster grön, men framåt slutet är färgerna bytta mot röd och vit. Idioti, man borde ha kunnat ställa in färgerna själv. Från barndomen förknippar jag höger med grönt och vänster med rött och för ett 1-2 timmar långt spel har jag inte lust att omprogrammera mig.

Kul humor och billigt pris.

Ganska dåligt

Extremt avkopplande, men blir snabbt väldigt, väldigt repititivt. Fyllt med fetch-quests och resurssamlande, men inga strider alls, vilket passar mig.

Bra Spela även My Time in Portia

Först blev jag besviken. Jag hade väntat mig ett spel som var som ettan, d.v.s. Pokémon-inspirerat, att man fångar monster som man tränar och använder i strid. Istället bestod striderna här i oinspirerat knapphamrande på fyrkant. Jag slutade spela efter en timme och återvände sedan inte förrän nu, flera år sedan. Jag var ytterst nära att ge upp efter en timme även denna gång, men jag är glad att jag inte gjorde det.

Inledningen är seg och tråkig, ja, men spelet tar verkligen fart efter att man börjar bygga sitt kungadöme. Det funkar lite som ett klick-/idle-spel. Man värvar folk genom att utföra ärenden för dem och kan sedan tilldela dem till olika byggnader. Väl där genererar de resurser och pengar som kan användas till att bygga fler byggnader och att förbättra sina förutsättningar i strider. Fler rollspel borde inkludera denna modell för den är ju så otroligt beroendeframkallande.

Även striderna blir roligare vid ungefär samma tidpunkt som man får till kungadömet och fickmonstren träder in då. De är till stor hjälp i strid, men har inte lika central roll som tidigare. Striderna är också faktiskt ganska utmanande på de högre svårighetsgraderna, men det går oftast att ta sig igenom med gammal hederlig, härlig level-grind. 

Efter 60 timmar är jag nu färdig med huvuduppdragen, men det går nog att bli färdig på ungefär hälften. En stor del av tiden har gått åt till att bygga kungadömet och att sidequesta. Enorm charm och urläcker design bjuds vi på även denna gång, om än inte lika mycket charm som i del 1. Gameplaymässigt så är det nog så att tvåan överträffar ettan.

Vad som är lite frustrerande är hur låst man är när man förflyttar sig i världen. Trots att en hoppknapp finns (bra!) så förhindrar osynliga väggar och decimeterhöga hinder en ifrån att ta sig dit man vill. Inte ens båten kan landa där jag vill, den kräver sandstrand för att man ska tillåtas att stiga i land. Allt detta förändras när man får tillgång till flygplanet. VIlket fantastiskt tillskott som tar bort alla begränsningar, verkligen något att se fram emot.

Jag är inte färdig än, jag har fler sidouppdrag att sysselsätta mig med! De blir inte mindre beroendeframkallande att utföra bara för att de är i det simplaste laget.

Fantastiskt Spela även Persona 4

Jag köper knappt spel för tillfället, men en rea med namnet “Retro & Remasters” på Playstation Store fångade mitt intresse. Här fanns det mängder med obskyra titlar, ett utbud som jag inte visste fanns på Playstation Store. Kul att se, men vad som fick mig att omedelbart sluta skrolla var Elasto Mania. 

Elasto Mania var ett trial-spel från år 2000. Med andra ord ska man ta sig fram över hinder med hjälp av en motorcykel. Lite som dåtidens Trials Rising, fast med långsammare och lustigare fysik. Och fysiken var bra, det gällde att hitta rätt balans av fart och lutning på cykeln.

Jag kommer hädanefter att kalla det för ett gratisspel, även om jag inte kan svära på att det faktiskt var det. Det enda jag vet är att varenda jävel jag kände hade elma.exe på sin dator, men inte en jävel hade betalat för det. Just priset fick mig här att studsa till lite grann, cirka 75 kronor på Playstation Store inklusive alla rabatter för ett gammalt gratisspel till PC är lite magstarkt. Men samtidigt känns det rimligt att utvecklare får ta del av min pengar retroaktivt för alla de timmar jag lagt på spelet i mitt barndom. Så ja, jag köpte det utan att blinka.

Hur håller det i dag då? Bra givetvis då dess enkla koncept och välgjorda fysik är tidslöst. Men jag har roligare med Ni No Kuni 2 (rekommenderas!) som jag också spelar just nu. Vad som möjligen är otidsenligt med Elma är att vissa banor är ganska enkla fram till slutet där det dyker upp ett svårt hinder som kräver lite flyt och misslyckas man så får man köra om hela skiten. Lite segt.

Men det är ändå en speciell känsla att uppleva ett gammalt PC-gratisspel i högupplöst format på sin 60-tums-tv med en PS5-kontroll i handen. Mer sånt! Får jag syn på Jazz Jackrabbit, Rats! eller för den delen Felix i Tomatlandet (utgivet av Felix Ketchup på diskett) på PS Store så kommer jag att hämta hem även dem, utan tvekan.

Ganska bra Spela även Trials Rising