Det tog Joakim Sandberg nästan tio år (!!!) att utveckla Iconoclasts, vilket tyder på att han är en helt sanslös perfektionist och hade lite väl stora ambitioner. Normalt ska det inte ta så lång tid att utveckla ett spel som det här, även om man är enda person, men jag får utgå ifrån att varenda sekund var väl investerad. Att ha skapat ett spel av den här klassen på egen hand kan få skryta med, det är väl värt att göra till sitt livsprojekt.
Det är ett spel helt i min smak, det är minst lika mycket fokus på äventyr som det är på plattformande – tonvis med roliga pussel och lagom utmanande bossfajter finns längs med vägen. Det hör definitivt hemma i Metroidvania-genren, men jag uppskattar verkligen att det är mer uppdelat efter varierade (och oerhört vackra) banor så att man slipper backtracka över en enorm värld. Kör man tillfälligt fast vet man att lösningen finns alldeles i närheten.
De tio åren till trots har han dock ej lyckats uppnå perfektion. En lite större del av tiden hade behövts viga åt att låta andra personer testa spelet då andra ser saker med andra ögon än en själv. Han hade kunnat titta på när jag testspelade spelet för då hade han insett att vissa moment hade behövt vara en gnutta tydligare. Som ett exempel så skriker en boss att man ska hålla sina projektiler borta från hans helikopter, vilket jag tolkade som att jag var på rätt spår i det sättet jag attackerade honom på och fortsatte på samma spår. I själva verket skrek han det till sin kollega som stökar omkring i samma bossfajt. Bossens ord var tänkt som en ledtråd, men fick tvärtom vilseledande effekt. Detta är en petitess förstås, men fler liknande exempel finns.
Iconoclasts är ändock tveklöst en av de absolut bästa Metroidvanian jag har spelat, om inte den bästa. Ett Zelda-doftande Metroidvania är en fantastisk kombination.
Fantastiskt Spela även The Mummy Demastered