Jag blir lite lätt provocerad när vissa påstår att Ocarina of Time har åldrats dåligt. Påstår man något sådan måste man samtidigt mena att 100% av alla N64-spel har åldrats dåligt, vilket jag inte heller håller med om.
Den tidiga 3D-eran
Jag tycker precis tvärtom, åtminstone vad det gäller Zelda. Det har åldrats alldeles ypperligt och jag uppskattar det (nästan) lika mycket i dag som jag gjorde då. Vissa beståndsdelar kan jag till och med uppskatta ännu mer i dag än då. I den tidiga 3D-eran så fanns inte samma konventioner som det gör nu, hur man designar ett tv-spel var inte lika uppenbart eftersom processen inte var lika strömlinjeformad och förebilder som satt standarden var färre. Detta var något som gav större utlopp kreativitet och det tycker jag märks.
Det betyder inte alla idéer var kanon, men det är oftast uppfriskande att gå tillbaka till gamla spel för att uppleva något som känns annorlunda och, ja faktiskt, fräscht. Jag spelar alltså igenom äventyret på nytt i detta nu, har spelat lite varje dag i en veckas tid och har nyss avslutat en femtimmarssession. Härnäst väntar det ökända vattentemplet, vilket kanske inte blir så kul, men i övrigt har det varit ren och skär njutning.
Men det förutsätter att man går in i upplevelsen med ett öppet sinne och har tålamod. Det gäller att ge det en ärlig chans och inte ge upp redan i The Great Deku Tree för att man inte kommer överens med kontrollen eller tycker att grafiken är suddig. Nu spelar jag själv igenom NTSC-versionen på Nintendo Switch med superskarp HD-upplösning, men även om man spelar på originalhårdvara så vänjer man sig. Det märkte jag när jag lirade igenom Majora’s Mask på Nintendo 64 för ett antal år sedan. Inledningsvis blev jag alldeles chockad över vilken enda stor gröt grafiken var, men några timmar in ägnade jag inte en tanke åt det.
Majora’s Mask
Nostalgi är givetvis en viktig faktor då Ocarina of Time och GTA 3 är utan konkurrens de allra häftigaste spelupplevelser jag någonsin har haft och förmodligen kommer att ha med det övermättade utbudet på nya intryck vi har i dag. Just Majora’s Mask är dock ett bevis på att det inte är bara är av nostalgiska skäl jag uppskattar äventyret. Jag hade lite svårt för att komma in i det som barn. Jag ville bara ha mer av samma som i OoT och till stora delar får man ju det i och med att de är byggda med samma motor, men Majora’s Mask är samtidigt väldigt innovativt på ett ganska modigt sätt, vilket jag uppskattar mer i dag när jag blickar tillbaka.
Jag avskydde tidspress i alla typer av spel och det faktum att Zelda: MM utspelar sig under tre dagar, sedan måste man spola tillbaka tiden, gjorde mig stressad. I själva verket är de tre dagarna väl tilltagna samtidigt som de ger spelet unika möjligheter där ingen dag är den andra lik. I slutändan är det en lite tuffare, vuxnare variant av Ocarina of Time, där just avsaknaden av att kunna bli vuxen i spelet är den enda finessen jag egentligen saknar. I utbyte får man istället möjligheten att förvandla sig till en träpojke, en zora och inte minst en goron, vilket verkligen är superhäftigt.
Charmen med gamla spel
Om man ska försöka sätta fingret på varför min upplevelse i OoT känns fräsch så är det inte helt lätt, men en av dem är att det inte alltid är uppenbart vad man ska göra härnäst. Att köra fast i spel är nog vad jag saknar mest från den här i eran, även om det kan låta konstigt. Bortsett från peka-och-klicka-äventyr så har jag inte upplevt detta sedan Tomb Raider och just Zelda. Här i morse körde jag fast i ett par timmar, jag hade inte en blekaste aning vad jag skulle göra härnäst. Då fick jag gå ut på upptäcktsfärd och passa på att utföra sidosysslor jag missat. I varje scen fanns det något nytt att upptäcka och göra som jag tidigare förbisett.
Att det inte finns någon tydlig skillnad mellan vad som är bisysslor och vad som är huvudspåret gör det hela så mycket mer spännande. Man har ingen aning om vilken belöning en uppgift kommer att resultera i, men i och med att i princip alla belöningar är värdefulla för huvudspåret (oftast extra hälsa) så känns det aldrig som bortkastad tid. När man till slut har hittat rätt så känns det också desto mer tillfredsställande, i det här fallet en isgrotta som längst in hade ett par tunga skor som tydligen var det jag behövde för att ta mig framåt.
Att man ibland kan köra fast kanske inte var ett medvetet designval, att man ständigt förföljs och trakasseras av en fe är ju faktiskt ett tecken på motsatsen då den gillar att uttrycka det uppenbara. ”Det finns pilar på golvet” och ”det här rummet är helt snurrigt” är tips man absolut inte behöver tvingas höra om man har egna ögon och är det klart sämsta med spelet. Spelutvecklare underskattar nästan alltid sin målgrupp, även om den målgruppen till stor del råkar vara barn. På den tiden förhöjdes bara upplevelsen av att utbyta tips på skolgården om hur man tog sig vidare och ibland till och med ringa upp varandra om det var extra kärvt.
Avsaknaden av ordentliga snabbresor till vilken plats som helst är också något som gynnar utforskandet och upptäckarglädjen. Sedan så är det också kul att man måste plocka fram slangbellan och manuellt skanna av rummet i förstapersonsperspektiv och försöka pricka de irriterande fladdermössen på avstånd, istället för att ha ett automatiskt sikte med en räckvidd på över 50 meter.
Det förvånar mig att inte fler försökt göra en rak ripoff av Ocarina of Time på samma sätt som Ubisoft skamlöst sätt kopierade framgången av Breath of the Wild med sitt eminenta Immortals Fenyx Rising. Nog finns det mängder med Zelda-kloner, men oftast är de i 2D eller inte alls speciellt lika, även om inspirationskällan är tydlig. Jag hade gärna gjort ett själv, men jag lär tyvärr inte att ha möjligheten till det. Just nu går jag ju helhjärtat in på ett annat projekt.
Definitionen av tidernas bästa spel
Jag var en av tio medlemmarna som rankade Ocarina of Time som tidernas bästa spel i en omröstning på ett nätforum som avslutades härom veckan och nu när jag spelar igenom spelet igen är det både en lättnad och en glädje att stå fast vid det. Vad jag menar då är inte (bara) att det var bäst i relation med hänsyn till när det kom, att spelet var mest revolutionerande sett till eran eller whatever, utan jag menar att det är det absolut bästa spelet att spela nu i dag – 2022. Ja, eller åtminstone tillsammans med Majora’s Mask och Breath of the Wild då jag egentligen ser det som att de alla delar förstaplatsen.
Som jag tidigare har påpekat håller inte med de röster som påstår att en topp 50-lista enbart hade bestått av spel som släppts de senaste två, tre åren, eftersom de är tekniskt överlägsna, om man hade utgått från kriteriet av vilka spel som är bäst att spela just nu. Riktiga klassiker kallas just klassiker för att de är tidlösa. Super Metroid har jag noll nostalgiskt koppling till eftersom jag spelade det för första gången bara för några år sedan, men kan fortfarande konstatera att det sopar mattan med de allra flesta storspel som släpps i dag. På samma sätt är Super Mario World tidernas kanske bästa 2D-plattformsspel då det helt enkelt är bättre än alla andra 2D-plattformsspel som släppts någonsin. De är klassiker således, men sedan håller jag generellt sett med om att sena 2D-spel har åldrats bättre än tidiga 3D-spel, även om det finns undantag.
Den som har spanat in min lista vet att GTA 3 är med där, trots att varken GTA 5 eller Red Dead Redemption 2 är det. Att GTA 3 är roligare att spela står jag för. Tempot är högre och uppdragen kan lösas på flera olika sätt, det finns inte bara en skriptad lösning som utvecklaren har bestämt, utan man får möjligheten att vara kreativ.
Att dagens filmer per automatik skulle vara bättre än gamla filmer bara för att nya filmer är tekniskt överlägsna tror jag att de flesta inte håller med om. När det gäller tv-spel så verkar det uppenbarligen vara en vanlig uppfattning att nya spel alltid är bättre än gamla, men jag håller helt enkelt inte med.
Har man likt mig växt upp med The Legend of Zelda: Ocarina of Time behöver man inte vara orolig för att förstöra sina barndomsminnen genom att spela det igen 2022 anser jag. Risken för nostalgisk överbelastning när man utforskar Hyrule Field är betydligt större.
Till sist vill jag också slå ett slag för det orättvist utskällda Nintendo Switch Online som erbjuder ett bra utbud av klassiska spel till ett lågt pris.
