Slay the Spire

Recension

Jag är väldigt förtjust i kortbaserade RPG:er och efter tips från en medlem på en spelsajt fick jag upp ögonen för Slay the Spire. Oerhört beroendeframkallande upplägg där varje omgång varar någon timme. Vill man spela igen får man börja om från början med nya förutsättningar. Jag har säkerligen plöjt ner hundratals timmar, ingen omgång är den andra lik.

Fantastiskt Spela även SteamWorld Quest

Leisure Suit Larry: Wet Dreams Dry Twice

Recension
Testat på: Nintendo Switch
 

Gillade nog denna mer än föregångaren. Främst för att Larry får nulla denna gång. Flera gånger om till och med, redan i typ andra scenen. I övrigt är det mer av samma, men jag körde inte fast så där riktigt ordentligt som jag gjorde i “ettan”. Bra pussel och kul humor och uppdragsöversikten är faktiskt ett välkommet tillskott.

Mycket bra Spela även Leisure Suit Larry: Wet Dreams Don't Dry

SteamWorld Dig 2

Recension
Testat på: Nintendo Switch
 

Image & Form, numera integrerat i Thunderful Development, är bland de stoltaste vi svenskar har i spelvärlden. Samtliga SteamWorld-spel jag har spelat håller mycket hög klass, inte minst SteamWorld Dig 2. Det är väldigt belönande då man i rask takt kan gräva fram skatter som i sin tur låter en köpa nya uppgraderingar i färdighetsträdet. 

Det är som roligast på slutet då man har låst upp allt möjligt som gör det svinroligt att navigera i alla riktningar, vilket dock också gör spelets längd till dess största brist. Det tog mig bara runt sju timmar att spela igenom storyn, vilket i sig inte nödvändigtvis är något dåligt (jag gillar korta spel numera), men just eftersom spelet var som roligast efter att man låst upp en stor del av uppgraderingarna så önskar jag att speltiden varade åtminstone 1-2 timmar längre. Att samla alla hemligheter har jag däremot absolut ingen lust med.

Bra Spela även Iconoclasts

Indieplattformspärlor

Jag är absolut ingen konnässör gällande 2D-plattformsspel. Jag finner dem ofta så sega och tråkiga att jag somnar mentalt efter en kvart, t.ex. när jag spelar Rayman eller Shovel Knight, men detta betyder också att jag inte gett dessa en ordentlig chans (än). Generellt sett prioriterar jag spel som jag omedelbart fastnar för. 

Mega Man 11 var ett sådant och Super Mario Maker 2 spelar jag fortfarande någorlunda regelbundet. På sistone har jag även vidgat mina vyer och dammat av några plattformstitlar jag haft ett tag samt inhandlat ytterligare ett på rea. Det finns trots allt ganska starka fördelar med dessa jämfört med trippel-A-titlar och det är främst den pick-up-and-play-känsla de har. Det går fort att bara sätta igång och lira i en halvtimme när man känner för det, vilket inte direkt går med Assassin’s Creed Valhalla. Att bara sätta igång PS4-versionen kan typ ta lika lång tid som en hel spelsession i plattformsspelen på grund av laddningstiderna. Jag har dessvärre inte lyckats boka ett PS5 än…

Här är de plattformslir jag roat mig med den senaste veckan, rangordnade efter rolighetsgrad:

1. Iconoclasts
Det tog Joakim Sandberg nästan tio år (!!!) att utveckla Iconoclasts, vilket tyder på att han är en helt sanslös perfektionist och hade lite väl stora ambitioner. Normalt ska det inte ta så lång tid att utveckla ett spel som det här, även om man är enda person, men jag får utgå ifrån att varenda sekund var väl investerad. Att ha skapat ett spel av den här klassen på egen hand kan få skryta med, det är väl värt att göra till sitt livsprojekt.

Det är ett spel helt i min smak, det är minst lika mycket fokus på äventyr som det är på plattformande – tonvis med roliga pussel och lagom utmanande bossfajter finns längs med vägen. Det hör definitivt hemma i Metroidvania-genren, men jag uppskattar verkligen att det är mer uppdelat efter varierade (och oerhört vackra) banor så att man slipper backtracka över en enorm värld. Kör man tillfälligt fast vet man att lösningen finns alldeles i närheten.

De tio åren till trots har han dock ej lyckats uppnå perfektion. En lite större del av tiden hade behövts viga åt att låta andra personer testa spelet då andra ser saker med andra ögon än en själv. Han hade kunnat titta på när jag testspelade spelet för då hade han insett att vissa moment hade behövt vara en gnutta tydligare. Som ett exempel så skriker en boss att man ska hålla sina projektiler borta från hans helikopter, vilket jag tolkade som att jag var på rätt spår i det sättet jag attackerade honom på och fortsatte på samma spår. I själva verket skrek han det till sin kollega som stökar omkring i samma bossfajt. Bossens ord var tänkt som en ledtråd, men fick tvärtom vilseledande effekt. Detta är en petitess förstås, men fler liknande exempel finns. Iconoclasts är ändock tveklöst min favorit på denna lista. Det verkar någorlunda långt också, jag är bara 30-40% in i spelet.

2. SteamWorld Dig 2
Image & Form, numera integrerat i Thunderful Development, är bland de stoltaste vi svenskar har i spelvärlden. Samtliga SteamWorld-spel jag har spelat håller mycket hög klass, inte minst SteamWorld Dig 2. Det är väldigt belönande då man i rask takt kan gräva fram skatter som i sin tur låter en köpa nya uppgraderingar i färdighetsträdet. 

Det är som roligast på slutet då man har låst upp allt möjligt som gör det svinroligt att navigera i alla riktningar, vilket dock också gör spelets längd till dess största brist. Det tog mig bara runt 6 timmar att spela igenom storyn, vilket i sig inte nödvändigtvis är något dåligt (jag gillar korta spel numera), men just eftersom spelet var som roligast efter att man låst upp en stor del av uppgraderingarna så önskar jag att speltiden varade åtminstone 1-2 timmar längre. Att samla alla hemligheter har jag däremot absolut ingen lust med.

3. Celeste
Att bestiga berg kan vara mångbottnat, vilket gör det här till den storymässigt mest intressanta titeln. Oftast känner jag mest för att klicka mig förbi dialoger i de allra flesta spel, inklusive de två ovan, men här tycker jag att dialogen är rätt kul och gullig, i synnerhet med de genererade “rösterna” och ansiktsuttrycken.

Spelmässigt bjuds det på rejäl utmaning och då är det tur att kontrollen är så tajt/följsam som den är. Bästa tänkbara, verkligen. Merparten av spelet har haft ganska lagom utmaning; det är svårt, men det balanseras upp av att varje rum är litet (ofta inte så mycket större än en skärm) och dör man så får man börja om omedelbart i början av rummet utan väntetid. Svårighetsgraden har dock börjat växla upp och börjar nu bli lite väl svårt. Ärligt talat har jag ingen aning om hur jag ska klara nuvarande sekvens så det kan sluta med att jag fuskar genom att kolla upp en guide eller tillfälligt använda assistläget. Vi får se. Det vore åtminstone bättre än att ge upp spelet helt och hållet, vilket det annars finns risk för.

Jag gillar väldigt utmanande spel, men de är också väldigt krävande och det krävs en viss sinnesstämning för att jag ska ha lust med dem. Tv-spel är oftast avkoppling för mig, att få sjunka ner i soffan efter en lång arbetsdag och då är det sällan jag orkar med svåra spel. Inte för att detta har varit supersvårt än, men jag tror att det kommer bli det. Sedan tycker jag bossekvenserna är lite väl utdragna. Det roligaste är det vanliga plattformandet, inte att jagas av en skogstokig boss i en halv evighet. Stressigt blir det.

Men detta är absolut ingen sågning, jag rekommenderar även detta lir varmt.

Utöver att vara 2D-plattformsspel har de en sak till gemensamt: samtliga har en kvinna i huvudrollen. Är det så att indieutvecklare älskar att ha en tjejer i huvudroller eller råkar det bara vara ett sammanträffande i dessa fall?

Kom gärna med fler tips. Jag kommer främst att satsa på spel som jag redan har tillgång till eftersom jag håller lite hårdare i plånboken än vanligt just nu, men jag är allt bra sugen på att inhandla Huntdown.

Skumraskeriet bakom de hutlösa rekordpriserna på retrospel

Vi alla har nog tyckt att det är lite skumt att priserna skjutit i höjden till urlöjliga nivåer för de dyraste restrospelsexemplaren. Tittar man lite närmare på det förstår man ju att tv-spel som allt annat numera är rena spekulationsobjekt. Som Bitcoin, serietidningar, jpg-bilder, you name it. Varor som köps enbart för att göra sig en hacka på dem inom en snar framtid genom att fortsätta pumpa upp priserna, där köparna och säljarna förmodligen ofta egentligen inte ens är särskilt intresserade av tv-spelssamlande.

Jag sprang i dag på en alldeles utomordentlig (femstjärnig!) granskning av detta fenomen av Youtubern och speedrunnern Karl Jobst. Det visar sig att auktionshus och värderare har täta samarbeten för att medvetet pumpa upp priserna och skapa denna bubbla. De köper upp andra etablerade värderare och lägger ner dem för att få ensamrätt till att gradera retrospels skick och värde och på så sätt ge sken av att de är värda mer än de egentligen är. Exakt samma bluffmakare som dömts till miljonskadestånd för att ha skapat en mynt-bubbla på 80-talet är nu igång igen. I vissa fall kan det till och med vara så att både köpare och säljare finns inom samma firma för att ge trovärdighet till de hutlösa prislapparna.

Se den, hela, och sprid gärna vidare. Ju fortare detta skumraskeri belyses desto fortare kan bubblan spricka.

Alla spel jag har klarat

Hur många spel har jag klarat? Den frågan dök upp i mitt huvud under en promenad av någon anledning. Det måste vara tusen stycken tänkte jag spontant, för det känns som att de är många, men jag korrigerade mig inom en halv sekund till hundratals när jag insåg hur orimligt det var. Jag har knappt ens så många spel hemma och endast en liten del av dem har jag spelat och än mindre klarat.

När jag kom hem bestämde mig för att lista alla jag kunde komma på! Jag utgick främst från min samling och min trofélista till Playstation var till stor hjälp.

Vissa gränsdragningar behövde jag ta ställning till.

  • Har jag nått eftertexterna ser jag det i de flesta fallen som att jag har klarat det.
  • Jag behöver inte ha nått det riktiga slutet. I t.ex. Super Mario Bros. behöver jag bara ha klarat första varvet, likt hur man speedrunnar spelet.
  • I sportspel räcker det nog med att man har vunnit högstaligan i karriärläget för att ha klarat spelet. Jag minns dock inte vilka jag har gjort det i, så inga fotbolls- eller ishockeyspel är med. Virtua Tennis 2 är med dock.
  • En platina-trofé räknas alltid som att jag har klarat spelet. Rocket League räknas in där.
  • Remakes räknas som nytt spel om tillräckligt mycket skiljer sig, om det har ny spelmotor till exempel. Ratcher & Clank (2016) är ett annat spel än Ratchet & Clank (2002), men Pokémon Röd, Blå och Gul respektive Metal Gear Solid 3: Snake Eater och Subsistence väljer jag att se som samma spel.
  • Nedladdat extramaterial räknas inte som ett spel, men fristående expansioner gör det. Far Cry New Dawn är ett spel, men inte tilläggspaketen till Far Cry 5.
  • I episodbaserade spel (t.ex. Walking Dead) så räknas en säsong som ett spel.
  • Jag måste vara nästan helt säker på att jag har klarat det för att räkna in det. Många spel föll bort här.
  • Mobil- och Flash-spel räknas in eftersom jag sällan spelar dem och bara kan komma på ett (Karoshi).
  • I multiplayer-spel räknar jag främst kampanjen, Super Mario Maker 2 faller in i den kategorin. Renodlade online-spel behöver jag inte ta ställning till för jag spelar sällan dem, men att nå högsta nivå eller ha låst upp allt är nog ofta en rimlig definition av att ha klarat det. Super Mario 35 har jag låst upp alla nivåer på och har vunnit många omgångar så den räknas.

207 spel vet jag med säkerhet att jag har klarat, det är vad jag kommit fram till i min genomgång. Gissningsvis har jag egentligen klarat ytterligare 50 spel som jag inte kommer på just nu, vilket ger mig ett spann på 207-257 spel. Det i sin tur ger mig ett snitt på 7-10 avklarade spel per år med de fem första levnadsåren borträknade. Med hänsyn till att jag sällan klarade spel som barn, inte hade råd att köpa jättemånga spel i tonåren och nu oftast inte slutför spel jag påbörjar eller spelar om spel jag har spelat tidigare så låter det som rätt rimliga siffror ändå!


Här kommer hela listan:

Adventure Capitalist
Alice: Madness Returns
Army Men: Sarge’s Heroes 2
Assassin’s Creed: Syndicate
Bastion
Batman: Arkham City
Batman: The Telltale Series (säsong 1)
Batman: The Enemy Within (säsong 2)
Battletoads (Game boy)
Beyond Good and Evil
Blair Witch
Braid
Broken Sword 5
Bully
Bus Simulator
Castlevania: Symphony of the Night
Catherine
Costume Quest 2
Crazy Taxi
Defence Grid 2
Detroit Become Human
Deus Ex: Human Revolution
Deus Ex: Mankind Divided
Diddy Kong Racing
DmC Devil May Cry
Donkey Kong 64
Donkey Kong Country 3: Dixie Kong’s Double Trouble!
Donut County
Doshin the Giant
Driver: San Francisco
Duck Tales 2
Fahrenheit
Fallout Shelter
Far Cry 5
Far Cry New Dawn
Far Cry Primal
Final Fantasy 10
Full Throttle
Geometry Wars 3
Ghost Recon: Jungle Storm
Goat Simulator
Goldeneye
Goldeneye 007: Reloaded
Grand Theft Auto 3
Grand Theft Auto 4
Grand Theft Auto 5
Grand Theft Auto: San Andreas
Grand Theft Auto: Vice City
Gravel
Gregory Horror Show
Half Life
Half Life 2
Heavy Rain
Hotline Miami
Hotline Miami 2
House of the Dead 2
Human Resource Machine
Immortals Fenyx Rising
Jak & Daxter
Jönssonligan: Jakten på Mjölner
Jurassic World Evolution
Karoshi
Katamari Forever
Killzone
Killzone 2
Kingdom Hearts
Kingdom Hearts 2
L.A. Noire
Legend of Kay
Lego City Undercover
Leisure Suit Larry: Magna Cum Laude
Leisure Suit Larry: Wet Dreams Don’t Dry
Letter Quest
Lion King
Mario + Rabbids Kingdom Battle
Mario Tennis (Game boy color)
Max Payne
Medal of Honor Airborne
Mega Man 11
Metal Gear Rising: Revengeance
Metal Gear Solid
Metal Gear Solid 2
Metal Gear Solid 3
Metal Gear Solid 4
Metal Gear Solid V: Ground Zeroes
Mickey Mania
Minecraft
Minesweeper Genius
Minit
Mirror’s Edge
Mirror’s Edge Catalyst
Mutant Year Zero
My Time at Portia
Mysteriet på Greveholm
Need for Speed (2015)
Need for Speed: Heat
Nexomon: Extinction
Ni No Kuni: Wrath of the White Witch
Octodad
Pokémon Crystal
Pokémon Emerald
Pokémon Let’s Go Pikachu
Pokémon Röd, Pokémon Blå, Pokémon Gul
Pokémon Trading Card Game
Pokémon Trading Card Game 2
Portal
Portal 2
Prince of Persia: The Sands of Time
Project Highrise
Psychonauts
Quantum Conundrum
Ratchet & Clank
Ratchet & Clank (remake)
Ratchet & Clank 2
Ratchet & Clank 3
Ratchet & Clank: Tools of Destruction
Resident Evil 4
Resistance
Resistance 2
Resistance 3
Resogun
Riptide GP2
Rocket League
Rogue Legacy
Rome Total War
Sam & Max: Beyond Time and Space (säsong 2)
Sam & Max: Save the World (säsong 1)
Scribblenauts: Showdown
Simpsons Hit & Run
Skate
Slay the Spire
Sleeping Dogs
Sly Raccoon
Sly 2
Sly 3
Sonic Advance 2
Sonic the Hedgehog 2
South Park: The Fractured but Whole
South Park: The Stick of Truth
Spec Ops: The Line
Splinter Cell
Splinter Cell: Blacklist
Splinter Cell: Chaos Theory
Splinter Cell: Pandora Tomorrow
Spyro the Dragon (remake)
SSX (2012)
SSX 3
SSX Tricky
Steamworld Quest
Suicide Guy
Super Mario 64
Super Mario Bros.
Super Mario Bros. 2
Super Mario Bros. 3
Super Mario Bros. 35
Super Mario Land
Super Mario Land 2
Super Mario Maker 2
Super Mario Odyssey
Super Mario World
Super Stardust Ultra
Terminator Resistance
The Elder Scrolls 4: Oblivion
The Godfather
The Godfather 2
The Incredible Hulk: Ultimate Destruction
The Magical Quest Starring Mickey Mouse
The Saboteur
The Talos Principle
The Unfinished Swan
The Water Horse: Legend of the Deep
The Wolf Among Us
Tomb Raider: Anniversary
Tomb Raider: Underworld
Tony Hawk’s Pro Skater 1 + 2
Tony Hawk’s Pro Skater 2
Tony Hawk’s Pro Skater 3
Tony Hawk’s Pro Skater 4
Tony Hawk’s Pro Skater HD
Tony Hawk’s Underground
Uncharted
Uncharted 3
Until Dawn
Up
Valiant Hearts
Vanquish
Viking Battle for Asgard
Virtua Tennis
Virtua Tennis 2
Walking Dead Säsong 1
Wario Ware Inc.
Wario Ware Twisted
Watch Dogs
We Love Katamari
Winter Stars
Wolfenstein: The New Order
Word Sudoku
XCOM 2
XCOM: Enemy Unknown
XIII
Youtubers Life OMG
Zelda: A Link to the Past
Zelda: Link’s Awakening
Zelda: Link’s Awakening (remake)
Zelda: Majora’s Mask
Zelda: Ocarina of Time
Zelda: Twilight Princess

Mutant Year Zero: Road to Eden

Recension
Testat på: Nintendo Switch
 

Eftersom att ha spelat Empire of Sin på PS4 och blivit besviken på grund av den dåliga kontrollen till konsol så fick jag återupplivat mersmak för genren. Därför tyckte jag att det var dags att ge Mutant: Year Zero en ny chans, samma spel som jag för ett och ett halvt år sedan belönade med betyget 1=ospelbart eftersom det bokstavligen var ospelbart, men det har hunnit patchas sedan dess!

Nu har jag kunnat spela igenom hela spelet med bra flyt och utan att det kraschat en enda gång, så det är minst sagt en kraftig förbättring sedan sist. Dessvärre är grafiken lika ful till Switch som tidigare, utan att överdriva ser det ut som ett medelmåttigt PS2-spel. Eftersom jag fortfarande spelar PS2 då och då så kan jag med säkerhet säga att det är precis så det ligger till. Lyckligtvis är jag inte så känslig för dålig grafik, man vänjer sig snabbt, men har man möjligheten att välja så avråder jag från Switch-versionen. För ovanligheten skull är detta ett spel som utspelar sig i de svenska skogarna, komplett med svenska vägskyltar och matbutiker, vilket är varför det grämer mig lite grann att jag inte fick uppleva detta med bättre grafik, men men…

Spelet bjuder på bra utmaning på svårighetsgraden Hard. I synnerhet i början då man verkligen med ljus och lykta får leta upp allt loot man kan få tag på. Allt eftersom, i takt med att man uppgraderar och låser upp nya valbara karaktärer, så flyter det på bättre dock, vilket gör det till en ganska lagom svårighetsgrad om man har erfarenheter i genren sedan tidigare.

Mutant-temat är kul och karaktärsdesignen fantasifull. Jag önskar bara att alla var djurmutanter, människomutanterna i sitt lag är inte lika roliga. Spelet är i övrigt välbalanserat, kontrollen sitter som en smäck, lagom djupt och kul att spela. Tycker det bjuds alldeles för lite på ursnygga, förrenderade filmsekvenser i spel numera, men här görs det just det i öppningssekvensen och det är synd att det stannar där, resten av storyn berättas med hjälp av tecknade stillbilder med voiceover

På annan plattform kan man höja betyget med ett snäpp, Switch är helt enkelt inte det bästa formatet att avnjuta detta på. Fortfarande bra dock!

Betyg 7/10


Ursprunglig recension från 14 augusti 2019:

Bra jobbat av den svenska idie-studion Bearded Ladies Consulting! Dock borde det inte ha släppts i det skick det släpptes i och välj som sagt hellre något annan version än Switch-versionen.

Jag älskar den här typen av spel, turordningsbaserade strategispel där man ska ta sig fram över ett slagfält och skjuta fiender från platser där sannolikheten för träff är hög samtidigt som man försöker hålla sig själv skyddad så gott det går. Jag har tidigare haft väldigt roligt med Xcom-spelen, Valkyria Chronicles samt Mario + Rabbids Kingdom Battle som alla är nästan exakt samma typ av spel.

Även det här börjar väldigt lovande. Det har också sin unika inriktning jämfört med ovan nämnda i och med att man rör sig över en semi-öppen värld i stället för banor och har möjlighet att välja när man ska ge sig in i strid.

Bara någon timme in i spelet uppenbarar sig dock problemen – spelet är ju för fan helt jävla ospelbart. I en strid jag är inne i nu så kraschar spelet i princip varje gång, vilket har varit extra frustrerande när jag tagit mig tid inför varje drag och varit på väg att vinna.

Jag har tidigare haft principen att om ett spel kostar lika mycket till Nintendo Switch och PS4 så ska jag välja Switch-versionen, såvida jag inte är väldigt sugen på att samla spelets troféer, men den principen får jag nog överväga att överge efter det här. Det är helt oaccaptabelt att släppa ett spel i det här skicket; utvecklaren, utgivaren eller Nintendo borde ha sagt stopp. Nu har spelet dessutom varit ute någon månad och borde ha hunnit bli patchat vid det här laget.

Dessutom ser grafiken förjävlig ut i bärbart läge. Riktigt suddigt och fult, i synnerhet kring kanter. Har sett samma tendenser i spel som Snake Pass, men det här tar priset. Allt sådant kan jag dock ha överseende med så länge spelet fungerar ordentligt.

Jag vet inte varför just turbaserade strategispel är så dåligt optimerade till konsol, de kan ju knappast vara mer krävande än realtidsaction? Jag minns att Xcom till PS3 hade en tendens att hacka sönder och hänga sig på sista banan.

Synd då Mutant verkar vara ett kanonspel i grund och botten, det är bara det att konverteringen är totalt värdelös. Om en patch kommer eller om jag införskaffar det till PS4 i stället kommer jag att ge det en ny chans, men fram tills dess får spelet samla damm i hyllan.

Betyg 1/10

Bra Spela även Mario + Rabbids Kingdom Battle

Immortals Fenyx Rising

Recension
Testat på: Playstation 4
 

Zelda: Breath of Wild pressas in i Ubisoft-modellen och ut kommer Immortals Fenyx Rising – ett alldeles utomordentligt äventyr.

Till stora delar blir det precis det man kan förvänta sig. En öppen värld där allt intressant är markerat med ikon på kartan: massivs med uppdrag, massvis med sidouppdrag, massvis med saker att samla, massvis med förmågor att uppgradera. Har du spelat Far Cry, Watch Dogs eller Assassin’s Creed vet du ungefär vad som väntar, den huvudsakliga (men inte enda!) skillnaden är att det här utspelar sig i en fantasymiljö.

Vad den främsta inspirationskällan är märks omedelbart när man börjar klättra vid närmsta bergvägg. Sättet man klättrar på och uthållighetsmätaren för direkt tankarna till BotW, vilket naturligtvis är bra. Zelda-likheten är varför jag köpte spelet utan att tveka. Det är snarare vad som hände minuten senare som gjorde mig orolig. Att man i förstapersonsvy blickar ut över världen och när man med blicken passerar ett intressant mål (kan vara upp till någon kilometer bort) så dyker en ikon upp. Vid ett knapptryck så markeras målet ut och inom loppet av sekunder har jag markerat ut tiotals mål att besöka.

Problemet med detta är att spelet där och då indirekt berättar att det inte finns någon poäng i att utforska världen; allt intressant är redan markerade, resten är bara döytor, vilket naturligtvis raderar ut all form av upptäckarglädje. Den här gamla videon förklarar det på ett väldigt träffsäkert sätt: https://www.youtube.com/watch?v=jdZlxR2FIK8

Zelda är utan konkurrens mina absoluta favoritserie. Två av dess absolut viktigaste komponenter är just upptäckarglädjen samt dess tempel. Fenyx Rising har inte samma upptäckarglädje, saknar fullskaliga tempel med olika teman och kan naturligtvis inte mäta sig med Breath of the Wild, men upplevelsen i Fenyx Rising har varit… helt fantastisk. Många gånger sträckspelade jag i timme efter timme utan avbrott.

Varför? Om det inte redan har framgått så är det här min absoluta favoritgenre. Äventyrsspel i färggrann naturmiljö, öppen värld, lagom mycket fantasy, fantasifulla fiender och pussel, pussel, pussel! Där har vi den tredje viktigaste ingrediensen i Zeldas framgångsrecept, lagom kluriga pussel. Här bjuds det på dem i massor och de är inte bara kluriga, de förhöjs mycket av den eminenta fysikmotorn. I en av de mest minnesvärda valven ska man dra i spakar med rätt tajming för att på så sätt med vindens kraft skjuta iväg klot som river ner väggar. I ett annat spelar man flipper med samma typer av klot och spakar. Så roligt, så glad jag blir av dessa valv och det bästa är att det finns massvis av dem. Glöm dock för bövelen inte bort att stänga av alla former av hjälpmedel/ledtrådar!

Till en början upplevde jag grafiken som medioker, åtminstone på nära håll, men när jag någon timme senare blickade ut över den bedårande vackra färggranna världen så blev jag alldeles frälst, trots att jag spelar på PS4. Jag kan bara drömma om hur världen ser ut i 4K på PS5 och grämer mig vid det här laget att jag inte förbokade en. Faktiskt finns det också, trots allt, mängder med upptäckarglädje. På väg mot ett mål så slutar det alltid med att jag gör en massa stopp på vägen. Jag kanske får syn på en häst, ren eller enhörning att tämja, en legendarisk vildssvinsboss att besegra, ett äppelträd att palla eller något spännande pussel jag missat att markera ut.

Striderna är roligare än Zeldas strider, men mindre varierade. Man slåss här i princip med samma typer av kombinationer, oavsett vilken typ av fiende man möter – inklusive bossar.  Jag gillar (faktiskt) att vapen slits i Breath of the Wild, men det är samtidigt skönt att slippa tänka på det här. Att ha oändligt med ammunition (med cooldowns) till pilbågen är också skönt, det gör en mer benägen att använda den. Åtminstone till en början, före man har hunnit uppgradera alla sina gudakrafter. Kontrollen överlag är mycket bra, mycket bättre än i Assassin’s Creed som samma utvecklarteam också har utvecklat. Det största problemet med AC-serien är att en miljard olika aktioner delar samma knapp, däribland avsaknaden av en renodlad hoppknapp, vilket gör det svårt att kontrollera sin karaktär och få den att göra som man vill. Det problemet finns inte alls här, bortsett från att det är svårt att vara precis i plattformssekvenserna.

Med nästan 80 timmars speltid hittills så börjar först nu intresset att svalna, vilket är ett gott betyg, men snart kommer det första expansionspaket och då blir det ett återbesök. Vet inte hur försäljningssiffrorna ser ut, men det mesta tyder på att de inte är någon vidare. Det beror mer på tveksam marknadsföringsstrategi än någonting annat, detta är ren kvalitet som inte någon Zelda-fantast eller någon annan bör missa.

Mästerverk Spela även The Legend of Zelda: Breath of the Wild

Alla 10 Jönssonligan-filmer rangordnade

Jag har de senaste veckorna roat mig åt att se om samtliga Jönssonligan-filmer, filmer som jag inte har sett sedan barnsben. Det har varit en rolig resa med många äventyr och många minnesvärda scener så jag rekommenderar er andra att göra detsamma!

Inlägget innehåller möjligen mindre, obetydliga spoilers. Filmens nummer i serien samt årtal är inom parentes.

1. Jönssonligan får guldfeber (3, 1984)
Jönssonligan som man minns dem! Bra tempo och filmtekniskt bättre än föregångarna. Karaktärerna har satt sig och intetsägande Rocky har fasats ut. Doris introduceras och är väldigt färgstark.

2. Jönssonligan – den perfekta stöten (9, 2015)
En lysande modern och en gnutta mörkare tolkning av Jönssonligan. Snygg film med perfekt casting. Lätt en av de bästa och definitivt den mest underskattade. Rolig är den också, några riktigt roliga skämt. Varför fortsatte de inte på det här spåret i stället för att reboota filmserien än en gång, fast på ett urdåligt sätt?

3. Jönssonligan och den svarta diamanten (6, 1992)
Jönssonligan har tagit sig in i 90-talet! Detta innebär högre produktionskvalitet, men ingen 80-talscharm. Det är inte det enda som saknas, Sickan också givetvis, men det kom jag ihåg sedan förra gången jag såg den. Mer chockerande är att originaltemamelodin också saknas! Vad i helskotta? Den nya låten är också bra och hade kunnat vara med, men knappast ersätta originalmelodin, vilken usel idé.

Annars är detta väldigt bra Jönssonligan-film! Bra effektiv diamantstöld och sedan en mer utdragen av samma diamant. Lite väl tramsigt/barnsligt framåt slutet, men en bra underhållande film. I Sickans frånvaro får Vanheden verkligen tillfälle att glänsa, detta är Vanhedens bästa film. Kul också att Harry får spränga lite och att den göteborska Biffen är tillbaka.

4. Jönssonligan dyker upp igen (4, 1986)
Kul att Jönssonligan går sin egen väg i denna film, det smärtar alltid när jag tänker på att något så ursvenskt som Jönssonligan egentligen är danskt. Allt har tidigare hämtats från Olsen-banden, men inte i denna film.

Det passar då bra att det börjar på något så ursvenskt som Ikea. Bra tempo i första halvan av filmen, men sedan mattas det av mot slutet.

Johannes Brost spelar någon märklig parodi (eller vad i helskotta det nu är) på James Bond-skurken Hajen och jag saknar den göteborska Biffen, motsvarigheten här är trist. Stort plus dock för de hysteriskt roliga scenerna kring en kinakrog!

5. Varning för Jönssonligan (1, 1981)
Rätt amatörmässig i klippning och så, men väldigt, väldigt charmig. Abrupt, men bra slut. Den korta slutscenen är egentligen en av mina favoriter i hela filmserien, det är kul när det går bra för ligan vi håller så kärt. Gösta Ekman håller världsklass, vila i fri.

6. Jönssonligan på Mallorca (5, 1989)
Skoj! Tråkigt nog sista gången Gösta Ekman är med.

7. Jönssonligan och Dynamit-Harry (2, 1982)
Har samma styrkor och svagheter som första filmen, men inte alls lika tillfredsställande slut. Mer fokuserad dock, inga konstiga utsvävningar.

8. Jönssonligan spelar högt (8, 2000)
De är rätt gamla, fattiga och tragiska vid det här laget. Rätt kul ändå, men hade önskat att de fått pensionera sig med de några miljarder som en fin avslutning på originalserien.

I synnerhet farsen under operaföreställningen och Johan Rabeus låtsas-italienska är kul. Skönt att höra att titelmelodin i tillbaka, även om den är överlägsen i sin originalform. Johan Ulvesson är okej, men kan knappast mäta sig med Gösta, i synnerhet inte i slapstick-komik.

9. Jönssonligans största kupp (7, 1995)
Småkul premiss där ligan fritar fel kille av misstag. Roliga skämt ibland och så, men i övrigt ibland småtråkig. Börjar bli lite uttjatat och gråa Polen är inte den roligaste reseplatsen. Sen att Doris är med och utför kriminella handlingar… kan inte minnas när de berättat för henne att de är tjuvar?

10. Se upp för Jönssonligan (10, 2020)
Hur tänkte de? Jag vet att Tomas Alfredson är en skicklig regissör, vilket gör mig extra besviken. Karaktärerna är ju bara så fel.

Ankan och David Sundin hade kunnat byta plats, det hade varit ett bra första steg. Ankan hade kunnat köra sin flummiga, sköna stil han har i Bäst i Test samt knäcka några bira och sprängt nånting så hade vi haft en fullgod Dynamit-Harry. Mesig som satan är han i stället i rollen som Vanheden, d.v.s. raka motsatsen till den riktiga Vanheden. David hade kunnat använda sina sociala färdigheter för att ta sig förbi några vakter och vi hade haft en bra Vanheden. Sedan ska ungarna bort, vad har de här att göra? Extremt bleka karaktärer överlag, jag kan inte fatta hur bleka de är. Slutet var blekt också. Minst sagt.

Vad är det här? Har de ens sett originalfilmerna? Inte för att de var några mästerverk, men nog finns de anledningar till att de är minnesvärda.

Dra åt skogen med det här skräpet. Gör om, gör rätt. Återuppliva rebooten från 2015, den tog till vara på varje karaktärs styrka och var dessutom en mycket bra film, även om den gick sin egen väg – på ett bra sätt. Ännu ett bevis på att kritiker har dålig smak, såg att någon dåre påstod att den här var bäst i filmserien.

Ska det vara på det här viset kan de lika gärna lägga ner. Hörde någonstans att detta från början var tänkt som en julkalender i SVT och det hade jag faktiskt kunnat köpa, men inte som en påkostad reboot av den klassiska filmserien.

De mest positiva jag har att säga är att jag gillar att de spelar trallvänlig dansk schlager från 60-talet för att ligamedlemmarna ska kunna hålla tiden under stötarna. Kul och fräsch idé och den där dängan har satt sig ordentligt på hjärnan… Tag med ud og fisk!

Army Men: Sarge’s Heroes 2

Recension
Testat på: Playstation 2
 

Då är det dags för del 2 i vad jag kallar för “Från samlingen”. Kanske borde man kalla det för “Ur samlingen”, jag vet inte, det är svårt med prepositioner.

Denna gång slumpade jag fram följande tre titlar från samlingen:
Wetrix+ (Dreamcast)
Battletoads (Game Boy)
Army Men: Sarge’s Heroes 2 (PS2)

Army Men är utan tvekan den sämsta av de tre… så varför jag valde jag den? Konstigt nog var det Army Men som jag var mest sugen på och jag har efter det här insett att även dåliga spel ibland kan vara småroliga att spela. 

Bakgrund
Sarge’s Heroes 2 släpptes år 2000 till Playstation och Nintendo 64, faktiskt samma år som föregångaren kom. Trots att Playstation 2-konsolen redan var tillgänglig i butikerna när tvåan släpptes så kom PS2-versionen av spelet först ett år senare. Den versionen är dock inte en rak konvertering, banorna är lika många och har samma tema, men de är utformade på lite olika sätt beroende på vilken version man spelar.

Omdöme
Det börjar verkligen inte bra, den första banan är en av de mest frustrerande i spelet. Ens gröna kompanjon avfyrar sin bazooka till höger och vänster och ger blanka fan i huruvida man råkar stå i vägen eller inte, han resonerar väl som så att man får skylla sig själv i så fall? Mindre roligt är det, men när man väl ha tagit sig förbi den banan börjar det flyta på lite bättre. Dock är det viktigt att man väljer att spara spelet efter banan, råkar man, som jag, i stället välja “fortsätt utan att spara” finns det ingen möjlighet att spara spelet förrän man har klarat nästa bana. Sådana detaljer har betydelse och är ganska talande för hur mycket energi som lagts ner.

Nog finns det fler frustrerande banor dock, vilket är varför det är skönt att de är ganska korta, 3-10 minuter kanske på ett lyckat försök. Dör man så får man börja om från början, så längden är ganska lagom. I den sista banan så ska hitta och rädda ett antal av sina väl gömda förbandskamrater samtidigt som fienderna konstant spawnar överallt och pepprar en, hela tiden. Apropå frustration…

Utan att ha gjort några efterforskningar innan jag satte igång med spelet blev det snabbt uppenbart att det var en portning av ett PS1-spel. Gameplayet är extremt primitivt, man springar omkring, sidsteppar en del och hoppas att det automatiska siktet (som ej har en fast knapp) ska markera en motståndare. Sedan är det bara att avfyra. Någon gång ibland kan det vara värt att använda det manuella siktet, som endast funkar stillastående, för att prickskjuta någon på avstånd eller för att sänka en helikopter.

De förrenderade filmsekvenserna är rätt snyggt gjorda, men mellsansekvenser var ju faktiskt det redan under PS1-eran (samma sekvenser har återanvänts och ser likadana ut här i PS2-versionen).

Lite småcoolt är det ändå ibland att springa runt och kriga på köksbordet eller inne i kylskåpet. Viss utmaning bjuds det också på och även om utmaningen består i att bråka med kontrollen, att luska ut varifrån man blir beskjuten eller att irra omkring utan att ha en aning om vart det är man ska ta vägen härnäst så är det fortfarande utmaning! Det här är lite vad jag menar med att även dåliga spel kan vara småroliga att spela och det är varför jag gillar “Från samlingen”, att jag tvingas spela spel jag aldrig annars skulle komma på tanken på att spela.

Andra omdömen
PS2-versionen har ett betygssnitt på 5,6 hos Gamerankings. Så här skrev Gamespot i mars 2001:

“Army Men: Sarge’s Heroes 2 är det bästa serien har att erbjuda, men det säger inte så mycket. Gameplayet är frustrerande, grafiken medelmåttig och det finns massvis med buggar som det inte har gjorts någonting åt. Om du har haft kul med Army Men-spel tidigare så ger Sarge’s Heroes 2 mer av samma, men de som inte varit särskilt imponerade av tidigare versioner i serien kommer heller inte att ändra åsikt i den senaste delen. 5,5/10.”

Dåligt Spela hellre Grand Theft Auto III