Jag älskar verkligen Mega Man-konceptet, att själv kunna välja i vilken ordning man spela banorna. Varje bana är lång, har ett unikt tema och när man klarar bossen får man ta över hans vapen, vilket kan komma till stor användning på andra banor man har haft svårigheter med.
Med det sagt tror jag faktiskt att det här är det första Mega Man-spelet jag har klarat. När jag väl har spelat igenom alla vanliga banor och ska börja med sluttampen så brukar jag tappa intresset lite, nog delvis för att det varit lite för svårt och jobbigt att spela om hela banorna vid game over.
Vapnen i 11:an är alla riktigt lyckade, både riktigt roliga att använda och väldigt användbara när man väl har lärt sig var de är som mest effektiva. Mega Man-serien bygger mycket på trial and error, så även denna del om än inte riktigt lika mycket, men det är ingenting dåligt. Spelet är som roligast när man har lärt sig banorna och i synnerhet bossarnas rörelsemönster.
Första gången man möter en ny boss slaktar den en med enkelhet på ungefär nio sekunder. Därför rekommenderar jag att börja på svårighetsgraden casual, ett steg under normal, så att man får tid att lära sig hantera bossarna i och med att man har fler liv och då slipper spela om hela banan lika ofta. Jag har vid det här laget spelat igenom spelet två gånger och faktum är att jag hade som roligast på just den svårighetsgraden, men utan att använda föremål (en trofé jag jagade). Faktiskt var det svårare än att spela på normal-svårihetsgraden med föremål som om man missbrukar dem tar bort utmaningen (t.ex. konstant återställa hälsan med energitillskott under boss-fajter). Men jag är glad att de finns där, föremålen, de gör det möjligt att i viss mån skräddarsy sin egen svårihetsgrad.
Mega Man 11 är en väldigt fräsch tolkning av serien, med moderniseringar och snygg grafik, samtidigt som grundstenarna som gör serien så bra är intakta. Spelet påminner mig om varför jag älskar tv-spel – ren spelglädje!
Mycket bra Spela även Super Mario Maker 2