Super Stardust Ultra

Recension
Testat på: Playstation 4
 

Ett kul spel i ny tappning, några nya spellägen har tillkommit sedan Super Stardust HD. Arkadläget är fortfarande roligast och det tar någon timme att spela en omgång och jaga nya poängrekord. Just detta har jag dock inte ägnat mig åt denna gång, hade önskat att det fanns någon trofé för poäng så att jag hade motiverats till det.

Ganska bra Spela även Geometry Wars 3: Dimensions

Detroit: Become Human

Recension
Testat på: Playstation 4
 

Det bästa spela-en-film-spelet jag har spelat med god marginal. Ett fantastiskt spel. Först och främst är storyn väldigt bra med många svåra val man tvingas göra inom loppet av några sekunder. För en gångs skull känns det som att de valen man gör på riktigt påverkar ens fortsatta spelande och slutet.

Alla tre karaktärers spår är väldigt bra och de har inverkan på varandra eftersom de har möjlighet att påverka den allmänna opinionen mot androider. Min personliga favorit var en kvinnlig android som tar hand om en mänsklig liten flicka för att skydda henne från sin misshandlande far. Tyvärr avrättades både kvinnan och barnet mot slutet på grund av mina val 😟, men de övriga sluten blev jag nöjd med.

Fantastiskt Spela även Batman: The Telltale Series

Jurassic World Evolution

Recension
Testat på: Playstation 4
 

Riktigt skoj att kunna bygga sina egna dinosaurieparker! Spelet är väl inte jättedjupt, men tillräckligt. Det gäller att hålla kunderna nöjda genom att klona fram dinosaurier trogna till originalen, där de stora och/eller farliga (t.ex. T-Rex) lockar flest besökare, men de är också svårast att hålla efter. Det finns stor risk att de slår ihjäl andra dinosaurier om de inhägnas tillsammans eller att de bryter sig ut och ger sig på besökare om dinosaurierna är missnöjda med miljön, vilket givetvis försämrar parkens rykte.

När man väl fått ordning på parken blir det dock kanske lite väl lätt att dra in stålar, miljonerna fullkomligt rullar in.

För att vara den här sortens simulatorspel funkar det oväntad bra på konsol med handkontroll. Jag gillar också att man kan ta kontroll över helikoptrar och jeepar och ratta dem manuellt för att kunna söva ner respektive bota dinosaurierna på nära håll.

Bra Spela även Rollercoaster Tycoon

Far Cry 5

Recension
Testat på: Playstation 4
 

Älskar spelvärlden, att man aldrig lämnar förstapersonsperspektivet, friheten att kunna göra allt i vilken ordning man vill och hagelbrakaren. Det är roligt helt enkelt, till skillnad från andra spel som tar sig själv på för stort allvar.

Storyn, inramningen och de skruvade kristna fanatikerna får vi inte glömma heller och slutet är riktigt coolt. Hade dock kunnat önska att det krävdes att man klarade mer för att bygga upp tillräcklig motståndskraft för att möta regionbossarna. Framför allt önskar jag att det krävdes mer för platinan, som det blev nu spelade jag knappt uppdragen som kallades “story missions”, det räckte långt att bara göra sidosysslor.

Ubisofts nya modell för sandlådespel är briljant för övrigt. I tidigare spel var allt utmärkt på kartan, vilket tar bort all form av upptäckarglädje. I Far Cry 5 märks fästningar, djur att jaga etc. ut först efter att man hittat anteckningar som beskriver en viss plats, tittar på vägskyltar eller får tips från lokalbor man har räddat.

Det är i allmänhet väldigt välproducerat och påkostat, även om det känns en gnutta buggigt så har de lyckats med många detaljer. Det innehåller till exempel egenproducerad kristen väckelsemusik.

Fantastiskt Spela även Far Cry Primal

Minit

Recension
Testat på: Playstation 4
 

En anka (eller är det en människa som ser ut som en anka?) plockar upp ett svärd med en förbannelse. Han kan därefter bara leva en minut åt gången, därav titeln, innan han vaknar upp igen i sitt hem. Med svärduppgraderingar och andra föremål kan man öppna upp vägar fram och hitta nya hem där man vaknar upp i nästa liv.

Kul upplägg. Det finns säkert många exempel på spel med liknande koncept, men det närmaste jag har upplevt är Zelda: Majora’s Mask till Nintendo 64, men skillnaden där är att det utspelar sig över tre dagar, sedan reser man tillbaka i tiden. I Minit verkar tiden hela tiden röra sig framåt, personerna man träffar kommer ihåg vad man har gjort i tidigare liv.

Spelet är cirka 1-3 timmar långt för en genomsnittlig spelare, vilket är lagom långt. Därefter ställs man inför några utmanande utmaningar som förutsätter att man har klarat spelet innan och känner till alla pussellösningar. Bland annat en högre svårighetsgrad med endast ett hjärta, kortare tid, fler och svårare fiender samt lite andra föremålsplaceringar. Det finns även en trofé för att klara spelet och dö max 25 gånger, vilket tar cirka en kvart när man lyckas.

Ska man klara spelet till 100 procent och hitta alla föremål rekommenderar jag dock att man tar hjälp av en guide för det uppenbarar sig ett par efterblivna pussellösningar då, kanske det värsta och mest långsökta jag någonsin upplevt – helt omöjligt att komma på även om jag spelade spelet dagligen 100 år i streck.

Spelet är för övrigt i svartvitt, nästan helt utan gråskala. Jag har absolut inget emot simpel grafik, men jag vill åtminstone ha färger. Skönt dock med lite omväxling, att det inte är ett 2D-plattformsspel och att det inte har NES/SNES-grafik, för det vore ju det miljarde indiespelet med de egenskaperna i så fall. Efter en timme tänkte jag inte på avsaknaden av färger och under den sista spenderade timmen började jag till och med att uppskatta grafiken.

Bra Spela även The Legend of Zelda: Majora's Mask

Word Sudoku by POWGI

Recension
Testat på: Playstation 4
 

Sudoku, fast med bokstäver. Kul idé i teorin, men i praktiken ser jag bara till att fylla i en rad eller kolumn med det ord som de nio bokstäverna bildar och växlar sedan över till siffror och löser sudokun precis som vanligt.

När man väl lärt sig att använda hjälpmedlen går spelet ifrån att vara ganska krävande (man tvingas hålla många siffror i huvudet) till att bli avkopplande, även på de högre svårighetsgraderna. Hjälpmedlem är trevliga, men när det gäller sådana här simpla spel är inställningsmöjligheter A och O, det borde att gå att slå av hjälpmedel man inte vill ha. Med tanke på hur lätt det är att införa så fattar jag inte varför utvecklare struntar i det.

Medelmåttigt

Psychonauts

Recension

2006 släpptes Psychonauts i Europa och nu, tretton år senare, har jag återupplevt spelet i dess PS2-emulerade PS4-version.

Playstation 2-eran var en väldigt fin era för 3D-plattformsspel med spel som Jak & Daxter, Ratchet & Clank, Sly och Psychonauts (kom även till andra format). Samtliga med sin egen identitet, vilket gör att jag rekommenderar dem alla än i dag. Jag var på väg att säga guldera, men Super Mario 64 kom ju faktiskt tidigare, men PS2-plattformsspelen har åtminstone åldrats bättre än säg Donkey Kong 64.

Kreativiten och fantasirikedomen sprudlar i Psychonauts med flera riktigt minnesvärda banor, i synnerhet den skruvade 50-talsidyllen i Milkman Conspiracy och brädspelet Waterloo World. Det ska tilläggas att banorna generellt sett utspelar sig inne i personers sinnen och i de nämnda fallen hos två mentalpatienter. Mellansekvenserna avbryter en kanske lite för ofta, men dialogen är så pass rolig att jag småskrattar för mig själv varje genomspelning. De är så proffsigt gjorda, kanske inte grafiskt, men i manus, röstskådespeleri, ansiktsuttryck och tajming att det i princip är i klass med en Disney-film, om än en något mer vuxen sådan. I humorn märks att det helt klart att det är ett Tim Schafer-spel (Day of the Tentacle, Grim Fandango med mera).

Spelet är nära en 9:a, men hade behövt polerats något för att nå dit och det gäller både själva grundspelet och konverteringen. Kontrollen tycker jag överlag är bra, mycket tack vare förmågan att kunna springa på och hoppa högre med en mental boll man frammanar. Snabb förflyttning i plattformsspel innehållande föremålssamlande är alltid otroligt välkommet. Plattformshoppandet är emellertid lite för oprecist.

Det borde också vara lättare kunna byta mellan förmågor. Eftersom två förmågor är väldigt viktiga vill man ha dem aktiva hela tiden, vilket innebär att man bara har en plats ledig för övriga förmågor och det leder i sin tur att man konstant måste öppna menyn för att byta mellan pyromani, sköld, osynlighet och annat eller helt enkelt strunta i det när man inte orkar. Bättre vore om det om de vitala förmågorna var låsta till knapparna R1 och R2, medan L2-förmågan kunde skiftas med styrkorset som inte nyttjas alls om jag minns rätt.

Vidare snålas det något enormt med pilspetsarna (spelets valuta) och de är svåra att plocka eftersom de rör sig bort ifrån spelaren. Tanken är att man ska köpa en magnet som suger in bland annat pilspetsar, men problemet är att den är så högt prissatt att jag prioriterade nätdammsugaren, som krävs för avancemang. Inte ens när jag var uppe i 100% avklarat hade jag fått ihop tillräckligt med pengar för köpa magneten, trots att jag vid två tillfällen spenderat en del tid med att grinda ihop dem.

Det finns även ett par tekniska brister. Den instabila skärmuppdateringen som har följt med från PS2-versionen kan jag leva med, men att ljudet buggade ur fullständigt när jag hade klarat spelet och tittade på slutsekvenserna är helt oacceptabelt. Jag hoppas att det inte drabbar alla.

Överlag är dock spelupplevelsen så pass stark att spelet har lämnat större avtryck på mig än i stort sett alla andra plattformsspel.

Mycket bra Spela även Alice: Madness Returns

Suicide Guy

Recension
Testat på: Playstation 4
 

Buggigt och halvdan kontroll. Får medge att den främsta drivkraften för att spela igenom det var platinatrofén, men när jag väl var färdig så får jag ändå säga att jag hade en del roliga stunder med det. Lösningarna på pusslen kan vara roliga och spelet i sig är rätt humoristiskt med många populärkulturella referenser till t.ex. Super Mario och Moby Dick. Rätt skönt att många banor är korta dock och ärligt talat hade jag roligare med flashspelet Karoshi som har ungefär samma upplägg fast i 2D, d.v.s. att man klarar en bana genom att ta livet av sig.

Suicide Guy får ett medelmåttigt betyg av mig, men eftersom det är billigt kan det vara värt ett köp ändå.

Medelmåttigt Spela även/hellre Karoshi

Deus Ex: Mankind Divided

Recension
Testat på: Playstation 4
 

Det mesta är sig likt från föregångaren Human Revolution, vilket är okej för mig eftersom jag var väldigt förtjust i det spelet. Det finns några nya augmenteringar, men i övrigt känner man igen sig. Det medför dock att det inte känns lika imponerande den här gången som det gjorde då, en del element känns rentav föråldrade. Kanske var det förra till och med lite bättre, det känns nästan så nu när jag har avslutat Mankind Divided. Det var större variation av fiendetyper vill jag minnas.

Bossarna fick mycket kritik i Human Revolution och det har man löst här genom att inte ha några alls. Möjligtvis finns en bosstrid, men den behövde jag i så fall aldrig utkämpa eftersom jag råkade ha på mig en pryl som kunde eliminera honom före striden ens utspelade sig.

I dagens spelklimat där det ofta känns som att spelet spelar sig själv, man följer de stora pilarna och trycker på knappen som visas på skärmen, och jag vill egentligen inte påstå att det här bjuder på något helt annat, men det är i vilket fall väldigt befriande att det finns så många olika vägar fram. Hacka sig in i en förråd där man hittar en genväg genom ventilationen eller ta raka vägen fram där man tvingas hantera vakter och övervakningskameror.

Hur man väljer att hantera fienderna är upp till en själv. För min del brukar min egen överlevnad vara det primära, fiendernas liv och att undvika bli upptäckt är sekundärt. Jag brukar smyga så gott det går och om jag blir upptäckt plockar jag fram hagelbössan. Även om jag inte gillar att döda poliser (som man ibland måste hantera), så blir jag ibland så illa tvungen. Genom att intala mig själv att de var korrupta så känns det okej.

Som smygspel betraktat så rankar jag Deus Ex: Human Revolution och Mankind Divided väldigt högt, det är bara Splinter Cell: Blacklist som slår Deus Ex på fingrarna. Jag stör mig dock här på att varje gång man tar hand om en fiende på nära håll så startas en filmsekvens, i stället för att man är kvar i spelet. Sedan hade jag önskat mer segment där man ska ta sig fram bland fiender mot ett mål, då Deus Ex är som bäst. Jag kom nog upp i ganska många speltimmar, men det berodde främst på att jag maniskt bröt upp varenda dörr jag kunde för att plundra ställena på prylar, vilket jag med facit i hand ångrar lite grann då det förstör sidouppdragen man senare stöter på, att man ska bryta sig in på en plats där man redan har varit. Dessutom fick jag ett rejält överflöd av prylar som jag aldrig använde.

Vad jag gillar minst med både det här och föregångaren är energimätaren. Den borde ha funkat på samma sätt som hälsomätaren, att den laddas upp helt och inte bara pyttelite. Det finns energitillskott man kan använda, men det är mindre roligt att använda dem när man vet att mätaren kommer att halveras så fort man utför en närstridsattack eller vill se fiender genom väggar.

Överlag är spelet dock skitroligt, även nu ett par år efter dess släpp. Rekommenderas!

Mycket bra Spela även Splinter Cell: Blacklist