Minit

Recension
Testat på: Playstation 4
 

En anka (eller är det en människa som ser ut som en anka?) plockar upp ett svärd med en förbannelse. Han kan därefter bara leva en minut åt gången, därav titeln, innan han vaknar upp igen i sitt hem. Med svärduppgraderingar och andra föremål kan man öppna upp vägar fram och hitta nya hem där man vaknar upp i nästa liv.

Kul upplägg. Det finns säkert många exempel på spel med liknande koncept, men det närmaste jag har upplevt är Zelda: Majora’s Mask till Nintendo 64, men skillnaden där är att det utspelar sig över tre dagar, sedan reser man tillbaka i tiden. I Minit verkar tiden hela tiden röra sig framåt, personerna man träffar kommer ihåg vad man har gjort i tidigare liv.

Spelet är cirka 1-3 timmar långt för en genomsnittlig spelare, vilket är lagom långt. Därefter ställs man inför några utmanande utmaningar som förutsätter att man har klarat spelet innan och känner till alla pussellösningar. Bland annat en högre svårighetsgrad med endast ett hjärta, kortare tid, fler och svårare fiender samt lite andra föremålsplaceringar. Det finns även en trofé för att klara spelet och dö max 25 gånger, vilket tar cirka en kvart när man lyckas.

Ska man klara spelet till 100 procent och hitta alla föremål rekommenderar jag dock att man tar hjälp av en guide för det uppenbarar sig ett par efterblivna pussellösningar då, kanske det värsta och mest långsökta jag någonsin upplevt – helt omöjligt att komma på även om jag spelade spelet dagligen 100 år i streck.

Spelet är för övrigt i svartvitt, nästan helt utan gråskala. Jag har absolut inget emot simpel grafik, men jag vill åtminstone ha färger. Skönt dock med lite omväxling, att det inte är ett 2D-plattformsspel och att det inte har NES/SNES-grafik, för det vore ju det miljarde indiespelet med de egenskaperna i så fall. Efter en timme tänkte jag inte på avsaknaden av färger och under den sista spenderade timmen började jag till och med att uppskatta grafiken.

Bra Spela även The Legend of Zelda: Majora's Mask

Word Sudoku by POWGI

Recension
Testat på: Playstation 4
 

Sudoku, fast med bokstäver. Kul idé i teorin, men i praktiken ser jag bara till att fylla i en rad eller kolumn med det ord som de nio bokstäverna bildar och växlar sedan över till siffror och löser sudokun precis som vanligt.

När man väl lärt sig att använda hjälpmedlen går spelet ifrån att vara ganska krävande (man tvingas hålla många siffror i huvudet) till att bli avkopplande, även på de högre svårighetsgraderna. Hjälpmedlem är trevliga, men när det gäller sådana här simpla spel är inställningsmöjligheter A och O, det borde att gå att slå av hjälpmedel man inte vill ha. Med tanke på hur lätt det är att införa så fattar jag inte varför utvecklare struntar i det.

Medelmåttigt

Mirror’s Edge

Recension
Testat på: Playstation 3
 

Under den första genomspelningen är Mirror’s Edge bra, men inte mycket mer än så. Att bli beskjuten från alla håll och kanter samtidigt som man själv är obeväpnad och inte har en aning om vart man ska härnäst är inte alltid jätteroligt. Det finns fiender här och var, men spelet kretsar kring parkour och det effektivaste sättet att ta sig vidare är oftast att sprinta förbi dem. När jag är osäker på vart jag ska föredrar jag dock att ta hand om dem först så att jag kan ta reda på vägen i lugn och ro. Med tanke på hur lite skjutvapen används, ett upplockat vapen ger max ett magasin, är det imponerande hur bra känslan i vapnen faktiskt är, men det är inte så konstigt då förstapersonsskjutare är Dice huvudområde.

Bortsett från den första banan är det svårt att uppleva det ”flow” som Faith pratar om i öppningssekvensen. Vanligtvis brukar jag slå av hjälpmedel när jag påbörjar ett nytt tv-spel eftersom jag inte gillar att bli behandlad som ett barn och jag gjorde så även i Mirror’s Edge för 9 år sedan. Nu när jag har återbesökt takäventyret önskar jag ibland att de röda markeringarna, som lyser upp den huvudsakliga vägen fram, vore ännu tydligare.

Mirror’s Edge växer ordentligt först när man har klarat av huvudstoryn och återbesöker banorna igen, igen och igen för att till fullo bemästra dem. Att kunna banorna utan och innan, känna till alla genvägar och tricks, krävs för att klara av de utmaningar man ställs inför då. Det är då man upplever flowet. Ett perfekt exempel på hur troféer faktiskt ibland kan förhöja en spelupplevelse rejält, det var en av de roligaste och den mest utmanande platinan jag har tagit hittills. Utmaningen ligger främst i att kunna utföra alla tricks och ta sig i mål på utsatt tid och det finns ingen skam i att titta hur andra har gjort, för time trials går det till och med att göra det direkt i spelet (osäker på om servrarna är uppe fortfarande dock).

Det enda egentliga minuset jag hittar är de 30 sekunder långa laddningstiderna, förtäckta som hissturer tre eller fyra gånger mitt i banorna. I längden är det dessvärre ett ganska stort minus när man spelar samma bana gång på gång i jakten på perfektion. Jag önskar att det fanns en nyversion av Mirror’s Edge till konsol där dessa laddningstider var eliminerade.

Det är synd att Dice enbart utvecklar Battlefield och Battlefront numera när de uppenbarligen klarar av andra genrer med strålande resultat, i det här fallet mycket tack vare att de bemästrar förstapersonsperspektivet vid det här laget, vilket ger en svårslagen inlevelse. I mina ögon är det här det näst bästa svenska spelet som gjorts, möjligtvis tillsammans med Hotline Miami, näst efter Minecraft och jag ska ge mig på Mirror’s Edge Catalyst härnäst.

Mirror’s Edge har sin skara fans, men det är inte alltid det får den uppskattning det förtjänar.

Mycket bra

Psychonauts

Recension

2006 släpptes Psychonauts i Europa och nu, tretton år senare, har jag återupplevt spelet i dess PS2-emulerade PS4-version.

Playstation 2-eran var en väldigt fin era för 3D-plattformsspel med spel som Jak & Daxter, Ratchet & Clank, Sly och Psychonauts (kom även till andra format). Samtliga med sin egen identitet, vilket gör att jag rekommenderar dem alla än i dag. Jag var på väg att säga guldera, men Super Mario 64 kom ju faktiskt tidigare, men PS2-plattformsspelen har åtminstone åldrats bättre än säg Donkey Kong 64.

Kreativiten och fantasirikedomen sprudlar i Psychonauts med flera riktigt minnesvärda banor, i synnerhet den skruvade 50-talsidyllen i Milkman Conspiracy och brädspelet Waterloo World. Det ska tilläggas att banorna generellt sett utspelar sig inne i personers sinnen och i de nämnda fallen hos två mentalpatienter. Mellansekvenserna avbryter en kanske lite för ofta, men dialogen är så pass rolig att jag småskrattar för mig själv varje genomspelning. De är så proffsigt gjorda, kanske inte grafiskt, men i manus, röstskådespeleri, ansiktsuttryck och tajming att det i princip är i klass med en Disney-film, om än en något mer vuxen sådan. I humorn märks att det helt klart att det är ett Tim Schafer-spel (Day of the Tentacle, Grim Fandango med mera).

Spelet är nära en 9:a, men hade behövt polerats något för att nå dit och det gäller både själva grundspelet och konverteringen. Kontrollen tycker jag överlag är bra, mycket tack vare förmågan att kunna springa på och hoppa högre med en mental boll man frammanar. Snabb förflyttning i plattformsspel innehållande föremålssamlande är alltid otroligt välkommet. Plattformshoppandet är emellertid lite för oprecist.

Det borde också vara lättare kunna byta mellan förmågor. Eftersom två förmågor är väldigt viktiga vill man ha dem aktiva hela tiden, vilket innebär att man bara har en plats ledig för övriga förmågor och det leder i sin tur att man konstant måste öppna menyn för att byta mellan pyromani, sköld, osynlighet och annat eller helt enkelt strunta i det när man inte orkar. Bättre vore om det om de vitala förmågorna var låsta till knapparna R1 och R2, medan L2-förmågan kunde skiftas med styrkorset som inte nyttjas alls om jag minns rätt.

Vidare snålas det något enormt med pilspetsarna (spelets valuta) och de är svåra att plocka eftersom de rör sig bort ifrån spelaren. Tanken är att man ska köpa en magnet som suger in bland annat pilspetsar, men problemet är att den är så högt prissatt att jag prioriterade nätdammsugaren, som krävs för avancemang. Inte ens när jag var uppe i 100% avklarat hade jag fått ihop tillräckligt med pengar för köpa magneten, trots att jag vid två tillfällen spenderat en del tid med att grinda ihop dem.

Det finns även ett par tekniska brister. Den instabila skärmuppdateringen som har följt med från PS2-versionen kan jag leva med, men att ljudet buggade ur fullständigt när jag hade klarat spelet och tittade på slutsekvenserna är helt oacceptabelt. Jag hoppas att det inte drabbar alla.

Överlag är dock spelupplevelsen så pass stark att spelet har lämnat större avtryck på mig än i stort sett alla andra plattformsspel.

Mycket bra Spela även Alice: Madness Returns

Suicide Guy

Recension
Testat på: Playstation 4
 

Buggigt och halvdan kontroll. Får medge att den främsta drivkraften för att spela igenom det var platinatrofén, men när jag väl var färdig så får jag ändå säga att jag hade en del roliga stunder med det. Lösningarna på pusslen kan vara roliga och spelet i sig är rätt humoristiskt med många populärkulturella referenser till t.ex. Super Mario och Moby Dick. Rätt skönt att många banor är korta dock och ärligt talat hade jag roligare med flashspelet Karoshi som har ungefär samma upplägg fast i 2D, d.v.s. att man klarar en bana genom att ta livet av sig.

Suicide Guy får ett medelmåttigt betyg av mig, men eftersom det är billigt kan det vara värt ett köp ändå.

Medelmåttigt Spela även/hellre Karoshi

Pokémon: Let’s Go

Recension
Testat på: Nintendo Switch
 

Pokémon: Let’s Go Pikachu är det bästa Pokémon-spelet jag har spelat. Jag vill bara ha sagt det först eftersom den här texten handlar mycket om Pokémon generellt, så det hade kanske lika gärna kunna postats som ett blogginlägg, men jämförelserna med de andra spelen är relevanta för vad jag tycker om Let’s Go. Men om ni vill läsa vad jag tycker om Let’s Go kan ni hoppa till de sista styckena.

Efter att ha spelat igenom det senaste tillskottet i serien för några veckor sedan har jag drabbats av Pokémon-feber, vilket har gjort att jag grävt fram och spelat samtliga Pokémon-spel (i ordning utifrån när de utkom) i min samling samt inhandlat ett par till. Motsvarande febrar för andra spelserier (eller filmer/TV-serier för den delen) får jag någon gång per år när ett nytt spel i en spelserie som ligger mig varmt om hjärtat utkommer samt ibland för spelserier som jag upptäcker först nu.

Nu när min Pokémon-feber börjat mattats av tänkte jag rangordna spelen. För att förtydliga har jag alltså inte spelet någon av Nintento DS-spelen och har inga planer på att göra det just nu (har inte ens basenheten). Jag föredrar helt att spela konsol på TV:n, vilket jag kan göra med hjälp av Game Boy Player till Gamecube plus Snes-kontrolleradapter för bättre styrkors.

1. Pokémon Let’s Go (Switch, nyinköpt)

2. Pokémon: Trading Card Game (Game Boy, nyinköpt)
Den stora överraskningen. Anledningen till att det gjorde så stort intryck på mig var av två anledningar:

Man behöver verkligen tänka till i valet om vilka kort man väljer att spela med och hur man tar till vara på dem i strid. Det går inte att träna upp några pokémon, utan man får göra det bästa utifrån de kort man har. Man blir i stället starkare genom att vinna fler kort från strider. Om man läser strategiguider på nätet går det säkert att läsa hur man ska gå till väga för att göra det aslätt, men jag fann spelet precis lagom utmanande.

Den andra anledningen är att det är en radikalt annorlunda upplevelse jämfört de vanliga spelen, som trots allt är väldigt lika varandra. Städerna heter lite annorlunda, det finns lite nya pokémons samt attacker, befintliga attacker har korrigerats till det bättre (gällande balans) och det har lagts till finesser ingen någonsin har bett om (att bli uppringd av tränare som vill snacka skit, tävla i söthet/coolhet/smarthet och möjligheten att bygga sin hemliga bas). I övrigt är nästan allt sig likt. Man får välja en av tre pokémon, fångar några fler, tävlar mot andra tränare och sin rival, köper cykel samlar åtta gymbrickor och möter till sist Pokémon-eliten.

Absolut inget fel med det, men när man spelar igenom spelen efter varandra inom loppet av några veckor hinner man tröttna lite (men bara lite).

3. Pokémon Emerald (Game Boy Advance, nyinköpt, generation 3)
Pokémon Röd är heligt för mig, men det går inte att blunda för de förbättringar som gjorts. Det går att springa, buskarna är bättre placerade så de kan ofta undvikas, grafiken är superfin och det går framför allt att läsa vad attackerna faktiskt gör så man slipper blint hoppas att en ny attack man lär sig är bra innan man tar bort en gammal.

4. Pokémon Röd (Game Boy, haft sedan tidigare, generation 1)
Det första Pokémon-spelet och det första jag spelade. Jag tokälskade det då och gör det fortfarande. När jag går in på Youtube ser jag en jävla massa gnäll om hur trasigt och obalanserat det är, men det var inget jag över huvud taget tänkte på nu när jag spelade igenom det. Jag hade skitkul. Lite mer utmanande än Let’s Go är det också, men även här kunde jag klara Elite Four på första försöket. Annat var det när jag var barn, då behövde jag inhandla tiotals återupplivningsmediciner samt levla Charizard (Squirtle/Blastoise väljer jag i dag), Pidgeot och de andra i veckor innan jag kunde ta mig an fyran. Att jag tagit bort flera av mina bästa attacker och tilldelat flera kassa HM:s till mina bästa pokémons bidrog till att göra det så svårt.

5. Pokémon Go
Började spela det bara för att kunna föra över pokémons till Let’s Go (kanske får ihop 151 stycken för första gången), men spelet är inte alls dumt att sätta igång då och då och spela ett par minuter.

6. Pokémon Crystal (Game Boy Advance, haft sedan tidigare, generation 2)
Köpte det av en klasskamrat för 50 spänn då det var en bra deal, trots att jag redan hade tröttnat på Pokémon. Jag hade insett att de hundratals avsnitten av TV-serien hade exakt samma upplägg och jag hade svårt att ta till mig de nya pokémonsen. De var fula och hade konstiga namn. Nu när jag spelat igenom remaken av Röd/Blå samt originalet efter varandra så känns det uppfriskande med nya tillskott, men det räcker inte för att få det här spelat att stå ut i mängden. Kul med fågelgym och gym för andra typer som jag inte var van vid dock.

Som barn körde jag fast i Crystal tidigt och gav sedan upp, så det är första gången jag spelade igenom det, trots att jag även denna gång körde fast, förmodligen på samma ställe.

7. Pokémon Stadium (Nintendo 64, haft sedan tidigare och nyinköpt)
Hatade det som barn och sålde av det billigt till grannen, trots att jag inhandlat det för 850 kronor (motsvarande 1 090 kronor i dag, dyrare än Let’s Go inklusive Pokéball Plus) med Transfer Pak. Vad jag ville ha varit ett spel som Pokémon Röd, fast i 3D, där man kunde gå omkring i en värld. Vad jag fick var ett spel där man bara tävlar i en arena.

När jag spelade nu så gillade jag det till en början. Man måste vara mer taktisk i sina val när alla pokémons är på samma nivå. Lite samma inslag finns inne i Emerald. Vad som dock förstörde upplevelsen var när jag påmindes om hur överjävligt tråkiga attackerna bind och wrap var. Dratini paralyserar en med thunder wave, vilket sänker ens snabbhet och gör att man ibland missar, och sätter sedan igång med sin wrap och då är det tack och adjö på ett utdraget sätt. Wrap skadar typ en HP åt gången, men den gör också så att man inte kan attackera förrän wrappandet är slut och det tar 2-5 omgångar. Men då använder sig givetvis Dratini sig igen av wrap. Att byta pokémon hjälper föga för då blir även den paralyserad och visan är igång igen.

Efter att ha utsatts för den frustrationen några gånger stängde jag av och jag har inte spelat sedan dess.

Men åter till Let’s Go igen då! Jag följer inte Switch-nyheter så noga så jag visste inte ens att det var på gång förrän jag en vecka innan släpp då jag sprang på en Youtube-video med typ 70% negativa tummar och kommentarer. ”Det här är inte alls det Pokémon det vi är vana vid” och ”det här ser ut som Pokémon Go och Pokémon Go är en styggelse” lät det ungefär.

Utan att ha spelat DS-spelen så tycker jag att det här är den förnyelse som serien behövde. Det förenklade sättet att fånga pokémons är inte så dumt faktiskt. Att försvaga den vilda pokémonen, men inte för mycket, innan man fångar den blir tradigt i längden. Det blir det nya sättet också, absolut, efter att ha slösat 80 bollar för att fånga någon av de legandariska fåglarna utan att lyckas samtidigt som man är medveten om att det finns två andra legandariska fåglar man ”måste” fånga. Däremot slipper man att ofrivilligt att konstant avbrytas varannan meter av någon vild pokémon, utan man väljer själv vilka man vill ställa sig mot. Man är inte heller särskilt beroende av dessa möten för att göra sina pokémon tillräckligt starka, att fånga de man inte har sedan innan samt besegra tränare räcker gott för att vara redo för Elite Four.

Ofta i tidigare spel så brukar jag ha med något svagare pokémons, gärna de som kan söva ner vilda pokémons, för att det ska bli lättare att försvaga dem, men det slipper jag nu. Jag väljer ut de sex stycken jag vill satsa på och låter de ingå i mitt lag. Samtliga som ingår får en del av erfarenhetspoängen, vilket är rätt trevligt då man slipper oroa sig för att någon hamnar på efterkälken och slipper bli besviken när man har fångat en ny och ger upp en pokémon som man tidigare lagt mycket energi på att utveckla. Däremot önskar jag fortfarande att det vore mer lönsamt att satsa på hela laget i stället för 1-3 pokémon. Det gäller alla tidigare delar också, jag märkte det först i generation 1 när jag fick råpisk av polaren som hade maxat sin Venusaur, medan jag hade tränat mina pokémon jämt.

Bäst av allt kanske är att HM som koncept har avvecklats. Jag avskyr verkligen att det inte går att ersätta en HM-attack, som blir relativt svag i takt med att ens monster går upp i nivå och börjar lära sig de riktigt bra attackerna. Nu är det i stället Pikachu/Eevee som får lära sig flyga (med ballonger), gräva och surfa utanför strid. Rätt töntigt, men det gör underverk för spelet.

Generellt sätt så har Let’s Go också tagit med de bra förändringarna som tillkommit i uppföljarna till Röd/Blå och struntat i de dåliga eller onödiga. De alternativa varianterna av vissa Pokémons som Ratata, Diglett och Geodude är jag liten kluven till då de är så pass fula att jag inte vill ha med dem i mitt lag, även om de platsar, och det är ett helvete att hålla koll på vilka typer de har när man möter dem. Å andra sidan är isvarianterna av Sandshrew och Sandslash svincoola.

För övrigt är det generellt ett problem för mig att hålla koll på alla typer i och med att antalet har utökats under de 20 år jag inte har spelat Pokémon och vissa monster har till och med bytt typ. Att ha en styrka/svaghets-diagram framför sig är behjälpligt, men det blir ännu svårare för de pokémon som har två typer. Elektriska Magnemite hade redan tidigare få svagheter, men ”nu” (sedan typ generation 2) när den också har typen stål är den svårstoppad. Är det bara eld som är bra mot den?

Hur TM:s funkar numera är jag också lite tveksam till. I tron om att man bara kunde använda dem en gång vardera hushöll jag noga med dem och det var först när jag ville täcka upp en svaghet hos Pikachu (jag vill att han ska kunna ta hand om allt motstånd!) som jag gav honom en slagsmålsattack. Då insåg jag inte alls hade behövt hushålla med dem, de går ju numera att använda obegränsat. Det gör att man i tidigt skede kan ge flera pokémons den ganska starka attacken headbutt till exempel, vilket är både bra och dåligt. Skönt att slippa få ångest över vilka attacker ens pokémon lär sig, det kan lätt korrigeras om man ändrar sig, men å andra sidan blir det för lätt när man kan ändra hur som helst. I synnerhet inför specifika strider där man känner till motståndarens svaghet. För Mew är det välkommet då Mew kan lära sig vad som helst och de attackerna den lär sig naturligt är sådär.

För mig är det här en av mina drömmars spel. Ända sedan jag har spelat Pokémon Röd har jag längtat efter ett Pokémon-spel till en stationär konsol där man springer omkring i en 3D-värld och fångar Pokémon (världen hade dock fått vara ännu friare, när man kan lära sig att rida på pokémons och flyga blir det uppenbart att utomhusmiljöerna är begränsade som om de vore rum, likt många andra japanska spel). Lite som när jag spelade GTA 1 och 2 och drömde om ett GTA i 3D, men där var gapet ännu större. Där gick serien från bra till fullständigt fantastiskt, medan Pokémons 2D-spel är riktigt bra. Digimon Story: Cyber Sleuth till PS4 har jag hållit till godo med. Det är också riktigt bra och faktiskt utmanande på högsta svårighetsgraden, men det är fortfarande inte riktigt samma sak. Digimon är inte Pokémon.

Fantastiskt Spela även Digimon Story: Cyber Sleuth

Deus Ex: Mankind Divided

Recension
Testat på: Playstation 4
 

Det mesta är sig likt från föregångaren Human Revolution, vilket är okej för mig eftersom jag var väldigt förtjust i det spelet. Det finns några nya augmenteringar, men i övrigt känner man igen sig. Det medför dock att det inte känns lika imponerande den här gången som det gjorde då, en del element känns rentav föråldrade. Kanske var det förra till och med lite bättre, det känns nästan så nu när jag har avslutat Mankind Divided. Det var större variation av fiendetyper vill jag minnas.

Bossarna fick mycket kritik i Human Revolution och det har man löst här genom att inte ha några alls. Möjligtvis finns en bosstrid, men den behövde jag i så fall aldrig utkämpa eftersom jag råkade ha på mig en pryl som kunde eliminera honom före striden ens utspelade sig.

I dagens spelklimat där det ofta känns som att spelet spelar sig själv, man följer de stora pilarna och trycker på knappen som visas på skärmen, och jag vill egentligen inte påstå att det här bjuder på något helt annat, men det är i vilket fall väldigt befriande att det finns så många olika vägar fram. Hacka sig in i en förråd där man hittar en genväg genom ventilationen eller ta raka vägen fram där man tvingas hantera vakter och övervakningskameror.

Hur man väljer att hantera fienderna är upp till en själv. För min del brukar min egen överlevnad vara det primära, fiendernas liv och att undvika bli upptäckt är sekundärt. Jag brukar smyga så gott det går och om jag blir upptäckt plockar jag fram hagelbössan. Även om jag inte gillar att döda poliser (som man ibland måste hantera), så blir jag ibland så illa tvungen. Genom att intala mig själv att de var korrupta så känns det okej.

Som smygspel betraktat så rankar jag Deus Ex: Human Revolution och Mankind Divided väldigt högt, det är bara Splinter Cell: Blacklist som slår Deus Ex på fingrarna. Jag stör mig dock här på att varje gång man tar hand om en fiende på nära håll så startas en filmsekvens, i stället för att man är kvar i spelet. Sedan hade jag önskat mer segment där man ska ta sig fram bland fiender mot ett mål, då Deus Ex är som bäst. Jag kom nog upp i ganska många speltimmar, men det berodde främst på att jag maniskt bröt upp varenda dörr jag kunde för att plundra ställena på prylar, vilket jag med facit i hand ångrar lite grann då det förstör sidouppdragen man senare stöter på, att man ska bryta sig in på en plats där man redan har varit. Dessutom fick jag ett rejält överflöd av prylar som jag aldrig använde.

Vad jag gillar minst med både det här och föregångaren är energimätaren. Den borde ha funkat på samma sätt som hälsomätaren, att den laddas upp helt och inte bara pyttelite. Det finns energitillskott man kan använda, men det är mindre roligt att använda dem när man vet att mätaren kommer att halveras så fort man utför en närstridsattack eller vill se fiender genom väggar.

Överlag är spelet dock skitroligt, även nu ett par år efter dess släpp. Rekommenderas!

Mycket bra Spela även Splinter Cell: Blacklist

Välkommen till nya michaelkjellander.se!

Jag kände för att skapa en blogg. Just nu har jag inte tid att skapa en ny hemsida, så det får räcka med en WordPress-installation med tillhörande standardtema tills vidare. Det fyller trots allt sin funktion och den förra sajten var inte direkt någon höjdare den heller.

Mina tidigare skapelser hittas under ”Spel”.

Så här såg michaelkjellander.se ut mellan 2013-01-01 och 2016-11-22:

s1

s2

s3

s4