Kategori: Tv-spelrecensioner

Zelda: Breath of Wild pressas in i Ubisoft-modellen och ut kommer Immortals Fenyx Rising – ett alldeles utomordentligt äventyr.

Till stora delar blir det precis det man kan förvänta sig. En öppen värld där allt intressant är markerat med ikon på kartan: massivs med uppdrag, massvis med sidouppdrag, massvis med saker att samla, massvis med förmågor att uppgradera. Har du spelat Far Cry, Watch Dogs eller Assassin’s Creed vet du ungefär vad som väntar, den huvudsakliga (men inte enda!) skillnaden är att det här utspelar sig i en fantasymiljö.

Vad den främsta inspirationskällan är märks omedelbart när man börjar klättra vid närmsta bergvägg. Sättet man klättrar på och uthållighetsmätaren för direkt tankarna till BotW, vilket naturligtvis är bra. Zelda-likheten är varför jag köpte spelet utan att tveka. Det är snarare vad som hände minuten senare som gjorde mig orolig. Att man i förstapersonsvy blickar ut över världen och när man med blicken passerar ett intressant mål (kan vara upp till någon kilometer bort) så dyker en ikon upp. Vid ett knapptryck så markeras målet ut och inom loppet av sekunder har jag markerat ut tiotals mål att besöka.

Problemet med detta är att spelet där och då indirekt berättar att det inte finns någon poäng i att utforska världen; allt intressant är redan markerade, resten är bara döytor, vilket naturligtvis raderar ut all form av upptäckarglädje. Den här gamla videon förklarar det på ett väldigt träffsäkert sätt: https://www.youtube.com/watch?v=jdZlxR2FIK8

Zelda är utan konkurrens mina absoluta favoritserie. Två av dess absolut viktigaste komponenter är just upptäckarglädjen samt dess tempel. Fenyx Rising har inte samma upptäckarglädje, saknar fullskaliga tempel med olika teman och kan naturligtvis inte mäta sig med Breath of the Wild, men upplevelsen i Fenyx Rising har varit… helt fantastisk. Många gånger sträckspelade jag i timme efter timme utan avbrott.

Varför? Om det inte redan har framgått så är det här min absoluta favoritgenre. Äventyrsspel i färggrann naturmiljö, öppen värld, lagom mycket fantasy, fantasifulla fiender och pussel, pussel, pussel! Där har vi den tredje viktigaste ingrediensen i Zeldas framgångsrecept, lagom kluriga pussel. Här bjuds det på dem i massor och de är inte bara kluriga, de förhöjs mycket av den eminenta fysikmotorn. I en av de mest minnesvärda valven ska man dra i spakar med rätt tajming för att på så sätt med vindens kraft skjuta iväg klot som river ner väggar. I ett annat spelar man flipper med samma typer av klot och spakar. Så roligt, så glad jag blir av dessa valv och det bästa är att det finns massvis av dem. Glöm dock för bövelen inte bort att stänga av alla former av hjälpmedel/ledtrådar!

Till en början upplevde jag grafiken som medioker, åtminstone på nära håll, men när jag någon timme senare blickade ut över den bedårande vackra färggranna världen så blev jag alldeles frälst, trots att jag spelar på PS4. Jag kan bara drömma om hur världen ser ut i 4K på PS5 och grämer mig vid det här laget att jag inte förbokade en. Faktiskt finns det också, trots allt, mängder med upptäckarglädje. På väg mot ett mål så slutar det alltid med att jag gör en massa stopp på vägen. Jag kanske får syn på en häst, ren eller enhörning att tämja, en legendarisk vildssvinsboss att besegra, ett äppelträd att palla eller något spännande pussel jag missat att markera ut.

Striderna är roligare än Zeldas strider, men mindre varierade. Man slåss här i princip med samma typer av kombinationer, oavsett vilken typ av fiende man möter – inklusive bossar.  Jag gillar (faktiskt) att vapen slits i Breath of the Wild, men det är samtidigt skönt att slippa tänka på det här. Att ha oändligt med ammunition (med cooldowns) till pilbågen är också skönt, det gör en mer benägen att använda den. Åtminstone till en början, före man har hunnit uppgradera alla sina gudakrafter. Kontrollen överlag är mycket bra, mycket bättre än i Assassin’s Creed som samma utvecklarteam också har utvecklat. Det största problemet med AC-serien är att en miljard olika aktioner delar samma knapp, däribland avsaknaden av en renodlad hoppknapp, vilket gör det svårt att kontrollera sin karaktär och få den att göra som man vill. Det problemet finns inte alls här, bortsett från att det är svårt att vara precis i plattformssekvenserna.

Med nästan 80 timmars speltid hittills så börjar först nu intresset att svalna, vilket är ett gott betyg, men snart kommer det första expansionspaket och då blir det ett återbesök. Vet inte hur försäljningssiffrorna ser ut, men det mesta tyder på att de inte är någon vidare. Det beror mer på tveksam marknadsföringsstrategi än någonting annat, detta är ren kvalitet som inte någon Zelda-fantast eller någon annan bör missa.

Mästerverk Spela även The Legend of Zelda: Breath of the Wild

Terminator: Resistance är lite som en B-film, fast som ett spel då – ett B-spel. Vi alla vet mycket väl att en B-film ibland kan vara mer njutbar än en storfilm och det motsvarande gäller även spel. Terminator: Resistance är just det, mer njutbart än många storspel.

Känslan i vapnen är okej, men inte det bästa jag upplevt och AI:n är väl ingen höjdare, men det är lättare att acceptera i och med att fienderna är robotar och dessa mördarmaskiner behöver egentligen inte vara smarta – de är tillräckligt skräckinjagande ändå, så tåliga som de är. Riktigt spännande var det när man för första gången stötte på Terminators, utan att ha tillgång till plasmavapen. Man var tvungen att hålla sig gömd och långsamt ta sig fram mot målet. Har man minsta lilla uppskattning för Terminator-filmerna bör man även uppskatta atmosfären här.

Det är samtidigt skönt att smygsekvenserna inte är alltför många, men det är bra att variationen finns där och där räknar jag även in den perfekta balansen mellan linjäritet och free-roaming. Lättillgängligheten uppskattar jag också, uppgraderingssystemet är lagom avancerat och upplägget motiverar en till att klara sidouppdrag samt till att plundra hus på ammunition och andra resurser, allt är lite som en lättillgänglig blandning av Fallout och Deus Ex. Låsdyrkningssekvenserna är bland de bästa jag upplevt. En detalj, men det är ofta detaljerna som gör spelet minnesvärt, som får det att sticka ut.

Det är ett väldigt ambitiöst spel, egentligen överambitiöst med alla finesser de har försökt trycka in. Dialogträden och att valen man gör påverkar vad andra tycker om dig är ett typexempel på överambition, men jag rekommenderar att man lägger den lilla extra energi det kräver att bygga upp tillit, att få de andra att lita på dig, för det belönar sig med några trevliga överraskningar framåt slutet. 🙂

Hur som helst, vad man kan konstatera är att detta absolut inte är någon cash-grab, utvecklarna har lagt sin själ i detta projekt för att skapa en bra Terminator-upplevelse, vilket gör det tråkigt att se hur kritiker njuter av att såga och håna spelet. Döm av min förvåning när jag såg att många recensenter givit spelet så låga betyg som 3 respektive 4, vilket är varför jag klassar detta som det mest underskattade spelet förra generationen. Yes, PS4 är numera förra generationen och detta är första gången jag får kalla det för det, men jag hänger kvar där ett tag till.

Till skillnad från kritikerna ger många övriga spelare spelet den uppskattning det förtjänar, se till exempel användarrecensionerna på Steam – är detta en kult-hit? Med mer tid och resurser hade detta säkerligen kunnat bli enastående, men å andra sidan gillar jag det precis som det är, dess brister till trots. Jag köpte det bara för någon ynka hundring, det borde du också göra!

Bra Spela även Deus Ex: Human Revolution

Jag älskar verkligen Mega Man-konceptet, att själv kunna välja i vilken ordning man spela banorna. Varje bana är lång, har ett unikt tema och när man klarar bossen får man ta över hans vapen, vilket kan komma till stor användning på andra banor man har haft svårigheter med.

Med det sagt tror jag faktiskt att det här är det första Mega Man-spelet jag har klarat. När jag väl har spelat igenom alla vanliga banor och ska börja med sluttampen så brukar jag tappa intresset lite, nog delvis för att det varit lite för svårt och jobbigt att spela om hela banorna vid game over.

Vapnen i 11:an är alla riktigt lyckade, både riktigt roliga att använda och väldigt användbara när man väl har lärt sig var de är som mest effektiva. Mega Man-serien bygger mycket på trial and error, så även denna del om än inte riktigt lika mycket, men det är ingenting dåligt. Spelet är som roligast när man har lärt sig banorna och i synnerhet bossarnas rörelsemönster.

Första gången man möter en ny boss slaktar den en med enkelhet på ungefär nio sekunder. Därför rekommenderar jag att börja på svårighetsgraden casual, ett steg under normal, så att man får tid att lära sig hantera bossarna i och med att man har fler liv och då slipper spela om hela banan lika ofta. Jag har vid det här laget spelat igenom spelet två gånger och faktum är att jag hade som roligast på just den svårighetsgraden, men utan att använda föremål (en trofé jag jagade). Faktiskt var det svårare än att spela på normal-svårihetsgraden med föremål som om man missbrukar dem tar bort utmaningen (t.ex. konstant återställa hälsan med energitillskott under boss-fajter). Men jag är glad att de finns där, föremålen, de gör det möjligt att i viss mån skräddarsy sin egen svårihetsgrad.

Mega Man 11 är en väldigt fräsch tolkning av serien, med moderniseringar och snygg grafik, samtidigt som grundstenarna som gör serien så bra är intakta. Spelet påminner mig om varför jag älskar tv-spel – ren spelglädje!

Mycket bra Spela även Super Mario Maker 2

Under tonåren hittade jag peka-och-klicka-äventyrsgenren efter tips i speltidningen Super Play och blev omedelbart förälskad, så pass förälskad att jag i den senare tonåren bestämde mig för att göra ett eget (och blir än i dag imponerad av den fantasirikedomen jag hade då). Det urspårade Sam & Max Hit the Road samt framför allt Day of the Tentacle blev snabbt mina favoriter, inte minst tack vare den lysande humorn, även om jag i ärlighetens namn inte är säker på om jag klarade någon av dem. Hur mycket jag än tycker om genren så dras de med en del problem och det är en viss tröskel att påbörja ett, jag vet nämligen att de kommer att bli en stundtals frustrerande upplevelse, i synnerhet om spelet har några år på nacken. Jag är ganska dålig på dessa spel, men jag tror ändå att många kommer att känna igen sig i min beskrivning som följer.

De äldre peka-och-klicka-spelen börjar alltid trevligt där man sugs in i upplevelsen och ständigt gör framsteg. Sedan blir allt bara värre, man får tillgång till fler och fler rum att utforska samt fyller fickorna med fler och fler prylar. Jag kommer att köra fast förr eller senare och desto senare i spelet jag kommer så kommer det att hända desto oftare, till slut efter varje litet framsteg. När jag sedan blir desperat går jag tillbaka till varje rum jag tidigare har besökt och interagerar med varenda liten detalj med varenda pryl med förhoppningen att jag ska springa på någon långsökt lösning som jag omöjligen kan ha tänkt på. Tidigare nämnda Sam & Max hade en del sådana lösningar vill jag minnas, just för att det var ganska urspårat så var även en del pussellösningar det också. Långsökta med andra ord.

Ofta slutade det med att jag efter mycket om och men tog hjälp av en guide, men det var ungefär där jag tröttnade på spelen. Antingen visade det sig att lösningen var så pass enkel att jag blev besviken på mig själv och kunde inte njuta av upplevelsen längre, eller så hade jag antingen missat att en två pixlar bred pryl var klickbar eller så var lösningen så pass långsökt att det i princip var omöjligt att komma på. Även i de två sistnämnda fallen tröttnade jag på spelen eftersom de medförde att jag konstant såg guiden som en lätt utväg varje gång jag körde fast då jag alltid befarade långsökta lösningar, vilket tog bort allt det roliga från upplevelsen.

Broken Sword 5 inhandlade jag fysiskt till PS4 för några veckor sedan och det har varit ett kärt återseende till genren. Visst har jag spelat igenom Telltales tre någorlunda moderna och småroliga episodbaserade Sam & Max-spel från 00-talet, men Broken Sword 5 toppar dessa med råge.

Det är ett peka-och-klicka-äventyr med allt det bästa från 90-talets spel i genren moderniserat till en genomgående trevlig upplevelse. Visst körde jag fast även här i kortare stunder, men det är ju faktiskt något positivt att allt inte är strömlinjeformat, utan man får tänka till lite och ibland prova sig fram. Det som skiljer sig här från många gamla spel är att man oftast är begränsad till en eller två rum och vet då att lösningen finns alldeles i närheten av där man befinner sig.

Därtill bjuds det på ett fåtal riktigt utmanande, minnesvärda och väldesignade pussel. Jag tvingades ta till det inbyggda ledtrådssystemet (mycket trevligt tillskott) vid ett tillfälle, men inte ens fyra av fem ledtrådar gav mig tillräckligt hjälp på traven. Den som har spelat spelet vet precis vilket pussel jag pratar om, jag lyckades lista ut de flesta ord på egen hand utan hjälp, men ett fåtal av dem var så pass extrema att jag inte ens förstod hur man skulle kunna komma fram till det (utan hjälp) ens efter att jag fått hela svaret i den femte och sista ledtråden och kunde titta på pusslet med nya, fräscha ögon. Jag är inte ens säker på att en promille av spelarna klarar av det utan hjälp. Jag gillade verkligen grundtanken med pusslet, att med hjälp av översatta glyfer skulle luska ut vad andra glyfer betydda, men vissa ord var bara för extremt svåra. Långsökta vågar jag nog påstå.

Men jag är överlag jättenöjd med upplevelsen, grafiken är fantastiskt vacker, de europeiska miljöerna är väldigt gemytliga och jag hann bli småkär i fransyskan Nico, Georges charmiga följeslagare. Jag kan rekommendera spelet till samtliga som är sugna på ett peka-och-klicka-äventyr i klassisk stil med nödvändiga moderniseringar. Jag nådde eftertexterna i går kring midnatt och när ett spel lämnar ett bestående intryck efter sig vet man att man har spelat igenom någonting väldigt, väldigt bra.

Fantastiskt Spela även Indiana Jones and the Fate of Atlantis

För ett par år sedan var jag less på trögstartade moderna spel där man tvingades titta igenom filmsekvenser i två timmar (känns det som) följt av en två timmar lång astråkig tutorial som utgår ifrån att man aldrig har rört ett tv-spel i sitt liv och övertydligheten hänger kvar resten av spelet. Jag införskaffade då ett Dreamcast och det första spelet jag fastnade för var Crazy Taxi och än i dag är det det spel som jag värderar högst till maskinen tillsammans med Tony Hawk’s Pro Skater 2.

Det var så befriande med ett spel som bara sätter igång direkt utan några som helst instruktioner. Nu är konceptet så pass enkelt att det inte behövs, men generellt var spelen så på den tiden. Var man osäker på något efter att ha börjat spela så fick man slå upp det i manualen. Fysiska manualer saknar jag förvisso inte, har hellre hjälpavsnitt direkt i spelet, men jag avskyr för mycket dialog och att konstant bli hållen i handen. Inte ens när jag var ett barn gillade jag att bli behandlad som ett, än mindre nu.

Den som har spelat GTA 3, Vice City eller San Andreas vet vad det här handlar om, plocka upp kunder i din taxibil och kör dem till deras destination. That’s it. Skillnaden här är att det helt kretsar kring det, tempot är högre och spelet har den där härliga 90-talsarkadkänslan just eftersom det är ett arkadspel från början. Det finns ett par trick man måste lära sig för att nå de högre poängen, i synnerhet att kunna boosta, vilket jag faktiskt fortfarande inte lyckas göra konsekvent, det krävs en viss tajming. Lyckligtvis finns det några roliga bonusbanor där man kan träna in dessa trick (ja, icke-påtvingad tutorial vid sidan av som samtidigt är roliga att spela har jag inget emot).

Versionen jag har upplevt den här gången är PS3-versionen emulerad genom PS Now streamat på en PS4. Detta är första gången jag provar PS Now och jag är mycket imponerad. Jag är kanske inte så känslig, men fördröjningar var inget jag tänkte på, vilket är ett gott betyg sett till spelets höga tempo. Ett bra test av vad tekniken går för helt klart, men i och med att det är ett gammalt spel gissar jag att det går fortare att ta emot all data. Vad jag däremot är lite besviken på är PS3-konverteringen i sig då soundtracket är utbytt. Kosta vad det kosta vill, de borde ha löst licenserna till Offspring-låtarna. Jag tyckte att de till en början var tjatiga, men efter några omgångar till blir det svårt att tänka sig Crazy Taxi utan Offspring och mycket riktigt ger de nya låtarna inte alls samma känsla, även om det egentligen inte är något större fel på dem. Dessutom heter restaurangerna inte längre Pizza Hut eller KFC, de har i stället generiska namn.

Det finns två banor med det huvudsakliga upplägget och där är den som kallas “Arcade Mode” överlägsen. Märkligt nog mycket tack vare att den är väldigt linjär. Det finns till och med en bonusbana där man ska rejsa igenom hela banan på tid, vilket är ganska talande för hur linjär den är. Till en början störde jag mig lite på det, att den var avlång i stället för bred där man hade kunnat åka kors och tvärs, men efter att ha provat den andra banan, Original Mode, så förstår jag varför. Problemet är att det enda man har som hjälpmedel när man ska navigera sig fram är en stor pil, ingen karta eller liknande, och i Original Mode händer det ofta att pilen är vilseledande, att man leds in i återvändsgränder om man följer den. Banan är sämre designad rent i allmänhet, det finns en tunnelbana man kan råka hamna i och gör man det hamnar man förmodligen längre ifrån sin destination än när man startade när man väl har hittat ut.

Jag hade i övrigt gärna sett mer variation på destinationerna. Det tråkiga är att samma personer alltid vill åka till samma ställe och de står dessutom också alltid på samma ställen, vilket gör att ens rutter oftast blir väldigt lika varandra. Man börjar ofta med att plocka upp den som står närmast och detsamma när man har nått den personens slutdestination och så fortsätter det. Åtminstone som tillval hade jag velat ha slumpade destinationer och taxikunder.

Problemen till trots, jag älskar Crazy Taxi, det är ren spelglädje, men avsaknandet av originalsoundtracket förhindrar den här versionen från att nå ett högre betyg. Det är underbart kul att kryssa sig fram bland bilar i hög fart och det är just därför jag värderar det här högre än uppföljaren. I tvåan så har en hoppknapp tillkommit, vilket tillför nya möjligheter, men det gör det alldeles för lätt att helt enkelt hoppa över mötande trafik i stället för att kryssa sig igenom den.

Bra Spela även The Simpsons: Hit and Run