Etikett: Playstation 4

Hafsig buggfest, vilket inte är något som utvecklarna sticker under stolen med. Blev illamående av att spela det, mycket på grund av den vedervärdiga musiken, men eftersom jag lyckades spela igenom alla banor utan att spy så klarar sig spelet undan ett bottenbetyg.

Dåligt

Fullständigt lysande licensspel av tv-serien, såpass välskrivet och humoristiskt att det känns som att man spelar avsnitt direkt hämtat från serien. Flera viktiga förbättringar har gjorts sedan föregångaren, framför allt känns striderna mer balanserade då det inte är lika lätt att ge motståndarna en rad åkommor (t.ex. brinnande, blödande, äcklad) som dränerar deras hälsa omedelbart.

Mycket bra Spela även South Park: The Stick of Truth

Huvudläget är en simplare variant av Mario Party. Man tar sig fram på ett spelbräde med hjälp av kort som man får genom att utmana motspelare i korta minispel. Minispelen är knappast i klass med Mario Party och är alltid 1 mot 1, men i och med att tempot är högt tycker jag att det är okej ändå. Förmodligen är det roligare att spela mot mänskligt motstånd, vilket jag aldrig provade.

Vad som är häftigt i det här spelet är dock inte det vanliga spelläget, utan vad som kallas för sandlådeläget. Där löser man uppgifter på ett antal banor genom att trolla fram föremål eller varelser. Man kan i princip skriva in vilket ord som helst ur ordboken och få fram det, riktigt häftigt. Vill jag t.ex. besegra en drake kan jag t.ex. skriva in ”tommy gun” för att kunna skjuta ihjäl den eller skriva in ”psycho” och få fram en galning som knivhugger allt i sin närhet, inklusive spelaren.

Jag önskar att man hade satsat mer på det här läget för möjligheterna är oändliga. Jag har dessvärre inte provat något av de andra Scribblenauts-spelen, men kanske är det mer fokus på sådant i dem. Likt andra spel som kretsar kring ord, t.ex. Letter Quest, önskar jag också att det vore möjligt att växla över till svenska. Mitt engelska ordförråd är trots allt mycket mer begränsat.

Ganska bra

Ett kul spel i ny tappning, några nya spellägen har tillkommit sedan Super Stardust HD. Arkadläget är fortfarande roligast och det tar någon timme att spela en omgång och jaga nya poängrekord. Just detta har jag dock inte ägnat mig åt denna gång, hade önskat att det fanns någon trofé för poäng så att jag hade motiverats till det.

Ganska bra Spela även Geometry Wars 3: Dimensions

Det bästa spela-en-film-spelet jag har spelat med god marginal. Ett fantastiskt spel. Först och främst är storyn väldigt bra med många svåra val man tvingas göra inom loppet av några sekunder. För en gångs skull känns det som att de valen man gör på riktigt påverkar ens fortsatta spelande och slutet.

Alla tre karaktärers spår är väldigt bra och de har inverkan på varandra eftersom de har möjlighet att påverka den allmänna opinionen mot androider. Min personliga favorit var en kvinnlig android som tar hand om en mänsklig liten flicka för att skydda henne från sin misshandlande far. Tyvärr avrättades både kvinnan och barnet mot slutet på grund av mina val , men de övriga sluten blev jag nöjd med.

Fantastiskt Spela även Batman: The Telltale Series

Småkul tidsfördriv som är över på några timmar. Kraftigt inspirerat av det klassiska spelet Minesweeper, men här styr man en karaktär som ska ta sig fram över ett minfält, vilket gör att man tänker på ett annorlunda sätt.

Ganska bra Spela även MS Röj

Riktigt skoj att kunna bygga sina egna dinosaurieparker! Spelet är väl inte jättedjupt, men tillräckligt. Det gäller att hålla kunderna nöjda genom att klona fram dinosaurier trogna till originalen, där de stora och/eller farliga (t.ex. T-Rex) lockar flest besökare, men de är också svårast att hålla efter. Det finns stor risk att de slår ihjäl andra dinosaurier om de inhägnas tillsammans eller att de bryter sig ut och ger sig på besökare om dinosaurierna är missnöjda med miljön, vilket givetvis försämrar parkens rykte.

När man väl fått ordning på parken blir det dock kanske lite väl lätt att dra in stålar, miljonerna fullkomligt rullar in.

För att vara den här sortens simulatorspel funkar det oväntad bra på konsol med handkontroll. Jag gillar också att man kan ta kontroll över helikoptrar och jeepar och ratta dem manuellt för att kunna söva ner respektive bota dinosaurierna på nära håll.

Bra Spela även Rollercoaster Tycoon

Älskar spelvärlden, att man aldrig lämnar förstapersonsperspektivet, friheten att kunna göra allt i vilken ordning man vill och hagelbrakaren. Det är roligt helt enkelt, till skillnad från andra spel som tar sig själv på för stort allvar.

Storyn, inramningen och de skruvade kristna fanatikerna får vi inte glömma heller och slutet är riktigt coolt. Hade dock kunnat önska att det krävdes att man klarade mer för att bygga upp tillräcklig motståndskraft för att möta regionbossarna. Framför allt önskar jag att det krävdes mer för platinan, som det blev nu spelade jag knappt uppdragen som kallades ”story missions”, det räckte långt att bara göra sidosysslor.

Ubisofts nya modell för sandlådespel är briljant för övrigt. I tidigare spel var allt utmärkt på kartan, vilket tar bort all form av upptäckarglädje. I Far Cry 5 märks fästningar, djur att jaga etc. ut först efter att man hittat anteckningar som beskriver en viss plats, tittar på vägskyltar eller får tips från lokalbor man har räddat.

Det är i allmänhet väldigt välproducerat och påkostat, även om det känns en gnutta buggigt så har de lyckats med många detaljer. Det innehåller till exempel egenproducerad kristen väckelsemusik.

Mästerverk Spela även Far Cry Primal

En anka (eller är det en människa som ser ut som en anka?) plockar upp ett svärd med en förbannelse. Han kan därefter bara leva en minut åt gången, därav titeln, innan han vaknar upp igen i sitt hem. Med svärduppgraderingar och andra föremål kan man öppna upp vägar fram och hitta nya hem där man vaknar upp i nästa liv.

Kul upplägg. Det finns säkert många exempel på spel med liknande koncept, men det närmaste jag har upplevt är Zelda: Majora’s Mask till Nintendo 64, men skillnaden där är att det utspelar sig över tre dagar, sedan reser man tillbaka i tiden. I Minit verkar tiden hela tiden röra sig framåt, personerna man träffar kommer ihåg vad man har gjort i tidigare liv.

Spelet är cirka 1-3 timmar långt för en genomsnittlig spelare, vilket är lagom långt. Därefter ställs man inför några utmanande utmaningar som förutsätter att man har klarat spelet innan och känner till alla pussellösningar. Bland annat en högre svårighetsgrad med endast ett hjärta, kortare tid, fler och svårare fiender samt lite andra föremålsplaceringar. Det finns även en trofé för att klara spelet och dö max 25 gånger, vilket tar cirka en kvart när man lyckas.

Ska man klara spelet till 100 procent och hitta alla föremål rekommenderar jag dock att man tar hjälp av en guide för det uppenbarar sig ett par efterblivna pussellösningar då, kanske det värsta och mest långsökta jag någonsin upplevt – helt omöjligt att komma på även om jag spelade spelet dagligen 100 år i streck.

Spelet är för övrigt i svartvitt, nästan helt utan gråskala. Jag har absolut inget emot simpel grafik, men jag vill åtminstone ha färger. Skönt dock med lite omväxling, att det inte är ett 2D-plattformsspel och att det inte har NES/SNES-grafik, för det vore ju det miljarde indiespelet med de egenskaperna i så fall. Efter en timme tänkte jag inte på avsaknaden av färger och under den sista spenderade timmen började jag till och med att uppskatta grafiken.

Bra Spela även The Legend of Zelda: Majora's Mask

Sudoku, fast med bokstäver. Kul idé i teorin, men i praktiken ser jag bara till att fylla i en rad eller kolumn med det ord som de nio bokstäverna bildar och växlar sedan över till siffror och löser sudokun precis som vanligt.

När man väl lärt sig att använda hjälpmedlen går spelet ifrån att vara ganska krävande (man tvingas hålla många siffror i huvudet) till att bli avkopplande, även på de högre svårighetsgraderna. Hjälpmedlem är trevliga, men när det gäller sådana här simpla spel är inställningsmöjligheter A och O, det borde att gå att slå av hjälpmedel man inte vill ha. Med tanke på hur lätt det är att införa så fattar jag inte varför utvecklare struntar i det.

Medelmåttigt