Psychonauts

2006 släpptes Psychonauts i Europa och nu, tretton år senare, har jag återupplevt spelet i dess PS2-emulerade PS4-version.

Playstation 2-eran var en väldigt fin era för 3D-plattformsspel med spel som Jak & Daxter, Ratchet & Clank, Sly och Psychonauts (kom även till andra format). Samtliga med sin egen identitet, vilket gör att jag rekommenderar dem alla än i dag. Jag var på väg att säga guldera, men Super Mario 64 kom ju faktiskt tidigare, men PS2-plattformsspelen har åtminstone åldrats bättre än säg Donkey Kong 64.

Kreativiten och fantasirikedomen sprudlar i Psychonauts med flera riktigt minnesvärda banor, i synnerhet den skruvade 50-talsidyllen i Milkman Conspiracy och brädspelet Waterloo World. Det ska tilläggas att banorna generellt sett utspelar sig inne i personers sinnen och i de nämnda fallen hos två mentalpatienter. Mellansekvenserna avbryter en kanske lite för ofta, men dialogen är så pass rolig att jag småskrattar för mig själv varje genomspelning. De är så proffsigt gjorda, kanske inte grafiskt, men i manus, röstskådespeleri, ansiktsuttryck och tajming att det i princip är i klass med en Disney-film, om än en något mer vuxen sådan. I humorn märks att det helt klart att det är ett Tim Schafer-spel (Day of the Tentacle, Grim Fandango med mera).

Spelet är nära en 9:a, men hade behövt polerats något för att nå dit och det gäller både själva grundspelet och konverteringen. Kontrollen tycker jag överlag är bra, mycket tack vare förmågan att kunna springa på och hoppa högre med en mental boll man frammanar. Snabb förflyttning i plattformsspel innehållande föremålssamlande är alltid otroligt välkommet. Plattformshoppandet är emellertid lite för oprecist.

Det borde också vara lättare kunna byta mellan förmågor. Eftersom två förmågor är väldigt viktiga vill man ha dem aktiva hela tiden, vilket innebär att man bara har en plats ledig för övriga förmågor och det leder i sin tur att man konstant måste öppna menyn för att byta mellan pyromani, sköld, osynlighet och annat eller helt enkelt strunta i det när man inte orkar. Bättre vore om det om de vitala förmågorna var låsta till knapparna R1 och R2, medan L2-förmågan kunde skiftas med styrkorset som inte nyttjas alls om jag minns rätt.

Vidare snålas det något enormt med pilspetsarna (spelets valuta) och de är svåra att plocka eftersom de rör sig bort ifrån spelaren. Tanken är att man ska köpa en magnet som suger in bland annat pilspetsar, men problemet är att den är så högt prissatt att jag prioriterade nätdammsugaren, som krävs för avancemang. Inte ens när jag var uppe i 100% avklarat hade jag fått ihop tillräckligt med pengar för köpa magneten, trots att jag vid två tillfällen spenderat en del tid med att grinda ihop dem.

Det finns även ett par tekniska brister. Den instabila skärmuppdateringen som har följt med från PS2-versionen kan jag leva med, men att ljudet buggade ur fullständigt när jag hade klarat spelet och tittade på slutsekvenserna är helt oacceptabelt. Jag hoppas att det inte drabbar alla.

Överlag är dock spelupplevelsen så pass stark att spelet har lämnat större avtryck på mig än i stort sett alla andra plattformsspel.

Mycket bra Spela även Alice: Madness Returns

Suicide Guy

Testat på: Playstation 4
 

Buggigt och halvdan kontroll. Får medge att den främsta drivkraften för att spela igenom det var platinatrofén, men när jag väl var färdig så får jag ändå säga att jag hade en del roliga stunder med det. Lösningarna på pusslen kan vara roliga och spelet i sig är rätt humoristiskt med många populärkulturella referenser till t.ex. Super Mario och Moby Dick. Rätt skönt att många banor är korta dock och ärligt talat hade jag roligare med flashspelet Karoshi som har ungefär samma upplägg fast i 2D, d.v.s. att man klarar en bana genom att ta livet av sig.

Suicide Guy får ett medelmåttigt betyg av mig, men eftersom det är billigt kan det vara värt ett köp ändå.

Medelmåttigt Spela även/hellre Karoshi

Deus Ex: Mankind Divided

Testat på: Playstation 4
 

Det mesta är sig likt från föregångaren Human Revolution, vilket är okej för mig eftersom jag var väldigt förtjust i det spelet. Det finns några nya augmenteringar, men i övrigt känner man igen sig. Det medför dock att det inte känns lika imponerande den här gången som det gjorde då, en del element känns rentav föråldrade. Kanske var det förra till och med lite bättre, det känns nästan så nu när jag har avslutat Mankind Divided. Det var större variation av fiendetyper vill jag minnas.

Bossarna fick mycket kritik i Human Revolution och det har man löst här genom att inte ha några alls. Möjligtvis finns en bosstrid, men den behövde jag i så fall aldrig utkämpa eftersom jag råkade ha på mig en pryl som kunde eliminera honom före striden ens utspelade sig.

I dagens spelklimat där det ofta känns som att spelet spelar sig själv, man följer de stora pilarna och trycker på knappen som visas på skärmen, och jag vill egentligen inte påstå att det här bjuder på något helt annat, men det är i vilket fall väldigt befriande att det finns så många olika vägar fram. Hacka sig in i en förråd där man hittar en genväg genom ventilationen eller ta raka vägen fram där man tvingas hantera vakter och övervakningskameror.

Hur man väljer att hantera fienderna är upp till en själv. För min del brukar min egen överlevnad vara det primära, fiendernas liv och att undvika bli upptäckt är sekundärt. Jag brukar smyga så gott det går och om jag blir upptäckt plockar jag fram hagelbössan. Även om jag inte gillar att döda poliser (som man ibland måste hantera), så blir jag ibland så illa tvungen. Genom att intala mig själv att de var korrupta så känns det okej.

Som smygspel betraktat så rankar jag Deus Ex: Human Revolution och Mankind Divided väldigt högt, det är bara Splinter Cell: Blacklist som slår Deus Ex på fingrarna. Jag stör mig dock här på att varje gång man tar hand om en fiende på nära håll så startas en filmsekvens, i stället för att man är kvar i spelet. Sedan hade jag önskat mer segment där man ska ta sig fram bland fiender mot ett mål, då Deus Ex är som bäst. Jag kom nog upp i ganska många speltimmar, men det berodde främst på att jag maniskt bröt upp varenda dörr jag kunde för att plundra ställena på prylar, vilket jag med facit i hand ångrar lite grann då det förstör sidouppdragen man senare stöter på, att man ska bryta sig in på en plats där man redan har varit. Dessutom fick jag ett rejält överflöd av prylar som jag aldrig använde.

Vad jag gillar minst med både det här och föregångaren är energimätaren. Den borde ha funkat på samma sätt som hälsomätaren, att den laddas upp helt och inte bara pyttelite. Det finns energitillskott man kan använda, men det är mindre roligt att använda dem när man vet att mätaren kommer att halveras så fort man utför en närstridsattack eller vill se fiender genom väggar.

Överlag är spelet dock skitroligt, även nu ett par år efter dess släpp. Rekommenderas!

Mycket bra Spela även Splinter Cell: Blacklist