Mario + Rabbids: Kingdom Battle

Testat på: Nintendo Switch
 

Mario + Rabbids är ett turbaserat strategispel spel med samma stuk som Xcom, men något simplare. Man behöver till exempel inte en göra avvägning mellan att springa kort och få utrymme till ett drag till eller att springa långt och gå miste om det extra draget. Man har alltid utrymme till att både springa en sträcka, använda ett vapen samt ett specialdrag. Därtill behöver man inte bry sig om att ladda om vapnet, ammunitionen är oändlig, det enda är att extravapnet samt specialattacker har “cooldowns” (om de används kan de inte användas igen på 1-3 turer).

Det förenklade upplägget ska inte förväxlas med en låg svårighetsgrad, den är nämligen perfekt avvägd. För mig dröjde det dock fram till sista världen innan mina första Game Over började inträffa, men då ska jag tillägga att det var bra nära några gånger dessförinnan och att jag har spelat spelet tidigare. När det såg mörkt ut kunde jag ofta hålla undan tack vare Rabbid Peachs möjlighet att återställa hälsa.

Som det framgår av titeln är det här en crossover mellan Mario och Ubisofts Rabbids. Jag har absolut inget emot att en extern utvecklare som Ubisoft har givits förtroende att utveckla ett Mario-spel, tvärtom, men personligen hade jag föredragit om de hade utelämnat kaninerna. De är inte alls lika charmiga som Mario-karaktärerna som man så väl känner till, fler av dem hade mycket väl kunnat tryckas in i stället. Wario och Donkey Kong hade jag väldigt gärna sett ingå i det egna laget, men den sistnämde har åtminstone sitt egna tilläggspaket som jag inte har provat ännu.

Spelet har bra längd. Det var nästan så att jag var lite matt på konceptet efter den tredje världen, men eftersom den efterföljande sista världen bjuder på mest utmaning och därmed är roligast återuppväcktes mitt intresse. Det som fick mig att känna mig matt var främst de avvikande uppdragen, att eskortera obeväpnade karaktärer är aldrig roligt i spel och det här är inget undantag, men de medför emellertid att man uppskattar de vanliga uppdragen, “döda alla fiender”, desto mer.

Mellan striderna fylls tiden ut med enklare pussel som, likt striderna, blir lite tuffare framåt slutet. Ett välkommet inslag för att få in lite variation, det tråkiga är bara att en stor del av skattkistorna innehåller skräp, det vill säga artwork och dylikt, i stället för saker man har nytta av i strid. Lika besviken blev jag varje gång. De riktiga godsakerna får man främst först när man återbesöker redan avklarade världar i och med att man då har tillgång till förmågor som kan låsa upp fler vägar. Ett bra sätt att stärka upp sitt lag när det inte riktigt räcker till.

Överlag är det här en väldigt välpolerad och rolig produkt, nästan så att man hade kunnat tro att det är Nintendo själva som har utvecklat den, så när som på att en robotdammsugarliknande dator svävar längst fram i ledet, framför Mario, när man förflyttar sig utanför strid. Ett idiotiskt beslut då dess lilla storlek och cirkulära form gör det väldigt svårt att vara precis i pusslen.

Mycket bra Spela även Xcom 2

Super Mario Odyssey

Testat på: Nintendo Switch
 

Från Nintendo DS till och med Wii U hade jag ett nästan tio år långt uppehåll från Nintendos konsoler. Jag gillar att spela på det traditionella sättet med handkontroll och knappar, inte pekskärm eller rörelsekänsliga fjärrkontroller. När Nintendo Switch sedan dök upp blev jag sugen på att återvända till Nintendo, traditionellt spelande verkade vara i fokus! Dessutom var jag ju givetvis tvungen att skaffa Zelda: Breath of the Wild och som det levererade. Av samma anledning, att få spela Zelda, skaffade jag en Gamecube 2006, men det Zelda levererade inte.

Visst har även Switch rörelsekänsliga kontroller och pekskärm, men det ser jag faktiskt oftast inte som en nackdel. Tvärtom, det är vad jag gillar med Switch, att den är så mångsidig. Det går att spela hemma på tv:n eller bärbart på flyget. Det går att spela med pekskärm, rörelsekänslighet eller vanliga spakar och knappar. Det går till och med att dela upp handkontrollen i två delar – och vips så har man två kontroller!

I Super Mario Oddysey förordas det att man spelar med den vanliga kontrollern och sveper den åt olika håll för att utföra trick med Marios hatt. Detta är spelets största brist i mina ögon. Jag provade att spela på det rekommenderade sättet, men i och med att jag sitter en bit ifrån konsolen registrerar den mina knapptryckningar och framför allt mina rörelser dåligt. Jag valde därför att spela med Pro Controller, vilket jag föredrar i vilket fall som helst, det är en väldigt trevlig handkontroll. Problemet är bara att flera viktiga trick måste utföras genom att svepa kontrollern åt olika håll och då är det sällan Mario gör som jag vill. Precisionen i knapptryck är svåra att konkurrera med. Tyvärr förstör det här ganska mycket av spelupplevelsen, även om kontrollen givetvis är klanderfri i övrigt. Många rörelser kan utföras med både rörelser eller knapptryck så jag förstår inte varför det inte gäller alla rörelser, flera knappar används ju inte alls.

Men samtidigt som rörelsekänsligheten är på väg att dra ner betyget så drar briljansen i Marios hatt upp det igen. Det är helt enkelt svinkul att kasta in hatten i en fiende och ta över kontrollen över den. Bland dessa fiender återfinns många klassiker som hammarkastande sköldpadda, fiskar, goombas (kan staplas och har bättre grepp på is!) och rusande amerikansk fotbollsspelare. Riktigt kul på sista banan där varje segment i rask takt måste tas igenom genom att styra någon av spelets fiender.

Spelet går ut på att samla månar och har man samlat tillräckligt många kan man tanka in dem i sitt skepp och sätta fart mot nästa bana. Här hittar vi spelets näst största minus. Det hade varit mycket roligare om det som i till exempel Jak and Daxter eller Super Mario 64 krävdes ett visst antal samlargrejer för att ta sig vidare och var man hittar dem spelar ingen roll, här måste man som sagt hitta ett visst antal på varje enskild bana. Jag hade varit okej med detta om det vore så att man behövde typ 150 månar för att få åka till sista banan, men det finns inget sådant. Detta medför att det finns ingen anledning att återbesöka gamla banor för att samla, såvida man inte tänker samla alla månar för sakens skull. Det vore säkert kul, men det är inget jag kommer att göra nu, det får räcka med att jag har gjort det i Mario 64.

För att vara ett 3D-plattformsspel är det ovanligt stort fokus på just plattformshoppande. Anledningen till att man inte ser det alltför mycket i 3D är för att precisionen är betydligt sämre jämfört med 2D. Detta blir främst uppenbart de gånger man behöver hoppa på fienders huvuden. Ofta brukar brister i precisionen kompenseras med ett dubbelhopp, men inte i Super Mario Odyssey, inte mer än att man kan kasta hatten åt sidan i luften och på så sätt korrigera sin position något. Inget av detta ser jag som något minus, tvärtom är det kul med klassiskt plattformande i 3D, men det tar lite tid att vänja sig vid. Stort plus för att i stort sett alla rörelser från Super Mario 64 lever kvar.

Banorna är varierade och håller hög klass, även om vissa känns lite för linjära för min smak. Bosstriderna är riktigt roliga, även om de återigen till viss del förstörs av rörelsekontrollerna. Mest taggad var jag ju på stadsbanan, New Donk City, som var i fokus i trailern. Uppenbarligen kände sig utvecklarna på sig hur sugen jag var på banan då de retas om att man ska få besöka den både en och två gånger. Den första gången genom att hoppa in i en tavla på en annan bana som tar en till staden, men för långt bort från huvudön för att man ska kunna ta sig dit. Den andra gången är man på väg dit med skeppet, men den skjuts ner. När jag väl äntligen fick komma dit på riktigt levde den upp till förväntningarna, spelets roligaste bana. Fler stadsbanor till Mario, tack!

För övrigt håller jag på att lära mig tyska just nu och valde därför att spela igenom spelet med tysk text, vilket fick mig att inse något intressant. I och med att min tyska fortfarande är usel fattade jag endast bråkdelar av dialogen, vilket gjorde att jag i timmar fastnade i en skogsdunge jag inte kunde ta mig ifrån. När jag senare med hjälp av Google Translate kunde uppfatta vad som sades kunde jag ta mig därifrån på en gång. Jag har alltid uppfattat det så att spel från 90-talet var svårare och lät spelaren upptäcka mer på egen hand utan att övertydligt förklara allt, vilket jag fortfarande anser till viss del är sant, men dels är det nog också så att i och med att min engelska var bristfällig på den tiden så förstod jag helt enkelt inte instruktionerna…

Mycket bra Spela även Jak and Daxter: The Precursor Legacy

Mutant Year Zero: Road to Eden

Testat på: Nintendo Switch
 

Jag älskar den här typen av spel, turordningsbaserade strategispel där man ska ta sig fram över ett slagfält och skjuta fiender från platser där sannolikheten för träff är hög samtidigt som man försöker hålla sig själv skyddad så gott det går. Jag har tidigare haft väldigt roligt med Xcom-spelen, Valkyria Chronicles samt Mario + Rabbids Kingdom Battle som alla är nästan exakt samma typ av spel.

Även det här börjar väldigt lovande. Det har också sin unika inriktning jämfört med ovan nämnda i och med att man rör sig över en semi-öppen värld i stället för banor och har möjlighet att välja när man ska ge sig in i strid.

Bara någon timme in i spelet uppenbarar sig dock problemen – spelet är ju för fan helt jävla ospelbart. I en strid jag är inne i nu så kraschar spelet i princip varje gång, vilket har varit extra frustrerande när jag tagit mig tid inför varje drag och varit på väg att vinna.

Jag har tidigare haft principen att om ett spel kostar lika mycket till Nintendo Switch och PS4 så ska jag välja Switch-versionen, såvida jag inte är väldigt sugen på att samla spelets troféer, men den principen får jag nog överväga att överge efter det här. Det är helt oaccaptabelt att släppa ett spel i det här skicket; utvecklaren, utgivaren eller Nintendo borde ha sagt stopp. Nu har spelet dessutom varit ute någon månad och borde ha hunnit bli patchat vid det här laget.

Dessutom ser grafiken förjävlig ut i bärbart läge. Riktigt suddigt och fult, i synnerhet kring kanter. Har sett samma tendenser i spel som Snake Pass, men det här tar priset. Allt sådant kan jag dock ha överseende med så länge spelet fungerar ordentligt.

Jag vet inte varför just turbaserade strategispel är så dåligt optimerade till konsol, de kan ju knappast vara mer krävande än realtidsaction? Jag minns att Xcom till PS3 hade en tendens att hacka sönder och hänga sig på sista banan.

Synd då Mutant verkar vara ett kanonspel i grund och botten, det är bara det att konverteringen är totalt värdelös. Om en patch kommer eller om jag införskaffar det till PS4 i stället kommer jag att ge det en ny chans, men fram tills dess får spelet samla damm i hyllan.

Ospelbart Spela hellre Mario + Rabbids Kingdom Battle

Pokémon: Let’s Go

Testat på: Nintendo Switch
 

Pokémon: Let’s Go Pikachu är det bästa Pokémon-spelet jag har spelat. Jag vill bara ha sagt det först eftersom den här texten handlar mycket om Pokémon generellt, så det hade kanske lika gärna kunna postats som ett blogginlägg, men jämförelserna med de andra spelen är relevanta för vad jag tycker om Let’s Go. Men om ni vill läsa vad jag tycker om Let’s Go kan ni hoppa till de sista styckena.

Efter att ha spelat igenom det senaste tillskottet i serien för några veckor sedan har jag drabbats av Pokémon-feber, vilket har gjort att jag grävt fram och spelat samtliga Pokémon-spel (i ordning utifrån när de utkom) i min samling samt inhandlat ett par till. Motsvarande febrar för andra spelserier (eller filmer/TV-serier för den delen) får jag någon gång per år när ett nytt spel i en spelserie som ligger mig varmt om hjärtat utkommer samt ibland för spelserier som jag upptäcker först nu.

Nu när min Pokémon-feber börjat mattats av tänkte jag rangordna spelen. För att förtydliga har jag alltså inte spelet någon av Nintento DS-spelen och har inga planer på att göra det just nu (har inte ens basenheten). Jag föredrar helt att spela konsol på TV:n, vilket jag kan göra med hjälp av Game Boy Player till Gamecube plus Snes-kontrolleradapter för bättre styrkors.

1. Pokémon Let’s Go (Switch, nyinköpt)

2. Pokémon: Trading Card Game (Game Boy, nyinköpt)
Den stora överraskningen. Anledningen till att det gjorde så stort intryck på mig var av två anledningar:

Man behöver verkligen tänka till i valet om vilka kort man väljer att spela med och hur man tar till vara på dem i strid. Det går inte att träna upp några pokémon, utan man får göra det bästa utifrån de kort man har. Man blir i stället starkare genom att vinna fler kort från strider. Om man läser strategiguider på nätet går det säkert att läsa hur man ska gå till väga för att göra det aslätt, men jag fann spelet precis lagom utmanande.

Den andra anledningen är att det är en radikalt annorlunda upplevelse jämfört de vanliga spelen, som trots allt är väldigt lika varandra. Städerna heter lite annorlunda, det finns lite nya pokémons samt attacker, befintliga attacker har korrigerats till det bättre (gällande balans) och det har lagts till finesser ingen någonsin har bett om (att bli uppringd av tränare som vill snacka skit, tävla i söthet/coolhet/smarthet och möjligheten att bygga sin hemliga bas). I övrigt är nästan allt sig likt. Man får välja en av tre pokémon, fångar några fler, tävlar mot andra tränare och sin rival, köper cykel samlar åtta gymbrickor och möter till sist Pokémon-eliten.

Absolut inget fel med det, men när man spelar igenom spelen efter varandra inom loppet av några veckor hinner man tröttna lite (men bara lite).

3. Pokémon Emerald (Game Boy Advance, nyinköpt, generation 3)
Pokémon Röd är heligt för mig, men det går inte att blunda för de förbättringar som gjorts. Det går att springa, buskarna är bättre placerade så de kan ofta undvikas, grafiken är superfin och det går framför allt att läsa vad attackerna faktiskt gör så man slipper blint hoppas att en ny attack man lär sig är bra innan man tar bort en gammal.

4. Pokémon Röd (Game Boy, haft sedan tidigare, generation 1)
Det första Pokémon-spelet och det första jag spelade. Jag tokälskade det då och gör det fortfarande. När jag går in på Youtube ser jag en jävla massa gnäll om hur trasigt och obalanserat det är, men det var inget jag över huvud taget tänkte på nu när jag spelade igenom det. Jag hade skitkul. Lite mer utmanande än Let’s Go är det också, men även här kunde jag klara Elite Four på första försöket. Annat var det när jag var barn, då behövde jag inhandla tiotals återupplivningsmediciner samt levla Charizard (Squirtle/Blastoise väljer jag i dag), Pidgeot och de andra i veckor innan jag kunde ta mig an fyran. Att jag tagit bort flera av mina bästa attacker och tilldelat flera kassa HM:s till mina bästa pokémons bidrog till att göra det så svårt.

5. Pokémon Go
Började spela det bara för att kunna föra över pokémons till Let’s Go (kanske får ihop 151 stycken för första gången), men spelet är inte alls dumt att sätta igång då och då och spela ett par minuter.

6. Pokémon Crystal (Game Boy Advance, haft sedan tidigare, generation 2)
Köpte det av en klasskamrat för 50 spänn då det var en bra deal, trots att jag redan hade tröttnat på Pokémon. Jag hade insett att de hundratals avsnitten av TV-serien hade exakt samma upplägg och jag hade svårt att ta till mig de nya pokémonsen. De var fula och hade konstiga namn. Nu när jag spelat igenom remaken av Röd/Blå samt originalet efter varandra så känns det uppfriskande med nya tillskott, men det räcker inte för att få det här spelat att stå ut i mängden. Kul med fågelgym och gym för andra typer som jag inte var van vid dock.

Som barn körde jag fast i Crystal tidigt och gav sedan upp, så det är första gången jag spelade igenom det, trots att jag även denna gång körde fast, förmodligen på samma ställe.

7. Pokémon Stadium (Nintendo 64, haft sedan tidigare och nyinköpt)
Hatade det som barn och sålde av det billigt till grannen, trots att jag inhandlat det för 850 kronor (motsvarande 1 090 kronor i dag, dyrare än Let’s Go inklusive Pokéball Plus) med Transfer Pak. Vad jag ville ha varit ett spel som Pokémon Röd, fast i 3D, där man kunde gå omkring i en värld. Vad jag fick var ett spel där man bara tävlar i en arena.

När jag spelade nu så gillade jag det till en början. Man måste vara mer taktisk i sina val när alla pokémons är på samma nivå. Lite samma inslag finns inne i Emerald. Vad som dock förstörde upplevelsen var när jag påmindes om hur överjävligt tråkiga attackerna bind och wrap var. Dratini paralyserar en med thunder wave, vilket sänker ens snabbhet och gör att man ibland missar, och sätter sedan igång med sin wrap och då är det tack och adjö på ett utdraget sätt. Wrap skadar typ en HP åt gången, men den gör också så att man inte kan attackera förrän wrappandet är slut och det tar 2-5 omgångar. Men då använder sig givetvis Dratini sig igen av wrap. Att byta pokémon hjälper föga för då blir även den paralyserad och visan är igång igen.

Efter att ha utsatts för den frustrationen några gånger stängde jag av och jag har inte spelat sedan dess.

Men åter till Let’s Go igen då! Jag följer inte Switch-nyheter så noga så jag visste inte ens att det var på gång förrän jag en vecka innan släpp då jag sprang på en Youtube-video med typ 70% negativa tummar och kommentarer. “Det här är inte alls det Pokémon det vi är vana vid” och “det här ser ut som Pokémon Go och Pokémon Go är en styggelse” lät det ungefär.

Utan att ha spelat DS-spelen så tycker jag att det här är den förnyelse som serien behövde. Det förenklade sättet att fånga pokémons är inte så dumt faktiskt. Att försvaga den vilda pokémonen, men inte för mycket, innan man fångar den blir tradigt i längden. Det blir det nya sättet också, absolut, efter att ha slösat 80 bollar för att fånga någon av de legandariska fåglarna utan att lyckas samtidigt som man är medveten om att det finns två andra legandariska fåglar man “måste” fånga. Däremot slipper man att ofrivilligt att konstant avbrytas varannan meter av någon vild pokémon, utan man väljer själv vilka man vill ställa sig mot. Man är inte heller särskilt beroende av dessa möten för att göra sina pokémon tillräckligt starka, att fånga de man inte har sedan innan samt besegra tränare räcker gott för att vara redo för Elite Four.

Ofta i tidigare spel så brukar jag ha med något svagare pokémons, gärna de som kan söva ner vilda pokémons, för att det ska bli lättare att försvaga dem, men det slipper jag nu. Jag väljer ut de sex stycken jag vill satsa på och låter de ingå i mitt lag. Samtliga som ingår får en del av erfarenhetspoängen, vilket är rätt trevligt då man slipper oroa sig för att någon hamnar på efterkälken och slipper bli besviken när man har fångat en ny och ger upp en pokémon som man tidigare lagt mycket energi på att utveckla. Däremot önskar jag fortfarande att det vore mer lönsamt att satsa på hela laget i stället för 1-3 pokémon. Det gäller alla tidigare delar också, jag märkte det först i generation 1 när jag fick råpisk av polaren som hade maxat sin Venusaur, medan jag hade tränat mina pokémon jämt.

Bäst av allt kanske är att HM som koncept har avvecklats. Jag avskyr verkligen att det inte går att ersätta en HM-attack, som blir relativt svag i takt med att ens monster går upp i nivå och börjar lära sig de riktigt bra attackerna. Nu är det i stället Pikachu/Eevee som får lära sig flyga (med ballonger), gräva och surfa utanför strid. Rätt töntigt, men det gör underverk för spelet.

Generellt sätt så har Let’s Go också tagit med de bra förändringarna som tillkommit i uppföljarna till Röd/Blå och struntat i de dåliga eller onödiga. De alternativa varianterna av vissa Pokémons som Ratata, Diglett och Geodude är jag liten kluven till då de är så pass fula att jag inte vill ha med dem i mitt lag, även om de platsar, och det är ett helvete att hålla koll på vilka typer de har när man möter dem. Å andra sidan är isvarianterna av Sandshrew och Sandslash svincoola.

För övrigt är det generellt ett problem för mig att hålla koll på alla typer i och med att antalet har utökats under de 20 år jag inte har spelat Pokémon och vissa monster har till och med bytt typ. Att ha en styrka/svaghets-diagram framför sig är behjälpligt, men det blir ännu svårare för de pokémon som har två typer. Elektriska Magnemite hade redan tidigare få svagheter, men “nu” (sedan typ generation 2) när den också har typen stål är den svårstoppad. Är det bara eld som är bra mot den?

Hur TM:s funkar numera är jag också lite tveksam till. I tron om att man bara kunde använda dem en gång vardera hushöll jag noga med dem och det var först när jag ville täcka upp en svaghet hos Pikachu (jag vill att han ska kunna ta hand om allt motstånd!) som jag gav honom en slagsmålsattack. Då insåg jag inte alls hade behövt hushålla med dem, de går ju numera att använda obegränsat. Det gör att man i tidigt skede kan ge flera pokémons den ganska starka attacken headbutt till exempel, vilket är både bra och dåligt. Skönt att slippa få ångest över vilka attacker ens pokémon lär sig, det kan lätt korrigeras om man ändrar sig, men å andra sidan blir det för lätt när man kan ändra hur som helst. I synnerhet inför specifika strider där man känner till motståndarens svaghet. För Mew är det välkommet då Mew kan lära sig vad som helst och de attackerna den lär sig naturligt är sådär.

För mig är det här en av mina drömmars spel. Ända sedan jag har spelat Pokémon Röd har jag längtat efter ett Pokémon-spel till en stationär konsol där man springer omkring i en 3D-värld och fångar Pokémon (världen hade dock fått vara ännu friare, när man kan lära sig att rida på pokémons och flyga blir det uppenbart att utomhusmiljöerna är begränsade som om de vore rum, likt många andra japanska spel). Lite som när jag spelade GTA 1 och 2 och drömde om ett GTA i 3D, men där var gapet ännu större. Där gick serien från bra till fullständigt fantastiskt, medan Pokémons 2D-spel är riktigt bra. Digimon Story: Cyber Sleuth till PS4 har jag hållit till godo med. Det är också riktigt bra och faktiskt utmanande på högsta svårighetsgraden, men det är fortfarande inte riktigt samma sak. Digimon är inte Pokémon.

Fantastiskt Spela även Digimon Story: Cyber Sleuth