Kategori: Tv-spelrecensioner

Att bestiga berg kan vara mångbottnat, vilket gör det här till en storymässigt väldigt intressant titel. Oftast känner jag mest för att klicka mig förbi dialoger i de allra flesta spel, inklusive de två ovan, men här tycker jag att dialogen är rätt kul och gullig, i synnerhet med de genererade ”rösterna” och ansiktsuttrycken.

Spelmässigt bjuds det på rejäl utmaning och då är det tur att kontrollen är så tajt/följsam som den är. Bästa tänkbara, verkligen. Merparten av spelet har haft ganska lagom utmaning; det är svårt, men det balanseras upp av att varje rum är litet (ofta inte så mycket större än en skärm) och dör man så får man börja om omedelbart i början av rummet utan väntetid. Svårighetsgraden växlar dock upp och är ibland på gränsen (men inte över) till att vara lite väl svårt.

Jag gillar väldigt utmanande spel, men de är också väldigt krävande och det krävs en viss sinnesstämning för att jag ska ha lust med dem. Tv-spel är oftast avkoppling för mig, att få sjunka ner i soffan efter en lång arbetsdag och då är det sällan jag orkar med svåra spel. Inte för att detta har varit supersvårt än, men jag tror att det kommer bli det. Sedan tycker jag bossekvenserna är lite väl utdragna. Det roligaste är det vanliga plattformandet, inte att jagas av en skogstokig boss i en halv evighet. Stressigt blir det.

Men detta är absolut ingen sågning, jag rekommenderar detta lir varmt.

Bra Spela även Super Mario World

Det tog Joakim Sandberg nästan tio år (!!!) att utveckla Iconoclasts, vilket tyder på att han är en helt sanslös perfektionist och hade lite väl stora ambitioner. Normalt ska det inte ta så lång tid att utveckla ett spel som det här, även om man är enda person, men jag får utgå ifrån att varenda sekund var väl investerad. Att ha skapat ett spel av den här klassen på egen hand kan få skryta med, det är väl värt att göra till sitt livsprojekt.

Det är ett spel helt i min smak, det är minst lika mycket fokus på äventyr som det är på plattformande – tonvis med roliga pussel och lagom utmanande bossfajter finns längs med vägen. Det hör definitivt hemma i Metroidvania-genren, men jag uppskattar verkligen att det är mer uppdelat efter varierade (och oerhört vackra) banor så att man slipper backtracka över en enorm värld. Kör man tillfälligt fast vet man att lösningen finns alldeles i närheten.

De tio åren till trots har han dock ej lyckats uppnå perfektion. En lite större del av tiden hade behövts viga åt att låta andra personer testa spelet då andra ser saker med andra ögon än en själv. Han hade kunnat titta på när jag testspelade spelet för då hade han insett att vissa moment hade behövt vara en gnutta tydligare. Som ett exempel så skriker en boss att man ska hålla sina projektiler borta från hans helikopter, vilket jag tolkade som att jag var på rätt spår i det sättet jag attackerade honom på och fortsatte på samma spår. I själva verket skrek han det till sin kollega som stökar omkring i samma bossfajt. Bossens ord var tänkt som en ledtråd, men fick tvärtom vilseledande effekt. Detta är en petitess förstås, men fler liknande exempel finns.

Iconoclasts är ändock tveklöst en av de absolut bästa Metroidvanian jag har spelat, om inte den bästa. Ett Zelda-doftande Metroidvania är en fantastisk kombination.

Fantastiskt Spela även The Mummy Demastered

Gillade nog denna mer än föregångaren. Främst för att Larry får nulla denna gång. Flera gånger om till och med, redan i typ andra scenen. I övrigt är det mer av samma, men jag körde inte fast så där riktigt ordentligt som jag gjorde i ”ettan”. Bra pussel och kul humor och uppdragsöversikten är faktiskt ett välkommet tillskott.

Mycket bra Spela även Leisure Suit Larry: Wet Dreams Don't Dry

Image & Form, numera integrerat i Thunderful Development, är bland de stoltaste vi svenskar har i spelvärlden. Samtliga SteamWorld-spel jag har spelat håller mycket hög klass, inte minst SteamWorld Dig 2. Det är väldigt belönande då man i rask takt kan gräva fram skatter som i sin tur låter en köpa nya uppgraderingar i färdighetsträdet. 

Det är som roligast på slutet då man har låst upp allt möjligt som gör det svinroligt att navigera i alla riktningar, vilket dock också gör spelets längd till dess största brist. Det tog mig bara runt sju timmar att spela igenom storyn, vilket i sig inte nödvändigtvis är något dåligt (jag gillar korta spel numera), men just eftersom spelet var som roligast efter att man låst upp en stor del av uppgraderingarna så önskar jag att speltiden varade åtminstone 1-2 timmar längre. Att samla alla hemligheter har jag däremot absolut ingen lust med.

Bra Spela även Iconoclasts

Eftersom att ha spelat Empire of Sin på PS4 och blivit besviken på grund av den dåliga kontrollen till konsol så fick jag återupplivat mersmak för genren. Därför tyckte jag att det var dags att ge Mutant: Year Zero en ny chans, samma spel som jag för ett och ett halvt år sedan belönade med betyget 1=ospelbart eftersom det bokstavligen var ospelbart, men det har hunnit patchas sedan dess!

Nu har jag kunnat spela igenom hela spelet med bra flyt och utan att det kraschat en enda gång, så det är minst sagt en kraftig förbättring sedan sist. Dessvärre är grafiken lika ful till Switch som tidigare, utan att överdriva ser det ut som ett medelmåttigt PS2-spel. Eftersom jag fortfarande spelar PS2 då och då så kan jag med säkerhet säga att det är precis så det ligger till. Lyckligtvis är jag inte så känslig för dålig grafik, man vänjer sig snabbt, men har man möjligheten att välja så avråder jag från Switch-versionen. För ovanligheten skull är detta ett spel som utspelar sig i de svenska skogarna, komplett med svenska vägskyltar och matbutiker, vilket är varför det grämer mig lite grann att jag inte fick uppleva detta med bättre grafik, men men…

Spelet bjuder på bra utmaning på svårighetsgraden Hard. I synnerhet i början då man verkligen med ljus och lykta får leta upp allt loot man kan få tag på. Allt eftersom, i takt med att man uppgraderar och låser upp nya valbara karaktärer, så flyter det på bättre dock, vilket gör det till en ganska lagom svårighetsgrad om man har erfarenheter i genren sedan tidigare.

Mutant-temat är kul och karaktärsdesignen fantasifull. Jag önskar bara att alla var djurmutanter, människomutanterna i sitt lag är inte lika roliga. Spelet är i övrigt välbalanserat, kontrollen sitter som en smäck, lagom djupt och kul att spela. Tycker det bjuds alldeles för lite på ursnygga, förrenderade filmsekvenser i spel numera, men här görs det just det i öppningssekvensen och det är synd att det stannar där, resten av storyn berättas med hjälp av tecknade stillbilder med voiceover

På annan plattform kan man höja betyget med ett snäpp, Switch är helt enkelt inte det bästa formatet att avnjuta detta på. Fortfarande bra dock!

Betyg 7/10

Ursprunglig recension från 14 augusti 2019:

Bra jobbat av den svenska idie-studion Bearded Ladies Consulting! Dock borde det inte ha släppts i det skick det släpptes i och välj som sagt hellre något annan version än Switch-versionen.

Jag älskar den här typen av spel, turordningsbaserade strategispel där man ska ta sig fram över ett slagfält och skjuta fiender från platser där sannolikheten för träff är hög samtidigt som man försöker hålla sig själv skyddad så gott det går. Jag har tidigare haft väldigt roligt med Xcom-spelen, Valkyria Chronicles samt Mario + Rabbids Kingdom Battle som alla är nästan exakt samma typ av spel.

Även det här börjar väldigt lovande. Det har också sin unika inriktning jämfört med ovan nämnda i och med att man rör sig över en semi-öppen värld i stället för banor och har möjlighet att välja när man ska ge sig in i strid.

Bara någon timme in i spelet uppenbarar sig dock problemen – spelet är ju för fan helt jävla ospelbart. I en strid jag är inne i nu så kraschar spelet i princip varje gång, vilket har varit extra frustrerande när jag tagit mig tid inför varje drag och varit på väg att vinna.

Jag har tidigare haft principen att om ett spel kostar lika mycket till Nintendo Switch och PS4 så ska jag välja Switch-versionen, såvida jag inte är väldigt sugen på att samla spelets troféer, men den principen får jag nog överväga att överge efter det här. Det är helt oaccaptabelt att släppa ett spel i det här skicket; utvecklaren, utgivaren eller Nintendo borde ha sagt stopp. Nu har spelet dessutom varit ute någon månad och borde ha hunnit bli patchat vid det här laget.

Dessutom ser grafiken förjävlig ut i bärbart läge. Riktigt suddigt och fult, i synnerhet kring kanter. Har sett samma tendenser i spel som Snake Pass, men det här tar priset. Allt sådant kan jag dock ha överseende med så länge spelet fungerar ordentligt.

Jag vet inte varför just turbaserade strategispel är så dåligt optimerade till konsol, de kan ju knappast vara mer krävande än realtidsaction? Jag minns att Xcom till PS3 hade en tendens att hacka sönder och hänga sig på sista banan.

Synd då Mutant verkar vara ett kanonspel i grund och botten, det är bara det att konverteringen är totalt värdelös. Om en patch kommer eller om jag införskaffar det till PS4 i stället kommer jag att ge det en ny chans, men fram tills dess får spelet samla damm i hyllan.

Betyg 1/10

Bra Spela även Mario + Rabbids Kingdom Battle

Min återvunna peka-och-klicka-feber fortsätter och Larry har stått på tur!

Wet Dreams Don’t Dry är ett väldigt traditionellt peka-och-klicka-äventyr, på gott och ont. Du kommer garanterat att köra fast och ett par gånger riktigt ordentligt. När det väl händer kan man se fram emot ett par timmars slöspelande där man försöker att kombinera alla möjliga objekt som till synes inte har någonting med varandra att göra över huvud taget. Under denna process rekommenderar jag att man sysslar med någonting annat parallellt, kanske lyssna på en podcast eller snacka med en polare över telefon.

Men vad fan, jag gillar det, när det sker med viss måtta. Det är så otroligt belönande när man väl har tur och lyckas använda rätt objekt med varandra och man får en sån enorm lust att spela vidare med alla dessa nya möjligheter detta framsteg ger. Med viss måtta skedde det här och jag klarade spelet utan hjälp (ett krav jag har på mig själv numera, annars förstörs upplevelsen).

Några få moderniseringar finns emellertid, som att man bara har ”undersök” samt ”använd” som alternativ för att integrera med objekt samt att det går att lysa upp alla objekt i omgivningen som är interagerbara. Bra tillskott! I början tyckte jag det kändes som fusk med att lysa upp objekt, men det är verkligen oumbärligt, jag använder denna funktion så mycket jag kan även i remaster-versionerna av Day of the Tentacle samt Full Throttle.

Det finns även inflik med en problematiserande bild av sexuella trakasserier, vilket minst sagt ligger rätt i tiden. Det är inget som spelet hade behövt egentligen, alla fattar att det är ett skämtsamt spel, men det är inget som stör mig heller. Humorn är överlag riktigt lyckad, men jag blir lite frustrerad att Larry aldrig får till det, alltid är det nåt som skiter sig. Jag föredrog hur det var i Larry: Magna Cum Laude (PS2) där han ibland faktiskt fick till det, även om sexakten visade sig vara komisk.

Slutet är lite abrubt. Det finns även en epilog som tillkom senare där man får följa antagonistens resa och vad som motiverar vederbörande. Dessvärre var slutet på epilogen än mer otillfredsställande. Jag hoppas att den är som den är för att bädda för en uppföljare, men om en sådan inte blir av var det ett riktigt antiklimax. Lite som när XIII slutade med ”fortsättning följer” och det har nu gått 17 år utan någon fortsättning. Ska man avsluta ett spel på det sättet bör utvecklarna vara hundraprocentigt säkra på att en uppföljare blir av.

Minus också för de extremt bökiga menyerna i Switch-versionen där man inte kan använda styrkorset konsekvent utan att kastas runt bland olika menyer.

Bra Spela även Day of the Tentacle

Den ytterst kompetenta svenska studion Image & Form Games är tillbaka med ännu ett spel med ”Steamworld” i titeln, denna gång ett kortbaserat rollspel.

Den fysiska utgåvan som jag har gått och väntat på släpptes äntligen härom veckan, skitskoj! Jag gillar verkligen kortbaserade RPG:er, men har bara spelat ett tidigare, det groteskt underskattade (i jämförelse med andra spel i serien) Pokémon Trading Card Game till Game Boy Color, uppföljaren nådde inte ens Europa. Steamworld Quest har många likheter med Pokémon TCG, men också många olikheter.

Det går något förenklat ut på att välja ut åtta spelkort vardera till sina tre slagskämpar och sedan använda korten i strid, turbaserat, för att besegra fiender. Vissa kort attackerar fiender, andra kastar en negativ status på dem (t.ex. förgiftning) och andra understödjer det egna laget. Därtill finns det kort som gör flera saker. Det är alltså helt enkelt som ett vanligt turbaserat RPG, fast med spelkort. Man har hela tiden sex kort på handen och efter användning drar man nya från korthögen.

För mig är spelet precis lagom djupt, jag gillar inte när det är för avancerat med för mycket val för då får jag bara ångest, men samtidigt måste det ju kännas som att de val man har gjort gör skillnad. Jag fick här tillräckligt med ångest när det introducerades nya lagkamrater och jag tvingades göra en avvägning mellan att peta någon jag redan investerat tid, material och energi i eller om jag skulle ge någon av de nya en chans. Lyckligtvis får ens bänkade slagskämpar åtminstone lite erfarenhetspoäng och det går ganska snabbt att hämta upp nivåskillnaderna när man väl ger bänknötarna chansen, så vilka man ska välja är inget att ligga sömnlös över. South Park RPG:erna är andra bra exempel på ganska lagom komplexitet.

Utmaningen i spelet tycker jag också var ganska lagom på den vanliga svårighetsgraden. De gånger jag förlorade så gjorde jag efteråt lite ändringar i laguttagningen (fram tills att jag hittade de tre med rätt balans som jag ständigt gav förtroende) samt ändrade om lite i taktiken i form av medtagna spelkort samt utrustning för att utnyttja de aktuella fiendernas svagheter. Om jag får smyga in med lite kritik så är det lite jobbigt att hålla koll på vilka styrkor och svagheter fienderna har, hade nog helst sett att det var synligt hela tiden för rätt var det är råkar man använda en isattack på en fiende som absorberar is som hälsa, vilket kan kosta en hela striden.

Eftersom jag inte har spelat så mycket av den här sortens spel tidigare känns upplägget väldigt fräscht, jag kan inte få nog av det. Spelet är nog ganska lagom långt egentligen för de flesta, 20 timmar tog det för mig, hade det varit längre så hade nog många uppfattat det som enformigt. För min del hade det gärna fått vara dubbelt så långt, när eftertexterna rullade var jag sugen på mer. Det finns ett sedvanligt New Game Plus där man spelar igenom samma spel igen fast med bibehållna uppgraderingar samt högre svårighetsgrad, så visst, där har jag min dubbla spellängd. Vad jag är ute efter är dock nya banor och nya fiender, men vi får se, suget ligger i så jag kanske ger New Game Plus en chans.

Till sist måste jag berömma soundtracket, i synnerhet elgitarrslingan i bossmusiken. Asskön.

Jag vill ha en uppföljare!

Mycket bra Spela även Pokémon Trading Card Game

Mario + Rabbids är ett turbaserat strategispel spel med samma stuk som Xcom, men något simplare. Man behöver till exempel inte en göra avvägning mellan att springa kort och få utrymme till ett drag till eller att springa långt och gå miste om det extra draget. Man har alltid utrymme till att både springa en sträcka, använda ett vapen samt ett specialdrag. Därtill behöver man inte bry sig om att ladda om vapnet, ammunitionen är oändlig, det enda är att extravapnet samt specialattacker har ”cooldowns” (om de används kan de inte användas igen på 1-3 turer).

Det förenklade upplägget ska inte förväxlas med en låg svårighetsgrad, den är nämligen perfekt avvägd. För mig dröjde det dock fram till sista världen innan mina första Game Over började inträffa, men då ska jag tillägga att det var bra nära några gånger dessförinnan och att jag har spelat spelet tidigare. När det såg mörkt ut kunde jag ofta hålla undan tack vare Rabbid Peachs förmåga att återställa hälsa.

Som det framgår av titeln är det här en crossover mellan Mario och Ubisofts Rabbids. Jag har absolut inget emot att en extern utvecklare som Ubisoft har givits förtroende att utveckla ett Mario-spel, tvärtom, men personligen hade jag föredragit om de hade utelämnat kaninerna. De är inte alls lika charmiga som Mario-karaktärerna som man så väl känner till, fler av dem hade mycket väl kunnat tryckas in i stället. Wario och Donkey Kong hade jag väldigt gärna sett ingå i det egna laget, men den sistnämde har åtminstone sitt egna tilläggspaket som jag inte har provat ännu.

Spelet har bra längd. Det var nästan så att jag var lite matt på konceptet efter den tredje världen, men eftersom den efterföljande sista världen bjuder på mest utmaning och därmed är roligast återuppväcktes mitt intresse. Det som fick mig att känna mig matt var främst de avvikande uppdragen, att eskortera obeväpnade karaktärer är aldrig roligt i spel och det här är inget undantag, men de medför emellertid att man uppskattar de vanliga uppdragen, ”döda alla fiender”, desto mer.

Mellan striderna fylls tiden ut med enklare pussel som, likt striderna, blir lite tuffare framåt slutet. Ett välkommet inslag för att få in lite variation, det tråkiga är bara att en stor del av skattkistorna innehåller skräp, det vill säga artwork och dylikt, i stället för saker man har nytta av i strid. Lika besviken blev jag varje gång. De riktiga godsakerna får man främst först när man återbesöker redan avklarade världar i och med att man då har tillgång till förmågor som kan låsa upp fler vägar. Ett bra sätt att stärka upp sitt lag när det inte riktigt räcker till.

Överlag är det här en väldigt välpolerad och rolig produkt, nästan så att man hade kunnat tro att det är Nintendo själva som har utvecklat den, så när som på att en robotdammsugarliknande dator svävar längst fram i ledet, framför Mario, när man förflyttar sig utanför strid. Ett idiotiskt beslut då dess lilla storlek och cirkulära form gör det väldigt svårt att vara precis i pusslen.

Mycket bra Spela även Xcom 2

Från Nintendo DS till och med Wii U hade jag ett nästan tio år långt uppehåll från Nintendos konsoler. Jag gillar att spela på det traditionella sättet med handkontroll och knappar, inte pekskärm eller rörelsekänsliga fjärrkontroller. När Nintendo Switch sedan dök upp blev jag sugen på att återvända till Nintendo, traditionellt spelande verkade vara i fokus! Dessutom var jag ju givetvis tvungen att skaffa Zelda: Breath of the Wild och som det levererade. Av samma anledning, att få spela Zelda, skaffade jag en Gamecube 2006, men det Zelda levererade inte.

Visst har även Switch rörelsekänsliga kontroller och pekskärm, men det ser jag faktiskt oftast inte som en nackdel. Tvärtom, det är vad jag gillar med Switch, att den är så mångsidig. Det går att spela hemma på tv:n eller bärbart på flyget. Det går att spela med pekskärm, rörelsekänslighet eller vanliga spakar och knappar. Det går till och med att dela upp handkontrollen i två delar – och vips så har man två kontroller!

I Super Mario Oddysey förordas det att man spelar med den vanliga kontrollern och sveper den åt olika håll för att utföra trick med Marios hatt. Detta är spelets största brist i mina ögon. Jag provade att spela på det rekommenderade sättet, men i och med att jag sitter en bit ifrån konsolen registrerar den mina knapptryckningar och framför allt mina rörelser dåligt. Jag valde därför att spela med Pro Controller, vilket jag föredrar i vilket fall som helst, det är en väldigt trevlig handkontroll. Problemet är bara att flera viktiga trick måste utföras genom att svepa kontrollern åt olika håll och då är det sällan Mario gör som jag vill. Precisionen i knapptryck är svåra att konkurrera med. Tyvärr förstör det här ganska mycket av spelupplevelsen, även om kontrollen givetvis är klanderfri i övrigt. Många rörelser kan utföras med både rörelser eller knapptryck så jag förstår inte varför det inte gäller alla rörelser, flera knappar används ju inte alls.

Men samtidigt som rörelsekänsligheten är på väg att dra ner betyget så drar briljansen i Marios hatt upp det igen. Det är helt enkelt svinkul att kasta in hatten i en fiende och ta över kontrollen över den. Bland dessa fiender återfinns många klassiker som hammarkastande sköldpadda, fiskar, goombas (kan staplas och har bättre grepp på is!) och rusande amerikansk fotbollsspelare. Riktigt kul på sista banan där varje segment i rask takt måste tas igenom genom att styra någon av spelets fiender.

Spelet går ut på att samla månar och har man samlat tillräckligt många kan man tanka in dem i sitt skepp och sätta fart mot nästa bana. Här hittar vi spelets näst största minus. Det hade varit mycket roligare om det som i till exempel Jak and Daxter eller Super Mario 64 krävdes ett visst antal samlargrejer för att ta sig vidare och var man hittar dem spelar ingen roll, här måste man som sagt hitta ett visst antal på varje enskild bana. Jag hade varit okej med detta om det vore så att man behövde typ 150 månar för att få åka till sista banan, men det finns inget sådant. Detta medför att det finns ingen anledning att återbesöka gamla banor för att samla, såvida man inte tänker samla alla månar för sakens skull. Det vore säkert kul, men det är inget jag kommer att göra nu, det får räcka med att jag har gjort det i Mario 64.

För att vara ett 3D-plattformsspel är det ovanligt stort fokus på just plattformshoppande. Anledningen till att man inte ser det alltför mycket i 3D är för att precisionen är betydligt sämre jämfört med 2D. Detta blir främst uppenbart de gånger man behöver hoppa på fienders huvuden. Ofta brukar brister i precisionen kompenseras med ett dubbelhopp, men inte i Super Mario Odyssey, inte mer än att man kan kasta hatten åt sidan i luften och på så sätt korrigera sin position något. Inget av detta ser jag som något minus, tvärtom är det kul med klassiskt plattformande i 3D, men det tar lite tid att vänja sig vid. Stort plus för att i stort sett alla rörelser från Super Mario 64 lever kvar.

Banorna är varierade och håller hög klass, även om vissa känns lite för linjära för min smak. Bosstriderna är riktigt roliga, även om de återigen till viss del förstörs av rörelsekontrollerna. Mest taggad var jag ju på stadsbanan, New Donk City, som var i fokus i trailern. Uppenbarligen kände sig utvecklarna på sig hur sugen jag var på banan då de retas om att man ska få besöka den både en och två gånger. Den första gången genom att hoppa in i en tavla på en annan bana som tar en till staden, men för långt bort från huvudön för att man ska kunna ta sig dit. Den andra gången är man på väg dit med skeppet, men den skjuts ner. När jag väl äntligen fick komma dit på riktigt levde den upp till förväntningarna, spelets roligaste bana. Fler stadsbanor till Mario, tack!

För övrigt håller jag på att lära mig tyska just nu och valde därför att spela igenom spelet med tysk text, vilket fick mig att inse något intressant. I och med att min tyska fortfarande är usel fattade jag endast bråkdelar av dialogen, vilket gjorde att jag i timmar fastnade i en skogsdunge jag inte kunde ta mig ifrån. När jag senare med hjälp av Google Translate kunde uppfatta vad som sades kunde jag ta mig därifrån på en gång. Jag har alltid uppfattat det så att spel från 90-talet var svårare och lät spelaren upptäcka mer på egen hand utan att övertydligt förklara allt, vilket jag fortfarande anser till viss del är sant, men dels är det nog också så att i och med att min engelska var bristfällig på den tiden så förstod jag helt enkelt inte instruktionerna…

Mycket bra Spela även Jak and Daxter: The Precursor Legacy