Kategori: Övriga inlägg

Jag håller på att ta fram en ny hemsida med hjälp av Blazor/C#/.NET. Eftersom jag har hunnit bli ganska fäst vid nuvarande design så kommer den nya sajten att vara snarlik, men den nya utvecklingsmiljön kommer att leda till nya möjligheter för olika webbverktyg jag har i åtanke.

Den nya sajten hämtar alla befintliga blogginlägg via WordPress REST API.

Besök den nya sajten här: https://new.michaelkjellander.se
Projektets öppna källkod: https://github.com/Apmannen/MichaelKjellander

Obs! Koden är under utveckling och innehåller temporära lösningar.

Alternativ titel skulle kunna vara ”10 tecken på att man har passerat 30” för jag är inte lastgammal än, men jag passerade 30 för några år sedan och har sedan dess märkt av att jag är på väg att bli gubbe. Skillnaden mellan att vara 29 och 30 år är helt enorm och här listar jag några av dessa förändringar.

Tiden går fortare
Det är lätt att hamna i inrutade mönster där varje dag är den andra lik. En vecka, en månad och ett år kan passera innan man vet ordet av. Jag kan inte fatta att 2018 var för snart fem år sedan, det känns som i går. Var tog de åren vägen? Att Playstation 3 är mer än 16 år gammal är också svårt att ta in.

Den främsta orsaken till det är att för varje år som går blir ett år en mindre andel av ens liv. Är man själv tio år gammal så är fem år hälften av ens liv, nu är fem år knappt 15% av mitt liv.

Tappar håret
Att bli tunnhårig är verkligen en mardröm för mig, jag skulle inte passa alls i det, men lyckligtvis har jag inte blivit det än. Vad som däremot är minst sagt skrämmande är att jag nästan i realtid kan se hur hårfästet kryper allt högre upp. Fruktansvärt. Det är det värsta med att vara man och bli äldre.

Lättare att lägga på sig vikt
Under hela 20-årsåldern kunde jag äta bananpizza till både lunch och middag samt kombinera det med litervis med Coca-Cola och chokladbollar som efterrätt utan att knappt lägga på mig ett gram. Gör jag samma sak nu så märks det när jag ställer mig på vågen och jag gick omedelbart upp en klädstorlek efter att jag fyllde 30. Det är inte så att jag behöver gå med i Viktväktarna, men jag måste tänka lite mer på vad jag äter och dricker och hur mycket.

Nyser högt
Jag minns hur skrämd jag blev som liten varje gång som min mor nös, att jag hoppade till ordentligt eftersom nysningarna var så plötsliga och högljudda. Nu börjar jag själv närma mig samma decibelnivåer när jag nyser. Jag hörde i en podd att man börjar nysa högt efter att man har blivit förälder, men det kan jag avfärda. Det har mer specifikt med ålder att göra.

Att ramla och slå sig gör bra mycket mer ont
Att det är mycket värre att ramla och slå sig numera får jag erfara i detta nu. När jag cyklade hem från gymmet i går så sladdade jag till på den isiga vägen och ramlade för första gången på många år. Jag hann förbereda mig på själva smällen som jag inte tyckte var så illa, utan jag var direkt uppe på benen igen. Dock hade jag fruktansvärt ont i hela överkroppen under hela gårdagskvällen och känner mig fortfarande alldeles mörbultad. För några år sedan hade det gått över på någon timme.

Svårare att ta till sig nya intryck
Det blir allt svårare att till sig ny musik, utan jag tycker fortfarande att samma typ av musik som jag lyssnade på för 15 år sedan är bäst. Favoritbandet är detsamma. Jag kan se nya filmer, men jag går hellre tillbaka och ser om mina favoriter som ändå aldrig kommer att överträffas. Fotbolls-VM var väldigt kul att titta på, men kan aldrig lika speciellt som VM 2002 var för mig.

Jag experimenterar inte med klädstilar, utan klär mig på samma sätt som för drygt tio år sedan – rutig skjorta och chinos. Anledningen till att ungdomar på riktigt gamla foton ser tantiga eller gubbiga ut är för att de fortsatte att köra med samma klädstil upp i åldrarna, vilket gör att vi i dag förknippar dessa kläder med åldringar. När de växte upp var däremot den klädstilen modern och hipp. ”Gubbkeps” var något endast småpojkar hade på sig från början, men dessa pojkar fortsatta att bära dessa när de växte upp och blev gamla, vilket är varför vi i dag uppfattar det som gubbigt.

Ingen koll på vad som är hippt bland dagens kids
”What the hell is TikTok?” sjunger Bowling for Soup i ett alster som släpptes för ett år sedan. Jag känner mycket igen mig i den låten, även om jag är yngre än dem.

Alla dessa nya sociala mediekanaler som poppar upp har man absolut noll koll på, utan jag hänger kvar bland boomers på Facebook. För att marknadsföra mitt kommande tv-spel har jag dock tvingats att vidga mina vyer och ge mig ut bland alla dessa kanaler. Det var ett stort steg för mig att bara skapa Instagram och Reddit var ganska kul att upptäcka. Jag kan förstå TikToks popularitet, men det är uppenbart att målgruppen främst är barn och det känns helt enkelt tryggare att hänga där jag alltid har hängt, det vill säga diverse spelsajter och dylikt.

Kultur är mer anpassad för min generation
Min generation har blivit äldre och dominerar delar av kulturutbudet. Filmer och spel skapas ofta av människor i min ålder och jag kan oftare relatera till de som figurerar i tv-studior eftersom de har haft liknande uppväxt som mig, till skillnad från gubbarna som satt där när jag var yngre.

Äldre och visare
Det är synd att man bara lever en gång, för att man blir visare och mer livserfaren med åldern stämmer till stora delar, även om man blir mer inskränkt också. En del av charmen med livet är dock att det tar slut och att det finns nya generationer som väntar på att ta över med nya synsätt utifrån vad som har format dem.

Inser att livet har ett slut
Just att livet kommer att ta slut så småningom är en insikt man tvingas möta. I 20-årsåldern känns det som att livet kommer att vara för evigt och man kommer att ha tid med precis allt man vill göra, men så fort man har passerat 30 så börjar man inse att tiden börjar rinna ifrån en och att det finns ett slut. Det gäller att ta till vara på tiden som man har och i flera avseenden känns det som att jag ligger efter när jag jämför med andra i min åldersgrupp sett till vad man bör hinna med, i andra avseenden ligger jag före. Allt som allt är jag ganska nöjd och jag har gott om tid kvar, men den blir allt knappare.

Jag blir lite lätt provocerad när vissa påstår att Ocarina of Time har åldrats dåligt. Påstår man något sådan måste man samtidigt mena att 100% av alla N64-spel har åldrats dåligt, vilket jag inte heller håller med om.

Den tidiga 3D-eran

Jag tycker precis tvärtom, åtminstone vad det gäller Zelda. Det har åldrats alldeles ypperligt och jag uppskattar det (nästan) lika mycket i dag som jag gjorde då. Vissa beståndsdelar kan jag till och med uppskatta ännu mer i dag än då. I den tidiga 3D-eran så fanns inte samma konventioner som det gör nu, hur man designar ett tv-spel var inte lika uppenbart eftersom processen inte var lika strömlinjeformad och förebilder som satt standarden var färre. Detta var något som gav större utlopp kreativitet och det tycker jag märks.

Det betyder inte alla idéer var kanon, men det är oftast uppfriskande att gå tillbaka till gamla spel för att uppleva något som känns annorlunda och, ja faktiskt, fräscht. Jag spelar alltså igenom äventyret på nytt i detta nu, har spelat lite varje dag i en veckas tid och har nyss avslutat en femtimmarssession. Härnäst väntar det ökända vattentemplet, vilket kanske inte blir så kul, men i övrigt har det varit ren och skär njutning.

Men det förutsätter att man går in i upplevelsen med ett öppet sinne och har tålamod. Det gäller att ge det en ärlig chans och inte ge upp redan i The Great Deku Tree för att man inte kommer överens med kontrollen eller tycker att grafiken är suddig. Nu spelar jag själv igenom NTSC-versionen på Nintendo Switch med superskarp HD-upplösning, men även om man spelar på originalhårdvara så vänjer man sig. Det märkte jag när jag lirade igenom Majora’s Mask på Nintendo 64 för ett antal år sedan. Inledningsvis blev jag alldeles chockad över vilken enda stor gröt grafiken var, men några timmar in ägnade jag inte en tanke åt det.

Majora’s Mask

Nostalgi är givetvis en viktig faktor då Ocarina of Time och GTA 3 är utan konkurrens de allra häftigaste spelupplevelser jag någonsin har haft och förmodligen kommer att ha med det övermättade utbudet på nya intryck vi har i dag. Just Majora’s Mask är dock ett bevis på att det inte är bara är av nostalgiska skäl jag uppskattar äventyret. Jag hade lite svårt för att komma in i det som barn. Jag ville bara ha mer av samma som i OoT och till stora delar får man ju det i och med att de är byggda med samma motor, men Majora’s Mask är samtidigt väldigt innovativt på ett ganska modigt sätt, vilket jag uppskattar mer i dag när jag blickar tillbaka. 

Jag avskydde tidspress i alla typer av spel och det faktum att Zelda: MM utspelar sig under tre dagar, sedan måste man spola tillbaka tiden, gjorde mig stressad. I själva verket är de tre dagarna väl tilltagna samtidigt som de ger spelet unika möjligheter där ingen dag är den andra lik. I slutändan är det en lite tuffare, vuxnare variant av Ocarina of Time, där just avsaknaden av att kunna bli vuxen i spelet är den enda finessen jag egentligen saknar. I utbyte får man istället möjligheten att förvandla sig till en träpojke, en zora och inte minst en goron, vilket verkligen är superhäftigt.

Charmen med gamla spel

Om man ska försöka sätta fingret på varför min upplevelse i OoT känns fräsch så är det inte helt lätt, men en av dem är att det inte alltid är uppenbart vad man ska göra härnäst. Att köra fast i spel är nog vad jag saknar mest från den här i eran, även om det kan låta konstigt. Bortsett från peka-och-klicka-äventyr så har jag inte upplevt detta sedan Tomb Raider och just Zelda. Här i morse körde jag fast i ett par timmar, jag hade inte en blekaste aning vad jag skulle göra härnäst. Då fick jag gå ut på upptäcktsfärd och passa på att utföra sidosysslor jag missat. I varje scen fanns det något nytt att upptäcka och göra som jag tidigare förbisett. 

Att det inte finns någon tydlig skillnad mellan vad som är bisysslor och vad som är huvudspåret gör det hela så mycket mer spännande. Man har ingen aning om vilken belöning en uppgift kommer att resultera i, men i och med att i princip alla belöningar är värdefulla för huvudspåret (oftast extra hälsa) så känns det aldrig som bortkastad tid. När man till slut har hittat rätt så känns det också desto mer tillfredsställande, i det här fallet en isgrotta som längst in hade ett par tunga skor som tydligen var det jag behövde för att ta mig framåt.

Att man ibland kan köra fast kanske inte var ett medvetet designval, att man ständigt förföljs och trakasseras av en fe är ju faktiskt ett tecken på motsatsen då den gillar att uttrycka det uppenbara. ”Det finns pilar på golvet” och ”det här rummet är helt snurrigt” är tips man absolut inte behöver tvingas höra om man har egna ögon och är det klart sämsta med spelet. Spelutvecklare underskattar nästan alltid sin målgrupp, även om den målgruppen till stor del råkar vara barn. På den tiden förhöjdes bara upplevelsen av att utbyta tips på skolgården om hur man tog sig vidare och ibland till och med ringa upp varandra om det var extra kärvt.

Avsaknaden av ordentliga snabbresor till vilken plats som helst är också något som gynnar utforskandet och upptäckarglädjen. Sedan så är det också kul att man måste plocka fram slangbellan och manuellt skanna av rummet i förstapersonsperspektiv och försöka pricka de irriterande fladdermössen på avstånd, istället för att ha ett automatiskt sikte med en räckvidd på över 50 meter.

Det förvånar mig att inte fler försökt göra en rak ripoff av Ocarina of Time på samma sätt som Ubisoft  skamlöst sätt kopierade framgången av Breath of the Wild med sitt eminenta Immortals Fenyx Rising. Nog finns det mängder med Zelda-kloner, men oftast är de i 2D eller inte alls speciellt lika, även om inspirationskällan är tydlig. Jag hade gärna gjort ett själv, men jag lär tyvärr inte att ha möjligheten till det. Just nu går jag ju helhjärtat in på ett annat projekt.

Definitionen av tidernas bästa spel

Jag var en av tio medlemmarna som rankade Ocarina of Time som tidernas bästa spel i en omröstning på ett nätforum som avslutades härom veckan och nu när jag spelar igenom spelet igen är det både en lättnad och en glädje att stå fast vid det. Vad jag menar då är inte (bara) att det var bäst i relation med hänsyn till när det kom, att spelet var mest revolutionerande sett till eran eller whatever, utan jag menar att det är det absolut bästa spelet att spela nu i dag – 2022. Ja, eller åtminstone tillsammans med Majora’s Mask och Breath of the Wild då jag egentligen ser det som att de alla delar förstaplatsen.

Som jag tidigare har påpekat håller inte med de röster som påstår att en topp 50-lista enbart hade bestått av spel som släppts de senaste två, tre åren, eftersom de är tekniskt överlägsna, om man hade utgått från kriteriet av vilka spel som är bäst att spela just nu. Riktiga klassiker kallas just klassiker för att de är tidlösa. Super Metroid har jag noll nostalgiskt koppling till eftersom jag spelade det för första gången bara för några år sedan, men kan fortfarande konstatera att det sopar mattan med de allra flesta storspel som släpps i dag. På samma sätt är Super Mario World tidernas kanske bästa 2D-plattformsspel då det helt enkelt är bättre än alla andra 2D-plattformsspel som släppts någonsin. De är klassiker således, men sedan håller jag generellt sett med om att sena 2D-spel har åldrats bättre än tidiga 3D-spel, även om det finns undantag.

Den som har spanat in min lista vet att GTA 3 är med där, trots att varken GTA 5 eller Red Dead Redemption 2 är det. Att GTA 3 är roligare att spela står jag för. Tempot är högre och uppdragen kan lösas på flera olika sätt, det finns inte bara en skriptad lösning som utvecklaren har bestämt, utan man får möjligheten att vara kreativ.

Att dagens filmer per automatik skulle vara bättre än gamla filmer bara för att nya filmer är tekniskt överlägsna tror jag att de flesta inte håller med om. När det gäller tv-spel så verkar det uppenbarligen vara en vanlig uppfattning att nya spel alltid är bättre än gamla, men jag håller helt enkelt inte med. 

 Har man likt mig växt upp med The Legend of Zelda: Ocarina of Time behöver man inte vara orolig för att förstöra sina barndomsminnen genom att spela det igen 2022 anser jag. Risken för nostalgisk överbelastning när man utforskar Hyrule Field är betydligt större.

Till sist vill jag också slå ett slag för det orättvist utskällda Nintendo Switch Online som erbjuder ett bra utbud av klassiska spel till ett lågt pris.

Förra året startade jag en indiespelstudio som heter Shellander Games.

Shellander Games hemsida

Efter mycket om och men har jag till slut lyckats boka en PS5:a. Trodde faktiskt att det var två år sedan den släpptes, men det var faktiskt bara ett år sedan. Vid releasen var jag inte så ivrig, tänkte att jag skulle inhandla det ett halvår senare eller så, bristen på komponenter hade jag ej förutsett.

Regelbundet har jag bevakat Media Markts hemsida där de med jämna mellanrum annonserat att de tar emot förhandsbokningar i fysiska butiker, men när jag väl tagit mig till butiken har jag missat bokningsfönstret. Men inte denna gång, de tog emot min bokning i utbyte mot en handpenning på 3000 kronor, vilket känns skönt och som en lättnad. Det må ta ytterligare 6-12 månader innan jag får min PS5:a, vem vet, men nu slipper jag åtminstone hänga på låset, jag är garanterad min maskin när det väl är dags.

Jag har under denna period provat att lira lite på PC med Xbox Game Pass och då insett två saker:

1. PC-spelande är fortfarande inget för mig. Trots att jag kopplar om PC:n till tv:n och lirar med handkontroll är det fortfarande lite för bökigt. Det är skönare att bara sätta sig i soffan och rulla igång det man vill spela. Har fortsatt köpa nya spel som Far Cry 6 till PS4 av den anledningen. Möjligen hade man kunnat ha en dedikerad PC som ständigt är kopplat till tv:n i så fall.

2. Xbox Game Pass är jäkligt bra, inte minst för utbudet av indietitlar.

Nästan så att man varit sugen på att skaffa en Xbox Series X, men vad som blev avgörande är att man kan spela PS4-titlar på PS5. Tycker att det räcker gott med två moderna konsoler kopplade till tv:n och då räcker det med PS5 och Nintendo Switch.

Jag drog en lättnadens suck när Psychonauts 4 fortfarande skulle släppas till PS4, trots att Microsoft köpt upp Double Fine Productions. Desto mer paff blev jag när jag i samband med spelets release insåg att det inte skulle bli någon fysisk release och därmed bristfällig priskonkurrens. Att pröjsa 639 kronor för ett digitalt PS4-spel är inte så lockande för mig, så jag bestämde mig för att avvakta lite, trots att detta måste vara årets mest efterlängtade titel för min del.

Lyckligtvis sprang jag på ett tips om att Xbox Gamepass endast kostar 10 kronor för nya kunder, även till PC. Eftersom jag inte har ett Xbox så hade inte den tanken föresvävat mig, men jag påmindes då om att Gamepass också finns på PC. Trots att jag är en inbiten konsolspelare så blev valet enkelt i detta fall, att uppleva Psychonauts 2 på PC för tio kronor i stället för 639 kronor på PS4.

Sagt och gjort, jag har spelat igenom ett par banor nu och det funkar hur bra som helst. Genom att koppla datorn till tv:n samt leda min handkontroll till mitt favorithörn i soffan med hjälp av en förlängningssladd känns det nästan som att spela på konsol. En liten gnutta krångligare, men klart snyggare jämfört med PS4. Grafiken är oerhört läcker. 

Spelet är precis så bra som man kunnat hoppas hittills, otroligt välgjort, vilket gör det lätt att förstå att det tagit så lång tid att utveckla det. Man blir avbruten lite väl ofta för mellansekvenser för min smak, men när det gäller just Psychonauts och dess humor har jag mer överseende för dessa avbrott, ettan var likadan. Jag uppskattar också att spelet inte är övertydligt, det finns visst utrymme för att upptäcka saker på egen hand. Verkligen en värdig uppföljare, som man har längtat efter att kontrollera Raz igen!

Kanske ska jag även passa på att uppleva lite klassiska Xbox-titlar som jag aldrig fått chansen att prova tidigare. Jag har aldrig spelat Halo till exempel, kanske är hög tid för det nu?

Jag är absolut ingen konnässör gällande 2D-plattformsspel. Jag finner dem ofta så sega och tråkiga att jag somnar mentalt efter en kvart, t.ex. när jag spelar Rayman eller Shovel Knight, men detta betyder också att jag inte gett dessa en ordentlig chans (än). Generellt sett prioriterar jag spel som jag omedelbart fastnar för. 

Mega Man 11 var ett sådant och Super Mario Maker 2 spelar jag fortfarande någorlunda regelbundet. På sistone har jag även vidgat mina vyer och dammat av några plattformstitlar jag haft ett tag samt inhandlat ytterligare ett på rea. Det finns trots allt ganska starka fördelar med dessa jämfört med trippel-A-titlar och det är främst den pick-up-and-play-känsla de har. Det går fort att bara sätta igång och lira i en halvtimme när man känner för det, vilket inte direkt går med Assassin’s Creed Valhalla. Att bara sätta igång PS4-versionen kan typ ta lika lång tid som en hel spelsession i plattformsspelen på grund av laddningstiderna. Jag har dessvärre inte lyckats boka ett PS5 än…

Här är de plattformslir jag roat mig med den senaste veckan, rangordnade efter rolighetsgrad:

1. Iconoclasts
Det tog Joakim Sandberg nästan tio år (!!!) att utveckla Iconoclasts, vilket tyder på att han är en helt sanslös perfektionist och hade lite väl stora ambitioner. Normalt ska det inte ta så lång tid att utveckla ett spel som det här, även om man är enda person, men jag får utgå ifrån att varenda sekund var väl investerad. Att ha skapat ett spel av den här klassen på egen hand kan få skryta med, det är väl värt att göra till sitt livsprojekt.

Det är ett spel helt i min smak, det är minst lika mycket fokus på äventyr som det är på plattformande – tonvis med roliga pussel och lagom utmanande bossfajter finns längs med vägen. Det hör definitivt hemma i Metroidvania-genren, men jag uppskattar verkligen att det är mer uppdelat efter varierade (och oerhört vackra) banor så att man slipper backtracka över en enorm värld. Kör man tillfälligt fast vet man att lösningen finns alldeles i närheten.

De tio åren till trots har han dock ej lyckats uppnå perfektion. En lite större del av tiden hade behövts viga åt att låta andra personer testa spelet då andra ser saker med andra ögon än en själv. Han hade kunnat titta på när jag testspelade spelet för då hade han insett att vissa moment hade behövt vara en gnutta tydligare. Som ett exempel så skriker en boss att man ska hålla sina projektiler borta från hans helikopter, vilket jag tolkade som att jag var på rätt spår i det sättet jag attackerade honom på och fortsatte på samma spår. I själva verket skrek han det till sin kollega som stökar omkring i samma bossfajt. Bossens ord var tänkt som en ledtråd, men fick tvärtom vilseledande effekt. Detta är en petitess förstås, men fler liknande exempel finns. Iconoclasts är ändock tveklöst min favorit på denna lista. Det verkar någorlunda långt också, jag är bara 30-40% in i spelet.

2. SteamWorld Dig 2
Image & Form, numera integrerat i Thunderful Development, är bland de stoltaste vi svenskar har i spelvärlden. Samtliga SteamWorld-spel jag har spelat håller mycket hög klass, inte minst SteamWorld Dig 2. Det är väldigt belönande då man i rask takt kan gräva fram skatter som i sin tur låter en köpa nya uppgraderingar i färdighetsträdet. 

Det är som roligast på slutet då man har låst upp allt möjligt som gör det svinroligt att navigera i alla riktningar, vilket dock också gör spelets längd till dess största brist. Det tog mig bara runt 6 timmar att spela igenom storyn, vilket i sig inte nödvändigtvis är något dåligt (jag gillar korta spel numera), men just eftersom spelet var som roligast efter att man låst upp en stor del av uppgraderingarna så önskar jag att speltiden varade åtminstone 1-2 timmar längre. Att samla alla hemligheter har jag däremot absolut ingen lust med.

3. Celeste
Att bestiga berg kan vara mångbottnat, vilket gör det här till den storymässigt mest intressanta titeln. Oftast känner jag mest för att klicka mig förbi dialoger i de allra flesta spel, inklusive de två ovan, men här tycker jag att dialogen är rätt kul och gullig, i synnerhet med de genererade ”rösterna” och ansiktsuttrycken.

Spelmässigt bjuds det på rejäl utmaning och då är det tur att kontrollen är så tajt/följsam som den är. Bästa tänkbara, verkligen. Merparten av spelet har haft ganska lagom utmaning; det är svårt, men det balanseras upp av att varje rum är litet (ofta inte så mycket större än en skärm) och dör man så får man börja om omedelbart i början av rummet utan väntetid. Svårighetsgraden har dock börjat växla upp och börjar nu bli lite väl svårt. Ärligt talat har jag ingen aning om hur jag ska klara nuvarande sekvens så det kan sluta med att jag fuskar genom att kolla upp en guide eller tillfälligt använda assistläget. Vi får se. Det vore åtminstone bättre än att ge upp spelet helt och hållet, vilket det annars finns risk för.

Jag gillar väldigt utmanande spel, men de är också väldigt krävande och det krävs en viss sinnesstämning för att jag ska ha lust med dem. Tv-spel är oftast avkoppling för mig, att få sjunka ner i soffan efter en lång arbetsdag och då är det sällan jag orkar med svåra spel. Inte för att detta har varit supersvårt än, men jag tror att det kommer bli det. Sedan tycker jag bossekvenserna är lite väl utdragna. Det roligaste är det vanliga plattformandet, inte att jagas av en skogstokig boss i en halv evighet. Stressigt blir det.

Men detta är absolut ingen sågning, jag rekommenderar även detta lir varmt.

—

Utöver att vara 2D-plattformsspel har de en sak till gemensamt: samtliga har en kvinna i huvudrollen. Är det så att indieutvecklare älskar att ha en tjejer i huvudroller eller råkar det bara vara ett sammanträffande i dessa fall?

Kom gärna med fler tips. Jag kommer främst att satsa på spel som jag redan har tillgång till eftersom jag håller lite hårdare i plånboken än vanligt just nu, men jag är allt bra sugen på att inhandla Huntdown.

Vi alla har nog tyckt att det är lite skumt att priserna skjutit i höjden till urlöjliga nivåer för de dyraste restrospelsexemplaren. Tittar man lite närmare på det förstår man ju att tv-spel som allt annat numera är rena spekulationsobjekt. Som Bitcoin, serietidningar, jpg-bilder, you name it. Varor som köps enbart för att göra sig en hacka på dem inom en snar framtid genom att fortsätta pumpa upp priserna, där köparna och säljarna förmodligen ofta egentligen inte ens är särskilt intresserade av tv-spelssamlande.

Jag sprang i dag på en alldeles utomordentlig (femstjärnig!) granskning av detta fenomen av Youtubern och speedrunnern Karl Jobst. Det visar sig att auktionshus och värderare har täta samarbeten för att medvetet pumpa upp priserna och skapa denna bubbla. De köper upp andra etablerade värderare och lägger ner dem för att få ensamrätt till att gradera retrospels skick och värde och på så sätt ge sken av att de är värda mer än de egentligen är. Exakt samma bluffmakare som dömts till miljonskadestånd för att ha skapat en mynt-bubbla på 80-talet är nu igång igen. I vissa fall kan det till och med vara så att både köpare och säljare finns inom samma firma för att ge trovärdighet till de hutlösa prislapparna.

Se den, hela, och sprid gärna vidare. Ju fortare detta skumraskeri belyses desto fortare kan bubblan spricka.

Hur många spel har jag klarat? Den frågan dök upp i mitt huvud under en promenad av någon anledning. Det måste vara tusen stycken tänkte jag spontant, för det känns som att de är många, men jag korrigerade mig inom en halv sekund till hundratals när jag insåg hur orimligt det var. Jag har knappt ens så många spel hemma och endast en liten del av dem har jag spelat och än mindre klarat.

När jag kom hem bestämde mig för att lista alla jag kunde komma på! Jag utgick främst från min samling och min trofélista till Playstation var till stor hjälp.

Vissa gränsdragningar behövde jag ta ställning till.

• Har jag nått eftertexterna ser jag det i de flesta fallen som att jag har klarat det.
• Jag behöver inte ha nått det riktiga slutet. I t.ex. Super Mario Bros. behöver jag bara ha klarat första varvet, likt hur man speedrunnar spelet.
• I sportspel räcker det nog med att man har vunnit högstaligan i karriärläget för att ha klarat spelet. Jag minns dock inte vilka jag har gjort det i, så inga fotbolls- eller ishockeyspel är med. Virtua Tennis 2 är med dock.
• En platina-trofé räknas alltid som att jag har klarat spelet. Rocket League räknas in där.
• Remakes räknas som nytt spel om tillräckligt mycket skiljer sig, om det har ny spelmotor till exempel. Ratcher & Clank (2016) är ett annat spel än Ratchet & Clank (2002), men Pokémon Röd, Blå och Gul respektive Metal Gear Solid 3: Snake Eater och Subsistence väljer jag att se som samma spel.
• Nedladdat extramaterial räknas inte som ett spel, men fristående expansioner gör det. Far Cry New Dawn är ett spel, men inte tilläggspaketen till Far Cry 5.
• I episodbaserade spel (t.ex. Walking Dead) så räknas en säsong som ett spel.
• Jag måste vara nästan helt säker på att jag har klarat det för att räkna in det. Många spel föll bort här.
• Mobil- och Flash-spel räknas in eftersom jag sällan spelar dem och bara kan komma på ett (Karoshi).
• I multiplayer-spel räknar jag främst kampanjen, Super Mario Maker 2 faller in i den kategorin. Renodlade online-spel behöver jag inte ta ställning till för jag spelar sällan dem, men att nå högsta nivå eller ha låst upp allt är nog ofta en rimlig definition av att ha klarat det. Super Mario 35 har jag låst upp alla nivåer på och har vunnit många omgångar så den räknas.

---

207 spel vet jag med säkerhet att jag har klarat, det är vad jag kommit fram till i min genomgång. Gissningsvis har jag egentligen klarat ytterligare 50 spel som jag inte kommer på just nu, vilket ger mig ett spann på 207-257 spel. Det i sin tur ger mig ett snitt på 7-10 avklarade spel per år med de fem första levnadsåren borträknade. Med hänsyn till att jag sällan klarade spel som barn, inte hade råd att köpa jättemånga spel i tonåren och nu oftast inte slutför spel jag påbörjar eller spelar om spel jag har spelat tidigare så låter det som rätt rimliga siffror ändå!

---

Här kommer hela listan:

Adventure Capitalist

Alice: Madness Returns

Army Men: Sarge’s Heroes 2

Assassin’s Creed: Syndicate

Bastion

Batman: Arkham City

Batman: The Telltale Series (säsong 1)

Batman: The Enemy Within (säsong 2)

Battletoads (Game boy)

Beyond Good and Evil

Blair Witch

Braid

Broken Sword 5

Bully

Bus Simulator

Castlevania: Symphony of the Night

Catherine

Costume Quest 2

Crazy Taxi

Defence Grid 2

Detroit Become Human

Deus Ex: Human Revolution

Deus Ex: Mankind Divided

Diddy Kong Racing

DmC Devil May Cry

Donkey Kong 64

Donkey Kong Country 3: Dixie Kong’s Double Trouble!

Donut County

Doshin the Giant

Driver: San Francisco

Duck Tales 2

Fahrenheit

Fallout Shelter

Far Cry 5

Far Cry New Dawn

Far Cry Primal

Final Fantasy 10

Full Throttle

Geometry Wars 3

Ghost Recon: Jungle Storm

Goat Simulator

Goldeneye

Goldeneye 007: Reloaded

Grand Theft Auto 3

Grand Theft Auto 4

Grand Theft Auto 5

Grand Theft Auto: San Andreas

Grand Theft Auto: Vice City

Gravel

Gregory Horror Show

Half Life

Half Life 2

Heavy Rain

Hotline Miami

Hotline Miami 2

House of the Dead 2

Human Resource Machine

Immortals Fenyx Rising

Jak & Daxter

Jönssonligan: Jakten på Mjölner

Jurassic World Evolution

Karoshi

Katamari Forever

Killzone

Killzone 2

Kingdom Hearts

Kingdom Hearts 2

L.A. Noire

Legend of Kay

Lego City Undercover

Leisure Suit Larry: Magna Cum Laude

Leisure Suit Larry: Wet Dreams Don’t Dry

Letter Quest

Lion King

Mario + Rabbids Kingdom Battle

Mario Tennis (Game boy color)

Max Payne

Medal of Honor Airborne

Mega Man 11

Metal Gear Rising: Revengeance

Metal Gear Solid

Metal Gear Solid 2

Metal Gear Solid 3

Metal Gear Solid 4

Metal Gear Solid V: Ground Zeroes

Mickey Mania

Minecraft

Minesweeper Genius

Minit

Mirror’s Edge

Mirror’s Edge Catalyst

Mutant Year Zero

My Time at Portia

Mysteriet på Greveholm

Need for Speed (2015)

Need for Speed: Heat

Nexomon: Extinction

Ni No Kuni: Wrath of the White Witch

Octodad

Pokémon Crystal

Pokémon Emerald

Pokémon Let’s Go Pikachu

Pokémon Röd, Pokémon Blå, Pokémon Gul

Pokémon Trading Card Game

Pokémon Trading Card Game 2

Portal

Portal 2

Prince of Persia: The Sands of Time

Project Highrise

Psychonauts

Quantum Conundrum

Ratchet & Clank

Ratchet & Clank (remake)

Ratchet & Clank 2

Ratchet & Clank 3

Ratchet & Clank: Tools of Destruction

Resident Evil 4

Resistance

Resistance 2

Resistance 3

Resogun

Riptide GP2

Rocket League

Rogue Legacy

Rome Total War

Sam & Max: Beyond Time and Space (säsong 2)

Sam & Max: Save the World (säsong 1)

Scribblenauts: Showdown

Simpsons Hit & Run

Skate

Slay the Spire

Sleeping Dogs

Sly Raccoon

Sly 2

Sly 3

Sonic Advance 2

Sonic the Hedgehog 2

South Park: The Fractured but Whole

South Park: The Stick of Truth

Spec Ops: The Line

Splinter Cell

Splinter Cell: Blacklist

Splinter Cell: Chaos Theory

Splinter Cell: Pandora Tomorrow

Spyro the Dragon (remake)

SSX (2012)

SSX 3

SSX Tricky

Steamworld Quest

Suicide Guy

Super Mario 64

Super Mario Bros.

Super Mario Bros. 2

Super Mario Bros. 3

Super Mario Bros. 35

Super Mario Land

Super Mario Land 2

Super Mario Maker 2

Super Mario Odyssey

Super Mario World

Super Stardust Ultra

Terminator Resistance

The Elder Scrolls 4: Oblivion

The Godfather

The Godfather 2

The Incredible Hulk: Ultimate Destruction

The Magical Quest Starring Mickey Mouse

The Saboteur

The Talos Principle

The Unfinished Swan

The Water Horse: Legend of the Deep

The Wolf Among Us

Tomb Raider: Anniversary

Tomb Raider: Underworld

Tony Hawk’s Pro Skater 1 + 2

Tony Hawk’s Pro Skater 2

Tony Hawk’s Pro Skater 3

Tony Hawk’s Pro Skater 4

Tony Hawk’s Pro Skater HD

Tony Hawk’s Underground

Uncharted

Uncharted 3

Until Dawn

Up

Valiant Hearts

Vanquish

Viking Battle for Asgard

Virtua Tennis

Virtua Tennis 2

Walking Dead Säsong 1

Wario Ware Inc.

Wario Ware Twisted

Watch Dogs

We Love Katamari

Winter Stars

Wolfenstein: The New Order

Word Sudoku

XCOM 2

XCOM: Enemy Unknown

XIII

Youtubers Life OMG

Zelda: A Link to the Past

Zelda: Link’s Awakening

Zelda: Link’s Awakening (remake)

Zelda: Majora’s Mask

Zelda: Ocarina of Time

Zelda: Twilight Princess

Jag har de senaste veckorna roat mig åt att se om samtliga Jönssonligan-filmer, filmer som jag inte har sett sedan barnsben. Det har varit en rolig resa med många äventyr och många minnesvärda scener så jag rekommenderar er andra att göra detsamma!

Inlägget innehåller möjligen mindre, obetydliga spoilers. Filmens nummer i serien samt årtal är inom parentes.

1. Jönssonligan får guldfeber (3, 1984)
Jönssonligan som man minns dem! Bra tempo och filmtekniskt bättre än föregångarna. Karaktärerna har satt sig och intetsägande Rocky har fasats ut. Doris introduceras och är väldigt färgstark.

2. Jönssonligan – den perfekta stöten (9, 2015)
En lysande modern och en gnutta mörkare tolkning av Jönssonligan. Snygg film med perfekt casting. Lätt en av de bästa och definitivt den mest underskattade. Rolig är den också, några riktigt roliga skämt. Varför fortsatte de inte på det här spåret i stället för att reboota filmserien än en gång, fast på ett urdåligt sätt?

3. Jönssonligan och den svarta diamanten (6, 1992)
Jönssonligan har tagit sig in i 90-talet! Detta innebär högre produktionskvalitet, men ingen 80-talscharm. Det är inte det enda som saknas, Sickan också givetvis, men det kom jag ihåg sedan förra gången jag såg den. Mer chockerande är att originaltemamelodin också saknas! Vad i helskotta? Den nya låten är också bra och hade kunnat vara med, men knappast ersätta originalmelodin, vilken usel idé.

Annars är detta väldigt bra Jönssonligan-film! Bra effektiv diamantstöld och sedan en mer utdragen av samma diamant. Lite väl tramsigt/barnsligt framåt slutet, men en bra underhållande film. I Sickans frånvaro får Vanheden verkligen tillfälle att glänsa, detta är Vanhedens bästa film. Kul också att Harry får spränga lite och att den göteborska Biffen är tillbaka.

4. Jönssonligan dyker upp igen (4, 1986)
Kul att Jönssonligan går sin egen väg i denna film, det smärtar alltid när jag tänker på att något så ursvenskt som Jönssonligan egentligen är danskt. Allt har tidigare hämtats från Olsen-banden, men inte i denna film.

Det passar då bra att det börjar på något så ursvenskt som Ikea. Bra tempo i första halvan av filmen, men sedan mattas det av mot slutet.

Johannes Brost spelar någon märklig parodi (eller vad i helskotta det nu är) på James Bond-skurken Hajen och jag saknar den göteborska Biffen, motsvarigheten här är trist. Stort plus dock för de hysteriskt roliga scenerna kring en kinakrog!

5. Varning för Jönssonligan (1, 1981)
Rätt amatörmässig i klippning och så, men väldigt, väldigt charmig. Abrupt, men bra slut. Den korta slutscenen är egentligen en av mina favoriter i hela filmserien, det är kul när det går bra för ligan vi håller så kärt. Gösta Ekman håller världsklass, vila i fri.

6. Jönssonligan på Mallorca (5, 1989)
Skoj! Tråkigt nog sista gången Gösta Ekman är med.

7. Jönssonligan och Dynamit-Harry (2, 1982)
Har samma styrkor och svagheter som första filmen, men inte alls lika tillfredsställande slut. Mer fokuserad dock, inga konstiga utsvävningar.

8. Jönssonligan spelar högt (8, 2000)
De är rätt gamla, fattiga och tragiska vid det här laget. Rätt kul ändå, men hade önskat att de fått pensionera sig med de några miljarder som en fin avslutning på originalserien.

I synnerhet farsen under operaföreställningen och Johan Rabeus låtsas-italienska är kul. Skönt att höra att titelmelodin i tillbaka, även om den är överlägsen i sin originalform. Johan Ulvesson är okej, men kan knappast mäta sig med Gösta, i synnerhet inte i slapstick-komik.

9. Jönssonligans största kupp (7, 1995)
Småkul premiss där ligan fritar fel kille av misstag. Roliga skämt ibland och så, men i övrigt ibland småtråkig. Börjar bli lite uttjatat och gråa Polen är inte den roligaste reseplatsen. Sen att Doris är med och utför kriminella handlingar… kan inte minnas när de berättat för henne att de är tjuvar?

10. Se upp för Jönssonligan (10, 2020)
Hur tänkte de? Jag vet att Tomas Alfredson är en skicklig regissör, vilket gör mig extra besviken. Karaktärerna är ju bara så fel.

Ankan och David Sundin hade kunnat byta plats, det hade varit ett bra första steg. Ankan hade kunnat köra sin flummiga, sköna stil han har i Bäst i Test samt knäcka några bira och sprängt nånting så hade vi haft en fullgod Dynamit-Harry. Mesig som satan är han i stället i rollen som Vanheden, d.v.s. raka motsatsen till den riktiga Vanheden. David hade kunnat använda sina sociala färdigheter för att ta sig förbi några vakter och vi hade haft en bra Vanheden. Sedan ska ungarna bort, vad har de här att göra? Extremt bleka karaktärer överlag, jag kan inte fatta hur bleka de är. Slutet var blekt också. Minst sagt.

Vad är det här? Har de ens sett originalfilmerna? Inte för att de var några mästerverk, men nog finns de anledningar till att de är minnesvärda.

Dra åt skogen med det här skräpet. Gör om, gör rätt. Återuppliva rebooten från 2015, den tog till vara på varje karaktärs styrka och var dessutom en mycket bra film, även om den gick sin egen väg – på ett bra sätt. Ännu ett bevis på att kritiker har dålig smak, såg att någon dåre påstod att den här var bäst i filmserien.

Ska det vara på det här viset kan de lika gärna lägga ner. Hörde någonstans att detta från början var tänkt som en julkalender i SVT och det hade jag faktiskt kunnat köpa, men inte som en påkostad reboot av den klassiska filmserien.

De mest positiva jag har att säga är att jag gillar att de spelar trallvänlig dansk schlager från 60-talet för att ligamedlemmarna ska kunna hålla tiden under stötarna. Kul och fräsch idé och den där dängan har satt sig ordentligt på hjärnan… Tag med ud og fisk!