Min återvunna peka-och-klicka-feber fortsätter och Larry har stått på tur!
Wet Dreams Don’t Dry är ett väldigt traditionellt peka-och-klicka-äventyr, på gott och ont. Du kommer garanterat att köra fast och ett par gånger riktigt ordentligt. När det väl händer kan man se fram emot ett par timmars slöspelande där man försöker att kombinera alla möjliga objekt som till synes inte har någonting med varandra att göra över huvud taget. Under denna process rekommenderar jag att man sysslar med någonting annat parallellt, kanske lyssna på en podcast eller snacka med en polare över telefon.
Men vad fan, jag gillar det, när det sker med viss måtta. Det är så otroligt belönande när man väl har tur och lyckas använda rätt objekt med varandra och man får en sån enorm lust att spela vidare med alla dessa nya möjligheter detta framsteg ger. Med viss måtta skedde det här och jag klarade spelet utan hjälp (ett krav jag har på mig själv numera, annars förstörs upplevelsen).
Några få moderniseringar finns emellertid, som att man bara har ”undersök” samt ”använd” som alternativ för att integrera med objekt samt att det går att lysa upp alla objekt i omgivningen som är interagerbara. Bra tillskott! I början tyckte jag det kändes som fusk med att lysa upp objekt, men det är verkligen oumbärligt, jag använder denna funktion så mycket jag kan även i remaster-versionerna av Day of the Tentacle samt Full Throttle.
Det finns även inflik med en problematiserande bild av sexuella trakasserier, vilket minst sagt ligger rätt i tiden. Det är inget som spelet hade behövt egentligen, alla fattar att det är ett skämtsamt spel, men det är inget som stör mig heller. Humorn är överlag riktigt lyckad, men jag blir lite frustrerad att Larry aldrig får till det, alltid är det nåt som skiter sig. Jag föredrog hur det var i Larry: Magna Cum Laude (PS2) där han ibland faktiskt fick till det, även om sexakten visade sig vara komisk.
Slutet är lite abrubt. Det finns även en epilog som tillkom senare där man får följa antagonistens resa och vad som motiverar vederbörande. Dessvärre var slutet på epilogen än mer otillfredsställande. Jag hoppas att den är som den är för att bädda för en uppföljare, men om en sådan inte blir av var det ett riktigt antiklimax. Lite som när XIII slutade med ”fortsättning följer” och det har nu gått 17 år utan någon fortsättning. Ska man avsluta ett spel på det sättet bör utvecklarna vara hundraprocentigt säkra på att en uppföljare blir av.
Minus också för de extremt bökiga menyerna i Switch-versionen där man inte kan använda styrkorset konsekvent utan att kastas runt bland olika menyer.
Bra Spela även Day of the Tentacle