Etikett: Playstation 3

För ett par år sedan var jag less på trögstartade moderna spel där man tvingades titta igenom filmsekvenser i två timmar (känns det som) följt av en två timmar lång astråkig tutorial som utgår ifrån att man aldrig har rört ett tv-spel i sitt liv och övertydligheten hänger kvar resten av spelet. Jag införskaffade då ett Dreamcast och det första spelet jag fastnade för var Crazy Taxi och än i dag är det det spel som jag värderar högst till maskinen tillsammans med Tony Hawk’s Pro Skater 2.

Det var så befriande med ett spel som bara sätter igång direkt utan några som helst instruktioner. Nu är konceptet så pass enkelt att det inte behövs, men generellt var spelen så på den tiden. Var man osäker på något efter att ha börjat spela så fick man slå upp det i manualen. Fysiska manualer saknar jag förvisso inte, har hellre hjälpavsnitt direkt i spelet, men jag avskyr för mycket dialog och att konstant bli hållen i handen. Inte ens när jag var ett barn gillade jag att bli behandlad som ett, än mindre nu.

Den som har spelat GTA 3, Vice City eller San Andreas vet vad det här handlar om, plocka upp kunder i din taxibil och kör dem till deras destination. That’s it. Skillnaden här är att det helt kretsar kring det, tempot är högre och spelet har den där härliga 90-talsarkadkänslan just eftersom det är ett arkadspel från början. Det finns ett par trick man måste lära sig för att nå de högre poängen, i synnerhet att kunna boosta, vilket jag faktiskt fortfarande inte lyckas göra konsekvent, det krävs en viss tajming. Lyckligtvis finns det några roliga bonusbanor där man kan träna in dessa trick (ja, icke-påtvingad tutorial vid sidan av som samtidigt är roliga att spela har jag inget emot).

Versionen jag har upplevt den här gången är PS3-versionen emulerad genom PS Now streamat på en PS4. Detta är första gången jag provar PS Now och jag är mycket imponerad. Jag är kanske inte så känslig, men fördröjningar var inget jag tänkte på, vilket är ett gott betyg sett till spelets höga tempo. Ett bra test av vad tekniken går för helt klart, men i och med att det är ett gammalt spel gissar jag att det går fortare att ta emot all data. Vad jag däremot är lite besviken på är PS3-konverteringen i sig då soundtracket är utbytt. Kosta vad det kosta vill, de borde ha löst licenserna till Offspring-låtarna. Jag tyckte att de till en början var tjatiga, men efter några omgångar till blir det svårt att tänka sig Crazy Taxi utan Offspring och mycket riktigt ger de nya låtarna inte alls samma känsla, även om det egentligen inte är något större fel på dem. Dessutom heter restaurangerna inte längre Pizza Hut eller KFC, de har i stället generiska namn.

Det finns två banor med det huvudsakliga upplägget och där är den som kallas “Arcade Mode” överlägsen. Märkligt nog mycket tack vare att den är väldigt linjär. Det finns till och med en bonusbana där man ska rejsa igenom hela banan på tid, vilket är ganska talande för hur linjär den är. Till en början störde jag mig lite på det, att den var avlång i stället för bred där man hade kunnat åka kors och tvärs, men efter att ha provat den andra banan, Original Mode, så förstår jag varför. Problemet är att det enda man har som hjälpmedel när man ska navigera sig fram är en stor pil, ingen karta eller liknande, och i Original Mode händer det ofta att pilen är vilseledande, att man leds in i återvändsgränder om man följer den. Banan är sämre designad rent i allmänhet, det finns en tunnelbana man kan råka hamna i och gör man det hamnar man förmodligen längre ifrån sin destination än när man startade när man väl har hittat ut.

Jag hade i övrigt gärna sett mer variation på destinationerna. Det tråkiga är att samma personer alltid vill åka till samma ställe och de står dessutom också alltid på samma ställen, vilket gör att ens rutter oftast blir väldigt lika varandra. Man börjar ofta med att plocka upp den som står närmast och detsamma när man har nått den personens slutdestination och så fortsätter det. Åtminstone som tillval hade jag velat ha slumpade destinationer och taxikunder.

Problemen till trots, jag älskar Crazy Taxi, det är ren spelglädje, men avsaknandet av originalsoundtracket förhindrar den här versionen från att nå ett högre betyg. Det är underbart kul att kryssa sig fram bland bilar i hög fart och det är just därför jag värderar det här högre än uppföljaren. I tvåan så har en hoppknapp tillkommit, vilket tillför nya möjligheter, men det gör det alldeles för lätt att helt enkelt hoppa över mötande trafik i stället för att kryssa sig igenom den.

Bra Spela även The Simpsons: Hit and Run

Något så ovanligt som ett plattformsspel med 18-årsgräns. Intressant twist på Alice i Underlandet där Alice är inskriven på en psykiatrisk klinik och underlandet är hennes mörka mardrömmar orsakat av trauma. Spelets bossar har motsvarigheter i verkligheten från personer som har varit allt annat än snälla mot henne.

Mycket bra Spela även Psychonauts

Licensspel till Disney-filmen med samma namn. Spelet följer samma mall som Lego-spelen, d.v.s. att man kontrollerar varsin karaktär med några simpla förmågor som krävs för att ta sig fram. Det går att spela ensam, vilket jag gjorde och det var okej när man väl gav det en ordentlig chans, men helst ska det nog spelas tillsammans med ett barn som har sett och gillar filmen.

Medelmåttigt

En samling minispel av varierande kvalitet med vintersportgrener, men generellt sett är de medelmåttiga och inget av dem briljerar. Runt 10-15 stycken grenar finns totalt, däribland skidskytte, curling och backhoppning.

Jag gillar karriärläget. Man tar sig fram genom olika utmaningar och turneringar och har möjlighet att välja vilken väg man ska ta för att på så sätt undvika vissa utmaningar, eller om man vill spara dem till senare. Just utmaningarna tycker jag är roligast eftersom de ger variation till grenarna. Oftast är de väldigt simpla, men ändå är det väldigt sällan man ser den sortens utmaningar i spel. T.ex. att en massa siffror ligger utspridda över skidbacken och när man har tagit sig i mål ska man skriva in summan av alla siffror.

Spelet har också, lite oväntat, en story komplett med mellansekvenser. Dessa är väldigt cheesy, men på ett ganska bra sätt.

Medelmåttigt

Under den första genomspelningen är Mirror’s Edge bra, men inte mycket mer än så. Att bli beskjuten från alla håll och kanter samtidigt som man själv är obeväpnad och inte har en aning om vart man ska härnäst är inte alltid jätteroligt. Det finns fiender här och var, men spelet kretsar kring parkour och det effektivaste sättet att ta sig vidare är oftast att sprinta förbi dem. När jag är osäker på vart jag ska föredrar jag dock att ta hand om dem först så att jag kan ta reda på vägen i lugn och ro. Med tanke på hur lite skjutvapen används, ett upplockat vapen ger max ett magasin, är det imponerande hur bra känslan i vapnen faktiskt är, men det är inte så konstigt då förstapersonsskjutare är Dice huvudområde.

Bortsett från den första banan är det svårt att uppleva det ”flow” som Faith pratar om i öppningssekvensen. Vanligtvis brukar jag slå av hjälpmedel när jag påbörjar ett nytt tv-spel eftersom jag inte gillar att bli behandlad som ett barn och jag gjorde så även i Mirror’s Edge för 9 år sedan. Nu när jag har återbesökt takäventyret önskar jag ibland att de röda markeringarna, som lyser upp den huvudsakliga vägen fram, vore ännu tydligare.

Mirror’s Edge växer ordentligt först när man har klarat av huvudstoryn och återbesöker banorna igen, igen och igen för att till fullo bemästra dem. Att kunna banorna utan och innan, känna till alla genvägar och tricks, krävs för att klara av de utmaningar man ställs inför då. Det är då man upplever flowet. Ett perfekt exempel på hur troféer faktiskt ibland kan förhöja en spelupplevelse rejält, det var en av de roligaste och den mest utmanande platinan jag har tagit hittills. Utmaningen ligger främst i att kunna utföra alla tricks och ta sig i mål på utsatt tid och det finns ingen skam i att titta hur andra har gjort, för time trials går det till och med att göra det direkt i spelet (osäker på om servrarna är uppe fortfarande dock).

Det enda egentliga minuset jag hittar är de 30 sekunder långa laddningstiderna, förtäckta som hissturer tre eller fyra gånger mitt i banorna. I längden är det dessvärre ett ganska stort minus när man spelar samma bana gång på gång i jakten på perfektion. Jag önskar att det fanns en nyversion av Mirror’s Edge till konsol där dessa laddningstider var eliminerade.

Det är synd att Dice enbart utvecklar Battlefield och Battlefront numera när de uppenbarligen klarar av andra genrer med strålande resultat, i det här fallet mycket tack vare att de bemästrar förstapersonsperspektivet vid det här laget, vilket ger en svårslagen inlevelse. I mina ögon är det här det näst bästa svenska spelet som gjorts, möjligtvis tillsammans med Hotline Miami, näst efter Minecraft och jag ska ge mig på Mirror’s Edge Catalyst härnäst.

Mirror’s Edge har sin skara fans, men det är inte alltid det får den uppskattning det förtjänar.

Mycket bra