Jag är absolut ingen konnässör gällande 2D-plattformsspel. Jag finner dem ofta så sega och tråkiga att jag somnar mentalt efter en kvart, t.ex. när jag spelar Rayman eller Shovel Knight, men detta betyder också att jag inte gett dessa en ordentlig chans (än). Generellt sett prioriterar jag spel som jag omedelbart fastnar för.
Mega Man 11 var ett sådant och Super Mario Maker 2 spelar jag fortfarande någorlunda regelbundet. På sistone har jag även vidgat mina vyer och dammat av några plattformstitlar jag haft ett tag samt inhandlat ytterligare ett på rea. Det finns trots allt ganska starka fördelar med dessa jämfört med trippel-A-titlar och det är främst den pick-up-and-play-känsla de har. Det går fort att bara sätta igång och lira i en halvtimme när man känner för det, vilket inte direkt går med Assassin’s Creed Valhalla. Att bara sätta igång PS4-versionen kan typ ta lika lång tid som en hel spelsession i plattformsspelen på grund av laddningstiderna. Jag har dessvärre inte lyckats boka ett PS5 än…
Här är de plattformslir jag roat mig med den senaste veckan, rangordnade efter rolighetsgrad:
1. Iconoclasts
Det tog Joakim Sandberg nästan tio år (!!!) att utveckla Iconoclasts, vilket tyder på att han är en helt sanslös perfektionist och hade lite väl stora ambitioner. Normalt ska det inte ta så lång tid att utveckla ett spel som det här, även om man är enda person, men jag får utgå ifrån att varenda sekund var väl investerad. Att ha skapat ett spel av den här klassen på egen hand kan få skryta med, det är väl värt att göra till sitt livsprojekt.
Det är ett spel helt i min smak, det är minst lika mycket fokus på äventyr som det är på plattformande – tonvis med roliga pussel och lagom utmanande bossfajter finns längs med vägen. Det hör definitivt hemma i Metroidvania-genren, men jag uppskattar verkligen att det är mer uppdelat efter varierade (och oerhört vackra) banor så att man slipper backtracka över en enorm värld. Kör man tillfälligt fast vet man att lösningen finns alldeles i närheten.
De tio åren till trots har han dock ej lyckats uppnå perfektion. En lite större del av tiden hade behövts viga åt att låta andra personer testa spelet då andra ser saker med andra ögon än en själv. Han hade kunnat titta på när jag testspelade spelet för då hade han insett att vissa moment hade behövt vara en gnutta tydligare. Som ett exempel så skriker en boss att man ska hålla sina projektiler borta från hans helikopter, vilket jag tolkade som att jag var på rätt spår i det sättet jag attackerade honom på och fortsatte på samma spår. I själva verket skrek han det till sin kollega som stökar omkring i samma bossfajt. Bossens ord var tänkt som en ledtråd, men fick tvärtom vilseledande effekt. Detta är en petitess förstås, men fler liknande exempel finns. Iconoclasts är ändock tveklöst min favorit på denna lista. Det verkar någorlunda långt också, jag är bara 30-40% in i spelet.
2. SteamWorld Dig 2
Image & Form, numera integrerat i Thunderful Development, är bland de stoltaste vi svenskar har i spelvärlden. Samtliga SteamWorld-spel jag har spelat håller mycket hög klass, inte minst SteamWorld Dig 2. Det är väldigt belönande då man i rask takt kan gräva fram skatter som i sin tur låter en köpa nya uppgraderingar i färdighetsträdet.
Det är som roligast på slutet då man har låst upp allt möjligt som gör det svinroligt att navigera i alla riktningar, vilket dock också gör spelets längd till dess största brist. Det tog mig bara runt 6 timmar att spela igenom storyn, vilket i sig inte nödvändigtvis är något dåligt (jag gillar korta spel numera), men just eftersom spelet var som roligast efter att man låst upp en stor del av uppgraderingarna så önskar jag att speltiden varade åtminstone 1-2 timmar längre. Att samla alla hemligheter har jag däremot absolut ingen lust med.
3. Celeste
Att bestiga berg kan vara mångbottnat, vilket gör det här till den storymässigt mest intressanta titeln. Oftast känner jag mest för att klicka mig förbi dialoger i de allra flesta spel, inklusive de två ovan, men här tycker jag att dialogen är rätt kul och gullig, i synnerhet med de genererade ”rösterna” och ansiktsuttrycken.
Spelmässigt bjuds det på rejäl utmaning och då är det tur att kontrollen är så tajt/följsam som den är. Bästa tänkbara, verkligen. Merparten av spelet har haft ganska lagom utmaning; det är svårt, men det balanseras upp av att varje rum är litet (ofta inte så mycket större än en skärm) och dör man så får man börja om omedelbart i början av rummet utan väntetid. Svårighetsgraden har dock börjat växla upp och börjar nu bli lite väl svårt. Ärligt talat har jag ingen aning om hur jag ska klara nuvarande sekvens så det kan sluta med att jag fuskar genom att kolla upp en guide eller tillfälligt använda assistläget. Vi får se. Det vore åtminstone bättre än att ge upp spelet helt och hållet, vilket det annars finns risk för.
Jag gillar väldigt utmanande spel, men de är också väldigt krävande och det krävs en viss sinnesstämning för att jag ska ha lust med dem. Tv-spel är oftast avkoppling för mig, att få sjunka ner i soffan efter en lång arbetsdag och då är det sällan jag orkar med svåra spel. Inte för att detta har varit supersvårt än, men jag tror att det kommer bli det. Sedan tycker jag bossekvenserna är lite väl utdragna. Det roligaste är det vanliga plattformandet, inte att jagas av en skogstokig boss i en halv evighet. Stressigt blir det.
Men detta är absolut ingen sågning, jag rekommenderar även detta lir varmt.
—
Utöver att vara 2D-plattformsspel har de en sak till gemensamt: samtliga har en kvinna i huvudrollen. Är det så att indieutvecklare älskar att ha en tjejer i huvudroller eller råkar det bara vara ett sammanträffande i dessa fall?
Kom gärna med fler tips. Jag kommer främst att satsa på spel som jag redan har tillgång till eftersom jag håller lite hårdare i plånboken än vanligt just nu, men jag är allt bra sugen på att inhandla Huntdown.