Hej! Det är dags att summera den förra generationen. Visserligen lever PS4 vidare och jag kommer som sagt att hänga kvar här länge, men det är uppenbart att utvecklare numera lägger krutet på de nya konsolerna. Inte minst märks det i Watch Dogs: Legion vars PS4-version lider av allvarliga buggar som inte PS5-versionen har. Därför ser jag det som bra tajming att rangordna mina favoriter nu.
Eftersom jag inte har oändligt med tid så har jag inte hunnit spela alla PS4-spel som finns, vilket kanske är varför din favorit uteblir. Vissa andra hyllade titlar har jag spelat, t.ex. Red Dead Redemption 2, men jag tycker helt enkelt inte att de är särskilt roliga och därför platsar de inte.
Observera att det inte är hela generation jag rangordnar här, annars hade Zelda: Breath of the Wild varit överlägsen etta.
1. Minecraft
Tråkigt val kanske då Minecraft första gången släpptes långt före PS4 kom, men spelet är ett av mina absoluta favoritspel. Jag testade först det kreativa läget och tyckte allt var astråkigt, men när jag något år senare spelade överlevnadsläget tillsammans med kamrater blev det en helt annan grej. Det blir mycket roligare att bygga när man måste samla ihop resurser i stället för att ha oändligt med dem. Om jag bara fick spela ett enda spel för resten av livet hade det förmodligen blivit Minecraft.
2. Far Cry 5
Älskar spelvärlden, att man aldrig lämnar förstapersonsperspektivet, friheten att kunna göra allt i vilken ordning man vill och hagelbrakaren. Det är roligt helt enkelt, till skillnad från andra spel som tar sig själva på för stort allvar. De kristna fanatikerna är roliga fiender, deras ledare är särskilt minnesvärd och slutet var riktigt coolt.
3. Detroit: Become Human
Generellt sett spelar jag enbart tv-spel för gameplayet, det är väldigt sällan jag fastnar för något spels story. Det är bra att den finns där för att sätta tonen och så, men det har gått så långt att jag ibland hoppar över filmsekvenser. Varför älskar jag Detroit: Become Human då, ett spel där gameplayet bara är ett verktyg för att berätta en historia? Jao, eftersom spelet kretsar kring storyn så känns det aldrig som att man blir avbruten av en filmsekvens när man bara vill spela. Storyn är också väldigt spännande och intressant med svåra moraliska dilemman och för en gångs skull känns det som att de valen man gör på riktigt påverkar hur storyn utvecklar sig och slutet.
4. Mirror’s Edge: Catalyst
Vet inte varför så många blev besvikna på detta, men å andra sidan blev ju många besvikna även på ettan – jag tokälskar båda två! Mirror’s Edge är lika kul som en linjär upplevelse (ettan) som det är som en mer öppen upplevelse här i uppföljaren. Roligast är det att jaga tiondelar i tidsutmaningarna, varje liten detalj i hur man springer och hoppar över hinder effektivast har betydelse.
5. Slay the Spire
Jag är väldigt förtjust i kortbaserade RPG:er och efter tips från en medlem på en spelsajt fick jag upp ögonen för Slay the Spire. Oerhört beroendeframkallande upplägg där varje omgång varar någon timme. Vill man spela igen får man börja om från början med nya förutsättningar. Jag har säkerligen plöjt ner hundratals timmar, ingen omgång är den andra lik.
Sämsta: Total Jigsaw
Att lägga ett vanligt pussel kan ju vara avkopplande och kul som omväxling, men utvecklarna har misslyckats med något så simpelt som detta. När jag varit igång en halvtimme med ett pussel med hundratals pusselbitar så försvann en av mina pusselbitar. Den gick inte längre att greppa och flytta. Irriterande förstås, men jag startade om och gav spelet en chans till, men givetvis hände exakt samma sak. Då fick jag givetvis nog, gav fingret till utvecklarna och stängde av. Lägg därtill att varje pusselbit ser exakt likada ut sett till hur de är skurna, bortsett från kantbitarna. Slött och uselt gjort av utvecklarna, skämmes tamejfan.