Kategori: Övriga inlägg

Hej! Det är dags att summera den förra generationen. Visserligen lever PS4 vidare och jag kommer som sagt att hänga kvar här länge, men det är uppenbart att utvecklare numera lägger krutet på de nya konsolerna. Inte minst märks det i Watch Dogs: Legion vars PS4-version lider av allvarliga buggar som inte PS5-versionen har. Därför ser jag det som bra tajming att rangordna mina favoriter nu.

Eftersom jag inte har oändligt med tid så har jag inte hunnit spela alla PS4-spel som finns, vilket kanske är varför din favorit uteblir. Vissa andra hyllade titlar har jag spelat, t.ex. Red Dead Redemption 2, men jag tycker helt enkelt inte att de är särskilt roliga och därför platsar de inte.

Observera att det inte är hela generation jag rangordnar här, annars hade Zelda: Breath of the Wild varit överlägsen etta.

1. Minecraft
Tråkigt val kanske då Minecraft första gången släpptes långt före PS4 kom, men spelet är ett av mina absoluta favoritspel. Jag testade först det kreativa läget och tyckte allt var astråkigt, men när jag något år senare spelade överlevnadsläget tillsammans med kamrater blev det en helt annan grej. Det blir mycket roligare att bygga när man måste samla ihop resurser i stället för att ha oändligt med dem. Om jag bara fick spela ett enda spel för resten av livet hade det förmodligen blivit Minecraft.

2. Far Cry 5
Älskar spelvärlden, att man aldrig lämnar förstapersonsperspektivet, friheten att kunna göra allt i vilken ordning man vill och hagelbrakaren. Det är roligt helt enkelt, till skillnad från andra spel som tar sig själva på för stort allvar. De kristna fanatikerna är roliga fiender, deras ledare är särskilt minnesvärd och slutet var riktigt coolt.

3. Detroit: Become Human
Generellt sett spelar jag enbart tv-spel för gameplayet, det är väldigt sällan jag fastnar för något spels story. Det är bra att den finns där för att sätta tonen och så, men det har gått så långt att jag ibland hoppar över filmsekvenser. Varför älskar jag Detroit: Become Human då, ett spel där gameplayet bara är ett verktyg för att berätta en historia? Jao, eftersom spelet kretsar kring storyn så känns det aldrig som att man blir avbruten av en filmsekvens när man bara vill spela. Storyn är också väldigt spännande och intressant med svåra moraliska dilemman och för en gångs skull känns det som att de valen man gör på riktigt påverkar hur storyn utvecklar sig och slutet. 

4. Mirror’s Edge: Catalyst
Vet inte varför så många blev besvikna på detta, men å andra sidan blev ju många besvikna även på ettan – jag tokälskar båda två! Mirror’s Edge är lika kul som en linjär upplevelse (ettan) som det är som en mer öppen upplevelse här i uppföljaren. Roligast är det att jaga tiondelar i tidsutmaningarna, varje liten detalj i hur man springer och hoppar över hinder effektivast har betydelse.

5. Slay the Spire
Jag är väldigt förtjust i kortbaserade RPG:er och efter tips från en medlem på en spelsajt fick jag upp ögonen för Slay the Spire. Oerhört beroendeframkallande upplägg där varje omgång varar någon timme. Vill man spela igen får man börja om från början med nya förutsättningar. Jag har säkerligen plöjt ner hundratals timmar, ingen omgång är den andra lik.

Sämsta: Total Jigsaw
Att lägga ett vanligt pussel kan ju vara avkopplande och kul som omväxling, men utvecklarna har misslyckats med något så simpelt som detta. När jag varit igång en halvtimme med ett pussel med hundratals pusselbitar så försvann en av mina pusselbitar. Den gick inte längre att greppa och flytta. Irriterande förstås, men jag startade om och gav spelet en chans till, men givetvis hände exakt samma sak. Då fick jag givetvis nog, gav fingret till utvecklarna och stängde av. Lägg därtill att varje pusselbit ser exakt likada ut sett till hur de är skurna, bortsett från kantbitarna. Slött och uselt gjort av utvecklarna, skämmes tamejfan.

Jag har aldrig spelat Spyro tidigare. Jag hade inget PS1 som barn och skaffade aldrig något av PS2-spelen, men fick ett bra första intryck av trilogi-remaken efter att ha testat det som hastigast i en butik.

Efter att ha införskaffat det så bestämde jag mig för att testköra det i går kväll och måste säga att det är ett spel helt i min smak. Eftersom jag har hundratals spel hemma jag aldrig har provat så har jag väldigt lite tålamod med spel. De ska helst sätta igång omdelbart med full fart utan ett massa onödigt snack och vara roliga att spela på en gång, annars provar jag någonting annat.

Spyro 1 gör just det. Öppningssekvensen är över efter typ en minut. Ett orc-liknande monster lackar ur och förstelnar alla drakar i riket förutom Spyro. Nu är det upp till Spyro att upphäva deras förtrollningar. Tack så mycket, det är allt jag behöver veta, nu kör vi! Spelet bjuder sedan på snabb förflyttning med svinbra kontroll, otroligt läcker grafik, viss utmaning samt roliga attacker och manövrar. Spyro kan rusa in i fiender eller spruta eld och är bra på att glidflyga. Därtill bjuds det på en viss frihet att välja vilka banor man vill spela, så länge man uppnår ett visst antal samlarföremål kan man ta sig vidare. Förvisso är laddningstiderna lite för långa, men å andra sidan tycker jag att det ska straffa sig att dö. Svenska röster finns, vilket alltid gör mig glad, även om man kan diskutera kvaliteten på de översättningsbyråerna vi har.

Härom veckan hade jag även införskaffat Spongebob SquarePants: Battle for Bikini Bottom ‑ Rehydrated och i princip allt positivt jag har sagt om Spyro kan man säga motsatsen om gällande Spongebob. Förflyttningen är seg och dan, attackerna är väldigt begränsade och striderna lätta och tråkiga. Grafiken är okej tekniskt sätt (åtminstone på PS4, ser fulare ut till Switch), men omgivningarna är inte särskilt estetiskt tilltalande, faktiskt ganska motbjudande i mina ögon. Lägg dessutom till allt onödigt pladder som andra karaktärer bjuder på, men jag får anta att det är något som Spongebob-fans välkomnar. Jag har ej spelat originalet, men det är uppenbart att de lämnat kvar allt som känns förlegat i dag, det vill säga bland annat osynliga väggar och platser som ser ut att tillhöra banan, men egentligen är out of bounds. Jag spelade max 20-30 minuter, men första intrycket var inte alls bra. Ytterst mediokert spel.

Spyro däremot rekommenderas varmt till alla plattformssugna!

Jag har sett väldigt lite film de senaste åren. Mycket för att jag har ledsnat att bläddra runt bland ointressanta filmer på streamingstjänsterna utan att hitta någon jag vill se för att till slut motvilligt välja en och ge upp efter en kvart eftersom jag är uttråkad. Serier ser jag också sällan, men när jag väl hittar en jag gillar så knarkar jag serien konstant. Nyligen plöjde jag igenom alla avsnitt av The Mentalist på bara några veckor, uppskattningsvis minst 100 timmar, vilket lämnade ett visst tomrum efter sig när jag var färdig. Bra serie!

Jag fick då upp intresset för att se film igen. När jag var som mest intresserad av film använde jag mig av tjänsten Lovefilm (saknar dig) där man prenumererade på hyrfilm till en rimlig slant, DVD- och Bluray-film hem i brevlådan som man skickade tillbaka när man var färdig. På den tiden såg jag alltid, med endast ett par undantag (Kid Svensk var ett av dem), igenom hela filmen då jag hade valt dem med omsorg bland ett enormt utbud.

Det slog mig då nyligen att det går att få tag på ett jämbördigt utbud, rimligt pris och dessutom behålla filmer genom att köpa skivfilmer på Tradera. Nackdelen är att det tar några dagar innan filmen anländer, men genom att beställa ett par filmer om dagen säkerställer man ett stadigt inflöde av filmer man vill se.

I kväll insåg jag även hur mycket jag har saknat deras extramaterial, något som jag förr tog för givet. Filmer från 2010-talet har sällan, om ens något, utöver en möjligtvis (om man har tur) en trailer värt att nämna, men DVD-filmer från kring millenieskiftet är ofta fyllda med ambitiöst extramaterial. Jag såg i dagarna igenom Final Destination 1 & 2 på DVD, nostalgi med ungomdsskräckisar man växte upp med, och uppskattade verkligen allt bonusinnehåll.

Bland annat en minidokumentär där skaparna själva berättar hur skapandet gick till och de ändringarna som gjordes efter testvisningar och ett drygt tio minuter långt klipp där en läkare mäter kroppens och hjärnans reaktioner på testpersoner när de ser filmen. Dessutom minidokumentärer som inte har med filmerna i sig att göra, men väl filmens tema, några okända personer som berättar om sina nära döden-upplevelser. Inte jätteintressant och säkerligen inget som sålde fler DVD-skivor, men just därför uppskattar jag ambitionen och det jobb som lades ner för att ta fram allt bonusinnehåll. Inte att förglömma fick jag dessutom reda på att jag ”ska” dö i september 2019 efter att ha svarat på några frågor med hjälp av fjärrkontrollen, otroligt intressant!