Coronahysterin: Den största överreaktionen i mänsklighetens historia

Jag är väl medveten om att detta är ett känsligt ämne att ge sig in på av uppenbara anledningar (människor dör), men jag kommer att göra det ändå. Detta synsätt hörs inte tillräckligt i debatten (censureras också i viss mån) och jag kan försäkra er om att jag hade tyckt precis samma sak även om jag vore 50 år äldre.

Det här har varit ett jävla skitår. Så långt är alla överens. Det hade dock inte behövt vara på det här sättet, restriktionerna är inte i paritet med hotet. Inte på långa vägar. 

Per den 9 november ser corona-smittans dödssiffror i Sverige ut så här, uppdelat på åldersgrupper:

Under 50
50-59
60-69
70-74
75-79
80-84
85-89
90+
66
170
423
507
763
1 179
1 411
1 617

Källa: Socialstyrelsen

Exakt medelålder går inte att ta fram utifrån det här, men det går att konstatera att den ligger någonstans mellan 80 och 86 år, troligtvis ungefär 83 år. Jämför det med den totala medellivslängden i Sverige som är 82 år. Corona-dödsfallen ligger alltså i linje med medellivslängden i stort, vilket gör hela corona-hysterin väldigt främmande för mig. Faktiskt så pass obegriplig att jag för en gångs skull har letat efter alternativa teorier – konspirationsteorier – men de gjorde mig inte så mycket klokare. 9/11, New World Order, Illuminati och Gud vet vad sammankopplas i en enorm smältdegel.

Självklart är det media som eldar på hysterin. Hade man veckovis rapporterat om nya dödsfall i “dödssjukdomen influensa” med staplar och grafer hade man också med största sannolikhet kunnat sätta skräck i en befolkning. Samma effekt hade det fått om de dagligen hade rapporterat om “massdöden på ålderdomshemmen”. Människor dör som flugor på ålderdomshem hela tiden, var femte gör det den första månaden de har flyttat in (räknat före pandemin).

Jag själv tappade tidigt respekten för rekommendationerna när jag insåg att äldre var de som brydde sig minst om smittan. Det blev som att de yngre, som smittan generellt sett är helt ofarlig för, stannade hemma så att pensionärerna kunde röra sig fritt utan att oroa sig.

Det är fullständigt vansinne att sätta fullt friska, unga människor i karantän. Många är i en kritisk period av sitt liv där de ska ta sig ut i vuxenlivet, behöver utvecklas och samla på sig erfarenheter som de har nytta av i arbetslivet och sociala relationer. De äldre har redan haft den chansen. Därmed inte sagt att deras liv är oviktiga och jag tycker för den delen att de ska ha all rätt i världen att röra sig fritt så länge de är medvetna om vilka risker det innebär.

Arbetslöshet, spruckna distansförhållanden, ensamhet och krossade drömmar är något som miljoner människor har drabbats av på grund av restriktionerna, vilket i sin tur i många fall leder till fattigdom och/eller depression. Svält lär det bli i tredje världen. En ung människa som tappar allt hopp och väljer att avsluta sitt liv är en större tragedi än om dement 95-åring dör, denne har inte lång tid kvar i vilket fall och är mentalt redan borta. Jag tillåter mig själv att vara så krass, även om det tar emot, för oavsett vilken väg man än väljer så är det människoliv som offras. Självklart ska vi också göra vårt bästa för att skydda de som är sköra, men för de svaga som fortfarande är krya i huvudet så vilar det ansvaret främst på dem själva.

I jämförelse med andra länder så har Sverige skött “pandemin” väldigt bra, men om jag fick bestämma så hade jag avskaffat i stort sett alla restriktioner. De flesta är nog lättade över det faktum att det inte är jag som bestämmer, men de som är oroliga hade ju faktiskt fortfarande haft möjligheten att isolera sig själva. Fokus borde ha legat på att skydda riskgrupper och rusta upp sjukvården, inte att begränsa alla människors liv. På några månader hinner man åtminstone att tillverka skyddsutrustning och skola in fler sjukvårdsanställda (syftar givetvis på den lågkvalificerade delen av arbetskraften här). Man hade också kunnat vara väldigt generösa med exempelvis fria hemleverans av varor till 80-plussare.

Att ta ansvar talas det mycket om i debatten och de som slarvar med att följa råden anklagas för egoism. Främst är det boomers (födda 1946-1964) som gillar att gå till attack mot ungdomar som lever sina liv. Men var ligger ansvarstagandet i att köra ekonomin i botten och skuldsätta de yngre generationerna? I mina öron låter det till och med lite egoistiskt, i synnerhet när den som räds pandemin som sagt har alla möjligheter att isolera sig själv.

Egoistiskt blir det också när de som lever som de lär som vanligt är väldigt få. Att man upplever det som okej att man själv slarvar med restriktionerna ibland, men nåde andra som gör samma sak! Nog var det få som ville ställa in sin redan betalda skidresa under sportlovet och jag vågar satsa en smärre förmögenhet på att många av dessa nu betonar vikten om att ta ansvar och kanske till och med riktar en känga åt “dagens bortskämda ungdomar”. Det är ganska osmakligt att läsa kommentarsfält där ungdomar hånas när de ser sina drömmar gå i kras, samma ungdomar som påtvingas restriktioner för en smitta som är helt ofarlig för dem själva och till råga på allt är de som i slutändan kommer att få betala för hela kalaset.

Bäst symboliserade en känd politiker hyckleriet. Han kallade folk för idioter till höger och vänster för att de över huvud taget vistade sig utomhus i stället för att låsa in sig själva i källaren. Samma politiker ertappades bara någon vecka senare med att glassa på en uteservering. Pinsamt var det, i synnerhet med tanke på hur han tacklade kritiken han sedan fick. Det var dock ett tag sedan så det är egentligen glömt och förlåtet, men jag kände mig manad att lyfta det eftersom det är svårt att hitta ett tydligare exempel på hyckleri.

Samma människor förespråkar ofta lockdowns, vilket är fair enough, åtminstone med hänsyn till hyckleriet. Att leva som man lär är svårt, jag vet. När råden inte längre är råd utan krav så blir de lättare att följa. Jag har dock svårt att förstå hur man frivilligt vill få alla sin friheter inskränkta och de som har levt med dem tycker generellt sätt inte att det är särskilt kul. 

De många tiotals människorna som har demonstrerat mot restriktioner i Berlin och i många andra delar av världen har min fulla förståelse och fullständiga stöd. Inte minst med tanke på den spiral landet fastnar i, när man väl börjar lätta på inlåsningarna så skjuter smittotalen återigen i höjden och de tvingas återigen panikstänga. Fullständigt hjärndött. Att vi via EU ska tvingas vara med och betala för deras inlåsningar känns också sådär, inte minst med tanke på att vår egen ekonomi går på knäna.

De som förespråkar lockdowns är nog i många fall redan färdiga, vilket tar oss tillbaka till diskussionerna om egoism. De har redan hunnit stadga sig, har ett bekvämt kontorsjobb på ett storföretag som låter en jobba hemma samt en tryggad pension. Att andra förlorar sin försörjning skiter de fullständigt i. Många ensamvargar njuter nog också av att se inställda evenemang, fester och ett nedstängt samhälle i allmänhet och en lockdown gör inte så stor skillnad för dem, de kan leva ungefär som vanligt. Jag själv är introvert, men får inte ut någon glädje av att andra hindras från att umgås.

Maskkrav ska vi givetvis inte heller ha. Jag har befunnit mig utomlands i somras och vilken deprimerande syn det var att inte kunna se någon människas ansikte, livskvaliteten sjönk ner i botten – som om inte pandemin redan var deprimerande nog. För att inte tala om hur obekväma munskydd är att bära, vilket leder till slarv och masken förlorar sin funktion. I regel är det ju också så att de länder i Europa som har haft krav på munskydd också är de länder som senare stängt ner helt och hållet. Munskydden har helt uppenbart inte gjort någon större skillnad och är absolut inte värt mödan.

Vad jag till sist behöver tillägga är att jag själv har drabbats hårt av restriktionerna. Corona-utbrottet och dess efterföljande restriktioner kom verkligen med den absolut sämsta tänkbara tajmingen i hela mitt liv, vilket förklarar varför jag hyser en så pass stark bitterhet mot dem. Jag har även drabbats av corona-smittan i sig, men dess symptom var ett skämt i jämförelse mot vilka konsekvenser restriktionerna har givit mig. Givetvis grundar jag inte allt det här bara på det, jag har stor empati för alla andra som har drabbats på ett eller annat sätt av pandemin. Må skiten ta slut snart.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *